Det har ju varit mycket diskussion kring skolavslutningar i kyrkan i media på sista tiden. Till exempel så medger ju inte nya skollagen att prästen pratar om gud på en skolavslutning där alla barn ska kunna delta. Och jag kan hålla med Otto Carneheim, som i lokalpressen beklagat sig över att som präst inte få prata om Gud i kyrkan, det blir ju lite konstigt. Ska man ta det här på allvar borde man väl egentligen inte förlägga skolavslutningen till just kyrkan? Kyrkan är ju i sig en kristen byggnad och innehåller religion vad man än pratar om från predikstolen.
Idag har jag besökt dotterns skolavslutning i just kyrkan. Prästen var som alltid superbra och pratade inte ett dugg om Gud, men missade ändå inte kristendomens humanistiska budskap. Frågan är var gränsen går för skollagen, i en kyrka sjunger man psalmer, är det okej att sjunga texter som "I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid" eller "Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född"? Hur som helst så hände detta och för mig som är uppvuxen i ett, iofs väldigt sekulariserat men ändå, land med kristen kultur och tradition kändes det inte konstigt med psalmer i en kyrka eller budskap om Gud i juletid, men hur känns det för de som inte bekänner sig till kristendomen eller t o m bekänner sig till en annan religion?
Så börjar klasserna sjunga sina avslutningssånger. Förskoleklassen sjunger "Jag såg mamma kyssa tomten" och det känns med ens ännu mer snett än "Nu tändas tusen juleljus". Okej, de är sex år gamla. De ser mamma kyssa en annan man. Vad ska pappa säga? Ja, det gäller att i tid lära barnen att skuldbelägga kvinnan, att hon inte ska kyssa någon annan än den som är far till barnen. Tvåsamhet, heteronormativitet, you name it. Jesus, han älskade väl åtminstone alla? Men mamma, hon ska bara älska en.
Prästen talar om kungen som älskade guld mest av allt och allt han rörde blev till guld. Inte förrän hans egen älskade dotter blev till guld kom han på hur fel det var att älska guld mer än allt. Prästen fortsatte att uppmana barnen att "leka strömlöst" någon dag under jullovet; Stäng av TV och dator och TVspel, tänd stearinljus. Vet ni inte vad ni ska göra? Fråga farmor eller morfar eller någon vad de gjorde när de var små. Gå hem till en kompis som sällan får besök, det är den bästa julklapp ni kan ge. Ett budskap som kändes fint och rätt i tiden.
Några sånger till innan rektorn går upp och talar om hur härligt alla ska ha det på julafton, hon talar om dignande julbord, Kalle Anka på TV och många presenter, ledigt och sovmorgon. Och nu går mina tankar inte bara på de som av religiösa skäl inte firar jul, det finns så många som kanske inte har råd med ett dignande julbord eller som inte får så många julklappar eller som får sin jul saboterad av alkohol eller droger. Det finns föräldrar som måste jobba och barn som på så sätt inte får något egentligt jullov med sovmorgnar och lek. På något sätt är skolavslutningarnas glädje och högtidliga tal det som starkast markerar ojämlika villkor mellan skolans elever. Ska vi ha en skola för alla, där alla känner sig som jämlikar, och där de känner sig välkomna, måste vi utbildade vuxna som arbetar i skolan tänka till och tänka om och ta skolavslutningarna ytterligare en nivå. Det talas så vackert om värdegrunder, respekt och likabehandlingsplaner, men är det mer än vackra ord?