fredag 30 september 2011

Angående styrskick och demokrati - inlägg från lokaltidningen 110930


Tisdagen den 20 september ger Barn och skolnämndens ordförande Göran Pettersson (M) genmäle på debattinlägg om en strävan mot en avgiftsfri skola som Kristian Krassman och Hanna Stymne Bratt (S) tidigare fått publicerade. Precis som när idéer och visioner kring Norrtälje kommuns skolor lyfts via interpellationer och motioner i kommunfullmäktige, gömmer sig Pettersson (M) bakom parollen om att alla är överens i nämnden.



Det finns för- och nackdelar med konsensuspolitiken. Fördelen är när långsiktiga beslut fattas, att de inte rivs upp och ändras om vid nästa maktskifte. Nackdelen är att det är endast ordförande som bestämmer vad det ska råda konsensus om. Initiativ som kommer via fullmäktige och debattsidan i lokaltidningen är ingenting som lyfts till konsensus utan avfärdas istället som störande i nämndens arbete.



För oss som arbetar i politisk opposition är det däremot det verktyg att synliggöra, marknadsföra och försöka förverkliga våra visioner, som erbjuds. Vi går precis den väg som systemet tillåter och rekommenderar. Vi ger röst åt de människor som inte röstat på Moderaterna eller något av de andra borgerliga partierna som styr Norrtälje idag. Vi för talan om de idéer som bärs av de människor som röstat på något parti i den politiska oppositionen, för det är det de förväntar sig av oss som representanter för deras röst.



I Vänsterpartiet tycker vi att det är underbart att få verka i en representativ demokrati som ger var och en frihet att uttrycka sina åsikter och visioner och via det politiska systemet försöka förverkliga dem, försöka förändra ett samhälle som vi tror skulle kunna bli bättre. Samförstånd är gott, men utan kritiskt tänkande och annorlunda idéer står vi bara still och stampar.



Catarina Wahlgren, Vänsterpartiet

torsdag 29 september 2011

Veckans demokratidiskussion och lite järnvägar

I måndags hölls det första kommunfullmäktige efter ett långt sommaruppehåll. Många punkter på dagordningen fick utgår för att flera ledamöter var frånvarande. En fråga som däremot togs upp till behandling var Sverigedemokraternas motion om insyn i nämndernas arbeter för partier som är representerade i fullmäktige, men inte har mandat i nämnderna. En motion som också stöddes av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

För er som inte är så insatta i hur lokaldemokratin fungerar så kan jag berätta att partierna får mandat i fullmäktige räknat efter antalet röster i de olika valdistrikten. Sen ger ett visst antal mandat i fullmäktige rätt till en viss representation i nämnderna. Partier kan också samverka för att få platser i nämnder. Som det ser ut idag måste ett parti ha 5 mandat i fullmäktige för att kunna ta plats i nämnder av egen kraft. Idag ligger 2 av fullmäktiges partier på exakt 5 mandat och 3 av dem har färre. Det är alltså minst 5 partier som utan samarbete riskerar att stå utanför nämndarbetet efter nästa val. Det är nog bara 2 partier som kan känna sig riktigt säkra på att få vara med och det är också de som ivrigast försvarar det nuvarande systemet (där de mäktigaste partierna också kan besluta om att ett visst mindre parti kan få en observatörsplats i en nämnd, men inte av självklarhet utan av nåd).

Varför är det då så viktigt för de små partierna att få insyn (ej beslutsrätt) i nämnderna? Jo, i nämnderna diskuteras alla frågor som senare kommer upp i fullmäktige för beslut. I nämnderna får vi politiker tillgång till tjänstemän och såväl skriftlig som muntlig information. Vi kan ställa frågor och i god tid bilda oss en uppfattning om frågor och alternativ innan de lyfts till beslut i fullmäktige. Ett parti som har nämndrepresentation har bra mycket bättre förutsättningar att också ha kunniga och väl pålästa representanter i fullmäktige, vilket ger en mer saklig, konkret och givande debatt kring de beslut som fattas.

Centerpartiet skyller på kostnader och menar att det tagits en arbetsordning efter valet som ingen ifrågasatte (men hallå, nu gör nån det!), Moderaterna menade på att det finns en norm för hur nämndarbetet i den här kommunen går till och den bör man hålla sig till. Vilka superbra argument.

Med ett par normkritiska glasögon kan jag krasst konstatera att de flesta engagerade politiker i den här kommunen är av samma ålder, samma klass och samma hudfärg. Visst finns det en norm, men vad är det som säger att vi inte alla skulle ha att tjäna på att utmana den lite? Brukar vi inte säga att vi eftersträvar en mer representativ sammansättning förtroendevalda? Och ett sätt att försöka åstadkomma detta skulle ju kunna vara att rucka på normerna och prova nya grepp.

En bra mycket sämre motion av Sverigedemokraterna lockade också en del ledamöter till debatt. SD ville resa en staty av Gustav den andre Adolf i stan. Motionen hade först besvarats med bifall av den borgerliga majoriteten, men sedan hade de ändrat sig och ville inte peta (mera) i den befintliga utsmyckningen av Gustav Adolfs park.

Mats Wedberg (Mp) läste ett brev som mördarkonungen hade författat omkring tiden då han skulle ha grundat Norrtälje. Av brevet framgick att hans framgång var stor och att han och hans soldater dödat många utan problem eftersom det mest var försvarslösa kvinnor och barn. Kändes ganska självklart att man inte vill ha en byst av en sådan person mitt i stan tycker jag.

Till viss del diskuterades också vem som i stället skulle kunna få ett monument till sitt minne i staden, någon som betytt mycket. Själv tänker jag på järnvägen som betydde så mycket för utvecklingen av Norrtälje stad i början av förra seklet. Järnvägen invigdes redan i slutet av 1800-talet av Oscar den andre, men det är inte honom jag vill ha en byst av. Jag förundras mer över hur vi totalt verkar vilja glömma en så viktig epok för staden. Rälsen rycktes upp i samma sekund beslut fanns om att ersätta loken med bussar. Stationshuset fick ge vika för grävskoporna och lämna plats för det gula tegelpalatset med Biblioteket och Ica Kryddan i. Nyligen omintetgjordes bangårdsparken och gav plats för bostäder och nu rivs de gamla järnvägskvarteret Balder för att ersättas med moderna bostadshus. Det var inte gyttjan som främst gjorde Norrtälje till en populär badort utan järnvägen som tog hit människorna från Stockholm.

I dagens Norrtelje tidning presenteras en enkät som föreningen Tåg till Rimbo gjort. Den visar att alla partier i Norrtälje är positivt inställda till en återuppbyggnad av järnvägen till Rimbo. Det tar tid, men jag tror vi kommer att återupptäcka järnvägens fördelar gentemot motorvägens bullerbilar och våningsbussar. Och nu när kommunledningen känner oro för att kommunen inte växer så att det knakar så kanske man borde minnas hur det har fungerat förr.

torsdag 22 september 2011

De forna järnvägarnas kvarter

En gång i tiden skulle hela kvarteren Balder och Frej rivas och ge plats för nya affärskvarter. Det orsakade dock protester då många ville bevara de två gamla villakvarteren med uppvuxna trädgårdar i centrala Norrtälje. Två sammanhållna kvarter med sammanlagt uppåt 15 gamla trähus från förra sekelskiftet, äppelträd, syrenhäckar osv. Kvarteren byggdes i samband med att järnvägen kom och staden växte med många nya industrier kring järnvägsstationen. Husen gav bostad till många järnvägs och fabriksarbetare i staden med framtidstro.

Nu är järnvägsrälsen, stationshuset och bangården sedan länge dött, begravt och glömt i Norrtälje. Egentligen finns inga minnen kvar av den framåtsträvande tiden runt 1900. För ett par år sedan revs arbetarebostäderna på Baldersgatan där den lyckosamma Snickerifabrikens arbetare bott. Igår revs fabrikörns eget vackra trähus i kvarteret Balder, men fabrikörn hade väl knappast känt igen det nedgångna, eternitplattebesatta huset längre.

Det stod flera strider kring kvarteren Balder och Frej och slutligen kändes det som att Bevarandesidan ändå vann. Fyra hus belades med rivningsförbud och resten sades kunna renoveras eller rivas och återställas med liknande byggnader. Hela kvarteren fick en s k q-märkning, vilket betydde att de var kulturhistoriskt intressanta.

För några år sedan styckades kvarteret Frej upp och såldes ut till privatpersoner. Fem av de ursprungliga husen står fortfarande kvar, nu upprustade. Tre nya hus har uppförts på delvis tomma tomter, ett stenhus från senare årtionde har rivits. De nya husen är större än de gamla. En väg har dragits rakt genom de gamla villaträdgårdarna och det finns inte mycket till tomter kvar för de som bor längs den övre gatan, Narvagatan.

Kommunen, som var de som köpt upp kvarteren och låtit dem förfalla, beslutade att göra annorlunda med kvarteret Balder. Förra året sålde man hela kvarteret till en köpare, Credentia AB, som betalade högst. Byggnaderna var i ytterst dåligt skick och hade under de senaste tio åren enbart genomgått "absolut nödvändigt" underhåll. De byggnader som inte stod tomma har hyrts ut till socialförvaltningens verksamheter och klienter, antagligen människor som inte har så stor kunskap om vilka krav de har rätt att ställa på en hyresbostad.

Nu har, som också uppmärksammats av Norrtelje tidning, rivningarna av kvarteret börjat. Credentia AB river fyra stycken hus mitt i kvarteret, två stycken är belagda med rivningsförbud och i ett hus finns det fortfarande hyresgäster kvar. Äppelträden är borta, syrenbuskarna är borta, uthusen är väck och trädgårdarna är en leråker där stora grävskopor rullar fram och tillbaka. Snart kommer här att resa sig betydligt större hus. Det blir bostadsrätter naturligtvis och vad jag har hört ryktas är en lägenhet redan såld för 3,5 miljoner kronor.

Som jag sa vann bevarandesidan kampen om kvarteren Balder och Frej i centrala Norrtälje. Frågan är väl vad bevarande egentligen innebär. Nu blir de forna järnvägsarbetarnas hem till lyxlägenheter för rika fyrtiotalister. Inte minner det mig något alls om Norrtäljes historia och inte ser jag anledning till fortsatt q-märkning av kvarteren.

Vad ska skolpsykologerna göra?

Läser i dagens Norrtelje tidning om bristen på skolpsykologer. "Sedan den 1 juli i år ger skollagen alla elever rätt till fullständig elevhälsovård. I den ska tillgång till skolpsykolog ingå. Psykologförbundet rekommenderar 500 elever per skolpsykolog." Jag gissar att det då är en heltidspsykolog psykologförbundet talar om. I Norrtälje kommun räknar man med att skolpsykologerna på grundskolenivå ansvarar för ca 1200 elever i var och på gymnasieskolan finns ingen psykolog alls. När jag idag besökte en närliggande kommun fick jag informationen att vissa skolor där hade heltidspsykologer medan andra valde att köpa in tjänster på ca 20%. Det var alltså väldigt olika på hur stor tillgången till skolpsykolog var beroende på vilken skolan barnen gick på. Jag undrade när t ex lärare och skolsköterskor vände sig till skolpsykologerna och när de remitterade till BUP. Ingen kunde svara på detta. Ingen visste egentligen vad man kunde vänta sig av skolpsykologerna eftersom det var så olika hur stor tillgången till dessa var.
Enligt skolpsykologerna som uttalar sig i lokaltidningen så ägnar de sin mesta tid åt utredningar för att inte komma efter med detta. De skulle vilja ha möjlighet att arbeta aktivt förebyggande i undervisningen, men det tror de inte att de kommer att få tid till även om det verkar som om de snart kommer att bli fullt bemannade, vilket de tidigare inte varit. De hoppas dock kunna arbeta lite med konsultationer och stödsamtal i framtiden.
En person på mötet i grannkommunen (politiker och chefstjänstemän från kommun och landsting) uttryckte att skolpsykologerna inte hade någon som helst funktion så länge de inte räckte till och därmed lika gärna kunde plockas bort. När jag själv var i kontakt med en skolkurator (ja, henne fick man också leta efter) blev jag hänvisad till BUP. Någon skolpsykolog visste jag inte fanns. Är det så att skolans personal hänvisar till BUP då de istället skulle ha kunnat tas om hand av en skolpsykolog om det funnits tillräckligt med såna? Eller hur gör de bedömningen?
Sveriges psykologförbund pekar på att det finns stora skillnader mellan kommunerna och att Skolinspektionen troligen skulle anse att kommunerna uppfyller kravet på tillgång till skolpsykolog trots det höga antalet elever per psykolog. Väntetiden för att få träffa en skolpsykolog är idag i snitt åtta veckor, en lång tid för ett barn eller en ungdom som mår dåligt.
Vilket mål har Norrtälje kommun för sin skolpsykologverksamhet? Hur många elever tycker vi är rimligt per psykolog och vilka uppgifter vill vi att psykologerna ska kunna utföra? I tidningen antyds att det nu inte finns full bemanning, har det ekonomiska eller politiska skäl eller har Tiohundra svårt att rekrytera även skolpsykologer? Jag har tidigare bloggat om bristen på bl a gynekologer och hudläkare.

måndag 19 september 2011

för att underlätta konkurrensen?

Debatten kring Norrtälje sjukhus har åter tagit fart. Nu handlar det om den moderata ideologiska slakten och utförsäljningen av delar av Tiohundra och Norrtälje akutsjukhus. Resultatet av att politiker lägger ner verksamheter eller av att politiker beslutar stycka upp och sälja ut vitala delar av en helhet är i längden densamma; Norrtäljeborna förlorar en god vård som med vilja går att behålla. Den borgerliga majoriteten vill nu börja med att sälja ut Norrtälje sjukhus geriatrikavdelning, vad som kommer efter det vet vi inte.

Förra veckan bloggade jag om revisorernas rapport kring Tiohundra (som nu kallas enbart "den samlade vården och omsorgen i Norrtälje"). Av den framgår att Tiohundra AB är starkt reglerat av nämndens inriktning att privatisera så mycket det går av verksamheten. Ordförande Sofia Paulsson (m) är fast övertygad om att vad Norrtäljeborna behöver är fler privata alternativ.

Själv är jag övertygad om att en stark gemensam organisation är det bästa sättet att ordna det som Norrtäljeborna behöver, nämligen tillräckligt med läkare och kompetent personal för att tillgodose vård och omsorgsbehoven i kommunen. När jag för några veckor sedan ringde till gynekologmottagningen i Norrtälje fick jag beskedet att det inte finns tillräckligt med läkare och de hänvisade mig att ringa någon annan stans (bristen på gynekologer har funnits en längre tid i Norrtälje). Idag besökte jag, tillsammans med min dotter barnläkarmottagningen och blev då remitterad till hudkliniken. Vi fick dock veta att det nog skulle dröja ganska länge innan vi blev kallade eftersom man hade ont om läkare på hud.

Det är sorgligt att den gemensamma organisationen inte förmår prestera förutsättningar för bolaget att locka hit den personal som behövs. Enbart med gemensamma krafter skulle vi kunna erbjuda förmånliga anställningar kan tyckas, men moderaternas medicin är naturligtvis privatisering. Och visst ser man till att bädda upp ett gott klimat för den som vill starta privata specialistmottagningar i Norrtälje; här är väntetiderna långa och vårdgarantin ouppnåelig. Bolaget slås i sank i stället för att ges kraft att utmana. Det är dags nu, för alla oss som vill ha akutsjukhuset, med tillhörande specialistmottagningar, kvar i Norrtälje att vakna upp och säga ifrån. Sälj inte ut Tiohundra och Norrtälje sjukhus. Ge istället organisationen tilltro att gå in i framtiden som en utmanare som sticker ut, som skiljer sig från den ordinarie köp/säljhysterin som Moderaterna vill påtvinga oss alla. Den enda vägens politik måste ha en nödutgång.

Hur bekvämt är det att ha maten med sig?

Läser i dagens Norrtelje tidning att yngre mödrar tycker att det är jobbigt att amma på offentliga platser. De använder filtar att lägga över bröstet och barnet t o m när de ammar i hemmet för att det inte ska väcka anstöt hos andra. I augusti i år meddelar en artikel att amningen fortsätter att minska i omfattning. Från 2004 till 2009 har amningen av mycket små barn minskat med 3,3%. Endast 88% av barnen födda 2009 ammades vid två månaders ålder trots att rekommendationer från BVC och WHO är att helamma barnen i minst sex månader. De flesta forskare verkar vara överens om att amning skyddar mot bl a allergier, diabetes och andra sjukdomar.

Det är inte askul att amma offentligt. En del människor uttalar högt sina negativa åsikter, andra kastar bara sura blickar. Det finns också positiva kommentarer, men det verkar svårt att låta bli att kommentera. Det går liksom inte bara att amma utan att få en kommentar. En vanlig kommentar är: "Tänk vad bekvämt; att alltid ha maten med sig!" Vanligast är att män, som själva aldrig varit tvungna att slänga ut intima kroppsdelar offentligt, fäller den kommentaren. Men sanningen är nog att det inte är så bekvämt....

Om det hade varit jättebekvämt att amma sina barn offentligt är jag övertygad om att fler mödrar följt WHO och BVCs råd och ammat sina barn i ett halvår. Idag känner sig många duktiga om de "klarat av" att amma sina telningar i tre månader. Jag tror att det är mycket bekvämare att kasta ner en burk bananpuré i väskan och slippa både blickar och kommentarer från omgivningen. Det är tråkigt att det är så och det är tråkigt att utvecklingen går åt fel håll. Antingen ska kvinnorna hålla sig hemma och amma sina barn, vilket med dagens aktiva samhälle verkar helt ogörbart, eller så får de strunta i sitt barns hälsa och sluta amma redan vid späd ålder, ersätta den näringsrika bröstmjölken med div. barnmatsprodukter av tvivelaktigt ursprung och innehåll.

Äldre mödrar verkar inte bry sig lika mycket om vad folk runtomkring tycker och säger och då kanske det är positivt att genomsnittsåldern för att bli mamma har ökat. En sak är säker, som småbarnsförälder är man tacksam för bekväma lösningar, om amning vore bekvämt skulle fler barn ammas längre. Vi som omgivning kan göra skillnad.

tisdag 13 september 2011

Vad vill vi med Tiohundra?

Har fått ett papper på bordet med rubriken "Augustirapport 2011 - revisorerna för den gemensamma vårdorganisationen i Norrtälje". Enligt rapporten beräknar Tiohundranämnden ett underskott på 12 miljoner kronor 2011, främst beroende på "en högre nyttjandegrad/volymökningar" inom somatisk specialistvård, boende och omsorg. Förvaltningen räknar dessutom med fortsatta volymökningar andra halvan av 2011. Vi får väl ponera att dessa volymökningar inte är onödigt utnyttjande av vården utan att de beror på ökade behov eller tidigare ej tillgodosedda behov. Det kan då, ur min synvinkel, tyckas ytterst olämpligt att man i samma stycke pratar om omfattande besparingar och verksamhetsförändringar för att uppnå budgetbalans. Hur hamnar då patienterna i fokus? Ökade behov måste väl kräva ökade resurser?
Vad det gäller Tiohundra AB så räknar även de med ett underskott för 2011, i detta fall ett underskott på 25 miljoner kronor. En av anledningarna är att kostnaderna för omstruktureringar i samband med konkurrensutsättning (den söndertrasande, ideologiska privatiseringen, egen anm.). Så är det, Moderaterna hade räknat med ökade kostnader vid införande av Vårdval och Kundval (men valfrihet får kosta!), men kanske inte så stora. Vad det gäller kostnader för bolaget är det inget som berör de borgerliga politikerna som verkar tycka att Tiohundra AB kan spela på marknaden likt andra aktörer i ena läget samtidigt som de bör vara förvaltningen till lags och utföra tjänster som ingen annan vill ta sig an till underpris i nästa läge.
Å ena sidan når Tiohundra AB inte landstingsfullmäktiges tillgänglighetsmål vare sig vad det gäller operation, besök på specialistmottagning eller hur länge patienter blir sittande på akutmottagningen. Å andra sidan finns en stor risk att bolaget kommer att överproducera i förhållande till avtalet för sjukhuset. Känner ni er förvirrade? Ja, jag också. Klart man försöker producera mer om man känner att man inte får ihop det ekonomiska, klart man producerar mer för att klara tillgänglighetsmålen, klart man producerar så mycket man kan för att människor ska få den vård de har behov av...
Tiohundraprojektet är ett unikt samverkansprojekt där vi har möjlighet att ta ett helhetsansvar, se till att patienter inte ramlar mellan stolarna, tillgodose befolkningens specifika behov och också få en överblick över ekonomin som gör att underskott borde lysa med sin frånvaro. Tyvärr verkar ägarnas förståelse för ansvaret och samordningen som måste ske inom Tiohundra fortfarande bristfällig. Rapporten avslutas med att tala om att den fortsatta organisationen av vård och omsorg i Norrtälje kommer att beslutas om efter den utvärdering som nu pågår och slutförs runt årsskiftet. Redan i rubriken, där namnet Tiohundra, inte finns med, lyser andan att projektet är på väg mot sitt slut igenom. Det är tråkigt att Moderaterna inte vill, det är tråkigt att de andra borgerliga partierna inte vågar stå upp mot Moderaterna, men det är också tråkigt att så många politiker från samtliga partier i Stockholms läns landsting inte tidigare satt sig mer in i och tagit mer strid för att se till att Tiohundra skulle bli ett lyckat exempel på hur vård och omsorg kan bedrivas effektivt, behovsanpassat och tillgängligt i offentlig regi och utan privata vinster.

onsdag 7 september 2011

Vad är egentligen rimligt?

Vad är egentligen rimligt inom vården? Idag ska jag blogga om tillgängligheten inom vården och vårdgarantin.

Många kvinnor i fertil ålder drabbas någon gång av blödningar och smärtor i underlivet. Det kan vara helt naturligt, men det kan också vara ett tecken på en allvarlig sjukdom som kräver kirurgiska ingrepp eller medicinering. Oftast går det en tid innan man uppmärksammar blödningarna eller smärtorna som onormala, men när man börjar misstänka att någonting är fel vill man snabbt komma i kontakt med en specialistläkare.

Det finns en uppsjö av gynekologer, privata och landstingsdrivna, norr om stan, men jag väljer givetvis att försöka få tag på den lokala mottagningen i Norrtälje eftersom alla andra alternativ innebär åtminstone en timmas resa tur och retur. Telefontiderna är förlagda till morgon/förmiddag och inte förrän på sjätte dagen sedan jag börjar försöka få kontakt lyckas jag pricka rätt och få prata med en sköterska. Efter att jag redogjort för mina problem talar hon om för mig att de inte har några tider i september, kanske i oktober om det kommer någon ny gynekolog, men det vet de ingenting om än. Hon råder mig att ringa någon annan stans. Punkt.

Jag surfar in på www.vårdguiden.se och söker mottagningar. Alla mottagningar har olika öppettider och telefontider. En mottagning har ingen telefontid alls, men när jag ringer så har de lunchstängt. Den enda mottagning (av 7-8 stycken) jag får tag på är Täby närsjukhus där de kan erbjuda mig en tid om sex veckor. Shit happens. Va? Hallå, det är ingen rutinundersökning jag söker för, jag har besvär, jag vill omedelbart veta om det är av elak karaktär. Behöver jag ingen medicin behöver jag säkert åtminstone ett gäng järntillskott. Kom igen.

Det finns någonting som heter vårdgaranti och vad jag förstår så är den garantin på 30 dagar. Men när jag ringer vårdgarantikansliet så har de inte heller telefontid. Sjukvårdlandstingsråd Filippa Reinfeldts medicin på detta är att införa vårdval även inom gynekologi. Då kommer gynekologimottagningar att poppa upp på platser där det finns behov alldeles av sig själva och köerna kommer att minska. Men det är inte mottagningar som saknas Filippa. Jag har fullt med klotter om mottagningarnas namn och olika telefontider på min lilla lapp redan, men antingen har de inga tider eller så har de inte telefontid. Var är min coach, min lots, som ska hjälpa mig genom den här djungeln? Det är ju inte så att jag väljer vart jag ska gå, det är ju snarare de som väljer om de vill ta emot mig.

För mig är det självklart att om "min" mottagning inte kan erbjuda mig en tid inom rimlig tid så ska de hjälpa mig att få tag på en tid på en annan mottagning som jag sedan kan tacka ja eller nej till. Då känns det kanske som om jag har valfrihet. Att sitta och leta telefonnummer och försöka ringa är ett heltidsarbete. Det är ju inte precis någonting man kan göra på sin arbetsplats eller överhuvudtaget bland människor som inte står en väldigt nära. Det blir till att sjukskriva sig för att boka läkartid. Som vanligt är det den starka, kunniga och medvetna patienten som kommer att tjäna på systemet. Dyslektiker, deprimerade, människor med psykiska funktionsnedsättningar eller bokstavskombinationer kommer troligtvis aldrig fram till läkare.

Blödningar och smärtor i underlivet hos kvinnor kan bero på helt naturliga orsaker och försvinna av sig självt, men det kan också vara tecken på sjukdom som utan medicinering eller operation kan leda till bl a sterilitet. Är det acceptabelt att låta männsikor gå med oro, ångest och värk i över sex veckor innan de kan få komma in för en bedömning? Nej, det tycker inte jag. Det vållar onödig oro, onödiga kostnader och onödigt lidande. Om blödningarna är tecken på någonting allvarligt hamnar patienten antagligen förr eller senare på en akutmottagning eller tvingas till operation som kostar mycket pengar. Med tid för bedömning inom en vecka skulle kanske problemen kunna avfärdas som normala eller medicineras bort innan komplikationer uppstod.

Det här hade inte behövt vara en historia om mig. Det kunde ha handlat om din syster, din kollega, din granne eller kanske om dig.