tisdag 25 oktober 2011

Vad är Tiohundranämndens ansvar?

I dagen Norrtelje tidning skrivs det på ledarplats om kundvalet inom hemtjänst/hemsjukvård och rehabilitering. Mycket riktigt påpekar ledaren att politikerna i Tiohundranämnden måste vara vaksamma på hur kvaliteten kommer att påverkas av detta. Det kopplar jag nästan direkt till den artikel som igår publicerades i samma tidning och handlade om Attendo Care som vill bli störst i Sverige på hemtjänst. Direkt efter att jag läst artikeln drack jag kaffe tillsammans med en vikarie på Attendo Care som berättade hur hon och en annan vikarie ensamma blivit satta på att ta hand om ett helt område under lördagkvällen. Till den vanliga slingan hade lagts ytterligare brukare som ingen av dem träffat förut och för dessa fanns inte heller något tillgängligt biståndsbeslut utan bara lösa lappar om vad som skulle göras. Inte heller fanns någon ansvarig att tillfråga. När en äldre dam talade om att hon inte behövde någon ny blöja för att hon kunde byta den själv, vet vikarierna inte om de ska respektera detta eller om kvinnan är senil och behöver övertygas om att en ny blöja ska på. När de ringer till en annan dam för att berätta att de blir sena p g a den nya rutten, så säger hon att de inte behöver komma för att hon har redan värmt sin mat själv. Frågan är om alla brukare får det stöd de är berättigade till och betalar för. En timma innan min väninna skulle börja jobba ringde den som arbetade skiftet innan och bad att få vidarekoppla larmet till hennes hemtelefon eftersom det inte fanns någon på plats som kunde ta emot larm. Efter arbetstidens slut är de tvungna att sitta kvar (eftersom de inte hinner med detta under arbetstid) och efterlogga och godkänna loggningar som gjorts under kvällen så att avrapporteringen blir korrekt.

Behöver de anställda gå på toaletten eller stoppa i sig något att äta under arbetspasset sker det i skogen eller i bilen (ätandet!!) Har även hört från andra att schemaläggning sköts från passagerarsätet i en rullande bil.

Detta kan hända i det offentliga eller i det privata. Skillnaden är att vi i det offentliga har bättre verktyg att ta tag i missförhållanden. Det offentliga har heller inga krav på att det ska bli pengar över att stoppa i aktieägarnas fickor. Sedan tycker jag att det är viktigt att uppmuntra idéer och initiativ från arbetstagare även inom det gemensamma för att skapa arbetsglädje och effektiviseringar som gynnar brukarna.

Vidare skriver Reidar Carlsson i sin ledare att Tiohundranämnden nu måste se till att villkoren för att bli auktoriserad inom hemtjänst/hemsjukvård måste anpassas så att de små företagen inte slås ut från marknaden. Ja, det är fint tänkt och önskvärt, men det är inte Tiohundranämndens uppgift. Tiohundraprojektet går ut på att sätta brukaren/patienten i centrum och nämndens uppgift är således att skapa helhetslösningar runt individen. Det har man gjort genom att kräva att den som utför hemtjänst också ska kunna ställa upp med hemsjukvård och hemrehabilitering. Det minskar krånglet för den enskilde och det minskar antalet männiksor som springer i den behövandes hem. Att rucka på dessa krav för att göra det möjligt för mindre företag är inte Tiohundranämndens uppgift.

Tiohundra skapades för att sätta brukaren i centrum. Till sitt förfogande har nämnden Tiohundra AB som är det företag som självklart kan sy ihop helhetslösningar då det rymmer såväl tidigare kommunala som tidigare landstingsuppgifter. Själv trodde jag syftet var att använda bolaget till detta och inte att göra "som alla andra" och slänga ut all verksamhet på privata entreprenörer. Valfriheten måste bestå i att kunna välja "tjänster" och att kunna välja personer som kommer hem till sig, vilket går att ordna inom Tiohundra AB, och inte att vara tvungen att välja vilken aktieägare som ska stoppa skatteslantarna i fickan.

måndag 24 oktober 2011

Vem vill vi se i maktens korridorer?

När vi på kommunfullmäktige häromsistens debatterade partiernas insyn i nämndarbetet fick vi av vice kommunalrådet, Berit Jansson (C), veta att det upplägget vi har kring nämndarbetet beslutats i samstämmighet inför mandatperioden. Inget hade haft någonting att invända mot upplägget och så här har vi ju gjort tidigare. Klaréus (M) var också uppe i talarstolen och deklarerade att nämndarbetet och insynen sköttes enligt en oklanderlig norm. Väl så. Varför förändra något som fungerar så bra? Åtminstone fungerar det bra för dem som sätter dagordningen och innehar tolkningsföreträde.

I våras tyckte Mats Wedberg (Mp) att det var tråkigt att kommunstyrelsen skulle sitta bänkade likt en gammeldags skolklass på rader bakom varandra utan att kunna se den man pratade med i ögonen. Han tog själv initiativ och möblerade om kommunstyrelsesalen innan sammanträdet (till en hästsko), vilket ledde till att kommunalrådet, Kjell Jansson Allsmäktig (M) fick något som liknade ett hysteriskt anfall (men det är ju gudbevars förbehållet kvinnor) och slet själv tillbaka alla möblerna under tiden han om och om igen upprepade för sig själv att han var ordförande och det var han som bestämde hur borden skulle stå.

Det tycks lite konstigt att en person som, enligt sin egen utsago, vaknar med en ny idé varje morgon, har så svårt att ta till sig andras idéer om förnyelser. Idag på kommunstyrelsen skulle vi ta beslut om sammanträdesdagar för 2012, säkert en fråga som man inte förväntat sig några speciella invändningar på. Jag ville heller inte göra några kommentarer kring datumen eftersom jag i min planering inte hunnit in i 2012 än. Däremot ville jag gärna lyfta det här med sammanträdestiderna. Jag har även tidigare bloggat om det idiotiska i att lägga ett sammanträde mellan 18.00 och 18.45. Dessutom har vi gruppmöte innan mellan 16-18. Barnomsorgen stänger 18.30, d v s varje gång det är kommunstyrelse som måste det trixas och fixas med barnvakt. Hur idiotiskt som helst.

Jag föreslog helt sonika att sammanträdet skulle ligga en timma tidigare, 17.00. Men se det gick inte. "Det här har vi redan bestämt och alla var överens", började argumentationen från det idérike kommunalrådet (M). "Dessutom går arbetslinjen först för oss Moderater, man måste kunna arbeta OCH vara aktiv i politiken." Jahaja, men tydligen inte ha barn OCH vara aktiv i politiken. Och tydligen arbetar inte småbarnsföräldrar i kommunalrådets ögon.

Alltså, det skulle räcka med en halvtimma tidigare. Men kommunalrådet med de många nya idéerna är inte beredd att ändra på någonting som passar honom som handsken. Antagligen vill han inte ha in någon annan typ av människor än just de som redan sitter där. Antagligen är det läskigt om för många människor som inte känner till normerna kommer allt för nära beslutspunkterna.

Jag skulle vilja säga att det är ett medelåldersgubbvälde (och nu bryr jag mig inte om att en del av gubbarna är tanter). Flera jobbar med politiska uppdrag på heltid eller har arbeten som gör det fullt möjligt att gå ifrån tidigare för att delta i kommunstyrelsesammanträden. Man har faktiskt rätt till ledigt för förtroendeuppdrag (även om det inte är praktiskt möjligt på alla arbetsplatser). Jag antar att kommunalrådet (M) och hans gubbkompisar tycker att det vore lämpligare om vi småbarnsföräldrar anlitade nån RUT som hämtade barnen i förskolan, så att vi också bidrog till näringslivets blomstring. Eller att vi helt enkelt höll oss borta från maktens korridorer så de fick ha sina briljanta nya idéer i fred. 

onsdag 12 oktober 2011

Dyrt och luddigt - och effektivt dödande av kreativitet

Förra gången den kommunale tjänstemannen besökte föräldrarmötet på förskolan Blåklinten var han engagerad och glad att få berätta om den nya arkitektritade förskolan som tagits fram i ett nära samarbete med rektor och personal under ett antal år. Den här gången fick han klä skott för den moderata kommunledningens hastiga tillbakadragande av förslaget i juni och presentera en tillfällig och dyr paviljonglösning, på en 3-5, högst 10årig period. Vad än den slutliga förskolelösningen kan tänkas bli, så blir det ändå paviljonger en tid eftersom den nuvarande förskolan ska utrymmas i sommar och ingen ny hinner stå färdig tills dess. Beslut om en paviljonglösning i upp till 5 år kan tas på tjänstemannanivå, det behöver inte ens upp till fullmäktige för diskussion...

En av anledningarna till att hyresvärden till den nuvarande förskolan Blåklinten, det kommunala bostadsbolaget Roslagsbostäder, inte ombads att rusta upp den nedgågna byggnaden var att kommunen ville kliva ur hyrda lokaler och bygga eget. En av de ev framtida lösningar som nu diskuteras är att förskolan efter paviljongtiden flyttar tillbaka som hyresgäster hos Roslagsbostäder på samma tomt, fast då i bottenvåningen av ett av två höghus som planeras byggas på platsen. Tydligen har Moderaterna ändrat sig angående att flytta kärnverksamheter till egna lokaler eller så är de bara luddiga som vanligt.

Ett annat framtidsalternativ som tjänstemannen gärna pratade sig varm för var att det faktiskt skulle bli precis den förskola som planerats fram från början, nu när kostnadsläget förändrats, men eftersom det nu kommer att fördröjas kommer det ändå att bli en paviljonglösning under tiden. En dyr paviljonglösning. Vi ska minnas att förslaget som gått igenom alla remissinstanser drogs ut från kommunfullmäktiges sammanträde i juni för att det ansågs bli för dyrt, 38 miljoner kronor.

Givetvis beror det på hur man prioriterar. Förskolans nuvarande lokaler har varit undermåliga i många år, en ny lösning är akut, ändå försenas och fördyras bygget. Däremot verkar det lätt att snabbt få igenom ett förslag om ett helt nytt badhus som ingen tidigare hört talas om för 140 miljoner kronor, så att det kan stå färdigt redan nästa vinter. Jag har ingenting emot ett nytt badhus, det behövs, men om det är lika akut som nya lokaler för barnen i Vigelsjö, det tvivlar jag på.

Det tråkigaste är givetvis att personalen arbetat med detta projekt i flera år och såg fram emot att få flytta in i de nya lokalerna som de själva haft inflytande över. Eventuellt kommer de i framtiden (de som är kvar då) att få flytta in i just de lokalerna, eventuellt blir det något helt annat och det arbete och engagemang (och pengar) som lagts ned på medinflytande och kreativitet känns bortkastade. "Men det har varit himla roligt att arbeta med det här tillsammans, vi har nog besökt ett tiotal förskolor runt om i landet för inspiration", säger tjänstemannen. Paviljongerna är ju bara en tillfällig lösning.

NEJ, paviljonger må vara en tillfällig lösning för tjänstemän, politiker, förskolepersonal och t o m föräldrar, men för det barn som går på förskolan idag är paviljongerna ingen tillfällig lösning. Det barn som är ett år i dag eller nästa år när paviljongerna invigs, hinner förverka sin dagistid innan den nya förskolan står klar om vi ponerar att paviljongerna används i 5 år. Vi ska också ha i åtanke att alla de arrangemang som staket, gård, parkeringar o dyl som måste iordningställas runt paviljongerna blir "billigare" ju längre man använder dem. För barnen är paviljonger en permanent lösning.

Dyrt, luddiga baktankar (kanske föräldrar och personal får annat fokus än tillagningskök nu) och ett effektivt dödande av initiativkraft och kreativitet. Mitt förslag är att det ursprungliga förslaget, som ju redan gått igenom alla remissinstanser, läggs på bordet på nästa fullmäktige (nu med nytt kostnadsläge på marknaden) och klubbas igenom. Kom igen Kjelle, visa lite handlingskraft även när det gäller barnen i Vigelsjö!

måndag 10 oktober 2011

Valfrihet i all ära - men den är varken reell eller århundradets hit

Vårdvalet får underkänt i en stor forskarrapport som bla DN och SvD skriver om. I DNartikeln påminner Ulrika Winblad, forskare vid Uppsala universitet, om att det varit möjligt att välja vårdcentral ända sedan 1990-talet och att det i sig inte är någonting nytt som kommit med borgarnas s k vårdval. I en föredömligt bra artikel i dagens Norrtelje tidning, som tyvärr inte går att länka till, skriver folkpartisten Lennart Rohdin om de moderata dimbankerna kring Tiohundra och upplyser oss om att regeringen på intet vis påtvingar hela landets landstingsverksamheter till den vårdmodell som finns i Stockholm. Anledningen till att de olika vårdvalsmodellerna i landet döms ut är bl a att valfriheten inte ökat eftersom det är omöjligt för patienter/kunder/brukare att få en helhetsbild och kunna göra bra val. Antalet företag och utförare har ökat, men konkurrensen har inte lett till ökad kvalitet. Ledaren i Kommunals länstidning berättar om hur Stockholm översvämmas av hemtjänstföretag sedan kundval införts, men hur valfriheten för de som är i behov ändå lyser med sin frånvaro. När man är i behov av hemtjänst är man ganska skröplig och vad de olika företagen kan erbjuda enligt sina reklambroschyrer är sammanfattningsvis "Vård, omsorg och service av hög kvalitet, dygnet runt samt trevligt bemötande." Ja, skam vore det väl annars.

I Tiohundranämnden har jag klart känt av att antalet utförare varit viktigare än medborgaren i fokus under genomförandet av kundvalet inom hemtjänsten. Förvaltningen arbetade med att ta fram riktlinjer, inga nya utförare dök upp, de gamla var nöjda med hemtjänsten. Förvaltningen ändrade riktlinjerna, en ny utförare dök upp, Tiohundra AB (det egna bolaget) sade upp hemtjänståtagandet i två av fyra geografiska områden p g a för dålig ersättning (bl a). Förvaltningen upphandlade hemtjänsten i två områden och gav två jättar inom vård och omsorg möjlighet att på allvar rota sig i kommunen. Då upphandlingstiden löper ut kommer kundvalet att börja gälla igen inom de två områdena, men då har ju det två storföretagen redan fått möjlighet att arbeta upp en kundstock och ges en klar fördel gentemot ev nya etableringar. Givetvis gjorde förvaltningen inte detta utan politiken i ryggen.

En del partier ser, lite naivt, framför sig hur hemtjänsten/hemsjukvården i framtiden kommer att skötas av en mängd duktiga, initiativrika lokala småföretag. Andra partier (läs Moderaterna) tycker att det är huvudsaken att vård, omsorg, skola eller vad det nu handlar om, sköts av andra än offentligt anställda. Mängden utförare har egentligen inte så stor betydelse, bara andelen av den totala servicen som faktiskt är privat och inte offentlig.

Peter Andersson skriver i sin blogg: "Vad jag kan se talas här om "alla landsting" och att "inget landsting" har lyckats. Det tolkar jag som att det också gäller Stockholms läns landsting som har slagit på trumman ganska intensivt om vårdvalet. Nu finns ett stort behov att släppa det fokus som funnits på fler entreprenörer i vården och i stället se till patientbehovet. Tyvärr har det kommit skymundan i euforin kring vårdens producenter. "
Det låter som att Peter Andersson har greppat det där med Tiohundratanken mer än någon engagerad Moderat. Men de senare verkar inte ha mycket till övers för forskare eller utbildat folk heller, så länge de inte föreslår privatisering som allena saliggörande och bot på samhällets alla problem.

söndag 9 oktober 2011

Utan sjukhus strandar Tiohundratanken

Kommer debatten om Norrtälje sjukhus som akutsjukhus någonsin att få en ände? Det stämmer mycket väl, som många ivrigt påminner oss om, att det var en vänstermajoritet i landstinget som fick tjänstemannaförslaget om en nedläggning av dygnetruntakuten i Norrtälje på sitt bord och var villig att rösta igenom förslaget. Men det stämmer också att det var politiker som ändrade ståndpunkt, en del för att de insåg hur tokigt förslaget var, andra av valtaktiska skäl. Det fanns också politiker på vänstersidan som redan från början insåg det katastrofala i förslaget.

Det var stora besparingar som måste göras i landstinget efter att borgerligheten med Ralf Ledel i spetsen kört ekonomin mer än i botten. När "kompromissen" Tiohundra drevs igenom var det inte enbart en vinst för sjukhuset och Norrtäljeborna, det var också ett kraftigt sparbeting som skulle tas igen genom ökad samverkan inom det nya Tiohundra.

Dålig ekonomi är ju också någonting som följt projektet från start, men kanske är det inte så konstigt med tanke på hur det hela började.

Tanken var alltså att vi skulle kunna upprätthålla akutmottagningen (som är dyr) i Norrtälje genom att göra samordningsvinster då vi tog ansvar för helheten. Tiohundratanken, patienten i centrum, samordning av resurser. Tiohundra är ett projekt, en avskild verksamhet där vi skulle testa någonting nytt. Tiohundra är ett unikt projekt i världen, mycket mer unikt och nytänkande än vad Moderaternas vårdval och kundval är. Men Moderaterna håller fast vid att deras s k valfrihet är det mest revolutionerande vården sett i mannaminne.

En forskare som studerat sjukvård och sjukvårdssystem i hela världen i mer än 25 år sa förra veckan vid en första workshop kring utvärderingen av Tiohundraprojektet "Do not touch". Han menade att vi som på något sätt varit med och arbetat kring Tiohundra inte förstår storheten och det unika med projektet. Flera av forskarna menade också att vi skulle jobba vidare med Tiohundra och låta det vara ett område för experimenterande, som sedan andra kan ta lärdom av.

De borgerliga politikerna, som inte drog sig för att inte "tro på" forskarnas resultat, hänvisade till nya lagar om vårdval och LOV och menade att det inte gick att göra på andra sätt än att sälja ut, upphandla och öppna upp för privata entreprenörer. Forskarna menade att det nog gick det om man ville. De antydde också att en uppsplittring av bolaget kan leda till att Norrtälje sjukhus i framtiden inte kan vara kvar som ett fullskaligt akutsjukhus med det befolkningsunderlag som finns i kommunen. Som jag brukar säga, det vi förlorar på gungorna, tar vi igen på karusellerna.

Även borgerliga politiker i Norrtälje öppnar nu upp för att bryta ur sjukhuset ur Tiohundra och sälja det. Detta till trots att man bara för några veckor sedan upprördes av Socialdemokraternas kampanj om att inte sälja sjukhuset. Enligt Lars Skoglund, VD i Tiohundra AB, är sjukhuset navet i bolaget. Jag ställer mig frågan: Vad skulle bli kvar utan sjukhuset? Då skulle projektet inte vara mer unikt än kommunala vårdcentraler i Sigtuna eller liknande projekt. Och snart är ändå vårdcentralerna privata och hemtjänsten privat osv....

Jag skulle väl kunna fortsätta mitt resonemang i evighet, men jag avslutar här och återkommer med en enkel fråga till Tiohundranämndens vice ordförande Sofia Paulsson (M) på landstingsfullmäktige nästa vecka. Sen fortsätter jag ifrågasätta deras privatiseringsagenda och vad den har med medborgaren i centrum i Norrtälje att göra.


måndag 3 oktober 2011

Klarspråk om sjukhuset

Förra veckan var det debatt om sjukhusets framtid i Norrtälje konsthall, detta åtta år efter en "heta hösten" då akutmottagningen hotades av nedläggning och karolinerna från Roslagen gick man ur huse för att rädda sitt sjukhus. De flesta trodde väl att frågan inte skulle bli aktuell igen inom mannaminne (Nu har jag använt två uttryck som innehåller termen man då jag egentligen menar människa, såväl man som kvinna, vill bara förtydliga att även kvinnor stod upp i kampen för sjukhusets vara).

Debatten i konsthallen stod däremot mellan två män, Tiohundranämndens nuvarande ordförande, folkpartisten Hans Andersson och andre vice ordförande Håkan Jonsson (S). Socialdemokraterna i Norrtälje har under sensommaren och hösten drivit en kampanj för att slå vakt om Tiohundra och Norrtälje sjukhus, en kampanj som vi i Vänsterpartiet givetvis stödjer. Men när Socialdemokraterna sätter upp skyltar om att rädda sjukhuset blir kommunledningen irriterad, trots att några partier i den sittande majoriteten hade liknande skyltar under valrörelsen. Och Hans Andersson (Fp) menar att konkurrensutsättning av en verksamhet (geriatriken på Norrtälje sjukhus)  inte betyder att den i verkligheten ska konkurrensutsättas utan att det är någonting som man gör bara för att få lärdom om geriatrik. Ja, efter som samtliga sjukhus i övriga Stockholms län (som inte ingår i Tiohundraprojektet) ska konkurrensutsättas, så tyckte ledningen i Tiohundranämnden att även Norrtälje sjukhus geriatrik måste konkurrensutsättas eftersom kunskapen om geriatrik finns i landstinget och, som Hans A sa; Vi kanske kan lära oss någonting...

Det spelade ingen roll hur många gånger Håkan Jonsson (S) ställde frågan om varför den borgerliga majoriteten vill slå sönder Tiohundra innan projekttiden är slut och utvärderingen gjord. Hans A nekade till att delar av sjukhuset skulle säljas ut och till att det fanns ett nedläggningshot mot sjukhuset. I stället ville han givetvis berätta om de positiva effekter Tiohundrasamarbetet haft på t ex äldreomsorgen. Varför den borgerliga majoriteten efter att ha varit med och lyft kvaliteten inom äldreomsorgen sedan väljer att privatisera stora delar av den (med omtalade försämringar som följd) var givetvis inte heller någonting som Hans A valde att stå för utan hänvisade bara till lagar som gör det möjligt att privatisera och därför görs det.

Lite av detta är ju den mer klarspråkiga Sofia Paulsson (M), som ska ta över ordförandeklubban i Tiohundranämnden efter nyår, också inne på då hon i dagens Norrtelje tidning menar att det vore orättvist mot Norrtäljeborna att låta Tiohundraprojektet löpa ut i sin ursprungliga form när resten av Sverige, och framför allt Stockholms län, privatiseras i en rasande takt. Helt övertygad och utan normkritiska tankar vill hon genomföra "det enda rätta" även i Norrtälje kommun. Det helt fantastiska är ju att hon helt historielöst också vill skilja Norrtälje sjukhus från övriga Tiohundraverksamheter. Utan en tanke på att det i grund och botten var uppslutningen kring Norrtälje sjukhus överlevnad som samlade medborgarna kring Tiohundratanken och också "räddade" sjukhuset den gången.

Moderaterna och deras släptåg kan fortsätta att försöka skrämma medborgarna med sina historier om vilka det var som en gång ville slå spiken i kistan på sjukhuset. De som var på väg att göra det misstaget hade åtminstone människor med civilkurage i leden, och de har i dag tagit sitt förnuft tillfånga och på allvar insett vad en grundlig samverkan som Tiohundra skulle kunna åstadkomma i fråga om kontinuitet, trygghet, effektivitet och ansvarstagande. Det vi bör vara rädda för är privatiseringensdyrkare som tror att marknaden löser omsorgen och tryggheten om medborgarna om vi bara släpper in den. Kampen för Norrtälje sjukhus och hela Tiohundraverksamheten är lika viktig idag som den var för åtta år sedan.