måndag 30 november 2009

December och sju grader kallt.

Så var grå november över och genast blev det kallt och klart. Lite mysigt, men jobbigt att skrapa rutor på morgonen. Har ägnat senaste veckan åt att iordningställa lägenheten för advent och för kommande familjemedlem samt att försöka få något ut av studierna. Flummig litteratur och skrivuppgifter som är lite oklara i sig. Men det brukar bli bra till slut, man får ju ha i åtanke att jag egentligen är naturvetare och vi kan ju tycka att den här humanioran är lite flummig och svår att ta på.
Barnen kommer upp ur sängen, förväntansfulla att få öppna sina kalendrar, och hojtar glatt när de kommer utanför dörren och ser frosten överallt. Solen skiner. Ser i tidningen att parkeringen som de anlade där vårt gamla hus stod är byggd utan bygglov. Haha, i den här kommunen tror de att parkeringsplatser är överprioriterade alla lagar. Dock blir den väl kvar ett tag till.
Har just jobbat lite på en debattartikel om kärnkraften, men det tar väl tid innan den kommer in, har ju både en om Vårdval Tiohundra och en om skolmaten som ligger på redaktionen och väntar redan. Det måste vara en väldigt aktivitet ute i skrivstugorna, sån tid som det tar att få in sina inlägg. Kanske tidningen skulle utöka debattsidorna lite...? Det är ju faktiskt inte roligt att få in en artikel långt efter att den är "het" om man säger så.
Nej, nu blir det te och nybakt smörgås med hemkokt marmelad. Sen sätter jag fart med studierna igen...hoppas jag.

torsdag 26 november 2009

RAs

Igår var jag på jobbet och hälsade på. Jag var där en halv dag och tyckte det gick ganska bra, men när jag kom hem fick jag sån yrsel och domningar och jag hade ont i magen och i ryggen och absolut inget tålamod alls. Ville bara att barnen skulle gå och lägga sig. Så det är väl tur att man är sjukskriven.
Nu har jag fyllt i pappren till Försäkringskassan och till AFA och hoppas på positiva besked. Hursomhelst kommer även decemberlönen att bli minimal eftersom jag bara jobbar 60% fram till den 22 december, så det blir 80% av 60%, inte mycket att leva på. Ägnade hela kvällen åt att försöka betala de viktigaste räkningarna och fylla i blanketter som ev kan ge mer pengar. Inser att det kommer att ta ett tag att komma ikapp eftersom jag går på mammaledighet sen. Inga stora inkomster väntas förrän skatteåterbäringen i juni. hehe. Får nu antagligen ägna en hel del mer tid till att se över elleverantör, telefonabonnemang o dyl där man kanske kan dra ner kostnaderna något. Många bäckar små. Tur att jag redan har köpt nästan alla julklappar utom de till mina egna barn, men det brukar ordna sig.
I morse när jag såg solen blänka i några rutor högt upp mot den gråblå himlen bestämde jag mig för att det var en bra idé att ta en promenad till ICA (ca 300 m) och lägga på breven till Försäkringskassan mm samt hämta ut ett paket som nog snart legat där i två veckor.
Hu, vad tungt det var att gå, men jag tänkte ändå när jag mötte några ungdomar på väg till gymnasiet att; det är ju tur att jag är 42 år och kan leva med att se ut och känna mig som en överviktig, överåldrig sjukling som tar sig fram ca 2 meter i minuten. Tänk om jag varit 18, vilken katastrof!!! Å andra sidan när jag var ung (35 år) och väntade mitt första barn hade jag inga som helst fysiska problem, jag tog mig fram som vilken 18åring som helst.
Jag postade breven, men kunde inte få ut mitt paket eftersom min legitimation hade gått ut. Körkortet låg tydligen kvar i scannern hemma sen jag gjort en kopia. Och det är ju knappast troligt att jag kommer ner igen de närmaste dagarna så de får väl skicka tillbaka paketet. Bara jag slipper betala. När jag skulle betala frimärkena med ICAkortet slog jag fel kod två gånger i rad (kortet är ju ganska nytt då jag lyckades förlägga det andra för ett tag sedan). Tredje gången gick det bra, men killen i posten trodde nog inte ett skvatt på mig för inte fick jag "två vadderade kuvert att skicka julhälsningar i" som det stod att man skulle få när man köpte tio julfrimärken.
Som den person på samhällets botten jag nu var, gick jag in och köpte toalettpapper samt morotsjuice, yoghurt och grädde för halva priset. Linkade hem. Känner mig låg. Ska inte glömma att lägga tillbaka körkortet i plånboken...

måndag 23 november 2009

en dag med assistans

Hade inte bestämt mig igårkväll om jag verkligen skulle ta mig till skolan idag. Stängt på dagis och ingenstans att göra av Liten, nämndssammanträde på eftermiddagen som jag inte ville missa eftersom jag skrivit två ersättaryttranden och skulle hon verkligen orka sitta tyst och still en hel dag?
Stärkt efter att vår artikel om flyktingpolitik äntligen kom in i lokaltidningen tog jag mig samman och drog iväg i morse. Lämnade Storasyster hos kompis (skolan också stängd) och Liten och jag for upp till mammans skola. Där träffade vi även en kompis som var med sin mamma i skolan när dagis var stängt, men han fick lämna ganska snart med mormor, för som Liten krasst konstaterade så "visste han inte hur man gjorde" när man var med i skolan eller på möte. "Men det vet jag mamma, man får inte prata". Nej, hon kan det där, hon sitter där snällt och tittar i böcker och lägger pussel och idag fick hon låna playdoolera att dega med också.
Vi åt lunch i fiket på skolan och åkte vidare till mötet. Nu började Liten bli trött och satt ett tag i mammas knä med nappen, la pusslen några gånger till, skrev lite i sitt kollegieblock. När det var ungefär en halvtimma kvar började hon tröttna, men höll ut. Mamma fick lämna åtminstone ett av sina ersättaryttrande. Det andra ärendet återremitterades.
Åkte hem, tog en smörgås, gick igenom posten. Ett formulär från Försäkringskassan som måste fyllas i innan de kan fatta beslut om sjukpenning. Suck, det som är löning på onsdag. Det betyder ju att jag inte lär få några pengar den här månaden i alla fall. Hehe, kunde de inte ha skickat ut det där formuläret lite tidigare. Det framgår ju av läkarintyget att sjukskrivningen skulle sträcka sig längre än arbetsgivarens två veckor. Konstigt att de inte lagt till "God jul!" nederst på blanketten.
Hämtade Storasyster och kompis och for till fotbollsträningen (återkommer till det i en framtida blogg). Sen åkte vi hem och gräddade pannkakor. Liten slocknade på soffan efter att ha känt igen en ledamot i nämnden i lokaltidningen. "Jag ser en som var på mötet, mamma...." Storasyster och jag åt pannkakor, sparade ett gäng till imorgon så att Liten också kan få.
Såg solen idag. Har känt mig ovanligt pigg i kroppen. Knoppen känns trött. Lite nedstämt, men känns kul att oppositionen i landstinget nu tagit fram ett hälsosamt alternativ till den vedervärdiga sjukhusmaten. Något för kommunen att följa efter och se till att våra barn, unga och äldre också kan erbjudas högkvalitativ, välsmakande mat för hälsa och utveckling.

söndag 22 november 2009

Var uppgift kräver sin kropp

Jag har inga mammaknän. Detta blev jag påmind om i natt när barnen vaknade och jag gick in och stoppade om dem och och tänkte att jag sitter väl en stund vid sängen så att de somnar om innan jag går tillbaka till min egen sköna säng. Det är ju bara det.... jag har inga mamma knän. Så fort jag ska resa på mig så ger knäna ifrån sig ett knixande ljud och alla barn som har lite svårt att komma till ro eller är lättväckta vaknar på en gång när jag reser mig upp och tittar med stora ögon på mig: Vart ska du?
Jag har nog snart provat alla möjliga sätt att ta mig upp utan att knixet ska höras, men det är nästan omöjligt. Kunde faktiskt vara någonting för dolda kameran när jag nu som en gravid elefant trixar runt, rullar och sträcker för att försöka komma upp utan ett ljud (blir ju en hel del andra ljud än just knixandet då). Bästa sättet (mot just knix) är nog att ställa sig på alla fyra, sträcka ut benen utan belastning och sedan klättra upp till stående med armarna mot någonting. Rena akrobatiken med andra ord.

fredag 20 november 2009

Vad man klarar av när man är sjukskriven

Nu har jag plockat undan och dammsugit två rum, torkat golvet lite hafsigt där det var fläckar, skakat mattorna hjälpligt och förberett lite inför ommöbleringen i vardagsrummet. Jag är totalt slut. Så kom jag att tänka på ett program som jag såg för flera år sen på TV. Det handlade om en kvinna som var långtidssjukskriven. Försäkringskassan hade smygfilmat henne när hon hängde tvätt och menade på att orkar man hänga tvätt så kan man arbeta också...
Jag tänker så här, vissa saker måste man ju göra, oavsett om man har värk eller smärtor. Även om man inte får lyfta tungt måste man ta upp ett litet barn som gråter, man måste hålla rent hemma, tvätta, handla mat mm (om man inte blir berättigad till hemtjänst p g a sin skada/sjukdom). Men det är skillnad att göra alla de där måstena + att jobba och att bara kämpa sig igenom det man måste för att överleva och ha ett någorlunda anständigt liv.
Jag hinner ungefär lika lite hemma nu som jag gjorde när jag arbetade. Det beror främst på att allting går så mycket långsammare, men också på att jag helt enkelt inte orkar mer. Jag måste vila hela tiden, korta pauser, långa pauser, ibland blir det en paus på ett par dagar nästan. Och det fungerar ju när man är hemma. Det fungerar absolut inte på en arbetsplats.
En annan sak som diskuterats är huruvida man kan vara politiskt aktiv när man är sjukskriven. Det verkar ha varit någonting som varit upp till en subjektiv bedömning från Försäkringskassans personal. En bekant till mig fick veta att de skulle dra ner hans sjukpenning med 25% eftersom det var ett standardmått när det gällde politiska förtroendeuppdrag. När jag sen ställde den frågan vad beträffade mitt eget fall hade handläggaren aldrig hört talas om någon sådan regel. Många fritidspolitiker har fått avsäga sig sina uppdrag (som handlar om ett 4 timmar långt möte en gång i månaden och lite inläsning hemma) p g a Försäkringskassan hotar med att dra in delar av sjukpenningen.
Förutom att detta hindrar stora och viktiga grupper att delta i samhällets demokratiska sammanhang, så är det helt befängt då ett förtroendeuppdrag inte alls kräver samma sak som ett arbete av en människa. Det rör sig om en begränsad insats, nästan aldrig fysiskt ansträngande. Om en förtroendevald skulle känna att den inte orkar sitta ett helt sammanträde kan den lämna sin plats och gå hem (för det mesta utan att världen rasar samman). Det är nu också fastslaget sen ett par år sedan att ett förtroendeuppdrag inte går att jämföra med ett reguljärt arbete. Det var ett kommunalråd i norra Sverige som fick rätt mot Försäkringskassan då det konstaterades att hennes arbete som barnskötare innebar helt andra påfrestningar än uppdraget som politiker.
Det är bra att Försäkringskassan får på nöten ibland. En del människor är faktiskt för sjuka för att arbeta, men de blir inte friskare av att bli instängda och sängliggande. Ett arbete kräver mer än en till synes ansträngande fritid.

onsdag 18 november 2009

dagen efter

Jo, igår fick kroppen vad den tålde. Åkte med Storasyster och hennes klass till Stockholm och besökte Moderna muséet för att se Daliutställningen. Och det var ju en pers på många sätt. för det första har jag ju inte vistats i barngrupp på ett tag, så att bara tro att man orkar det är lite övermagat. För det andra blev det rejäla promenader i ganska så rask takt. De första 200 metrarna hade jag såna sammandragningar att jag trodde jag skulle bli kvar på Norrmalmstorg, men konstigt nog så släppte de och resten av dagen fungerade det någorlunda hyfsat. Men det är klart man var trött när man kom hem. Huvudet bara surrade, ingen större idé att försöka plugga eller göra något vettigt. Jag lyckades dock hålla humöret uppe nästan ända tills barnen somnat, men några motgångar vid läggningen så orkade jag inte längre. Så blev det lite gråt och lite tröst innan de till sist somnade.
Morgnarna är ju inte precis bättre och den här morgonen var det som om jag inte ville vakna alls. Trots allt är man tvungen att masa sig upp och för tredje dagen i rad, blev vi sena, jag blev superstressad och allt blev kaos. Vad trött jag är på det! Vad trött jag blir på mig själv! Att hantera stress just nu är fullkomligt omöjligt och jag känner bara för att gå och lägga mig igen så snart jag ser vart det barkar hän. Om man skulle sätta en stressmätare på mig så skulle man se hur stressen ökar ca en kvart innan vi ska iväg på morgonen, när jag ska hämta barnen på skola och dagis (eftersom det alltid uppstår konflikter i och med hämtningen) och ca en kvart innan läggdags. Och sen ska vi inte tala om hur stressad jag blir när sambon ska komma hem och jag inser att jag suttit försjunken i papper och litteratur hur länge som helst och disk och tvätt tornar upp sig och kylskåpet är tomt osv............ shit. Nu ska jag mata kaninen, hämta barnen och förhoppningsvis har allt lugnat ner sig igen om en timma....

tisdag 17 november 2009

Mot slutet av november

Varje morgon när klockan ringer är det mörkt där ute, och regnigt verkar det som. Tillbringade helgen i stugan, men mest inomhus eftersom det regnade och blåste och var grått. Kändes tråkigt att inte kunna elda i öppna spisen, men f n är inget bra ekonomiskt läge att kontakta den där killen som kunde fixa skorstenen heller.
Ovisshet är någonting som irriterar oss moderna människor något alldeles enormt. T ex att inte veta om eller när man får pengar från Försäkringskassan; att inte veta om eller hur länge man får bo kvar i sin lägenhet; att inte veta om eller hur länge skolan som ens barn går i får vara kvar, ja det finns massor av saker som man inte vet någonting om i sin framtid. Och till viss del är det fullt naturligt. T ex vad det gäller förlossningar. Idag vet man ju ganska väl ungefär när det kommer att ske, men många vill kunna planera in det exakt. Jag tror att det är anledningen till att många kvinnor idag vill ha kejsarsnitt eller bli igångsatta; de vill ha ett datum, en tid som går att sätta upp i kalendern. Bland alla andra möten och sammanträden.
Just vad det gäller barnafödande så är det ju lite av tjusningen att man inte vet riktigt när det ska ske, tycker jag. Däremot är det viktigt att veta var det ska ske, att det finns tillräckligt med platser och personal så att alla kvinnor får komma till den förlossningsklinik de valt i ett skede då de är förvirrade, stressade och i behov av lugn och ro.
Naturligtvis är det någonting som är svårt att planera, men som med flera saker i samhället (platser på Särskilt boende, tillgång på läkare eller förskoleplatser) så lönar det sig att ligga med ett litet överflöd. Var gränsen går är svårt att säga, men med ett litet överflöd ökar valfrihet och trygghet bland medborgarna och då säkerligen även den s k kundnöjdheten (som Berit J (C) pratade om på budgetfullmäktige).
Det finns kommuner där alla äldre över en viss ålder (tror det var 75) får välja om de vill bo hemma eller i särskilt boende. Jag tror att kommunen då måste hålla sig med 5 fler äldreboendeplatser än vad man annars beräknat, men tänk vilken trygghet för de äldre; att slippa genomgå en behovsprövning när man vet att man t ex inte VILL bo kvar ensam hemma. Samma trygghet som jag skulle uppleva om jag visste att Försäkringskassan tyckte att det var självklart att man fick vara sjukskriven om man inte mår bra, om man känner att man inte klarar av sitt arbete och en läkare dessutom bekräftar detta. Istället känner man sig ungefär som om man ska gå igenom tullen med en liter av nåt som man inte får införa i landet i väskan....

torsdag 12 november 2009

Information Vårdval Tiohundra

Idag har jag varit och lyssnat på hur man tänker lägga upp vårdvalet i kommunen. Det är ju en ny lag som säger att alla måste införa vårdval fr o m den 1/1 2010. Trist faktiskt att man uppifrån bestämmer hur vården ska organiseras in i detalj. Det kan ju faktiskt finnas mer effektiva sätt att ordna en bra , kvalitetssäkrad service till sina medborgare. För det måste ju ändå vara det som är syftet i slutändan.
Och redan sen långt tillbaka har vi haft möjlighet att välja läkare och vårdcentral. Jo, jag vet, det finns vårdcentraler som inte verkar veta om det, men så har det varit under en längre tid. Man har rätt att välja en vårdcentral eller läkare och lista sig där.
Vad är då det nya? Tja, en sak är ju t ex att det kan dyka upp många nya aktörer på banan. Och de dyker förstås upp i grupper och på orter där de ser att de kan tjäna en hacka. Områden där vi haft långvariga problem att skaffa läkare lär inte få någon strid ström av nya aktörer som vill etablera sig där, tyvärr. Istället är risken att mer resurser koncentreras till områden med "starka patientgrupper" och då räcker inte pengarna till att göra särskilda satsningar på de områden där det verkligen skulle behövas förstärkning.
En annan risk som jag ser det, är att underlaget inte räcker för fler aktörer inom vissa områden och att vi t ex får tre svaga mottagningar istället för en stark. Det blir fler att samverka med och mellan och det säger sig självt att det blir mer komplicerat att få det att fungera. Jag skulle tro att invånarna i tätorten Norrtälje och kanske Rimbo kan få tillskott på ett visst utbud, men i de norra kommundelarna där det redan nu är problem med rekrytering och att hålla ett tillräckligt stort underlag för vissa verksamheter (t ex MVC) tror jag inte invånarna kommer att känna av någon större valfrihet.
Och så blir det väl som i skolorna, man får ringa från BB för att ställa sig i kö till populära husläkare i Norrtälje tätort medan man har problem med att få tillräckliga underlag för att få verksamheterna att gå ihop på landsbygden. Små, trevliga privata enheter och jättelika offentliga enheter som ickevalsalternativ (alltså, bara ordet ickevalsalternativ. Nästan lika illa som ordet "svag kundstock" som användes för invånarna i t ex Edsbro).

måndag 9 november 2009

Årets höjdare? Budgetfullmäktige

Idag har jag och flera tappra själar med mig deltagit i kommunens budgetfullmäktige under hela dagen. Vilken pers. Sitta, sitta, sitta i en trång lokal och lyssna till både den ena och den andra bullshiten. Men det är ju spännande också. Det är spännande när Berit J (C) säger att kommunen ska rädda klimatet och företagen och bli en kommun på frammarsch. Det är spännande både för att jag tror att det kan bli svårt för kommunen att rädda klimatet och för att i stort sett var det enda någon från majoriteten sa om miljön. När Miljöpartiet föreslog att lägga till ordet "hållbar" framför ordet "tillväxt" i rubriken på majoritetens budget svarade majoriteten blankt nej. Ganska spännande. Att vilja ha en icke hållbar utveckling. Spännande på många plan.
Någonting som debatterades flitigt var badhuset i Rimbo och det framstod som mer och mer klart att kommunledningen tror att deras uppgift är att straffa fastighetsägaren för att det är en dålig fastighetsägare med många skumraskaffärer i bagaget. Därför vill man inte göra affärer med honom. Därför kan inte kommunen köpa badhuset och erbjuda Rimboborna ett innehåll i det stora huset som är beläget mitt i centrum och tidigare innehöll kommunens finaste bad. Kommunledningen ser sig tydligen snarare som en domstol än som medborgarnas förlängda arm.
Även skolan debatterades och bara så att ni alla nu vet det, så finns det en som heter Mcquinzy som har gjort en utredning som visar att det enda som spelar roll för barnens kunskapsutveckling är lärarens kompetens. Gruppstorlekar, lokaler, kost, motion, antal vuxna i skolan och allt det där andra som vi som engagerar oss i skolan brukar vilja diskutera spelar överhuvudtaget ingen roll. Men det är svårt att få en lärare som har kompetens att undervisa en stor grupp elever som inte får röra på sig tillräckligt och har någonting i magen och behöver särskilt stöd och kanske har det lite jobbigt hemma.... eller finns sån kompetens i den utsträckningen att vi klarar att höja kunskapsnivån för eleverna i skolan med enbart satsning på kompetenta lärare?
Äh, det har varit en lång dag, sambon skjutsade Storasyster till fotbollen, men glömde skorna så hon kunde inte vara med på träningen. Besvikelse. Jag snabbstekte pannkakor för att lätta upp stämningen och nu är det snart sängdags för imorgon är en ny dag. Kanske rapporterar jag lite mer från den intressanta budgetdebatten då.

söndag 8 november 2009

jag är en svensk, socialistisk sjukvårdspolitiker

För oss som brukar ha fullt upp att fixa här hemma under helgerna, var det annorlunda att åka iväg och umgås med vänner. När vi kom till kedjehuset i Hässelby var det överfullt av utländska besökare; en amerikansk kvinna som ledde kurser i självkännedom runtom i världen, en amerikansk man som jag aldrig fick pejl på, en brittisk äldre man som bodde i en gammal viktoriansk skola i Cambridge, en amerikansk kvinna som bodde mellan Seattle och Vancouver och en argentinsk chaufför som sedan 30 år bodde i Sverige. Därtill den västgötska, operasjungande socionomstuderande värdinnan och hennes smått antroposofiska sambo, värdinnans dotter, våra döttrar, jag själv och min turkiske, ickeengelsktalande sambo.
På ett väldigt amerikanskt sätt började Seattlekvinnan fråga mig om den förestående förlossningen, om jag tänkt mig en hemförlossning och vilka möjligheter det finns att välja alternativa förlossningsmetoder och smärtlindringar. Jag svarade att jag nog tänkte mig det hela ganska traditionellt på ett sjukhus. "Well", svarade hon, "there´s tradition and then there´s medical tradition", varpå jag svarade att jag nog valde medical tradition. Tja, vad ska man göra som sjukvårdspolitiker och försvarare av den offentliga vården? Den tanken fick jag tänka flera gånger under helgen.
Det gästande sällskapet (förutom vi) lämnade oss efter ett par timmar och sambon och värdinnans sambo for iväg för att leverera en bil på andra sidan stan. Sen åkte de tunnelbana tillbaka. Och på tunnelbanan träffade de nån herre som förklarat för dem att man inte behöver, eller för den delen bör, vaccinera sig mot svininfluensan, utan det räcker att äta vitlök,spenat och broccoli så håller man sig frisk. Låter ungefär som kvinnan i lokaltidningen som för någon månad sen tyckte att man kunde undvika stress och sova ordentligt istället för att vaccinera sig. Och det stämmer väl? Klart man har mer motståndskraft om man är frisk, äter hälsosamt och sover ordentligt, men den enda motståndskraft de här två männen verkade ha fått var mot att vaccinera sig. Och dt är väl upp till var och en? Eller är det det? Jag tycker inte att det har varit upp till mig om jag vill vaccinera mig, jag har två barn och ett tredje på väg, det är inte mitt val om jag vill bli sjuk, eller tror att jag kommer att bli sjuk, nej, för barnens skull är det min förbannade skyldighet att skydda mig och att inte smitta ner dem. Jag kan inte se att jag har haft ett val. Och det retar mig att den andre föräldern då tycker att han har det valet.... jag kommer att byta lås om han inte vaccinerat sig när bebisen kommer. Hur kan man tycka att man har rätt och komma hem och sprida smittor som kan döda oskyldiga barn? Nu har jag väl blivit riktigt gravidnojjing, men ARG var jag, och fortsatt ivrig förespråkare för vad det offentliga beslutat att råda befolkningen till; nämligen att skydda sig själv och andra.
Trots att männen tagit ett av oss kvinnor sett helt felaktigt beslut så firade vi dem grundligt på Fars dag med tårta till frukost, obligatoriska strumppaket och några timmar i Akalla by där barnen red på ponnyer och provade drejning. Barnen somnade i bilen hem och sen blev det en relativ lugn kväll i väntan på morgondagens budgetfullmäktige.

fredag 6 november 2009

Medicinerar mig själv

Rullar ur sängen med knäna ihop, för så ska man göra när man har ont i bäckenet. Går med små steg, ut i köket, hämtar tidning, gör välling, klär på mig, äter frukost, gräddar bröd, gör välling igen, Storasyster vägrar vakna, plockar ur diskmaskinen, hjälper Liten med kläderna, bråkar på Storasyster att komma ur sängen, försöker sitta ner lite, vila kroppen emellanåt, men har rätt bra fart en stund fram på dagen.
Lämnar barnen i skola och på förskolan, bestämmer att plugga med en kompis på skolan, åker hem och hämtar nybakt bröd, dator och badkläder (?). Vi skriver och tjattrar och skriver (var och en för sig, men nästan samma innehåll, spoooky).
Träffar sambon och ska hjälpa honom att komma till rätt ställe för att bli vaccinerad mot influensan. Men det blev fel ändå, fel dag, fel tid, jag som kollat så noga på Vårdguiden. Förra gången gick han till fel ställe. Nu blir det nytt försök på måndag. Det är väl bara att hålla tummarna för att han inte hinner bli sjuk innan. För en sjuk karl är sannerligen ingenting jag orkar med just nu....
Jag hämtar i alla fall ut ett badkort på barnmorskemottagningen. Vilken strålande idé att låta gravida kvinnor gå och simma gratis. Och nu när jag är sjukskriven så hinner jag ju göra det också. Jag började med 300 meter (man vågar ju inte ta ut sig när man har ont i kroppen ändå) och en för mina mått sett lång varm bastu efter. Hämtade barnen och fortsatte dagen med att försöka gå så lite som möjligt helt enkelt. Längsta stunden på benen blev när jag hackade grönsaker till middagen och rörde om i grytan, plockade av bordet i diskmaskinen osv. Och nog började bäckeneländet ömma. Somnade en stund framför Bolibompa (hade ju trots allt inte sovit på hela dagen), poppade popcorn till Barda och känner nu hur elefanten inom mig tror hon är Houdini och vill ut.
Ett strålande tentaresultat och likaså kursbetyg gjorde mig nästan tårögd (vad löjlig man är) och hade ju varit värt att fira med något alkoholhaltigt, men man kan ju ha kul utan sprit. Blir väl en skön skiva av typ Mozart som blir kvällens festlighet. en tidig kväll är i alla fall inplanerad efter denna, tror jag, för kroppen nyttiga dag och inför morgondagens utflykt till sommargrannarna i Hässelby.

torsdag 5 november 2009

Känns att sjätte november är på G

Ja, inte dimma då, men riktigt ruskigt väder. När jag lämnat barnen gjorde jag precis som igår, lade mig på sängen med en skolbok och somnade som en stock. Hade ställt klockan på tio för att komma upp och ta mig till jobbet med sjukintyget. Det liksom regnsnöade, det var en minusgrad och modd på vägen. Mysigt. Åt två päron till lunch och drog.
På jobbet var det som vanligt, en del var sjuka, vikarier, en del fanns inga vikarier för och imorgon skulle det visst bli ännu färre personal. En kollega hade bakat eftersom vår vikarie nu blivit fast eftersom även jag försvinner från avdelningen. Jag gluffade två stora bitar medan personalen på "min" avdelning satt i samtal med förskolepsykologen.
Tog det lugnt på vägen hem också. Husläkaren ringde och sa att de inte hittade tillräckligt med bakterier i urinprovet för att det "skulle vara nåt", men att jag helst skulle lämna ett nytt, ett morgonprov så att de kunde vara säkra. För detta måste jag ringa och beställa en ny tid. Hon lät lite ångerfull att hon sjukskrivit mig utan att ha "hittat" nåt, men jag tror inte hon behöver vara orolig; igårkväll var jag övertygad om att jag kommer att sitta i rullstol innan detta är över. Känns något bättre idag då jag knappt gått någonting på hela dagen.
Jag hämtade Liten och åkte ner till BVC för att vaccinera henne. Hon var jättetrött för hon hade inte sovit något på dagis. Jag sa ingenting om vad vi skulle göra. Vi fick vänta ca 45 minuter och sen gick vi in. Hon hann inte reagera förrän det var över och då sa hon inte ett ljud på jättelänge. Sen var hon lite tuff och visade Storasyster att hon också hade plåster på armen.
Vi kom hem och åt rester. Skulle på fullmäktigegrupp, men både jag och Liten däckade i dubbelsängen medan Storasyster såg på Bolibompa. Jag vaknade, men inte Liten. Tvingade kroppen att lyfta över henne till sin säng. Nu ska jag snart inta plats i min. Helt färdig igen.

onsdag 4 november 2009

Första dagen som sjukskriven

Klockan ringde vid sex, vilket är en sovmorgon med ungefär 45 minuter på en onsdag. Skönt. Men det är mörkt och kallt ute. Väckte barnen, valde att inte berätta för Storasyster om dagens vaccinering i skolan, det skulle bara bli besvärligt. Barnen verkade någorlunda pigga och glada och skuttade iväg till dagens aktiviteter. Jag kände mig som en helt annan mamma än den stressade som jag är van att vara. Lovade barnen att baka muffins på eftermiddagen och berättade för en lycklig Storasyster att jag anmält intresse att följa med på skolresan till Moderna muséet och Daliutställningen. Sånt som jag aldrig kan göra liksom........ah....vilken känsla.
Kom hem igen efter att ha lämnat barnen, inställd på att hinna läsa lite kurslitteratur (det är rätt mycket att läsa den här kursen), men slocknade som en stock efter en halv sida. Vaknade vid elva av att en väninna ringde och undrade om vi skulle äta lunch, lunch? eh? godmorgon.
Lunch på stan i ett blåsigt, snöigt novemberväder. Drack te istället för kaffe som doktorn rekommenderat. Tog det lugnt.
Efter långlunch bestämde jag mig för att promenera till dagis och hämta Liten. Lite luft och rörelse behöver man ju. Det gick inte fort och väl hemkommen känner jag mig nu helt färdig. Skulle säkert somna igen om jag la mig ner. Men vi ska snart åka och tanka upp bilen (ska till jobbet och fika och lämna sjukintyg imorgon), handla mjölk, fil och russin (Litens direktiv) och hämta Storasyster hos kompis. Muffinsbak blir imorgon kanske.... Det är bra att det finns tid att ta saker i sin egen takt. Och jag blir väl tvungen att muta med något imorgon också då jag ska ta mig ner till BVC och vaccinera även Liten. Vaccin finns nu enligt Vårdguiden.

tisdag 3 november 2009

Discriminate me

Har idag (samma dag som jag själv uppsökte läkare) hört hur fyra kvinnor som försäkringskassan nekade sjukskrivning p g a olika problem till följd av graviditet fått upprättelse. Jag tycker det är helt snett att inte bevilja sjukpenning för t ex bäckenuppluckringsproblem när man gör det för ryggskott. Det är väl inte lättare att röra sig för att man är i ett s k naturligt smärtläge? Det gör lika ont.
För min del tror jag att jag kunnat klara av att arbeta betydligt längre i ett annat yrke. Ett yrke som tillät att man tog en paus, lade sig en stund, ett arbete där kollegorna inte drabbades av att man inte kan lyfta, att man kanske måste gå hem tidigare någon gång. Ett arbete som inte krävde total närvaro och engagemang och uteslöt irritation p g a värk.
Hade arbete på en småbarnsavdelning på Förskolan räknats som ett tungt arbete hade jag kunnat få havandeskapspenning fr o m den 23 november och kanske hade jag då kunnat hålla ut tills dess. Men nu menar man att det inte är ett tungt arbete, att man inte "behöver" lyfta. Det är helt otroligt. Den som bestämt det kan aldrig ha varit på en småbarnsavdelning. Jag kräver inte heller att man ska springa runt och kolla alla arbetsplatser för att se hur tungt arbetet är, bara att man lyssnar till de som är i proffessionen. De vet. Och det går inte att jobba på en småbarnsavdelning utan att behöva lyfta barn, behöva hjälpa barn med på och avklädning, behöva hjälpa barnen att städa upp på golvet, sätta upp stolar på borden mm Och det är tungt!!!
Och ett hur naturligt skede som helst i livet kan ju ändå vålla smärta, illamående och besvär. En förkylning är fullt naturlig, skulle det innebära att man inte ska vara hemma från jobbet om man är förkyld? Mår man inte bra och känner att man inte kan utföra sitt arbete så bra att det inte drabbar verksamheten, kollegor och brukare, så ska man inte heller vara på arbetet. Egentligen kan ingen annan än man själv avgöra hur man mår, men har man en läkares medhåll så verkar det märkligt att en högre instans ändå ska blanda sig i och ändra i beslut. Någonstans måste gränsen gå.
Vem tar ansvar om någonting händer den blivande modern eller barnet p g a arbetet? Är det försäkringskassan?

måndag 2 november 2009

En ledig dag

Idag skulle vara den lediga dagen mellan tentan och nya kursen. Och oj, vilket program. Började dagen med att vara ett par timmar med Storasyster i skolan. Det gillade hon. De håller på med mycket intressanta och roliga saker i klassrummet, men man kan samtidigt konstatera att det finns mycket utrymme för händelser som ingen vuxen ser och som kan göra att barn mår dåligt. Bara vägen från klassrummet ut på skolgården där några "rastvakter" i gula västar finns. I korridoren eller trapphuset finns ingen förutom en massa barn som dröjer sig kvar eller inte hinner med/vågar sig ut eller vad det nu kan vara. Det är långt ifrån möjligt för de vuxna som finns i skolan att kunna se varje barn och vad som händer.


Strax före lunch drog jag vidare till barnmorskan och förklarade att jag trodde att jag led av högt blodtryck eftersom det bultar och dunkar i hela kroppen, och speciellt i huvudet. Vid en kontroll konstaterade hon att blodtrycket var 85 genom 59, eh....? Nej, hon hämtade en annan apparat och lite mer i stil med mitt vanliga blodtryck visade den 100 genom 67. Inte högt alltså, så det är väl nåt annat somdunkar i kroppen.


Snabb lunch med systeryster på stan och sen psykologen. jag börjar väl se ljuset i slutet av tunneln. Frågan är bara hur jag ska orka krypa de sista hundra metrarna. Utan att bita någon. Husläkaren ringde. Tid imorgon hos ny läkare eftersom den gamla gick i pension.
Hämta barnen, snabbdricka kaffe, laga mat, äta, fotbollsträning, en fröjd att se ett lyckligt, svettigt barn, hem och kasta barnen i badbaljorna, plocka fram pyjamasar, lämna över till pappan och mamman springer till möte med Lärarförbundet och diskuterar skolpolitik. som suger. Hem, lägga barn, läsa saga, sjunga vaggvisa, trycka på Chopin på CD och luta sig tillbaka i fåtöljen i barnens sovrum en liten stund. Planera för en ny dag. Inte ledig längre.