fredag 23 december 2011

Var går Norrtäljebornas skattepengar?

Under en debatt om Tiohundra i höstas deklarerade Tiohundranämndens ordförande, Hans Andersson (Fp), att det var "över hans döda kropp" att det skulle kunna hända att Norrtäljebornas skattepengar gick in i företag som gjorde storvinster av dem utomlands. Och så kände vi oss alla trygga med privatiseringar, kundval, vårdval, upphandlingar och konkurrensutsättningsplaner för vård och omsorg i Norrtälje?

Till följd av de skandaler som varit kring bl a Carema care, lyftes så en fråga på kommunfullmäktige till samma H. Andersson om vilka som egentligen äger de vårdbolag som verkar i Norrtälje kommun. Det kunde han inte svara på (111219).

Två dagar senare (111221) var det nämndssammanträde i Tiohundranämnden och tre privata aktörer som verkar inom hemtjänst/hemsjukvård i kommunen var inbjudna att presentera sina verksamheter; Äldreliv, Fancy Care och Attendo Care. På en direkt fråga från H. Andersson svarade Attendo Cares representanter att deras ägare var IK investment, ett svenskt riskkapitalbolag. "Vad bra", sa Hans, "då vet jag till nästa gång jag får frågan."

Kvällen efter (111222) berättas det på TV4nyheterna om IK investment som åkt på en skattesmäll i miljardklassen efter spekulation och skatteplanering med placering av pengar utomlands. Intressant. Får se vad Folkpartisten ska svara nu då....

onsdag 21 december 2011

Skolavslutning i kyrkan - med blandade känslor

Det har ju varit mycket diskussion kring skolavslutningar i kyrkan i media på sista tiden. Till exempel så medger ju inte nya skollagen att prästen pratar om gud på en skolavslutning där alla barn ska kunna delta. Och jag kan hålla med Otto Carneheim, som i lokalpressen beklagat sig över att som präst inte få prata om Gud i kyrkan, det blir ju lite konstigt. Ska man ta det här på allvar borde man väl egentligen inte förlägga skolavslutningen till just kyrkan? Kyrkan är ju i sig en kristen byggnad och innehåller religion vad man än pratar om från predikstolen.

Idag har jag besökt dotterns skolavslutning i just kyrkan. Prästen var som alltid superbra och pratade inte ett dugg om Gud, men missade ändå inte kristendomens humanistiska budskap. Frågan är var gränsen går för skollagen, i en kyrka sjunger man psalmer, är det okej att sjunga texter som "I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid" eller "Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född"? Hur som helst så hände detta och för mig som är uppvuxen i ett, iofs väldigt sekulariserat men ändå, land med kristen kultur och tradition kändes det inte konstigt med psalmer i en kyrka eller budskap om Gud i juletid, men hur känns det för de som inte bekänner sig till kristendomen eller t o m bekänner sig till en annan religion?

Så börjar klasserna sjunga sina avslutningssånger. Förskoleklassen sjunger "Jag såg mamma kyssa tomten" och det känns med ens ännu mer snett än "Nu tändas tusen juleljus". Okej, de är sex år gamla. De ser mamma kyssa en annan man. Vad ska pappa säga? Ja, det gäller att i tid lära barnen att skuldbelägga kvinnan, att hon inte ska kyssa någon annan än den som är far till barnen. Tvåsamhet, heteronormativitet, you name it. Jesus, han älskade väl åtminstone alla? Men mamma, hon ska bara älska en.

Prästen talar om kungen som älskade guld mest av allt och allt han rörde blev till guld. Inte förrän hans egen älskade dotter blev till guld kom han på hur fel det var att älska guld mer än allt. Prästen fortsatte att uppmana barnen att "leka strömlöst" någon dag under jullovet; Stäng av TV och dator och TVspel, tänd stearinljus. Vet ni inte vad ni ska göra? Fråga farmor eller morfar eller någon vad de gjorde när de var små. Gå hem till en kompis som sällan får besök, det är den bästa julklapp ni kan ge. Ett budskap som kändes fint och rätt i tiden.

Några sånger till innan rektorn går upp och talar om hur härligt alla ska ha det på julafton, hon talar om dignande julbord, Kalle Anka på TV och många presenter, ledigt och sovmorgon. Och nu går mina tankar inte bara på de som av religiösa skäl inte firar jul, det finns så många som kanske inte har råd med ett dignande julbord eller som inte får så många julklappar eller som får sin jul saboterad av alkohol eller droger. Det finns föräldrar som måste jobba och barn som på så sätt inte får något egentligt jullov med sovmorgnar och lek. På något sätt är skolavslutningarnas glädje och högtidliga tal det som starkast markerar ojämlika villkor mellan skolans elever. Ska vi ha en skola för alla, där alla känner sig som jämlikar, och där de känner sig välkomna, måste vi utbildade vuxna som arbetar i skolan tänka till och tänka om och ta skolavslutningarna ytterligare en nivå. Det talas så vackert om värdegrunder, respekt och likabehandlingsplaner, men är det mer än vackra ord?

måndag 19 december 2011

Blåklintens lokaler kvar tjugo år till?

Idag debatterades en fråga som jag trodde att jag hade grepp om i Norrtälje kommunfullmäktige, nämligen frågan om förskolan Blåklintens lokaler. De nuvarande lokalerna har vid flera tillfällen under de ca tjugo åren förskolan funnits blivit utdömda av olika anledningar. Den dåliga miljön ger antagligen inte barnen några bestående men, men personalen som har arbetat där under en längre tid påverkas säkert av luften som inte är optimal nu, trots "nya" fläktar, men som tidigare varit ännu sämre p g a bl a fukt och ämnen i bottenplattan som frigjorts av fukten.

Hur som helst höll tydligen den borgerliga majoriteten en gång med om att miljön var undermålig och att det blev för dyrt att åtgärda, dåligt att hyra lokaler för kärnverksamhet osv. Beslut om en ny förskola togs äntligen. Jag har ju vid flera tillfällen berättat på den här bloggen om hur sedan personal och tjänstemän engagerades i att ta fram ett förslag till ny förskola. Det var ganska svårt att hitta en plats i området som accepterades av kringboende osv, flera platser var föreslagna innan förskolan hamnade vid lekplatsen som kallas "fortet" i folkmun.

Förslaget blev inte helt optimalt, till att börja med var det redan innan det byggdes, för litet. Det låg i skuggsluttning och skulle bli i två plan. Men man hade gjort så gott man kunnat efter förutsättningarna och det var en vacker förskola.

Själv har jag följt projektet som ledamot i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen, men också som förälder och representant i enhetsrådet. Jag tycker jag borde vara insatt.

Idag när socialdemokraternas Elisabeth Björk ställer frågan om förskolan i Vigelsjö till kommunstyrelsens ordförande Kjell Jansson på fullmäktige svarar han att lokalerna inte alls är så undermåliga. Han dementerar också bestämt mitt inlägg om att förskolan ska rivas i sommar, vilket jag var tämligen säker på att vi fattat beslut om. "Förskolan kommer inte att rivas förrän ersättningslokaler finns", sa han. Med det och tillägget att lokalerna är mycket bättre än vad som sägs så kanske vi kan få se förskolan stå kvar i tjugo år till, med utlokalisering av barnen från och till p g a dålig luft.

Kjell Jansson svarar också att kommunen idag uppfyller barnomsorgsgarantin, vilket jag tycker blir lite otillfredsställande när jag hör att en person som bor i Norrtälje, arbetar i Norrtälje, vill börja arbeta i april och får plats för sina barn i barnomsorgen i Svanberga. Icke tillfredsställande. Och där kan jag fortsätta. Men jag slutar. För idag.

tisdag 6 december 2011

Prioriteringar i en blå kommun

Vad är för mycket för pengar, vad är dyrt? Och vad är en bra investering? I Norrtälje blå kommun klubbas investering på investering; badhus, förskottering av vägar och järnvägar, avloppsledningar mm. Det är jätteviktiga investeringar och jag vänder mig inte emot dem, men, vad jag undrar är hur en ny förskola kan snubbla på målsnöret p g a ett par miljoner. "Det blir för dyrt", hette det på fullmäktige i juni, då ärendet gått igenom alla andra instanser. Det handlade om några miljoner.

Istället valde kommunalrådet att dra ur ärendet och börja om från början. Enligt kommunens tjänsteman så är kön till barnomsorg i Norrtälje stad ca 250 barn och det kommer den att vara ca fyra år framöver. Häromdagen hörde jag en förälder som vill börja jobba i april nästa år. Hon bor och arbetar i Norrtälje och blev erbjuden barnomsorg i Svanberga. Det är det enda som går att uppbringa. Det är akut brist på förskoleplatser i Norrtälje stad, ändå väljer man att fördröja ett ärende om en ny förskola p g a några futtiga miljoner (som det ändå kommer att kosta extra).

Nu öppnar kommunen 20+20 nya platser i Vigelsjö gård, samtidigt som planeringen av en ny förskola med fyra avdelningar fortsätter. Detta är långt ifrån nog. Blåklinten, som är den förskola som ska ersättas, har sex avdelningar idag, så den utbyggnaden (vigelsjö gård + blåklintens ersättningspaviljonger) kommer endast att täcka de platser som finns redan idag. Det blir ingen reell utbyggnad av platser. Samtidigt är det omöjligt för personer som vill starta fristående verksamheter att hitta lämpliga lokaler.

Och det är det här jag inte förstår, det finns pengar och det investeras hej vilt, men vad det gäller den viktigá utbyggnaden av barnomsorgen står det still. Utan en utbyggd barnomsorg får vi människor som inte kan komma i arbete. Och utan ett överskott av barnomsorgsplatser finns inga valmöjligheter för föräldrar och barn. Och utan valmöjligheter finns inga kvalitetshöjande incitament i en konkurrensmodell.

Detsamma gäller väl inom skolans värld. Vilka val finns egentligen att göra och hur lätt är det att byta om man inte är nöjd. Igår var sista dagen att göra skolval i kommunen och vad jag förstår låg "skolvalssidan" nere och visade meddelandet "Error" hela dagen. Nu väntar föräldrar runtom i kommunen på att kunna ge sina blivande sexåringar ett besked om vilken skola de får gå till. "Jag har redan valt", säger min femåring. "Ja, valt, ja", tänker jag, "men du ska inte tro att man får välja själv."

måndag 28 november 2011

Hur liberalt är det på en skala?

Folkpartiet tycker visst att föräldrar som inte är födda i Sverige inte ska ha rätt att vara hemma med sina barn lika länge som vi andra. En förkortad föräldrarledighet ska underlätta för invandrarkvinnor att komma ut på arbetsmarknaden. Och inte vilken arbetsmarknad som helst, de ska få jobba med extra låga löner också. Det är nämligen bättre att jobba med låg lön än att inte jobba alls. Hur tänkte de nu, Folkpartiet Liberalerna? Ska de tvinga människor att arbeta mot usel ersättning? Ska de införa tvångsregler som gäller utrikesfödda men inte andra? Hur liberalt är det på en skala?

torsdag 10 november 2011

Är läxorna värda besväret?

Igår gick ett nyhetsprogram på svt1 där de talade om att läxor är den största konfliktorsaken i många hem. En intervjuad man skrattade och tyckte att det ändå var okej, så har det alltid varit, sa han, och det handlar om att föräldrarna ska ta ansvar och visa sin auktoritet över barnen, som i sin tur ska fostras. Idioti, tänker jag. Hur kan lärande bli roligt och entusiasmerande om det samtidigt är den största orsaken till konflikt inom familjen? Det finns ju så mycket andra konflikter. "Välj dina strider", säger experterna när de vill hjälpa familjer att minska antalet konflikter mellan barn och föräldrar.

För snart två år sedan publicerade Forskning och Framsteg denna intressanta artikel om läxors för och nackdelar (Läxor - för livet eller i onödan). Vi vet sedan länge att läxor missgynnar barn från svagare hem. Det har också visat sig att det har tillkommit allt fler outtalade läxor, de barn som inte hinner med arbetet i skolan får helt enkelt ta hem och göra färdigt. Läxor, avsedda för att skapa en länk mellan skolan och hemmet, har också i viss mån förlorat sitt syfte i och med alla de nya läxläsningsföretag som föräldrar gladeligen anlitar för att kunna stryka en stor konfliktorsak i hemmet. Om läxor ska vara bra bör de, enligt artikeln, vara mer individanpassade och ge direkt återkoppling.

När vi kommer hem är jag tvungen att snabbt få fram mat på bordet medan de två yngsta gråter och gnäller av trötthet och skolbarnet fräser. Ibland har hon träning (ja, det är viktigt att röra på sig också. Och att engagera sig i föreningslivet. Men skolarbetet går naturligtvis före allt annat, har dottern fått sig tillsagt i skolan). Hur som helst är det ingen inbjudande läxmiljö hemma vid tidpunkten för träning. Vi är alla trötta efter en hel arbetsdag. Hur kan man kräva att barn ska ha en längre arbetsdag än åtta timmar, kanske t o m tio?

Jag har resignerat vad det gäller läxkonflikten. Det är en strid jag väljer att välja bort. Hon kommer väl på det själv. När hon är mogen att ta eget ansvar för sina studier. De får väl höra av sig från skolan om hon ligger långt efter, om hon inte klarar målen. "sitt ned med ditt barn i lugn och ro och låt läxstunden bli en stund av lugn och ro" stod det i nån läxläsningsanvisning. Vad ska vi göra med de andra två då? Låsa in dem i en ljudisolerad låda? Det finns faktiskt tillfällen då jag rent av förbjuder läxläsning (ja, en sån korkad förälder är jag). Min syn på lärande tvingar mig att tycka att det är djupt olämpligt att traggla multiplikationstabellen vid sängdags när huvudet bultar av trötthet eller att stiga upp klockan fem på morgonen för att träna rättstavning. Jag tror inte det ger någonting jämfört med vad det kostar i energi.

Min dotter, som har sett Lilla Aktuellt på TV, tänker ta upp frågan om läxläsning på klassrådet. Hon har nämligen sett en kille där som lyfte frågan, fick eleverna med sig och det resulterade i att skolan slutade med läxor helt och hållet. Jag är glad att hon har så stor insyn och kunskap om hur vårt demokratiska system ska fungera och att hon kan göra upp en plan för hur hon ska kunna nå ett mål. Jag är däremot rädd för att hon blir besviken och bönar och ber om att hon inte ska ge upp hoppet och bli avtrubbad.

tisdag 8 november 2011

underlaget för mitt anförande i budget 2012, Norrtälje





Vänsterpartiets gruppledare. Anförande budget 2012

Ordförande, fullmäktige

Norrtälje kommun har en god ekonomi, det får vi ofta höra. Det kan däremot vara svårt att förstå att kommunen har en god ekonomi och gör vinst om man t ex är 92 år och nekas särskilt boende för att man är för frisk, det kan vara svårt att förstå att kommunen har en god ekonomi om man går i en grundskoleklass med 32 andra elever och har svårt att hänga med, det kan vara svårt att förstå att kommunen har en god ekonomi om man arbetar på en fritidsavdelning med 76 inskrivna barn och det kan vara svårt att förstå att kommunen har en god ekonomi om man dras med undermåliga, trånga lokaler för sin verksamhet och det inte finns pengar att bygga nytt, flytta eller rusta upp.

I Vänsterpartiet tror vi på tanken bakom Tiohundra och vi vill bygga vidare på den. Experimenterande med privatiseringar och utförsäljningar görs runt om i Sverige, speciellt i Stockholmsområdet, och det är inte alltid med goda resultat. Hittills visar experimentet Tiohundra på mycket goda vinster för såväl brukare och ekonomi och det tycker vi i Vänsterpartiet att vi måste ta till oss och inte utsätta organisationen för påfrestningar som inte ger tydliga mervärden. Att få välja vilka personer som kommer hem och hjälper en när man behöver detta är positivt, att få välja vad man vill ha hjälp med är också positivt, men att välja vilket företag som ska stoppa pengarna i fickan och att behöva undanhålla verksamhetspengar för privata vinster tycker vi inte är ett mervärde som ska äventyra Tiohundras grundtanke. Vi vill istället jobba vidare på att låta Tiohundra AB skapa Sveriges bästa och bredaste hemtjänstlösning samtidigt som vi vill fortsätta bygga ut de särskilda boendena så att alla som fyllt åttio år, och så önskar, ska ha rätt till en plats.

All verksamhet blir inte av automatik bättre av mer pengar. Det finns förändringar i organisation och tänk som kan medföra större förbättringar än tillskott av pengar, men det finns också förbättringar som kostar pengar. Exempel på sådana höjningar av kvaliteten som vi i Vänsterpartiet vill se är en ökad lärartäthet i våra skolor, mindre barngrupper i såväl förskolan som på fritids samt barnomsorg på obekväm arbetstid. Vi måste påbörja dessa kvalitetsförbättringar nu.

Både den stora internationella studie av Hattie, som Norrtälje kommun förlitar sig till i formandet av sin skolpolitik, och en dansk studie av Esping-Andersen visar att en bra förskola är viktig för såväl barns lärande samt för barns jämlika möjligheter att klara av skolans mål. Vad är en bra förskola? Skolverket pekar på kvalitetsindikatorer som barngruppsstorlek, pedagogtäthet och utbildningsnivå hos pedagogerna. Skolverket rekommenderar barngrupper på högst 15 barn. När det gäller små barn, barn med annat modersmål än svenska och barn med olika neuropsykiatriska funktionsskillnader är det lämpligt med mindre grupper.

Under 2000talet har den genomsnittliga gruppstorleken på förskolor i Sverige varit 17 barn, men många grupper är större än så. 2007 var 43% av förskolegrupperna större än 17 barn per grupp. Stora barngrupper i förskolan har vi även i vår kommun, även om snittet kan hamna lågt eftersom det finns mycket små grupper i vissa landsbygdsområden. För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att vi nu tar tag i detta och ser till att kunna erbjuda alla barn en förskola av hög kvalitet som blir en bra grund för ett jämlikt, livslångt lärande.

I Vänsterpartiet tycker vi också att det är viktigt att vi ser över storlekarna på fritidshemsgrupperna. I den nya skollagen framgår det tydligt hur skola och fritids tillsammans med hemmen ska verka för att skapa en helhet kring barns lärande och utveckling. Många barn är långa dagar på fritids. För att skapa jämlika förhållanden för deras lärande och utveckling krävs att de under dagen ska kunna få lugn och avskildhet, men också stöd och hjälp att göra läxor och reflektera över skoldagen. Det är då orimligt med fritidshemsgrupper på över 50 barn som trängs i trånga lokaler.

Nu har jag nämnt förskolan och fritids som två viktiga faktorer för barns lärande och utveckling, det blir så lätt att vi bara fokuserar på just skolan och den enskilde lärarens kompetens, men det är så mycket mer som spelar in i barns liv. Det är viktigt att vi gör satsningar i skolan också, det behövs fler lärare och det finns barn som har rätt till olika former av stöd som idag får vänta länge på detta.

Våra bibliotek är grunden för vårt kulturliv och måste hela tiden värnas och utvecklas. Det gäller våra allmänna bibliotek på kommunens olika orter, men även de omtalade skolbiblioteken och bokbussen. För oss i Vänsterpartiet är tillgång till goda bibliotek ytterst en rättvisefråga. Att var och en, oberoende av personliga ekonomiska resurser fritt ska kunna tillgodogöra sig bibliotekens resurser. Det ligger oss också varmt om hjärtat att våra muséer och vårt stadsarkiv finns öppet och tillgängligt för kommunens medborgare och för det syftet vill vi anställa en stadsarkivarie.

Arbetslösheten och antalet människor som blir utförsäkrade ur sjukförsäkringssystemet ökar liksom orosanmälningarna för barn, unga och vuxna. Alliansens politik för att minska utanförskapet verkar handla om att förtränga de människor som är svaga, sjuka eller i behov av samhällets stöd. Eftersom sociallagstiftningen är en rättighetslagstiftning slipper vi inte undan kostnaderna för att vi lägger en för låg budget. Det är omöjligt att på förhand säga hur utfallet för socialnämnden kommer att bli och därför är det av yttersta vikt att kommunstyrelsen på nära håll följer utvecklingen. Vi vill göra förstärkningar i Norrtälje och Hallstavik, men på sikt även i Rimbo. Budgeten bör räcka till mer än att bara släcka bränder. Med förebyggande arbete kan stora kostnader minska eller undvikas, men det är ett arbete som inte ligger enbart på socialnämndens bord.

Jordklotet sätter de ekologiska gränserna för vad som är möjligt för mänskligheten i ett långsiktigt perspektiv. Börser kan uppstå och rasa, men jordklot det har vi bara ett. Det är rimligt att en kommun med god ekonomi i den rika delen av världen är med och på allvar tar sitt ansvar för detta. Miljö- och klimatarbete måste ske integrerat i varje verksamhet och det har störst effekt om det drivs i ett underifrånperspektiv. Därför är det bra om varje nämnd kan öronmärka 1% av sin budget för klimatarbete. Ibland behövs kanske bara ett tankearbete för att lägga om arbetet, ibland behövs investeringar eller omprioriteringar, men det är viktigt att alla verksamheter själva får tänka ut vad just de kan bidra med. Ett sätt att starta upp maskineriet kan vara att anordna en ”igångsparksdag” med inspiration och föreläsningar från andra kommuner eller verksamheter som lyckats. Att de kommunala verksamheterna blir klimatsmarta är också ett sätt att förenkla för våra medborgare att vara klimatsmarta. Kommunen föregår med gott exempel men är också en klimatsmart institution att nyttja.

Norrtälje kommun har en god ekonomi. Så god att den borgerliga majoriteten är beredda att 2013 föreslå en skattesänkning. I Vänsterpartiet anser vi att det finns flera kvalitetshöjningar som är viktigare än en skattesänkning för våra medborgare. För 2012 föreslår vi en bibehållen skattesats på 20:12 kr, men inför 2013 kan det mycket väl hända att vi föreslår att återställa skattesatsen till  det den var tidigare, innan borgarna sänkte den förra gången, för att kunna upprätthålla och utveckla en god kvalitet inom de kommunala  verksamheterna.

Särskilt yttrande från Vänsterpartiet beträffande budget 2012, Norrtälje kommun


Särskilt yttrande från Vänsterpartiet angående budget 2012.

Vi ställer oss bakom samma finansiering och fördelning av pengarna mellan nämnderna som Socialdemokraterna föreslår, men vill se något annorlunda prioriteringar, vilka vi redogör för i detta yttrande.

Tiohundranämnden

I Vänsterpartiet är vi angelägna om att bygga vidare på det unika Tiohundraprojektet och se de möjligheter som organisationen medför. En fortsatt utbyggnad av särskilda boenden ska öka tryggheten hos de äldre och så småningom möjliggöra att alla som är över 80 år, och så önskar, ska kunna få en plats i särskilt boende. Vi vill också utnyttja Tiohundra AB för att skapa en bred, kompetent hemtjänst/hemsjukvård. Vi ska ta till vara samordningen av kunskap och erfarenhet och avsluta experimenterandet med ideologiska privatiseringar.

Barn och skolnämnden

Kvaliteten inom skola och barnomsorg i kommunen måste höjas. Helheten runt barnen är viktig och vi ser att såväl lärartätheten i skolan som vuxentätheten i förskola och skolbarnomsorg måste höjas. Vi vill också påbörja arbetet med att minska antalet barn per grupp inom förskolan samt öppna möjligheten att kunna få barnomsorg på obekväm arbetstid.

Utbildningsnämnden

Vi ansluter oss till Socialdemokraternas förslag.

Socialnämnden

Vi ställer oss bakom det som Socialdemokraterna skrivit, men vill förstärka oron för att de extra satsade pengarna kanske inte kommer att räcka. Sociallagen är en rättighetslagstiftning och att hjälpa människor som har det svårt är inget man kommer undan genom att snåla i budgeten. Det är däremot beklagligt om pengarna enbart räcker till det som måste göras och inte ger utrymme för förebyggande arbete som på sikt skulle kunna minska kostnaderna. Det är bra att verksamheten i Hallstavik förstärks. På sikt vill vi också se satsningar i Rimbo.

Kultur och fritidsnämnden

Att utveckla biblioteken är en ytterst viktig rättvisefråga för Vänsterpartiet. Alla ska ha möjlighet att ta del av bibliotekens utbud oavsett personliga ekonomiska resurser. Biblioteken utgör själva grunden för kulturlivet. Vi vill också att kommunen utvecklar metoder för att integrera jämställdhetsperspektivet i sitt arbete med unga människor. Slutligen anser vi att det är dags att kommunen anställer en stadsarkivarie som kan utveckla stadsarkivet som en tillgänglig del av vårt nationella kulturarv.



Klimatnämnden

Vi stödjer förslaget om att 1 % av varje nämnds budget varje år öronmärks för klimatarbete.









Bygg och miljönämnden

Vi anser att det är viktigt att värna det rörliga friluftslivet för att behålla en levande och attraktiv skärgård. Det innebär att vi ska vara ytterst sparsamma med dispenser från strandskyddslagen och ta hänsyn till natur- och kulturliv i området. Hänsyn till Norrtälje stads karaktär och historia måste tas vid rivningar och nybyggnation i staden. Eftersom staden angår fler än de som bor där, bör bred majoritet sökas om större förändringar av stadskärnan ska göras.

Kommunstyrelsen

Vi stödjer Socialdemokraternas text om en mer strukturerad personalpolitik och en förstärkning av personalkontoret med förhandlingschef och politisk förhandlingsdelegation. Vi vill också att kommunens internbank inte tvångsansluter de kommunala bolagen och att det extra räntepåslaget på 1,5 % ska upphöra. Vi tycker också att det är viktigt att Gevärsfaktoriet rustas upp och att kommunens muséer kan utvecklas, men ansluter oss inte till den text Socialdemokraterna har utan hänvisar till vår egen motion om ett ”tredje skepp” på Pythagoras. 

Uppdrag

Vi vill ge kommunledningen följande utrednings och uppföljningsuppdrag:

Att                       skolans lokaler ej ska ingå i barn och skolnämndens rambudget

Att                       regelverket kring internbanken omarbetas så att de kommunala bolagen ej är tvångsanslutna

Att                       samtliga nämnder och styrelser tar fram mål och budget för sitt klimatarbete

Att                       kommunstyrelsen särskilt följer socialnämndens utveckling av ekonomiskt bistånd och volymökningar

Att                       kommunstyrelsen särskilt följer utbildningsnämndens ekonomiska utveckling av gymnasieskolan med anledning av minskade statsbidrag

Vald till kongressombud

Ikväll har nordostkretsen i Vänsterpartiets storstockholmsdistrikt samlats för att välja ombud till kongressen i januari. Valdes gjorde undertecknad och Francisco Contreras, Österåker. Under kvällen diskuterades främst delat eller enskilt ledarskap och vem/vilka som är favoritkandidaterna. Efter att ha lyssnat till kamraterna tolkar jag det som att väldigt många ställer sig positiva till ett delat ledarskap, att detta skulle vara ett sätt att tänka nytt, men även ett sätt att komma ifrån personfixering och den press som vid enskilt ledarskap läggs på en person. Kandidaterna som främst förespråkades uppfattade jag som Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt.
Så, det finns kanske hopp om att kongressen ändrar partistyrelsens linje och förespråkar ett delat ledarskap. Själv tycker jag det skulle vara spännande.
en annan som bloggat om delat ledarskap i vänsterpartiet är Kristian Krassman (S).

tisdag 25 oktober 2011

Vad är Tiohundranämndens ansvar?

I dagen Norrtelje tidning skrivs det på ledarplats om kundvalet inom hemtjänst/hemsjukvård och rehabilitering. Mycket riktigt påpekar ledaren att politikerna i Tiohundranämnden måste vara vaksamma på hur kvaliteten kommer att påverkas av detta. Det kopplar jag nästan direkt till den artikel som igår publicerades i samma tidning och handlade om Attendo Care som vill bli störst i Sverige på hemtjänst. Direkt efter att jag läst artikeln drack jag kaffe tillsammans med en vikarie på Attendo Care som berättade hur hon och en annan vikarie ensamma blivit satta på att ta hand om ett helt område under lördagkvällen. Till den vanliga slingan hade lagts ytterligare brukare som ingen av dem träffat förut och för dessa fanns inte heller något tillgängligt biståndsbeslut utan bara lösa lappar om vad som skulle göras. Inte heller fanns någon ansvarig att tillfråga. När en äldre dam talade om att hon inte behövde någon ny blöja för att hon kunde byta den själv, vet vikarierna inte om de ska respektera detta eller om kvinnan är senil och behöver övertygas om att en ny blöja ska på. När de ringer till en annan dam för att berätta att de blir sena p g a den nya rutten, så säger hon att de inte behöver komma för att hon har redan värmt sin mat själv. Frågan är om alla brukare får det stöd de är berättigade till och betalar för. En timma innan min väninna skulle börja jobba ringde den som arbetade skiftet innan och bad att få vidarekoppla larmet till hennes hemtelefon eftersom det inte fanns någon på plats som kunde ta emot larm. Efter arbetstidens slut är de tvungna att sitta kvar (eftersom de inte hinner med detta under arbetstid) och efterlogga och godkänna loggningar som gjorts under kvällen så att avrapporteringen blir korrekt.

Behöver de anställda gå på toaletten eller stoppa i sig något att äta under arbetspasset sker det i skogen eller i bilen (ätandet!!) Har även hört från andra att schemaläggning sköts från passagerarsätet i en rullande bil.

Detta kan hända i det offentliga eller i det privata. Skillnaden är att vi i det offentliga har bättre verktyg att ta tag i missförhållanden. Det offentliga har heller inga krav på att det ska bli pengar över att stoppa i aktieägarnas fickor. Sedan tycker jag att det är viktigt att uppmuntra idéer och initiativ från arbetstagare även inom det gemensamma för att skapa arbetsglädje och effektiviseringar som gynnar brukarna.

Vidare skriver Reidar Carlsson i sin ledare att Tiohundranämnden nu måste se till att villkoren för att bli auktoriserad inom hemtjänst/hemsjukvård måste anpassas så att de små företagen inte slås ut från marknaden. Ja, det är fint tänkt och önskvärt, men det är inte Tiohundranämndens uppgift. Tiohundraprojektet går ut på att sätta brukaren/patienten i centrum och nämndens uppgift är således att skapa helhetslösningar runt individen. Det har man gjort genom att kräva att den som utför hemtjänst också ska kunna ställa upp med hemsjukvård och hemrehabilitering. Det minskar krånglet för den enskilde och det minskar antalet männiksor som springer i den behövandes hem. Att rucka på dessa krav för att göra det möjligt för mindre företag är inte Tiohundranämndens uppgift.

Tiohundra skapades för att sätta brukaren i centrum. Till sitt förfogande har nämnden Tiohundra AB som är det företag som självklart kan sy ihop helhetslösningar då det rymmer såväl tidigare kommunala som tidigare landstingsuppgifter. Själv trodde jag syftet var att använda bolaget till detta och inte att göra "som alla andra" och slänga ut all verksamhet på privata entreprenörer. Valfriheten måste bestå i att kunna välja "tjänster" och att kunna välja personer som kommer hem till sig, vilket går att ordna inom Tiohundra AB, och inte att vara tvungen att välja vilken aktieägare som ska stoppa skatteslantarna i fickan.

måndag 24 oktober 2011

Vem vill vi se i maktens korridorer?

När vi på kommunfullmäktige häromsistens debatterade partiernas insyn i nämndarbetet fick vi av vice kommunalrådet, Berit Jansson (C), veta att det upplägget vi har kring nämndarbetet beslutats i samstämmighet inför mandatperioden. Inget hade haft någonting att invända mot upplägget och så här har vi ju gjort tidigare. Klaréus (M) var också uppe i talarstolen och deklarerade att nämndarbetet och insynen sköttes enligt en oklanderlig norm. Väl så. Varför förändra något som fungerar så bra? Åtminstone fungerar det bra för dem som sätter dagordningen och innehar tolkningsföreträde.

I våras tyckte Mats Wedberg (Mp) att det var tråkigt att kommunstyrelsen skulle sitta bänkade likt en gammeldags skolklass på rader bakom varandra utan att kunna se den man pratade med i ögonen. Han tog själv initiativ och möblerade om kommunstyrelsesalen innan sammanträdet (till en hästsko), vilket ledde till att kommunalrådet, Kjell Jansson Allsmäktig (M) fick något som liknade ett hysteriskt anfall (men det är ju gudbevars förbehållet kvinnor) och slet själv tillbaka alla möblerna under tiden han om och om igen upprepade för sig själv att han var ordförande och det var han som bestämde hur borden skulle stå.

Det tycks lite konstigt att en person som, enligt sin egen utsago, vaknar med en ny idé varje morgon, har så svårt att ta till sig andras idéer om förnyelser. Idag på kommunstyrelsen skulle vi ta beslut om sammanträdesdagar för 2012, säkert en fråga som man inte förväntat sig några speciella invändningar på. Jag ville heller inte göra några kommentarer kring datumen eftersom jag i min planering inte hunnit in i 2012 än. Däremot ville jag gärna lyfta det här med sammanträdestiderna. Jag har även tidigare bloggat om det idiotiska i att lägga ett sammanträde mellan 18.00 och 18.45. Dessutom har vi gruppmöte innan mellan 16-18. Barnomsorgen stänger 18.30, d v s varje gång det är kommunstyrelse som måste det trixas och fixas med barnvakt. Hur idiotiskt som helst.

Jag föreslog helt sonika att sammanträdet skulle ligga en timma tidigare, 17.00. Men se det gick inte. "Det här har vi redan bestämt och alla var överens", började argumentationen från det idérike kommunalrådet (M). "Dessutom går arbetslinjen först för oss Moderater, man måste kunna arbeta OCH vara aktiv i politiken." Jahaja, men tydligen inte ha barn OCH vara aktiv i politiken. Och tydligen arbetar inte småbarnsföräldrar i kommunalrådets ögon.

Alltså, det skulle räcka med en halvtimma tidigare. Men kommunalrådet med de många nya idéerna är inte beredd att ändra på någonting som passar honom som handsken. Antagligen vill han inte ha in någon annan typ av människor än just de som redan sitter där. Antagligen är det läskigt om för många människor som inte känner till normerna kommer allt för nära beslutspunkterna.

Jag skulle vilja säga att det är ett medelåldersgubbvälde (och nu bryr jag mig inte om att en del av gubbarna är tanter). Flera jobbar med politiska uppdrag på heltid eller har arbeten som gör det fullt möjligt att gå ifrån tidigare för att delta i kommunstyrelsesammanträden. Man har faktiskt rätt till ledigt för förtroendeuppdrag (även om det inte är praktiskt möjligt på alla arbetsplatser). Jag antar att kommunalrådet (M) och hans gubbkompisar tycker att det vore lämpligare om vi småbarnsföräldrar anlitade nån RUT som hämtade barnen i förskolan, så att vi också bidrog till näringslivets blomstring. Eller att vi helt enkelt höll oss borta från maktens korridorer så de fick ha sina briljanta nya idéer i fred. 

onsdag 12 oktober 2011

Dyrt och luddigt - och effektivt dödande av kreativitet

Förra gången den kommunale tjänstemannen besökte föräldrarmötet på förskolan Blåklinten var han engagerad och glad att få berätta om den nya arkitektritade förskolan som tagits fram i ett nära samarbete med rektor och personal under ett antal år. Den här gången fick han klä skott för den moderata kommunledningens hastiga tillbakadragande av förslaget i juni och presentera en tillfällig och dyr paviljonglösning, på en 3-5, högst 10årig period. Vad än den slutliga förskolelösningen kan tänkas bli, så blir det ändå paviljonger en tid eftersom den nuvarande förskolan ska utrymmas i sommar och ingen ny hinner stå färdig tills dess. Beslut om en paviljonglösning i upp till 5 år kan tas på tjänstemannanivå, det behöver inte ens upp till fullmäktige för diskussion...

En av anledningarna till att hyresvärden till den nuvarande förskolan Blåklinten, det kommunala bostadsbolaget Roslagsbostäder, inte ombads att rusta upp den nedgågna byggnaden var att kommunen ville kliva ur hyrda lokaler och bygga eget. En av de ev framtida lösningar som nu diskuteras är att förskolan efter paviljongtiden flyttar tillbaka som hyresgäster hos Roslagsbostäder på samma tomt, fast då i bottenvåningen av ett av två höghus som planeras byggas på platsen. Tydligen har Moderaterna ändrat sig angående att flytta kärnverksamheter till egna lokaler eller så är de bara luddiga som vanligt.

Ett annat framtidsalternativ som tjänstemannen gärna pratade sig varm för var att det faktiskt skulle bli precis den förskola som planerats fram från början, nu när kostnadsläget förändrats, men eftersom det nu kommer att fördröjas kommer det ändå att bli en paviljonglösning under tiden. En dyr paviljonglösning. Vi ska minnas att förslaget som gått igenom alla remissinstanser drogs ut från kommunfullmäktiges sammanträde i juni för att det ansågs bli för dyrt, 38 miljoner kronor.

Givetvis beror det på hur man prioriterar. Förskolans nuvarande lokaler har varit undermåliga i många år, en ny lösning är akut, ändå försenas och fördyras bygget. Däremot verkar det lätt att snabbt få igenom ett förslag om ett helt nytt badhus som ingen tidigare hört talas om för 140 miljoner kronor, så att det kan stå färdigt redan nästa vinter. Jag har ingenting emot ett nytt badhus, det behövs, men om det är lika akut som nya lokaler för barnen i Vigelsjö, det tvivlar jag på.

Det tråkigaste är givetvis att personalen arbetat med detta projekt i flera år och såg fram emot att få flytta in i de nya lokalerna som de själva haft inflytande över. Eventuellt kommer de i framtiden (de som är kvar då) att få flytta in i just de lokalerna, eventuellt blir det något helt annat och det arbete och engagemang (och pengar) som lagts ned på medinflytande och kreativitet känns bortkastade. "Men det har varit himla roligt att arbeta med det här tillsammans, vi har nog besökt ett tiotal förskolor runt om i landet för inspiration", säger tjänstemannen. Paviljongerna är ju bara en tillfällig lösning.

NEJ, paviljonger må vara en tillfällig lösning för tjänstemän, politiker, förskolepersonal och t o m föräldrar, men för det barn som går på förskolan idag är paviljongerna ingen tillfällig lösning. Det barn som är ett år i dag eller nästa år när paviljongerna invigs, hinner förverka sin dagistid innan den nya förskolan står klar om vi ponerar att paviljongerna används i 5 år. Vi ska också ha i åtanke att alla de arrangemang som staket, gård, parkeringar o dyl som måste iordningställas runt paviljongerna blir "billigare" ju längre man använder dem. För barnen är paviljonger en permanent lösning.

Dyrt, luddiga baktankar (kanske föräldrar och personal får annat fokus än tillagningskök nu) och ett effektivt dödande av initiativkraft och kreativitet. Mitt förslag är att det ursprungliga förslaget, som ju redan gått igenom alla remissinstanser, läggs på bordet på nästa fullmäktige (nu med nytt kostnadsläge på marknaden) och klubbas igenom. Kom igen Kjelle, visa lite handlingskraft även när det gäller barnen i Vigelsjö!

måndag 10 oktober 2011

Valfrihet i all ära - men den är varken reell eller århundradets hit

Vårdvalet får underkänt i en stor forskarrapport som bla DN och SvD skriver om. I DNartikeln påminner Ulrika Winblad, forskare vid Uppsala universitet, om att det varit möjligt att välja vårdcentral ända sedan 1990-talet och att det i sig inte är någonting nytt som kommit med borgarnas s k vårdval. I en föredömligt bra artikel i dagens Norrtelje tidning, som tyvärr inte går att länka till, skriver folkpartisten Lennart Rohdin om de moderata dimbankerna kring Tiohundra och upplyser oss om att regeringen på intet vis påtvingar hela landets landstingsverksamheter till den vårdmodell som finns i Stockholm. Anledningen till att de olika vårdvalsmodellerna i landet döms ut är bl a att valfriheten inte ökat eftersom det är omöjligt för patienter/kunder/brukare att få en helhetsbild och kunna göra bra val. Antalet företag och utförare har ökat, men konkurrensen har inte lett till ökad kvalitet. Ledaren i Kommunals länstidning berättar om hur Stockholm översvämmas av hemtjänstföretag sedan kundval införts, men hur valfriheten för de som är i behov ändå lyser med sin frånvaro. När man är i behov av hemtjänst är man ganska skröplig och vad de olika företagen kan erbjuda enligt sina reklambroschyrer är sammanfattningsvis "Vård, omsorg och service av hög kvalitet, dygnet runt samt trevligt bemötande." Ja, skam vore det väl annars.

I Tiohundranämnden har jag klart känt av att antalet utförare varit viktigare än medborgaren i fokus under genomförandet av kundvalet inom hemtjänsten. Förvaltningen arbetade med att ta fram riktlinjer, inga nya utförare dök upp, de gamla var nöjda med hemtjänsten. Förvaltningen ändrade riktlinjerna, en ny utförare dök upp, Tiohundra AB (det egna bolaget) sade upp hemtjänståtagandet i två av fyra geografiska områden p g a för dålig ersättning (bl a). Förvaltningen upphandlade hemtjänsten i två områden och gav två jättar inom vård och omsorg möjlighet att på allvar rota sig i kommunen. Då upphandlingstiden löper ut kommer kundvalet att börja gälla igen inom de två områdena, men då har ju det två storföretagen redan fått möjlighet att arbeta upp en kundstock och ges en klar fördel gentemot ev nya etableringar. Givetvis gjorde förvaltningen inte detta utan politiken i ryggen.

En del partier ser, lite naivt, framför sig hur hemtjänsten/hemsjukvården i framtiden kommer att skötas av en mängd duktiga, initiativrika lokala småföretag. Andra partier (läs Moderaterna) tycker att det är huvudsaken att vård, omsorg, skola eller vad det nu handlar om, sköts av andra än offentligt anställda. Mängden utförare har egentligen inte så stor betydelse, bara andelen av den totala servicen som faktiskt är privat och inte offentlig.

Peter Andersson skriver i sin blogg: "Vad jag kan se talas här om "alla landsting" och att "inget landsting" har lyckats. Det tolkar jag som att det också gäller Stockholms läns landsting som har slagit på trumman ganska intensivt om vårdvalet. Nu finns ett stort behov att släppa det fokus som funnits på fler entreprenörer i vården och i stället se till patientbehovet. Tyvärr har det kommit skymundan i euforin kring vårdens producenter. "
Det låter som att Peter Andersson har greppat det där med Tiohundratanken mer än någon engagerad Moderat. Men de senare verkar inte ha mycket till övers för forskare eller utbildat folk heller, så länge de inte föreslår privatisering som allena saliggörande och bot på samhällets alla problem.

söndag 9 oktober 2011

Utan sjukhus strandar Tiohundratanken

Kommer debatten om Norrtälje sjukhus som akutsjukhus någonsin att få en ände? Det stämmer mycket väl, som många ivrigt påminner oss om, att det var en vänstermajoritet i landstinget som fick tjänstemannaförslaget om en nedläggning av dygnetruntakuten i Norrtälje på sitt bord och var villig att rösta igenom förslaget. Men det stämmer också att det var politiker som ändrade ståndpunkt, en del för att de insåg hur tokigt förslaget var, andra av valtaktiska skäl. Det fanns också politiker på vänstersidan som redan från början insåg det katastrofala i förslaget.

Det var stora besparingar som måste göras i landstinget efter att borgerligheten med Ralf Ledel i spetsen kört ekonomin mer än i botten. När "kompromissen" Tiohundra drevs igenom var det inte enbart en vinst för sjukhuset och Norrtäljeborna, det var också ett kraftigt sparbeting som skulle tas igen genom ökad samverkan inom det nya Tiohundra.

Dålig ekonomi är ju också någonting som följt projektet från start, men kanske är det inte så konstigt med tanke på hur det hela började.

Tanken var alltså att vi skulle kunna upprätthålla akutmottagningen (som är dyr) i Norrtälje genom att göra samordningsvinster då vi tog ansvar för helheten. Tiohundratanken, patienten i centrum, samordning av resurser. Tiohundra är ett projekt, en avskild verksamhet där vi skulle testa någonting nytt. Tiohundra är ett unikt projekt i världen, mycket mer unikt och nytänkande än vad Moderaternas vårdval och kundval är. Men Moderaterna håller fast vid att deras s k valfrihet är det mest revolutionerande vården sett i mannaminne.

En forskare som studerat sjukvård och sjukvårdssystem i hela världen i mer än 25 år sa förra veckan vid en första workshop kring utvärderingen av Tiohundraprojektet "Do not touch". Han menade att vi som på något sätt varit med och arbetat kring Tiohundra inte förstår storheten och det unika med projektet. Flera av forskarna menade också att vi skulle jobba vidare med Tiohundra och låta det vara ett område för experimenterande, som sedan andra kan ta lärdom av.

De borgerliga politikerna, som inte drog sig för att inte "tro på" forskarnas resultat, hänvisade till nya lagar om vårdval och LOV och menade att det inte gick att göra på andra sätt än att sälja ut, upphandla och öppna upp för privata entreprenörer. Forskarna menade att det nog gick det om man ville. De antydde också att en uppsplittring av bolaget kan leda till att Norrtälje sjukhus i framtiden inte kan vara kvar som ett fullskaligt akutsjukhus med det befolkningsunderlag som finns i kommunen. Som jag brukar säga, det vi förlorar på gungorna, tar vi igen på karusellerna.

Även borgerliga politiker i Norrtälje öppnar nu upp för att bryta ur sjukhuset ur Tiohundra och sälja det. Detta till trots att man bara för några veckor sedan upprördes av Socialdemokraternas kampanj om att inte sälja sjukhuset. Enligt Lars Skoglund, VD i Tiohundra AB, är sjukhuset navet i bolaget. Jag ställer mig frågan: Vad skulle bli kvar utan sjukhuset? Då skulle projektet inte vara mer unikt än kommunala vårdcentraler i Sigtuna eller liknande projekt. Och snart är ändå vårdcentralerna privata och hemtjänsten privat osv....

Jag skulle väl kunna fortsätta mitt resonemang i evighet, men jag avslutar här och återkommer med en enkel fråga till Tiohundranämndens vice ordförande Sofia Paulsson (M) på landstingsfullmäktige nästa vecka. Sen fortsätter jag ifrågasätta deras privatiseringsagenda och vad den har med medborgaren i centrum i Norrtälje att göra.


måndag 3 oktober 2011

Klarspråk om sjukhuset

Förra veckan var det debatt om sjukhusets framtid i Norrtälje konsthall, detta åtta år efter en "heta hösten" då akutmottagningen hotades av nedläggning och karolinerna från Roslagen gick man ur huse för att rädda sitt sjukhus. De flesta trodde väl att frågan inte skulle bli aktuell igen inom mannaminne (Nu har jag använt två uttryck som innehåller termen man då jag egentligen menar människa, såväl man som kvinna, vill bara förtydliga att även kvinnor stod upp i kampen för sjukhusets vara).

Debatten i konsthallen stod däremot mellan två män, Tiohundranämndens nuvarande ordförande, folkpartisten Hans Andersson och andre vice ordförande Håkan Jonsson (S). Socialdemokraterna i Norrtälje har under sensommaren och hösten drivit en kampanj för att slå vakt om Tiohundra och Norrtälje sjukhus, en kampanj som vi i Vänsterpartiet givetvis stödjer. Men när Socialdemokraterna sätter upp skyltar om att rädda sjukhuset blir kommunledningen irriterad, trots att några partier i den sittande majoriteten hade liknande skyltar under valrörelsen. Och Hans Andersson (Fp) menar att konkurrensutsättning av en verksamhet (geriatriken på Norrtälje sjukhus)  inte betyder att den i verkligheten ska konkurrensutsättas utan att det är någonting som man gör bara för att få lärdom om geriatrik. Ja, efter som samtliga sjukhus i övriga Stockholms län (som inte ingår i Tiohundraprojektet) ska konkurrensutsättas, så tyckte ledningen i Tiohundranämnden att även Norrtälje sjukhus geriatrik måste konkurrensutsättas eftersom kunskapen om geriatrik finns i landstinget och, som Hans A sa; Vi kanske kan lära oss någonting...

Det spelade ingen roll hur många gånger Håkan Jonsson (S) ställde frågan om varför den borgerliga majoriteten vill slå sönder Tiohundra innan projekttiden är slut och utvärderingen gjord. Hans A nekade till att delar av sjukhuset skulle säljas ut och till att det fanns ett nedläggningshot mot sjukhuset. I stället ville han givetvis berätta om de positiva effekter Tiohundrasamarbetet haft på t ex äldreomsorgen. Varför den borgerliga majoriteten efter att ha varit med och lyft kvaliteten inom äldreomsorgen sedan väljer att privatisera stora delar av den (med omtalade försämringar som följd) var givetvis inte heller någonting som Hans A valde att stå för utan hänvisade bara till lagar som gör det möjligt att privatisera och därför görs det.

Lite av detta är ju den mer klarspråkiga Sofia Paulsson (M), som ska ta över ordförandeklubban i Tiohundranämnden efter nyår, också inne på då hon i dagens Norrtelje tidning menar att det vore orättvist mot Norrtäljeborna att låta Tiohundraprojektet löpa ut i sin ursprungliga form när resten av Sverige, och framför allt Stockholms län, privatiseras i en rasande takt. Helt övertygad och utan normkritiska tankar vill hon genomföra "det enda rätta" även i Norrtälje kommun. Det helt fantastiska är ju att hon helt historielöst också vill skilja Norrtälje sjukhus från övriga Tiohundraverksamheter. Utan en tanke på att det i grund och botten var uppslutningen kring Norrtälje sjukhus överlevnad som samlade medborgarna kring Tiohundratanken och också "räddade" sjukhuset den gången.

Moderaterna och deras släptåg kan fortsätta att försöka skrämma medborgarna med sina historier om vilka det var som en gång ville slå spiken i kistan på sjukhuset. De som var på väg att göra det misstaget hade åtminstone människor med civilkurage i leden, och de har i dag tagit sitt förnuft tillfånga och på allvar insett vad en grundlig samverkan som Tiohundra skulle kunna åstadkomma i fråga om kontinuitet, trygghet, effektivitet och ansvarstagande. Det vi bör vara rädda för är privatiseringensdyrkare som tror att marknaden löser omsorgen och tryggheten om medborgarna om vi bara släpper in den. Kampen för Norrtälje sjukhus och hela Tiohundraverksamheten är lika viktig idag som den var för åtta år sedan.

fredag 30 september 2011

Angående styrskick och demokrati - inlägg från lokaltidningen 110930


Tisdagen den 20 september ger Barn och skolnämndens ordförande Göran Pettersson (M) genmäle på debattinlägg om en strävan mot en avgiftsfri skola som Kristian Krassman och Hanna Stymne Bratt (S) tidigare fått publicerade. Precis som när idéer och visioner kring Norrtälje kommuns skolor lyfts via interpellationer och motioner i kommunfullmäktige, gömmer sig Pettersson (M) bakom parollen om att alla är överens i nämnden.



Det finns för- och nackdelar med konsensuspolitiken. Fördelen är när långsiktiga beslut fattas, att de inte rivs upp och ändras om vid nästa maktskifte. Nackdelen är att det är endast ordförande som bestämmer vad det ska råda konsensus om. Initiativ som kommer via fullmäktige och debattsidan i lokaltidningen är ingenting som lyfts till konsensus utan avfärdas istället som störande i nämndens arbete.



För oss som arbetar i politisk opposition är det däremot det verktyg att synliggöra, marknadsföra och försöka förverkliga våra visioner, som erbjuds. Vi går precis den väg som systemet tillåter och rekommenderar. Vi ger röst åt de människor som inte röstat på Moderaterna eller något av de andra borgerliga partierna som styr Norrtälje idag. Vi för talan om de idéer som bärs av de människor som röstat på något parti i den politiska oppositionen, för det är det de förväntar sig av oss som representanter för deras röst.



I Vänsterpartiet tycker vi att det är underbart att få verka i en representativ demokrati som ger var och en frihet att uttrycka sina åsikter och visioner och via det politiska systemet försöka förverkliga dem, försöka förändra ett samhälle som vi tror skulle kunna bli bättre. Samförstånd är gott, men utan kritiskt tänkande och annorlunda idéer står vi bara still och stampar.



Catarina Wahlgren, Vänsterpartiet

torsdag 29 september 2011

Veckans demokratidiskussion och lite järnvägar

I måndags hölls det första kommunfullmäktige efter ett långt sommaruppehåll. Många punkter på dagordningen fick utgår för att flera ledamöter var frånvarande. En fråga som däremot togs upp till behandling var Sverigedemokraternas motion om insyn i nämndernas arbeter för partier som är representerade i fullmäktige, men inte har mandat i nämnderna. En motion som också stöddes av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

För er som inte är så insatta i hur lokaldemokratin fungerar så kan jag berätta att partierna får mandat i fullmäktige räknat efter antalet röster i de olika valdistrikten. Sen ger ett visst antal mandat i fullmäktige rätt till en viss representation i nämnderna. Partier kan också samverka för att få platser i nämnder. Som det ser ut idag måste ett parti ha 5 mandat i fullmäktige för att kunna ta plats i nämnder av egen kraft. Idag ligger 2 av fullmäktiges partier på exakt 5 mandat och 3 av dem har färre. Det är alltså minst 5 partier som utan samarbete riskerar att stå utanför nämndarbetet efter nästa val. Det är nog bara 2 partier som kan känna sig riktigt säkra på att få vara med och det är också de som ivrigast försvarar det nuvarande systemet (där de mäktigaste partierna också kan besluta om att ett visst mindre parti kan få en observatörsplats i en nämnd, men inte av självklarhet utan av nåd).

Varför är det då så viktigt för de små partierna att få insyn (ej beslutsrätt) i nämnderna? Jo, i nämnderna diskuteras alla frågor som senare kommer upp i fullmäktige för beslut. I nämnderna får vi politiker tillgång till tjänstemän och såväl skriftlig som muntlig information. Vi kan ställa frågor och i god tid bilda oss en uppfattning om frågor och alternativ innan de lyfts till beslut i fullmäktige. Ett parti som har nämndrepresentation har bra mycket bättre förutsättningar att också ha kunniga och väl pålästa representanter i fullmäktige, vilket ger en mer saklig, konkret och givande debatt kring de beslut som fattas.

Centerpartiet skyller på kostnader och menar att det tagits en arbetsordning efter valet som ingen ifrågasatte (men hallå, nu gör nån det!), Moderaterna menade på att det finns en norm för hur nämndarbetet i den här kommunen går till och den bör man hålla sig till. Vilka superbra argument.

Med ett par normkritiska glasögon kan jag krasst konstatera att de flesta engagerade politiker i den här kommunen är av samma ålder, samma klass och samma hudfärg. Visst finns det en norm, men vad är det som säger att vi inte alla skulle ha att tjäna på att utmana den lite? Brukar vi inte säga att vi eftersträvar en mer representativ sammansättning förtroendevalda? Och ett sätt att försöka åstadkomma detta skulle ju kunna vara att rucka på normerna och prova nya grepp.

En bra mycket sämre motion av Sverigedemokraterna lockade också en del ledamöter till debatt. SD ville resa en staty av Gustav den andre Adolf i stan. Motionen hade först besvarats med bifall av den borgerliga majoriteten, men sedan hade de ändrat sig och ville inte peta (mera) i den befintliga utsmyckningen av Gustav Adolfs park.

Mats Wedberg (Mp) läste ett brev som mördarkonungen hade författat omkring tiden då han skulle ha grundat Norrtälje. Av brevet framgick att hans framgång var stor och att han och hans soldater dödat många utan problem eftersom det mest var försvarslösa kvinnor och barn. Kändes ganska självklart att man inte vill ha en byst av en sådan person mitt i stan tycker jag.

Till viss del diskuterades också vem som i stället skulle kunna få ett monument till sitt minne i staden, någon som betytt mycket. Själv tänker jag på järnvägen som betydde så mycket för utvecklingen av Norrtälje stad i början av förra seklet. Järnvägen invigdes redan i slutet av 1800-talet av Oscar den andre, men det är inte honom jag vill ha en byst av. Jag förundras mer över hur vi totalt verkar vilja glömma en så viktig epok för staden. Rälsen rycktes upp i samma sekund beslut fanns om att ersätta loken med bussar. Stationshuset fick ge vika för grävskoporna och lämna plats för det gula tegelpalatset med Biblioteket och Ica Kryddan i. Nyligen omintetgjordes bangårdsparken och gav plats för bostäder och nu rivs de gamla järnvägskvarteret Balder för att ersättas med moderna bostadshus. Det var inte gyttjan som främst gjorde Norrtälje till en populär badort utan järnvägen som tog hit människorna från Stockholm.

I dagens Norrtelje tidning presenteras en enkät som föreningen Tåg till Rimbo gjort. Den visar att alla partier i Norrtälje är positivt inställda till en återuppbyggnad av järnvägen till Rimbo. Det tar tid, men jag tror vi kommer att återupptäcka järnvägens fördelar gentemot motorvägens bullerbilar och våningsbussar. Och nu när kommunledningen känner oro för att kommunen inte växer så att det knakar så kanske man borde minnas hur det har fungerat förr.

torsdag 22 september 2011

De forna järnvägarnas kvarter

En gång i tiden skulle hela kvarteren Balder och Frej rivas och ge plats för nya affärskvarter. Det orsakade dock protester då många ville bevara de två gamla villakvarteren med uppvuxna trädgårdar i centrala Norrtälje. Två sammanhållna kvarter med sammanlagt uppåt 15 gamla trähus från förra sekelskiftet, äppelträd, syrenhäckar osv. Kvarteren byggdes i samband med att järnvägen kom och staden växte med många nya industrier kring järnvägsstationen. Husen gav bostad till många järnvägs och fabriksarbetare i staden med framtidstro.

Nu är järnvägsrälsen, stationshuset och bangården sedan länge dött, begravt och glömt i Norrtälje. Egentligen finns inga minnen kvar av den framåtsträvande tiden runt 1900. För ett par år sedan revs arbetarebostäderna på Baldersgatan där den lyckosamma Snickerifabrikens arbetare bott. Igår revs fabrikörns eget vackra trähus i kvarteret Balder, men fabrikörn hade väl knappast känt igen det nedgångna, eternitplattebesatta huset längre.

Det stod flera strider kring kvarteren Balder och Frej och slutligen kändes det som att Bevarandesidan ändå vann. Fyra hus belades med rivningsförbud och resten sades kunna renoveras eller rivas och återställas med liknande byggnader. Hela kvarteren fick en s k q-märkning, vilket betydde att de var kulturhistoriskt intressanta.

För några år sedan styckades kvarteret Frej upp och såldes ut till privatpersoner. Fem av de ursprungliga husen står fortfarande kvar, nu upprustade. Tre nya hus har uppförts på delvis tomma tomter, ett stenhus från senare årtionde har rivits. De nya husen är större än de gamla. En väg har dragits rakt genom de gamla villaträdgårdarna och det finns inte mycket till tomter kvar för de som bor längs den övre gatan, Narvagatan.

Kommunen, som var de som köpt upp kvarteren och låtit dem förfalla, beslutade att göra annorlunda med kvarteret Balder. Förra året sålde man hela kvarteret till en köpare, Credentia AB, som betalade högst. Byggnaderna var i ytterst dåligt skick och hade under de senaste tio åren enbart genomgått "absolut nödvändigt" underhåll. De byggnader som inte stod tomma har hyrts ut till socialförvaltningens verksamheter och klienter, antagligen människor som inte har så stor kunskap om vilka krav de har rätt att ställa på en hyresbostad.

Nu har, som också uppmärksammats av Norrtelje tidning, rivningarna av kvarteret börjat. Credentia AB river fyra stycken hus mitt i kvarteret, två stycken är belagda med rivningsförbud och i ett hus finns det fortfarande hyresgäster kvar. Äppelträden är borta, syrenbuskarna är borta, uthusen är väck och trädgårdarna är en leråker där stora grävskopor rullar fram och tillbaka. Snart kommer här att resa sig betydligt större hus. Det blir bostadsrätter naturligtvis och vad jag har hört ryktas är en lägenhet redan såld för 3,5 miljoner kronor.

Som jag sa vann bevarandesidan kampen om kvarteren Balder och Frej i centrala Norrtälje. Frågan är väl vad bevarande egentligen innebär. Nu blir de forna järnvägsarbetarnas hem till lyxlägenheter för rika fyrtiotalister. Inte minner det mig något alls om Norrtäljes historia och inte ser jag anledning till fortsatt q-märkning av kvarteren.

Vad ska skolpsykologerna göra?

Läser i dagens Norrtelje tidning om bristen på skolpsykologer. "Sedan den 1 juli i år ger skollagen alla elever rätt till fullständig elevhälsovård. I den ska tillgång till skolpsykolog ingå. Psykologförbundet rekommenderar 500 elever per skolpsykolog." Jag gissar att det då är en heltidspsykolog psykologförbundet talar om. I Norrtälje kommun räknar man med att skolpsykologerna på grundskolenivå ansvarar för ca 1200 elever i var och på gymnasieskolan finns ingen psykolog alls. När jag idag besökte en närliggande kommun fick jag informationen att vissa skolor där hade heltidspsykologer medan andra valde att köpa in tjänster på ca 20%. Det var alltså väldigt olika på hur stor tillgången till skolpsykolog var beroende på vilken skolan barnen gick på. Jag undrade när t ex lärare och skolsköterskor vände sig till skolpsykologerna och när de remitterade till BUP. Ingen kunde svara på detta. Ingen visste egentligen vad man kunde vänta sig av skolpsykologerna eftersom det var så olika hur stor tillgången till dessa var.
Enligt skolpsykologerna som uttalar sig i lokaltidningen så ägnar de sin mesta tid åt utredningar för att inte komma efter med detta. De skulle vilja ha möjlighet att arbeta aktivt förebyggande i undervisningen, men det tror de inte att de kommer att få tid till även om det verkar som om de snart kommer att bli fullt bemannade, vilket de tidigare inte varit. De hoppas dock kunna arbeta lite med konsultationer och stödsamtal i framtiden.
En person på mötet i grannkommunen (politiker och chefstjänstemän från kommun och landsting) uttryckte att skolpsykologerna inte hade någon som helst funktion så länge de inte räckte till och därmed lika gärna kunde plockas bort. När jag själv var i kontakt med en skolkurator (ja, henne fick man också leta efter) blev jag hänvisad till BUP. Någon skolpsykolog visste jag inte fanns. Är det så att skolans personal hänvisar till BUP då de istället skulle ha kunnat tas om hand av en skolpsykolog om det funnits tillräckligt med såna? Eller hur gör de bedömningen?
Sveriges psykologförbund pekar på att det finns stora skillnader mellan kommunerna och att Skolinspektionen troligen skulle anse att kommunerna uppfyller kravet på tillgång till skolpsykolog trots det höga antalet elever per psykolog. Väntetiden för att få träffa en skolpsykolog är idag i snitt åtta veckor, en lång tid för ett barn eller en ungdom som mår dåligt.
Vilket mål har Norrtälje kommun för sin skolpsykologverksamhet? Hur många elever tycker vi är rimligt per psykolog och vilka uppgifter vill vi att psykologerna ska kunna utföra? I tidningen antyds att det nu inte finns full bemanning, har det ekonomiska eller politiska skäl eller har Tiohundra svårt att rekrytera även skolpsykologer? Jag har tidigare bloggat om bristen på bl a gynekologer och hudläkare.

måndag 19 september 2011

för att underlätta konkurrensen?

Debatten kring Norrtälje sjukhus har åter tagit fart. Nu handlar det om den moderata ideologiska slakten och utförsäljningen av delar av Tiohundra och Norrtälje akutsjukhus. Resultatet av att politiker lägger ner verksamheter eller av att politiker beslutar stycka upp och sälja ut vitala delar av en helhet är i längden densamma; Norrtäljeborna förlorar en god vård som med vilja går att behålla. Den borgerliga majoriteten vill nu börja med att sälja ut Norrtälje sjukhus geriatrikavdelning, vad som kommer efter det vet vi inte.

Förra veckan bloggade jag om revisorernas rapport kring Tiohundra (som nu kallas enbart "den samlade vården och omsorgen i Norrtälje"). Av den framgår att Tiohundra AB är starkt reglerat av nämndens inriktning att privatisera så mycket det går av verksamheten. Ordförande Sofia Paulsson (m) är fast övertygad om att vad Norrtäljeborna behöver är fler privata alternativ.

Själv är jag övertygad om att en stark gemensam organisation är det bästa sättet att ordna det som Norrtäljeborna behöver, nämligen tillräckligt med läkare och kompetent personal för att tillgodose vård och omsorgsbehoven i kommunen. När jag för några veckor sedan ringde till gynekologmottagningen i Norrtälje fick jag beskedet att det inte finns tillräckligt med läkare och de hänvisade mig att ringa någon annan stans (bristen på gynekologer har funnits en längre tid i Norrtälje). Idag besökte jag, tillsammans med min dotter barnläkarmottagningen och blev då remitterad till hudkliniken. Vi fick dock veta att det nog skulle dröja ganska länge innan vi blev kallade eftersom man hade ont om läkare på hud.

Det är sorgligt att den gemensamma organisationen inte förmår prestera förutsättningar för bolaget att locka hit den personal som behövs. Enbart med gemensamma krafter skulle vi kunna erbjuda förmånliga anställningar kan tyckas, men moderaternas medicin är naturligtvis privatisering. Och visst ser man till att bädda upp ett gott klimat för den som vill starta privata specialistmottagningar i Norrtälje; här är väntetiderna långa och vårdgarantin ouppnåelig. Bolaget slås i sank i stället för att ges kraft att utmana. Det är dags nu, för alla oss som vill ha akutsjukhuset, med tillhörande specialistmottagningar, kvar i Norrtälje att vakna upp och säga ifrån. Sälj inte ut Tiohundra och Norrtälje sjukhus. Ge istället organisationen tilltro att gå in i framtiden som en utmanare som sticker ut, som skiljer sig från den ordinarie köp/säljhysterin som Moderaterna vill påtvinga oss alla. Den enda vägens politik måste ha en nödutgång.

Hur bekvämt är det att ha maten med sig?

Läser i dagens Norrtelje tidning att yngre mödrar tycker att det är jobbigt att amma på offentliga platser. De använder filtar att lägga över bröstet och barnet t o m när de ammar i hemmet för att det inte ska väcka anstöt hos andra. I augusti i år meddelar en artikel att amningen fortsätter att minska i omfattning. Från 2004 till 2009 har amningen av mycket små barn minskat med 3,3%. Endast 88% av barnen födda 2009 ammades vid två månaders ålder trots att rekommendationer från BVC och WHO är att helamma barnen i minst sex månader. De flesta forskare verkar vara överens om att amning skyddar mot bl a allergier, diabetes och andra sjukdomar.

Det är inte askul att amma offentligt. En del människor uttalar högt sina negativa åsikter, andra kastar bara sura blickar. Det finns också positiva kommentarer, men det verkar svårt att låta bli att kommentera. Det går liksom inte bara att amma utan att få en kommentar. En vanlig kommentar är: "Tänk vad bekvämt; att alltid ha maten med sig!" Vanligast är att män, som själva aldrig varit tvungna att slänga ut intima kroppsdelar offentligt, fäller den kommentaren. Men sanningen är nog att det inte är så bekvämt....

Om det hade varit jättebekvämt att amma sina barn offentligt är jag övertygad om att fler mödrar följt WHO och BVCs råd och ammat sina barn i ett halvår. Idag känner sig många duktiga om de "klarat av" att amma sina telningar i tre månader. Jag tror att det är mycket bekvämare att kasta ner en burk bananpuré i väskan och slippa både blickar och kommentarer från omgivningen. Det är tråkigt att det är så och det är tråkigt att utvecklingen går åt fel håll. Antingen ska kvinnorna hålla sig hemma och amma sina barn, vilket med dagens aktiva samhälle verkar helt ogörbart, eller så får de strunta i sitt barns hälsa och sluta amma redan vid späd ålder, ersätta den näringsrika bröstmjölken med div. barnmatsprodukter av tvivelaktigt ursprung och innehåll.

Äldre mödrar verkar inte bry sig lika mycket om vad folk runtomkring tycker och säger och då kanske det är positivt att genomsnittsåldern för att bli mamma har ökat. En sak är säker, som småbarnsförälder är man tacksam för bekväma lösningar, om amning vore bekvämt skulle fler barn ammas längre. Vi som omgivning kan göra skillnad.

tisdag 13 september 2011

Vad vill vi med Tiohundra?

Har fått ett papper på bordet med rubriken "Augustirapport 2011 - revisorerna för den gemensamma vårdorganisationen i Norrtälje". Enligt rapporten beräknar Tiohundranämnden ett underskott på 12 miljoner kronor 2011, främst beroende på "en högre nyttjandegrad/volymökningar" inom somatisk specialistvård, boende och omsorg. Förvaltningen räknar dessutom med fortsatta volymökningar andra halvan av 2011. Vi får väl ponera att dessa volymökningar inte är onödigt utnyttjande av vården utan att de beror på ökade behov eller tidigare ej tillgodosedda behov. Det kan då, ur min synvinkel, tyckas ytterst olämpligt att man i samma stycke pratar om omfattande besparingar och verksamhetsförändringar för att uppnå budgetbalans. Hur hamnar då patienterna i fokus? Ökade behov måste väl kräva ökade resurser?
Vad det gäller Tiohundra AB så räknar även de med ett underskott för 2011, i detta fall ett underskott på 25 miljoner kronor. En av anledningarna är att kostnaderna för omstruktureringar i samband med konkurrensutsättning (den söndertrasande, ideologiska privatiseringen, egen anm.). Så är det, Moderaterna hade räknat med ökade kostnader vid införande av Vårdval och Kundval (men valfrihet får kosta!), men kanske inte så stora. Vad det gäller kostnader för bolaget är det inget som berör de borgerliga politikerna som verkar tycka att Tiohundra AB kan spela på marknaden likt andra aktörer i ena läget samtidigt som de bör vara förvaltningen till lags och utföra tjänster som ingen annan vill ta sig an till underpris i nästa läge.
Å ena sidan når Tiohundra AB inte landstingsfullmäktiges tillgänglighetsmål vare sig vad det gäller operation, besök på specialistmottagning eller hur länge patienter blir sittande på akutmottagningen. Å andra sidan finns en stor risk att bolaget kommer att överproducera i förhållande till avtalet för sjukhuset. Känner ni er förvirrade? Ja, jag också. Klart man försöker producera mer om man känner att man inte får ihop det ekonomiska, klart man producerar mer för att klara tillgänglighetsmålen, klart man producerar så mycket man kan för att människor ska få den vård de har behov av...
Tiohundraprojektet är ett unikt samverkansprojekt där vi har möjlighet att ta ett helhetsansvar, se till att patienter inte ramlar mellan stolarna, tillgodose befolkningens specifika behov och också få en överblick över ekonomin som gör att underskott borde lysa med sin frånvaro. Tyvärr verkar ägarnas förståelse för ansvaret och samordningen som måste ske inom Tiohundra fortfarande bristfällig. Rapporten avslutas med att tala om att den fortsatta organisationen av vård och omsorg i Norrtälje kommer att beslutas om efter den utvärdering som nu pågår och slutförs runt årsskiftet. Redan i rubriken, där namnet Tiohundra, inte finns med, lyser andan att projektet är på väg mot sitt slut igenom. Det är tråkigt att Moderaterna inte vill, det är tråkigt att de andra borgerliga partierna inte vågar stå upp mot Moderaterna, men det är också tråkigt att så många politiker från samtliga partier i Stockholms läns landsting inte tidigare satt sig mer in i och tagit mer strid för att se till att Tiohundra skulle bli ett lyckat exempel på hur vård och omsorg kan bedrivas effektivt, behovsanpassat och tillgängligt i offentlig regi och utan privata vinster.

onsdag 7 september 2011

Vad är egentligen rimligt?

Vad är egentligen rimligt inom vården? Idag ska jag blogga om tillgängligheten inom vården och vårdgarantin.

Många kvinnor i fertil ålder drabbas någon gång av blödningar och smärtor i underlivet. Det kan vara helt naturligt, men det kan också vara ett tecken på en allvarlig sjukdom som kräver kirurgiska ingrepp eller medicinering. Oftast går det en tid innan man uppmärksammar blödningarna eller smärtorna som onormala, men när man börjar misstänka att någonting är fel vill man snabbt komma i kontakt med en specialistläkare.

Det finns en uppsjö av gynekologer, privata och landstingsdrivna, norr om stan, men jag väljer givetvis att försöka få tag på den lokala mottagningen i Norrtälje eftersom alla andra alternativ innebär åtminstone en timmas resa tur och retur. Telefontiderna är förlagda till morgon/förmiddag och inte förrän på sjätte dagen sedan jag börjar försöka få kontakt lyckas jag pricka rätt och få prata med en sköterska. Efter att jag redogjort för mina problem talar hon om för mig att de inte har några tider i september, kanske i oktober om det kommer någon ny gynekolog, men det vet de ingenting om än. Hon råder mig att ringa någon annan stans. Punkt.

Jag surfar in på www.vårdguiden.se och söker mottagningar. Alla mottagningar har olika öppettider och telefontider. En mottagning har ingen telefontid alls, men när jag ringer så har de lunchstängt. Den enda mottagning (av 7-8 stycken) jag får tag på är Täby närsjukhus där de kan erbjuda mig en tid om sex veckor. Shit happens. Va? Hallå, det är ingen rutinundersökning jag söker för, jag har besvär, jag vill omedelbart veta om det är av elak karaktär. Behöver jag ingen medicin behöver jag säkert åtminstone ett gäng järntillskott. Kom igen.

Det finns någonting som heter vårdgaranti och vad jag förstår så är den garantin på 30 dagar. Men när jag ringer vårdgarantikansliet så har de inte heller telefontid. Sjukvårdlandstingsråd Filippa Reinfeldts medicin på detta är att införa vårdval även inom gynekologi. Då kommer gynekologimottagningar att poppa upp på platser där det finns behov alldeles av sig själva och köerna kommer att minska. Men det är inte mottagningar som saknas Filippa. Jag har fullt med klotter om mottagningarnas namn och olika telefontider på min lilla lapp redan, men antingen har de inga tider eller så har de inte telefontid. Var är min coach, min lots, som ska hjälpa mig genom den här djungeln? Det är ju inte så att jag väljer vart jag ska gå, det är ju snarare de som väljer om de vill ta emot mig.

För mig är det självklart att om "min" mottagning inte kan erbjuda mig en tid inom rimlig tid så ska de hjälpa mig att få tag på en tid på en annan mottagning som jag sedan kan tacka ja eller nej till. Då känns det kanske som om jag har valfrihet. Att sitta och leta telefonnummer och försöka ringa är ett heltidsarbete. Det är ju inte precis någonting man kan göra på sin arbetsplats eller överhuvudtaget bland människor som inte står en väldigt nära. Det blir till att sjukskriva sig för att boka läkartid. Som vanligt är det den starka, kunniga och medvetna patienten som kommer att tjäna på systemet. Dyslektiker, deprimerade, människor med psykiska funktionsnedsättningar eller bokstavskombinationer kommer troligtvis aldrig fram till läkare.

Blödningar och smärtor i underlivet hos kvinnor kan bero på helt naturliga orsaker och försvinna av sig självt, men det kan också vara tecken på sjukdom som utan medicinering eller operation kan leda till bl a sterilitet. Är det acceptabelt att låta männsikor gå med oro, ångest och värk i över sex veckor innan de kan få komma in för en bedömning? Nej, det tycker inte jag. Det vållar onödig oro, onödiga kostnader och onödigt lidande. Om blödningarna är tecken på någonting allvarligt hamnar patienten antagligen förr eller senare på en akutmottagning eller tvingas till operation som kostar mycket pengar. Med tid för bedömning inom en vecka skulle kanske problemen kunna avfärdas som normala eller medicineras bort innan komplikationer uppstod.

Det här hade inte behövt vara en historia om mig. Det kunde ha handlat om din syster, din kollega, din granne eller kanske om dig.

onsdag 31 augusti 2011

Hur uppmuntrar vi lärande? eller Straff i skolan?

Jag har haft en lång ledighet på ett ställe med dålig internettäckning, därav inga blogginlägg på dryga två månader. Men nu ska jag ta mig samman igen. Barnen har börjat skola och förskola, mamman har börjat skolan och pappan är på sitt nya jobb. Lägenheten är ommöblerad och datorn reparerad. Nu så.
Igår var jag på föräldrarmöte i skolan. Min dotter har just börjat i en tredjeklass med över 30 elever. Det som gladde mig då var att de nya klassföreståndarna/mentorerna/lärarna inte planderade att begära in någon klasskassa för skolutflykter som tidigare gjorts (med följd att de som inte betalat fått sitt namn skrivet på tavlan i klassrummet). De tänker klara utflykter inom skolans ramar med skolans budget; underbart. Iofs har vi redan fått bidragit med varsin vit kopp till barnens bildarbete och på fredag är det matsäck som gäller, varje dag behövs frukt eller smörgås och på tisdagar något extra att äta eftersom de har långdag. Så avgiftsfri är väl inte skolan, men ambitionen är god. Det som är synd är att det är så olika från skola till skola, från klass till klass t o m. För att alla barns skolgång ska bli likvärdig och alla barn ska kunna välja alla skolor är Kristian Krassman och Hanna Stymne Bratt (2xS)s artikel i Norrtelje tidning och den motion Krassman tidigare lämnat till Norrtälje kommunfullmäktige viktig.
Jag hade en statusrad om detta på min Facebooksida, men det var inte innehållet i den raden som fick 41 kommentarer att snabbt hagla in utan det som jag själv skrev till i kommentarsfältet om klassens straffsystem. Lärarna/pedagogerna/mentorerna har infört ett eget system för ordning och reda á la Björklund i klassrummet och på skolgården. Det innebär att den som stör, inte sitter still, pratar etc på lektionen eller är elak mot någon på rasten eller på lektionen, får en varning (Det har pratats ihärdigt om dessa varningar hemma, så det var efterlängtat att få en förklaring). När barnet uppnått ett visst antal varningar utdelas ett straff, som i detta fall (enligt lärarna överenskommet med barnet) innebär kvarsittning, eller innesittning på rasten. Man kan säga att det fungerar som ett guldstjärnesystem fast tvärtom, straff istället för uppmuntran liksom.
Många föräldrar var oerhört positivt inställda till detta och tyckte att äntligen ska det bli ordning och reda i skolan. Som snart färdigbakad pedagog blir jag mörkrädd. Är det på det här sättet vi på ett lustfyllt sätt ska främja våra barns lärande och kunskapstörst? Är det genom hot om repressalier som de ska skrämmas till tystnad och undvika att ifrågasätta det läraren säger.
Då jag funderade över om en elev skulle få lättare att sitta tyst och still genom att behöva sitta still inomhus även under rasten, svarade lärarna att de har överblick över vilka barn som av olika orsaker inte "kan" sitta still och vara tysta och att dessa inte bestraffas lika hårt som de som stör "med illvilja". "Sånt förstår barnen", menade lärarna, "att alla inte kan behandlas lika". Min undran är om man behöver ha en diagnos för att få mildare straff, får man störa mer som pojke än som flicka innan man blir straffad, vad händer om man ger igen? Om man blir utsatt för osynlig retning och ger igen med en synlig smocka, vem blir straffad? Är det rättvist? "Nej", svarade lärarna, "det blir inte alltid rättvist. Vi står för att även vi kan göra fel." Och hur drabbar det en elev som tyst tar sitt straff, sitt orättvisa straff, känner den eleven sig rättssäker och trygg i skolan?
Det finns så mycket som är fel med repressiva metoder, särskilt när det ska sammanvävas med lärande. Det går inte att lära utan lust, det går inte att skrämmas in i en mall och sedan utvecklas där. Skolan har som skyldighet att möta varje elev där denne befinner sig, skolans uppgift är att uppmuntra lärande på olika sätt, inte att skrämma eleverna att sitta tyst och passa in i en skottsäker mall.
"Det behövs ordning och reda när vi är så många", säger lärarna. Ja, ni är för många. Stora klasser gynnar inte någon elev, vare sig de som tar plats, de som sitter tysta, de som har svårt för sig eller de som ligger snäppet före. Alla elever behöver synas och bemötas och få stöd, uppmuntran och hjälp att gå vidare i sitt lärande från exakt den punkten de befinner sig på. Om de "stör" på lektionen så har de alltid en anledning till det, med eller utan diagnos och jag tror inte att ett straff är det bästa sättet att hjälpa den störande eleven vidare i sitt lärande.

söndag 19 juni 2011

Vad vill vi minnas och vad vill vi lyfta in i framtiden?

Sverigedemokraterna i Norrtälje tycker att det är viktigt att vi minns Gustav den andre Adolf, som är den officiella grundaren av Norrtälje. Honom minns vi bäst genom att sätta upp en byst i en park som också får namn efter den gamle kungen som inte ens gillade tanken på demokrati. Det här tycker även Alliansmajoriteten i kommunen är någonting som vi bör påminnas om och yrkar bifall till motionen om bysten. Tänk vilken bra mötesplats som nu skapas för alla de som tycker att Gustav den andre Adolf är det som bör lyftas in i framtiden för att minna kommande generationer om stadens historia.


Sen finns det sedan länge ett gäng som tycker att det mest minnesvärda i stadens historia är när ryssarna kom hit och brände ner i stort sett allting 1719. Varje sommar samlas de och smäller kanoner och marscherar runt i uniformer på stadens gator. När akutmottagningen på Norrtälje sjukhus var nedläggningshotad så marscherade de ända in till landstingshuset för att uttrycka sin protest.



Själv tycker jag att slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är intressanta år. Järnvägen kom till stan och industrier som Pythagoras tändkulefabrik, snickerifabriken, armaturfabriken, slipskivefabriken m fl växte fram runt järnvägsstationen. Stadsgränsen flyttades för att göra plats för fler invånare, bl a byggdes kvarteren Balder och Frej som bostäder åt järnvägsarbetarna. Samtidigt gav järnvägen Norrtälje sin storhetstid som badort och stockholmarna kom i strid ström för att bo på de många pensionaten och få behandlingar av den nyttiga leran i Norrtäljeviken.



Nu verkar det som om badepoken ska få en pånyttfödelse här i staden med TVÅ nya badhus som ska stå färdiga till Lucia 2013. Det tycker jag är kul. Samtidigt tycker jag att det är synd att kärnan i kvarteret Balder nu rivs för att ge plats åt bostadsrätter. Även området ovanför ska bebyggas med stora hus. Lyckligtvis kommer den del av den gamla armaturfabriken som har veckat tak (typ pythagorastak) att behållas. Företaget som kör kollektivtrafiken (nob...? Nobel?, Nobin?, har glömt vad de heter) kommer att sätta in dubbeldäckare på sträckan Stockholm - Norrtälje, men hade inte tåg varit att föredra? Varför är vi den enda kommunen i länet utan spårbunden trafik? I Norrtälje har man verkligen gjort sitt bästa för att ingen ska minnas att här en gång gick tåg; stationshuset är rivet, vagnparken bebyggd, rälsen revs upp typ natten efter sista tåget gick osv. Om och om igen förnekas fördelarna med att återuppbygga sträckan Kårsta - Rimbo på Roslagsbanan. Om och om ígen förnekas att Rimbo faktiskt varit en central ort, en ort i hjärtat av ett järnvägsnät som knöt ihop Stockholm, Norrtälje och Uppsala. Och Erken med ångbåt och kräftfiske.


1997, eller när det nu var, deltog jag i ett kulturprojekt som hette Bilder av Roslagen. Då byggde vi en modell av området runt Norrtälje järnvägsstation 1917; fabrikerna, de nybyggda arbetarbostäderna, träden som skulle fånga upp järnvägssotet. Järnvägen invigdes av Oscar den andre, ingen staty på honom har jag sett föreslås. Ändå var järnvägen nyckeln till ett expansivt och framgångsrikt skede i Norrtäljes historia. Järnvägen är en modern lösning för såväl gods som persontransporter idag och i framtiden också. Järnvägen borde finnas både i vårt minne och i vår framtid i Norrtälje. Det tycker jag att de styrande (oavsett färg) i många många år har glömt bort.