dagen efter

Jo, igår fick kroppen vad den tålde. Åkte med Storasyster och hennes klass till Stockholm och besökte Moderna muséet för att se Daliutställningen. Och det var ju en pers på många sätt. för det första har jag ju inte vistats i barngrupp på ett tag, så att bara tro att man orkar det är lite övermagat. För det andra blev det rejäla promenader i ganska så rask takt. De första 200 metrarna hade jag såna sammandragningar att jag trodde jag skulle bli kvar på Norrmalmstorg, men konstigt nog så släppte de och resten av dagen fungerade det någorlunda hyfsat. Men det är klart man var trött när man kom hem. Huvudet bara surrade, ingen större idé att försöka plugga eller göra något vettigt. Jag lyckades dock hålla humöret uppe nästan ända tills barnen somnat, men några motgångar vid läggningen så orkade jag inte längre. Så blev det lite gråt och lite tröst innan de till sist somnade.

Morgnarna är ju inte precis bättre och den här morgonen var det som om jag inte ville vakna alls. Trots allt är man tvungen att masa sig upp och för tredje dagen i rad, blev vi sena, jag blev superstressad och allt blev kaos. Vad trött jag är på det! Vad trött jag blir på mig själv! Att hantera stress just nu är fullkomligt omöjligt och jag känner bara för att gå och lägga mig igen så snart jag ser vart det barkar hän. Om man skulle sätta en stressmätare på mig så skulle man se hur stressen ökar ca en kvart innan vi ska iväg på morgonen, när jag ska hämta barnen på skola och dagis (eftersom det alltid uppstår konflikter i och med hämtningen) och ca en kvart innan läggdags. Och sen ska vi inte tala om hur stressad jag blir när sambon ska komma hem och jag inser att jag suttit försjunken i papper och litteratur hur länge som helst och disk och tvätt tornar upp sig och kylskåpet är tomt osv............ shit. Nu ska jag mata kaninen, hämta barnen och förhoppningsvis har allt lugnat ner sig igen om en timma....