Tänkte försöka att inte bli så långrandig idag för jag ska nämligen söka jobb. Jojo, ni har hört det förr, men nu tänkte jag vara lite aktiv på riktigt. Har ju bara hunnit sökt ett jobb än så länge och det som lokalvårdare 50%. Det är lite lustigt det där med vad man söker. Har diskuterat det med en väninna bl a i veckan. En gång när jag var nyutexaminerad från min magisterutbildning så sökte jag ett jobb (jag sökte över 400) i min hemkommun. Det kändes ju lite pirrigt eftersom man som politiker känner en hel del av tjänstemännen och de som kan tänkas diskutera de sökande till tjänsten. Efteråt kändes det bara kymigt. Ingen av berörda tjänstemän nämnde ens att de sett min ansökan. Ingen sa; "jaså, du är ute efter jobb" eller "vi har en mycket kompetent sökande så tyvärr...". Bara vanligt opersonligt brev med Tjänsten är redan tillsatt av annan sökande som jag hade typ 399 andra av. Ingen har heller någonsin kommenterat det efteråt (det är kanske sex år sedan nu). Därför söker jag inte jobb i vår kommun, i alla fall inte som det jag är utbildad till.Och därför har jag fått min väninna osäker på att söka jobb inom kommunen (eftersom hon också är kommunpolitiker). Är vi kvinnor så här mesiga? Manlig politikerkollega söker kommundirektörsjobb på Åland utan, vad jag vet, speciell erfarenhet eller utbildning för detta.
När jag skrivit min dagboksartikel från jobbet till Arbetaren, så kom ju en fotograf och tog ca 1200 bilder på mig när jag jobbade (blev himla bra också. jag ser både glad och smal ut). Den enda som blev upprörd över att han var där och fotograferade var en folkpartist som trodde att han försökte fotografera hennes kortkod... När hon fick veta vad det handlade om frågade hon:
- Så de är intresserade av just dig för att du håller på med en massa olika saker då? Och jag fick svara:
- Nej, de är intresserade av mig för att jag är kassörska, vilket kan ses som helt otroligt eftersom kassörska är rangordnat som nummer 94 av 100 på statustoppen (ni förstår att jag måste byta jobb).
Annars har jag idag varit ute på en mycket vansklig bussresa. Först skulle vi ta stadsbussen upp till min syrra eftersom hennes dotter har namnsdag och det vankades fika. Liten sov i vagnen, men tyvärr inte särskilt länge för bussen brummade och pyste och gnisslade. Hon vaknade och var jätterädd, skrek nästan hela tiden och mest när bussen stannade, så vi gick av en hållplats tidigare och promenerade sista biten. På vägen hem började hon darra med läppen så fort vi gick på bussen, men jag tog henne i knät och det gick ganska bra tills bussen tvärnitade vid rödljus och Storasyster ramlade framåt rakt på vagnen och slog i knät och bet sig i läppen så att bloden sprutade. Puh, jag fattar inte att jag alltid åkte buss förr... sist vi tog bussen var den en halvtimma försenad och jag höll på att gå upp i limningen... Fikat hos syrran var hur som helst jättegott och hembakt och ungarna (de stora) badade i deras stora pool så de var alldeles blå.
Värt att läsa idag i lokalblaskan var Jens Holms debattartikel om EU-fördraget. Han och moderaten Batra är överens om att det nya fördraget kommer att förändra mycket för människor. Detta borde ju betyda att svenska folket bör få folkomrösta om förslaget. Det är också bra att Jens tar upp att det nya fördraget säger att även familjepolitik ska skötas på EU-nivå. Jag tyckte jag hörde vissa makthavare (förnamn Filippa och Fredrik) som talade mycket om att föra tillbaka besluten till köksborden. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att deras köksbord låg i Bryssel. Läs gärna mer matnyttigt om EU på http://www.jensholm.se/.
Nu ska jag söka jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar