torsdag 18 juni 2015

I´m moving on

Ibland är jag så glad att jag äntligen vet vem jag är och vad jag kan. Ibland så hjälper inte det. Normer och kontexter kan forma dig till någon du inte vill vara och försätta dig i positioner som du inte kan ta dig ur. Därför är det viktigt med en stark integritet, ett nätverk som ger dig en annan position eller platser där du kan känna frid och trygghet.

Det har hänt mig, och säkerligen många andra, ett antal gånger i livet att jag hamnat i situationer som jag anser vara orättvisa, ogrundade och rent trakasserande eller kränkande. När jag var yngre, eller kanske innan jag hade barn, hände det ofta att dessa situationer påverkade mig väldigt hårt. Ju yngre en människa är, desto mindre erfarenhet och förståelse har hen för hur sådana här situationer uppstår och desto större är säkert rädslan att tappa fotfästet, att hamna utanför, att för evigt bli stämplad i en position med låg status. Att ha barn är också en faktor som stärker dig att vägra acceptera en lågstatusposition, det är också en faktor som får dig att alltid kämpa för att vara stark och gå vidare.

När jag var 26 år hade jag arbetat i tre år som fritidsledare på en kommunal skola. Det var ett vikariat. Personen som jag vikarierade för visade sig inte komma tillbaka, men efter tre år gavs en yngre man som kom direkt ur skolan tjänsten i stället för att jag fick den. Den gången gick jag tillsammans med fackförbundet Kommunal i strid med arbetsgivaren. Vi hade rätt, men efter de otrevligheter som utspelat sig i samband med striden, ville jag inte ha tillbaka tjänsten. Vi fortsatte strida för en ersättning, men för varje förhandlingsmöte vi hade hade arbetsgivaren hittat på fler elaka och nedsättande påståenden om mig och mitt arbete. Till sist orkade jag inte längre. Jag var ett vrak som knappt vågade gå ut på stan i rädsla för att möta någon gammal arbetskamrat. Jag kände det som att alla blickar var på mig som något utan värde, något utan möjligheter. Min ambition hade hittills varit att plugga vidare till lärare, men nu ville jag varken tillbaka till skolan eller som anställd i kommunen (där jag haft olika visstidsanställningar under 8 år). Jag började i stället studera någonting helt annat.

Det gick ganska många år innan jag återkom, nu som barnskötare i förskolan i en annan kommun, men ganska snart efter det började jag studera till förskollärare och var nästan 20 år efter den tidigare incidenten tillbaka som visstidsanställd i kommunen. Det var kanske inte optimalt, jag var utbildad inom ett bristyrke och borde naturligtvis kunna ha fått en tillsvidareanställning, men jag hade en chef som uppmuntrade mig och hela tiden lät mig förstå att så fort det fanns möjlighet så skulle jag givetvis få en fast tjänst. Jag trivdes på min arbetsplats och med mitt yrke och genom att jag fortsatte att studera på fritiden, delta i olika pedagogiska diskussioner via sociala media mm kände jag hur jag hela tiden kunde utvecklas i min yrkesroll. 

På något vis kände jag under hösten 2014 att det verkade ställas andra krav på mig än på andra anställda, jag måste hela tiden bevisa att jag var bra på mitt jobb, alltid vara pigg och alert och aldrig låta mitt privatliv ta plats. Nyår 2014/15 gick min visstidsanställning ut för tredje gången och den här gången (med en ny chef) blev jag tvungen att söka tjänsten och gå på en timmes intervju, där jag blev ifrågasatt i min yrkesroll och i min relation till barnen, för att bli anställd ett halvår till (tidigare hade tjänsten bara förlängts). Redan här borde jag väl ha låtit gränsen gå. Men på något sätt var jag fast övertygad om att jag kunde bevisa att jag var en skicklig yrkesperson som tillförde verksamheten något och att detta var något som var övergående.

Under våren 2014 så annonseras då äntligen de efterlängtade tillsvidareanställningarna ut på enheten. Min tid har äntligen kommit efter tre år som visstidsanställd. Jag sökte så klart, men hörde sedan ingenting. Ingenting. Utom rykten, och så blir det ju när ingen pratar och alla undrar. Och när dagen då intervjuerna för tjänsterna enligt annonsen skulle äga rum hade passerat så visste jag ju att jag inte skulle bli erbjuden någon tjänst. Jag funderade i stället över vilken ursäkt chefen skulle ha för att inte ha pratat med mig, för att inte kunnat erbjuda mig en tjänst. Någon typ av ursäkt måste hen väl kunna hitta på efter tre års anställning?

Näst sista dagen innan semestern, och innan min tjänst sedan löper ut, kommer hen förbi jobbet och meddelar att jag "inte gått vidare till intervju" för tjänsterna som annonserats ut. "Och så är läget", meddelar hen. Inget mer. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för varför ska hen behöva intervjua mig igen? Jag har ju jobbat i enheten i tre år. Jag var ju på en intervju för ett halvår sen. Vad skulle hen eventuellt i såna fall vilja veta? Men med tio behöriga sökande till vad jag förstår var tre tjänster och den som har arbetat i enheten i tre år "inte går vidare till intervju" då är det ju någonting riktigt illa. Egentligen så illa att det borde ha lyfts med den anställda på ett seriöst sätt för länge sedan. Så jag bestämmer mig för att inte fråga varför. För jag vill inte ha någon som målar in mig i en lågstatusposition precis innan semestern. Jag vill inte att en person som jag inte känner någon tillit till ska få möjlighet att påverka min syn på mig själv som person och yrkesmänniska. Jag vet inte om chefen vill få bort mig för att hen inte gillar mina arbetsmetoder, om motiven är politiska eller personliga eller påhittade, men jag vet att jag är glad att jag vet vem jag är och jag vet vad jag kan. Jag har ett nätverk av människor som jag litar på och jag har platser och sysselsättningar som gör att jag kan känna frid och trygghet. Den här gången har Lärarförbundet sagt att de kan ta striden med mig, om jag vill... Men jag har också en tro på framtiden, och jag vill gå vidare dit jag blir uppskattad för den jag är och det jag kan. Samtidigt vill jag berätta såna här historier för att ingen ska acceptera att bli behandlad på ett sätt som ger hen ett lägre värde än andra människor. Och en kommun ska vara en bra arbetsgivare med en god personalpolitik. Annars kommer vi få problem att rekrytera kompetent personal i framtiden.

måndag 15 juni 2015

Var kommer barnen in?

Alla partier i kommunen har sagt sig vilja höja kvaliteten inom skolan. Ambitioner om mindre klasser och fler vuxna i skolan, en förbättrad elevhälsa, har uttalats från representanter från flera olika läger. Norrtälje kommuns skolor har sedan länge legat på bottennivåer i olika nationella mätningar. Barn och unga i kommunen mår också sämre psykiskt än i andra kommuner i Stockholms län. Förhållandevis få väljer att fortsätta studera efter gymnasiet.

Ibland lägger de styrande i kommunen in en extra växel och satsar på matematik i förskolan, förstelärare eller någonting annat, men det är tungrott och det är kanske inte alltid rätt åtgärder som sätts in. Att jämföra kostnader med andra kommuner blir ofta snett då vi har långa avstånd, många små skolor (mycket lokaler) och andra förutsättningar som gör att vår skola kanske måste kosta lite mer än i s k jämförbara kommuner.

Idag kan vi läsa i Norrtelje tidning att skolan måste spara 25 miljoner kronor. Detta ska tas på att stänga ännu fler landsbygdsskolor eller att minska ner på antalet lärare och elevhälsa. Det är så en sätter frukosten i fel strupe. Det kan väl inte vara möjligt?

Lite senare på dagen deltar jag i sjukvård och omsorgsnämndens möte där vi bl a behandlar ett underlag till kommunen för att påtala behovet av resurser under den kommande åren. Det är stort, från kommun och landsting sammanlagt ca 110 miljoner kronor mer än budgeterat. Främst beror det på att andelen äldre kommer att öka massivt i kommunen och detta ses endast som en kostnad. Ett annat område som lyfts är den ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i kommunen. Denna vill man få bukt med genom samarbete med Barn och skolnämnden och socialnämnden, d v s två andra nämnder som ekonomiskt går på knäna.

Idag konstaterar jag bara vad som händer framför våra ögon. Bakbundna av stora byggprojekt och hårda frågor ser vi hur barnen offras. Det är inte acceptabelt. Jag kommer att återkomma i denna blogg med vad vi måste göra, hur vi kan tänka på de äldre som en resurs och hur vi ska få barnfamiljer att stanna kvar i kommunen.