I vår kalender är det alltid åttonde mars!

Idag skrev sektionsordförande i Kommunal, Norrtälje, Lotta Svenander, om skillnaden mellan kvinnor och mäns löner i Norrtelje tidning. Det har varit en viktig fråga väldigt länge, så länge att en ibland tänker att den inte behöver sägas högt längre, den är liksom okontroversiell, kan en tycka. Finns det någon som tycker att det är helt naturligt att kvinnor bara har lön till 15.51 en arbetsdag som sträcker sig från 8-17? En timme och nio minuter jobbar således kvinnorna helt gratis...

Ja, och direkt i kommentarsfälten visar det sig att det fortfarande är väldigt viktigt att tala högt om denna fråga, att ständigt påminna om denna diskriminering som endast sker utifrån det kön en människa har blivit född in i. Kommentarerna handlar om att det inte går att jämföra offentliga arbeten med privata, att män har farligare jobb än kvinnor och att män yrkesarbetar fler timmar än kvinnor! Jo, nu börjar det kännas som om vi måste tjata oss blodiga; ingen här försöker säga att en deltidsarbetande kvinna med gymnasieutbildning ska få ut lika mycket i månaden som en högskoleutbildad, övertidsarbetande man som utför sitt arbete med explosiva varor på ett höghustak (ja, jag är inte säker på vad som är tillräckligt farligt). Det artikeln handlar om är att kvinnor och män med jämförbar utbildningsbakgrund och likvärdigt komplicerade/avancerade arbeten borde ha ungefär samma timlön, men idag har mannen 14,3% högre lön. 

Det finns alltså människor som vill att mannens arbete ska värderas högre, att det är mer värt att rensa avlopp än att förlösa barn osv. I Afghanistan finns sedan tusen år ett uttryck som heter Bacha posh, det innebär att en familj "gör om" en dotter till en son en tid under uppväxten. Det ger familjen högre status och samtidigt ger det dottern en möjlighet att få komma ut och leka med andra barn, att kunna gå till skolan, arbeta, ja, helt enkelt en större frihet som också ger möjlighet till att skaffa sig viktiga kunskaper och erfarenheter för framtiden. Vi ser nog Afghanistan som ett land som ganska tydligt uttalar mannens högre värde. Likaså i Indien har vi fått se genom filmen Indiens dotter hur till synes helt normala män försvarar en gruppvåldtäkt, kvinnan har ett lägre värde, männen är tvungna att visa henne sin plats; de våldtar henne till döds, så gör alla, inget konstigt, hon hade klarat sig bättre om hon inte protesterat.

Även i det jämställda landet Sverige har kvinnan ett lägre värde. Det syns i hennes lönekuvert, det syns i hennes karriärmöjligheter, det syns i hennes ansvar för barnen och hemmet, i hennes utmattningssyndrom och i hennes frånvaro i de viktiga styrelserummen. Kvinnan har ett lägre värde än mannen även i Sverige, men här ska vi helst tala tyst om det. Men, som Lotta Svenander skriver; I vår kalender är det alltid åttonde mars. Vi kommer inte att hålla tyst om detta, vi måste fortsätta hylla våra mödrar och stärka våra döttrar för de är precis lika mycket värda som sina manliga motsvarigheter.

En kamp över tid och rum

Kampen för att alla människor ska anses lika mycket värda, för att alla människor ska ha samma möjligheter, friheter, men också skyldigheter och ansvar går vidare. Det finns ingenting som kan heta att jämställdheten har gått för långt, vad menar de som säger så? Hur kan människors lika villkor gå för långt? Ett sådant påstående måste ju bygga på att den som säger det inte tycker att alla människor har samma värde?

Idag är det Internationella kvinnodagen 2015 i Norrtälje, Sverige och på en massa andra platser, ja, överallt på jorden faktiskt. Antagligen kommer uttrycket av dagen att vara väldigt annorlunda till följd av vilken ställning kvinnan har i samhället. Här i Sverige är det som sagt många som uttrycker att jämställdheten har gått för långt och att kvinnodagen inte behöver uppmärksammas.

Jag kan direkt säga att detta inte är sant. I mitt yrke som förskollärare ser jag dagligen hur små flickor behandlas annorlunda än små pojkar, de har t ex kläder som är svårare att leka fritt i, de får oftare kommentarer om sitt utseende än om vad de faktiskt gör och de anses som jobbigare än pojkar som beter sig på samma sätt om beteendet anses vara ett specifikt pojkbeteende (slåss, springa runt, visa starka känslor osv). I min roll som mamma till tre flickor blir jag också varse varje dag att deras verklighet inte ser likadan ut som den gör för pojkar i samma ålder. Ofta har detta att göra med att flickor förväntas kunna och förstå så mycket om sin roll redan som mycket små. Och de ska inte försöka töja på dessa gränser.

Idag lade min mamma upp denna underbara bild från Norrtelje tidning 8 mars 2009 och de som syns på bilden är min mamma och min mormor som svarar på varför de tycker att internationella kvinnodagen behövs.

Och kvinnodagen behövs verkligen för att uppmärksamma den kamp som våra förmödrar har bedrivit för att vi ska få en bättre ställning i samhället. De har kämpat hårt och vi har fått det bättre, men vi har också en väldigt lång väg kvar att gå tills vi är fullvärdiga medborgare. Kvinnodagen behövs därför också för att mina (och dina) döttrar ska kunna få halva makten, halva ansvaret och hela lönen i sin framtid. Den behövs för att våra döttrar ska slippa börja banta i åttaårsåldern och ha som enda dröm och framgångssaga att bli såpaskådis eller hallåa. Den behövs också för att  befria männen och pojkarna från de förväntningar som finns på dem att vara som "riktiga karlar", slåss, tjäna mycket pengar och aldrig någonsin gråta. Kampen har på många sätt försvårats genom den tillgänglighet som idag finns till könsstereotyp reklam, youtubeklipp mm. Det spelar ju ingen roll vad vi säger till våra flickor och pojkar när de hela tiden får uppleva någonting annat. Det behövs en ny feministisk våg, det behövs en skjuts till en kamp som inte får avta förrän varje människa som föds har samma rättigheter och inte särbehandlas/diskrimineras p g a kön. Den behövs lika mycket i Sverige som i Afghanistan eller Indien, den behövs på plats och som ett led i en solidarisk kamp för kvinnor och män över hela jordklotet. Den här dagen ska påminna oss om det om vi råkar luta oss tillbaka och svälja normen.

Hur bekvämt är det att ha maten med sig?

Läser i dagens Norrtelje tidning att yngre mödrar tycker att det är jobbigt att amma på offentliga platser. De använder filtar att lägga över bröstet och barnet t o m när de ammar i hemmet för att det inte ska väcka anstöt hos andra. I augusti i år meddelar en artikel att amningen fortsätter att minska i omfattning. Från 2004 till 2009 har amningen av mycket små barn minskat med 3,3%. Endast 88% av barnen födda 2009 ammades vid två månaders ålder trots att rekommendationer från BVC och WHO är att helamma barnen i minst sex månader. De flesta forskare verkar vara överens om att amning skyddar mot bl a allergier, diabetes och andra sjukdomar.

Det är inte askul att amma offentligt. En del människor uttalar högt sina negativa åsikter, andra kastar bara sura blickar. Det finns också positiva kommentarer, men det verkar svårt att låta bli att kommentera. Det går liksom inte bara att amma utan att få en kommentar. En vanlig kommentar är: "Tänk vad bekvämt; att alltid ha maten med sig!" Vanligast är att män, som själva aldrig varit tvungna att slänga ut intima kroppsdelar offentligt, fäller den kommentaren. Men sanningen är nog att det inte är så bekvämt....

Om det hade varit jättebekvämt att amma sina barn offentligt är jag övertygad om att fler mödrar följt WHO och BVCs råd och ammat sina barn i ett halvår. Idag känner sig många duktiga om de "klarat av" att amma sina telningar i tre månader. Jag tror att det är mycket bekvämare att kasta ner en burk bananpuré i väskan och slippa både blickar och kommentarer från omgivningen. Det är tråkigt att det är så och det är tråkigt att utvecklingen går åt fel håll. Antingen ska kvinnorna hålla sig hemma och amma sina barn, vilket med dagens aktiva samhälle verkar helt ogörbart, eller så får de strunta i sitt barns hälsa och sluta amma redan vid späd ålder, ersätta den näringsrika bröstmjölken med div. barnmatsprodukter av tvivelaktigt ursprung och innehåll.

Äldre mödrar verkar inte bry sig lika mycket om vad folk runtomkring tycker och säger och då kanske det är positivt att genomsnittsåldern för att bli mamma har ökat. En sak är säker, som småbarnsförälder är man tacksam för bekväma lösningar, om amning vore bekvämt skulle fler barn ammas längre. Vi som omgivning kan göra skillnad.