fredag 28 februari 2014

Vad är flumskolan? Hur ser skolan ut idag och vad är problemet?

Idag skriver några miljöpartister i Norrtelje tidning om hur viktigt förskoleklassåret är för eleverna och hur fel det är att ta bort det. Jag har också tidigare bloggat om detta, att ytterligare ett år av samma sak inte kommer att förbättra elevernas kunskaper. Det är tråkigt att se hur pendeln svänger mot det håll som inte förstår att lek och lärande är tätt sammanhållna för barn och kanske även för vuxna, att det finns olika lärstilar och att det inte är bra för inlärningen att sitta still och vara tyst hela tiden.

Igår menade ledaren i samma tidning att föräldrar inte har någon respekt för skolan och att detta smittar av sig på barnen. Föräldrar låter sina barn komma försent och ta med sig mobilerna till skolan. Det är så tråkigt att läsa. Jag tror inte att föräldrar med flit låter sina barn komma försent till skolan, det ligger nog mycken möda i att försöka få iväg barnen i tid, allt är inte görligt. Jag tror också att föräldrar har respekt för skolan och förväntar sig att skolan ska kunna bemöta just deras barn, utifrån just deras barns behov, och kunna hjälpa deras barn att nå samma kunskaper som de flesta andra barn når. Jag tror att det som möjligtvis tar udden av den här respekten kan vara när skolan inte kan hantera barnen och, i stället för att använda sig av modern pedagogisk forskning, återgår till 1800-tals metoder som bestraffning och kvarsittning. Men vad ska lärarna göra när de är överhopade av arbete, stora klasser och ouppnåeliga krav uppifrån? De försöker nog efter bästa förmåga möta varje barn på sin egen nivå och hjälpa dem efter sina förutsättningar, men finns tiden och ron till detta? Eller är det lättare att störa sig på att barn kommer för sent? Är det lättare att lägga sabotaget av hela klassens studiero på en eller ett par elever som kommer för sent än att förändra studiemiljön så att den passar alla?

Inom förskolan har det länge arbetats med att anpassa verksamheten efter familjernas behov. Det kanske inte är tvunget att ha gemensam samling klockan nio på morgonen, det kanske fungerar att ha den då alla barn har hunnit komma på plats? Eleverna i skolan idag arbetar mycket självständigt och det borde vara fullt möjligt att börja skoldagen med självständigt arbete och vänta med den gemensamma biten tills alla elever hunnit komma. Det är otidsenligt att ha ett system som bygger på att alla elever ska ta exakt lika lång tid på sig att göra alla uppgifter. Trots det är det de som har svårast för skoluppgifterna som blir ålagda att arbeta vidare hemma på sin fritid. Trots det är det föräldrarna till de elever som har de svårast i skolan som ställs för de största kraven att själva hjälpa sina barn, trots att svårigheterna kan vara ärftligt betingade.

Många gånger har jag upprepat det faktum att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och då duger det inte att skylla på eleverna själva och föräldrarna, det är skolans uppdrag att utjämna de skillnader i förutsättningar som eleverna har. Om en elevs föräldrar ständigt "låter" denne komma för sent med flit, så är det ju inte elevens fel och skolans uppdrag är att kompensera denne elev för förälderns bristande förmåga att ta sitt barn till skolan i tid. Det finns skolor där en personal hämtar några barn i hemmet för att de ska komma i tid, det finns skolor som serverar gratis frukost för att få barn att komma i tid, det finns skolor med flexibel skolstartstid. Det är knappast halva klassen som kommer för sent och detta är ett "problem" som går att bemöta på många olika sätt. Men det är definitivt inte orsaken till att svenska elever presterar dåligt i PISArapporten.

Själv är jag född i slutet av sextiotalet och gick genom grundskolan under sjuttio och åttiotalet. Nu har jag haft barn i grundskolan sedan 2008. Jag har aldrig sett den s k flumskolan. Ärligt talat vet jag inte exakt vad det är, men jag börjar ledsna på att den på alla möjliga olika vis används i diskussionen om skolans kvalitet. Allt är flumskolans fel! En skola där alla bara glider omkring utan att lära sig någonting, det har jag förstått. Om det ändå vore så väl, nu är det ju så att de med rätt föräldrar lär sig en hel massa medan de som kommer från skralare förhållanden slås ut redan tidigt i skolsystemet. Skolans problem ligger inte i om några få barn kommer för sent, de ligger inte heller i att det är för få prov, för många kepsar eller för slappa föräldrar. Det handlar inte heller om att barnen spelar dataspel, eller för den delen idrottar, på fritiden. Alla har sina sätt att koppla av och det ska gälla även barn. Det är inte rimligt att den som har kämpigt i skolan ska behöva ha 20 timmars arbetsdag. Skolarbete måste kunna ske inom skolans arbetstid, såväl lärarnas arbete som elevernas. Fritiden är till för att göra annat. Ska vi göra någonting åt elevernas kunskaper måste vi ge lärarna möjlighet att använda sina kunskaper om hur barn lär, vi måste minska lärarnas arbetsbelastning och öka deras löner. Vi måste minska antalet elever i klasserna och öka antalet vuxna på skolorna. Då kan vi nog vara en bit på väg....

tisdag 25 februari 2014

Kommunfullmäktige Norrtälje 24e februari 2014

Igår var det fullmäktige. Inte trodde jag att det skulle gå så snabbt, men vi var hemma före nio. Utanför möteslokalen möttes vi av demonstranter. Först var det medborgare från Edsbro som var upprörda över att deras vårdcentral troligtvis kommer att upphöra 31/3 2014. En hade ett plakat som deklarerade att 47% av befolkningen i Edsbro tillhör kategorin äldre. De lämnade också ut ett informationsblad där de krävde att kommunen skulle redovisa en konsekvensanalys med avseende på ekonomi och vårdkvalitet om vårdcentralen skulle läggas ned. De ville också att detta beslut ska skjutas till efter valet samt att kommunen redovisar hur de 60 mkr som betalas ut i glesbygdsbidrag kommer invånarna i norra kommunen till del. Det är befogade krav. Vad de också borde kräva är en redovisning av hur vårdvalscirkusen påverkar sjukvårdens resurser och valfriheten för de som inte bor på Östermalm. Det är hög tid nu att vi får veta hur mycket detta experiment kostar och hur våra invånares valmöjligheter/tillgänglighet till vården har förändrats under vårdvalets tid.

Andra som demonstrerade utanför kommunfullmäktige var fackförbundet Kommunal som krävde kollektivavtal, justa arbetsvillkor och mindre barngrupper i förskolan. Demonstrationen var väl främst orsakad av de förändringar som skett av nattarbetstidsmåttet för de anställda inom omsorgen i Tiohundra AB. Personalen tvingas arbeta 16 timmar mer per månad utan höjd lön. Då kan en också föreställa sig att de fått stå tillbaka i löneutvecklingen i många år eftersom de haft ett fördelaktigt avtal om nattarbetstidsmått sedan Tiohundraprojektet startade 2006. Att kräva kollektivavtal är också en väldigt aktuell och angelägen fråga eftersom det nu dyker upp fler och fler privata entreprenörer inom välfärdssektorn och de som pressar priserna mest är också de som tjänar mest och att ta sig an den ganska tunga verksamheten.

Det var ju en lyckträff att Sjukvård och omsorgsnämndens ordförande Erik Langby (M) besökte just detta fullmäktigemöte för att besvara ett par interpellationer, så han fick ta del av norrtäljebornas oro kring sjukvården och omsorgen i kommunen. Den första interpellationen han besvarade var skriven av undertecknad och jag frågade honom hur många personer över åttio år som nekades plats i Särskilt boende och om han var nöjd med detta. Det var han. Han var nöjd med att 10%, eller 20 st, personer över åttio år under 2013 nekades en plats som de ansökt om. Många var uppe i debatten och det framgick mer och mer tydligt att den borgerliga majoriteten var av den uppfattningen att det här var personer som inte visste vad som var bäst för dem själva, att det var en slags gnällspikar som om de fick rätt, skulle få det bara för att de skrek högst och inte för att de hade behov. Trygghetsaspekten väger tungt, sa Andersson (Fp), men den vanligaste orsaken att människor vill flytta från sitt hem är inte att de är otrygga utan att de är ensamma och isolerade. Skillnaden måste vara hårfin där....

Saken är den att flera av dessa 80plusare t o m är över 90. Många av dem bor på landsbygden och är ensamma och otrygga. De har levt så länge att de själva borde veta om de har det bäst i sitt eget hem eller på ett särskilt boende.

Det var fler frågor som handlade om tilltro till människors egen förmåga; Miljöpartiets motioner om självstyrande kommunala skolor och om en utvidgad dialog med kommunens intressegrupper. Men som vice kommunalrådet (C) svarade: Inga intressegrupper har visat något intresse...." Det är alltså upp till var och en som vill något i denna kommun att ta sig till kommunhuset och avtala tid med kommunalrådet. De som inte gör det uppfattas som att de inte har någon åsikt. Och kommunalrådet bjuder ju bara in företagare till sina träffar. Kommunledningen fick här ett ypperligt tillfälle att skapa en dialog med medborgarna och slippa bli beskyllda för demokratiunderskott osv.

En annan fråga som beslutades under kvällen och där det varit mycket tal om demokratiunderskott är finansieringen av omvandlingen av Norrtälje hamn. Här hade jag räknat med en yvig debatt om allt som hörde dit och allt som inte hörde dit, men det blev ett snabbt beslut där alla partier utom Mp och V stödde den stora investeringen som kommer att ske i flera etapper och bygger på den s k skelettplanen som inte kommer att beslutas om förrän i april. Av den anledningen hade Mp ett eget yrkande att enbart ta beslut om att finansiera den nödvändiga upprustningen av kajen och sedan fatta beslut om resten av finansieringen då skelettplanen är tagen. Det ställde vi i V oss bakom. Det handlar om stora investeringar och det är mycket som är osäkert i det jättelika projektet, men det som gjorde oss mest skeptiska var nog att vi inte ville vara med på något som automatiskt gjorde att vi sedan sagt ja till omvandling i den formen det moderata kommunalrådet önskar; 1800 nya, sjönära borätter för välbeställda. Det är inte den utveckling vi vill se och vi vill inte heller binda oss vid utgifter som gör att vi är tvungna att acceptera byggherrarnas önskemål för att inte göra kommunen bankrutt.

Vi tog också beslut om ett avtal med ett företag som vill bygga 300 hyresrätter i centrala Norrtälje. Det är något som vi alla ser mycket positivt på. V, S och Mp ville dock ställa krav på företaget att redovisa sin finansiering senast i augusti, men det tyckte majoriteten var onödigt, snudd på ett sätt att skrämma iväg företaget. Vi får väl hoppas nu att det här verkligen är så tillförlitliga och justa personer som kommunalrådet beskriver dem som så att människor som vill bo i Norrtälje ska slippa vänta 12 år i kö för en hyresrätt i framtiden. Oppositionen gav också förslag på att passa på och uppföra en förskola i området och fasa ut de dyra paviljongerna nedanför Lommarskolan, men detta ogillades också av majoriteten.

måndag 24 februari 2014

Vad är Vårdvalfrihet och för vem råder den?

Ingen vill/har råd att driva vårdcentralen i Edsbro med den special filialersättning som Norrtälje kommun, inom ramen för Vårdval Stockholm, tiggt till sig. Inte så häpnadsväckande kanske. Små mottagningar i områden med svagt befolkningsunderlag har inte visat sig vara framgångsrika i vårdvalsmodellen. Ändå pådyvlas landsbygdskommunen Norrtälje denna modell för enligt Moderaterna i Stockholms läns landsting ska ALLA i Stockholms län ha LIKADAN vård, samma villkor trots olika förutsättningar.Vårdvalsmodellen har redan drabbat MVC i Hallstavik, Familjens hus i Rimbo och hotat den prisbelönta vårdcentralen på Blidö. Vårdvalsmodellen tvingar även Tiohundra ABs parkinssonvård att rätta sig i ledet och inte sticka ut som bättre än annan parkinssonvård i länet.

Det är inte medborgare/brukare/patienter och deras behov av vård och trygghet som styr utbudet och inriktningen av vård, det är olika vårdföretags intresse av att driva vården efter politikernas regelböcker och ersättning. Och detta kamoufleras med begrepp som valfrihet. En kan bara undra, valfrihet för vem? Företag kan fritt välja om de vill driva en vårdcentral i Edsbro för den ersättningen som bjuds, vad kan invånarna i Edsbro välja på? Att åka till Hallstavik (så länge vårdcentralen finns kvar), Rimbo eller Norrtälje? Är det ett val som uppskattas då en tidigare haft en mottagning på hemorten? Om föräldrar i Rimbo vill ha tillgång till ett Familjens Hus hänvisas de till Norrtälje, annars får de besöka de olika ingående verksamheterna separat i Rimbo. Är det en reell valfrihet?

Idag varnar även ledaren i Norrtelje tidning för att Vänsterpartiet vill tvinga alla vårdföretag att gå med exakt +-0 i resultat, annars får de stänga igen. Naivt, eller medvetet vilseledande, skrivet av en politisk redaktör som borde veta att det inte är vinster som återinvesteras i verksamheten som Vänsterpartiet vill plocka bort från skattefinansierad välfärd utan vinstutdelning till aktieägare, d v s direkt utplock av skattepengar ner i privata fickor. Ledaren menar att människors rätt att välja måste gå före sådana principer. Det vore mycket intressant att se en objektiv utredning av hur många reella val människor kan göra till följd av detta system.

Ett val som t ex inte verkar gå att göra, är att få flytta in i ett Särskilt boende då en känner sig gammal, skruttig och otrygg i sitt eget hem. I kväll på kommunfullmäktige ställer jag en fråga till Sjukvård och omsorgsnämndens ordförande om hur många personer över 80 år som förra året nekades plats i särskilt boende i vår kommun. Svaret är 20 stycken. Förmodligen är flera av dem t o m över 90, förmodligen bor flera av dem långt ut på landet och har kanske dålig kontakt med anhöriga och grannar. Förmodligen känner de sig otrygga i sitt eget hem. Svaret från Erik Langby (M) talar nämligen om att vi tillämpar kvarboendeprincipen, eftersom gamla har det bäst i sitt eget hem. Frågan är om de personer som ansökt om plats i Särskilt boende anser att det bästa för dem är att bo kvar hemma? Varför finns ingen valfrihet för dessa gamla, otrygga människor? I Vänsterpartiet har vi tidigare motionerat om att alla personer över 80 år borde ha rätt till en plats i Särskilt boende utan behovsprövning. Det skulle innebära en trygghet och en valfrihet för de äldre.

fredag 21 februari 2014

Ett livslångt lärande - för vem?

Anders Borg och Moderaterna lanserar nu en sänkning av bidragsdelen i studiemedlem. Visserligen höjs lånedelen, så att den som har både ock får sammanlagt ut mer pengar per månad under studietiden. Men problemen med detta är flera.

Idag finns ganska många studenter i mogen ålder som studerar enbart med hjälp av bidragsdelen av studiemedlet. De kanske redan har familj och stora lån på t ex bostad, bil mm. De kan också vara skuldsatta på andra vis som gör att de helt enkelt vare sig kan eller vill försätta sig i en skuldsituation igen. För dessa är detta beslut katastrofalt. De skulle istället behöva antingen en höjd bidragsdel, möjlighet att arbeta mer vid sidan av studierna eller kanske både ock.

Idag finns också en högre åldersgräns för att få tillgång till studiemedel. Detta för att det ska bli möjligt att betala tillbaka lånedelen innan den studerande fyller 60 år. Det är inte lätt att hitta information om detta på CSNs hemsida, men av egna och bekantas erfarenheter vet jag att antalet veckor du kan få studiemedel för begränsas fr o m den termin du fyller 45, oavsett om du är mitt uppe i en utbildning. Från 54 års ålder har du inte längre rätt till studielån. Jag kan se att om samma återbetalningskrav kommer att råda kommer dessa åldrar att behöva revideras för att personerna ska ha någon möjlighet att betala tillbaka sina lån. Och det kommer ju att inskränka möjligheterna för de som vill studera senare i livet, det kanske gör det omöjligt att hoppa på en utbildning om du fyllt 40, är det rimligt?

Som jag förstår det handlar det om att lånedelen av studiemedlem kommer att höjas med ca 9000 kronor per år för den som tar fullt studiemedel. Om vi då säger att en person kompletterar på komvux ett år och sedan läser ca 4 år på högskola, vilket inte är ett helt omöjligt scenario för en som börjar studera senare i livet, så blir det 45 000 kronor mer i lån. Redan innan det borde lånet vara på över 300 000 kronor. Då gäller det ju att denna utbildning leder till ett välbetalt jobb om det inte räcker med att personen levt på nudlar de fem år denne studerat utan är tvungen att göra det fram till 60 års ålder för att kunna betala tillbaka sina lån. Kommer det t ex att löna sig att studera till lärare för en person som jobbat länge inom skolan men inte har den formella kompetensen?

För de ungdomar som kommer från väletablerade hem med högskoleutbildade föräldrar kommer detta antagligen inte att betyda någonting. De kan bo kvar hemma, eventuellt har villan tillgång till en egen lägenhet så att det inte känns alltför trångt, de behöver inte ta några studielån eftersom föräldrarna är välvilligt inställda till deras studier och har råd att försörja dem. Dem som detta kommer att drabba är de som kommer från ekonomiskt svagare familjer, de som inte ens är säkra på att en utbildning är det som är det rätta för att lyckas och inte har det stödet hemifrån, de som måste bo i dyra tredjehandslägenheter, de som kommer från landsbygden, de som är lite äldre och sent kommit på att de vill utbilda sig, de som har familj att försörja till skillnad från de som blir försörjda av sin familj, det är dem som denna förändring av bidragsdelen i studiemedlet kommer att drabba. Detta leder inte till ett mer jämlikt samhälle. Detta höjer inte befolkningens utbildningsnivå. Detta cementerar ett klassamhälle som vi i Vänsterpartiet vill bekämpa och därför är det ett helt felaktigt beslut att låta den lärande befolkningen betala utbildningsanordnarnas vinster. Det finns andra sätt att finansiera de studerandes rätt till ett drägligt liv.

tisdag 18 februari 2014

Sexism - en grundläggande rättighet?

I en tidigare blogg beskrev jag antirasism, demokrati och humanism bl a som grundläggande mänskliga rättigheter som inte bör omfattas av public services stränga åsiktsförbud. Detta är inte värden som det svenska valet ska handla om. Detta är värden som till varje pris ska försvaras i vårt land. Det är rättigheter där Sverige i många fall nått ganska långt även om det finns lång väg kvar att gå. Demokratin måste erövras varje dag.

En annan grundläggande mänsklig rättighet som public service borde värna är allas lika värde, rätten till sin kropp och sin integritet. Det sätter sig då lite i halsen då en sitter med döttrarna på bästa sändningstid och tittar på Melodifestivalen och vi ska bli tvungna att se en man "av misstag" tafsa en kvinna på bröstet. Om och om igen. Det är inte kul. Vad visar det mina döttrar? Sexism är okej, men inte antirasism. Vilket märkligt ställningstagande Svt.

Själv tycker jag människor som tydligt tar ställning för sexism, oavsett om det sker utanför arbetstid, ska stängas av från public service tills valet är över. De förvirrar mig. De kan kanske få mig att rösta fel.

Att tappa andan och se den gå upp i rök

Idag ser vi hur bit efter bit av det som en gång kallades Tiohundraandan splittras upp och försvinner. Privata och politiska intressen kliver också in för att påskynda processen. Det är inte meningen att vi ska komma ihåg vad Tiohundraandan hade sitt ursprung och vad den syftade till. Det är inte meningen att vi längre ska kunna tänka på den och få positiva förnimmelser.

Med argumenten att vården ska vara LIKA BRA i hela Stockholms län, tillägg: även i Norrtälje, så vill borgarna också att vården ska vara LIKADAN  i hela Stockholms län och har uppenbarligen inte förstått att detta inte har samma innebörd.

Trots att vi i Norrtälje kommun drivit samarbetsprojektet Tiohundra sedan 2006 har borgarna i Stockholms läns landsting påtvingat oss såväl kundval som vårdval. Trots att projektet skulle sudda ut gränser mellan kommunal och landstingsfinansierad vård och omsorg så har vi i Norrtälje tillåtits att skapa en egen modell av kundval inom hemtjänst/hemsjukvård/hemrehabilitering, men när det gäller vårdval inom primärvården så ska samma modell som i resten av Stockholms län tillämpas, oavsett förutsättningarna.

Vårdvalsreformen i Norrtälje kommun har hittills inte lett till någon större valfrihet för medborgarna. Däremot har stora resurser lagts på att plocka fram regelverk och att kontrollera företag och eventuella oegentligheter. Vårdvalet har lett till att Hallstavik i dag har hälften så mycket mödravård som de hade innan, i Rimbo har MVC och BVC i Tiohundra ABs regi stängt och på så vis splittrat Familjens hus-verksamheten. Distriktsläkarmottagningen i Edsbro kommer troligtvis inte att drivas vidare av privata Cevita care. Ett tag var prisbelönta Blidö vårdcentral med på nedläggningslistan. Och nu lägger den lokalt utvecklade Parkinssonverksamheten ned.

Tiohundrabarometern är en stor undersökning där 2400 personer tillfrågas varje år sedan projektets början. I den kan vi tydligt se hur den positiva inställningen till Tiohundraarbetet successivt minskar sedan 2011 och hur en stor majoritet (64%) anser att det inte ska finnas fler vårdföretag än idag i Norrtälje kommun. I sin verksamhetsberättelse för 2013 väljer sjukvård och omsorgsnämnden helt och hållet att bortse från dessa resultat och hänvisar i stället till att det finns så många olika undersökningar.

När Tiohundraprojektet startade 2006 och det fanns en positiv känsla och ingång bland medarbetare och invånare i Norrtälje kommun, praktiserades såväl medborgardialoger som att hänsyn togs till de resultat som Tiohundrabarometern visade. Nu var det mycket länge sedan nämnden träffade medborgare i dialog och de pengar som läggs på Tiohundrabarometern kan väl tyvärr ses som förlorade slantar. I stället för att förbereda dialoger med medborgare lägger tjänstemännen tid på att utforma regler för val mellan olika företag. Den positiva inställningen till projektet har i takt med detta minskat.

Just nu driver Roger Svensson, VD för ett av vårdföretagen i kommunen, en debatt i lokaltidningen där han ifrågasätter vårdbolaget Tiohundra ABs, som han tycker, ensamrätt på begreppet Tiohundraandan. Artiklarna verkar ha som syfte att få läsarna att glömma bort det projekt som lett till stora framgångar för vård och omsorg i Norrtälje kommun. I stället vill han lyfta fram vårdval och kundval som unika allenagörare inom hälso/sjukvård och omsorg. Det vore tråkigt om han och hans gelikar lyckas slarva bort allas vårt fina och framgångsrika projekt på detta sätt. Men det skulle inte förvåna mig.

fredag 14 februari 2014

Munkavle på högsta instans

Det är väl knappast någon som missat vad som just nu händer inom public service? Det är nämligen valår och helt plötsligt får ingen ha någon som helst åsikt, i alla fall inte en systemkritisk åsikt, som märks. Åsikten får inte ens märkas utanför arbetstid. Kan det verkligen vara lagligt? En sak är väl vad en gör på jobbet, jag pratar inte heller politik på jobbet om ingen ställer en direkt fråga förstås. Men vad en gör då en inte är anställd måste väl vara upp till var och en så länge det inte är olagligt? Och än så länge är det inte olagligt att uttrycka sina åsikter, att ta ställning, att gå och rösta under ett valår. Jag skulle till och med vilja säga att public service har ett ansvar att få människor att förstå vikten av demokrati, att låta oss höra olika åsikter och att gå och rösta.

Vi har fått se flera exempel på public services nya censur; Stefan Jarls film Godheten får inte visas före valet, för den är för systemkritisk, Soran Ismail, morgonpratare i P3, får inte arbeta i radio under valåret då han tydligt tar ställning mot rasism, redaktör Daniel Nordström på Arbetarbladet i Gävle får inte heller längre vara med i debattprogram i SR p4 eftersom ledarsidan i Arbetarbladet är Socialdemokratisk.


Detta är ett brev som gått ut till anställda inom public service. Det är alltså inte ens tillåtet att "gilla" saker i sociala media. Eftersom Sveriges radio misstänkte att Soran Ismail skulle ha åsikter även under ett valår, har de kallat honom till ett samtal och bett honom välja mellan att inte ha några synliga eller hörbara åsikter eller att ta timeout från sitt uppdrag i radio. Hur är det med andra anställda? Har de också förbundit sig att inte uttrycka några som helst åsikter under valåret? Har de lovat att inte gå i en enda antirasistisk demonstration, att inte "gilla" ett enda inlägg om att stoppa plågsamma djurförsök, att inte ställa upp då barnens skola hotas av nedläggning, att inte kräva bättre mat åt sin gamla mamma på hemmet? Har de lovat det? Då är det förbanne mig den värsta munkavle i modern tid, liknar inte en demokrati någonstans. Är borgarna verkligen så rädda nu?

Sedan är ju frågan vad som är politik. För mig är allt politik, så fort du har en åsikt så är det politik. Och det är bra, vi måste prata mer åsikter, vi måste reflektera bolla och uttrycka oss. Vi måste få höra att det finns många som tycker och känner på olika sätt och vi måste respektera varandra. Att betrakta humanism, medmänsklighet, antirasism, demokrati mm som politiska ståndpunkter som är avgörande inför riksdagsvalet, det säger en del. Trots att alla dessa är inskrivna i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, så verkar det som att det är värderingar som vi i det svenska valet ska få möjlighet att välja bort. 


Ja, mycket händer i vårt land, det mesta går långsamt så att vi knappt märker hur samhället blir ett annat, vi är lite upprörda i början, sen tror vi att det är så det ska vara. Att det inte finns något annat sätt att göra det på. Och jag har varit oroad länge, oroad över att de gamla ligger i materialrum och inte får den vård de behöver, oroad över att våra barn slås ut p g a föräldrarnas förmåga att välja rätt skola, oroad över att människor inte har någonstans att bo, att de inte finns någon säker plats att föda barn, att människors rätt till en dräglig tillvaro endast beslutas av deras ekonomi och förmåga att förskansa sig denna tillvaro, inte alls till följd av deras behov. Men allra mest oroad blir jag när våra åsikter ska tystas. 

onsdag 12 februari 2014

Om Tiohundraandan och Tiohundra ABs del av utvecklingen - debattartikel från dagens Norrtelje tidning

Det projekt som startades 2006 av ett rött Stockholms läns landsting och ett blått Norrtälje kommun heter Tiohundraprojektet. Det är det projekt som är känt över hela världen för de framgångar som rönts genom samarbete, inte genom konkurrens. Det är också det projektet, som faktiskt fortfarande rullar, som alla som hänvisar till Tiohundraandan eller Tiohundratanken avser. Den artikel som Roger Svensson, verksamhetsansvarig på Lung & Ro, skriver i Norrtelje tidning, bidrar i allra högsta grad till den begreppsförvirring han själv verkar ogilla då han om och om igen knyter begreppet till den verksamhet som han anser vara dålig inom vårdbolaget Tiohundra AB.
Tiohundraprojektet bidrog under de första åren, då grundtanken (andan) fortfarande var stark, till att minska antalet journalsystem från tvåsiffrigt till två. Något som starkt gynnade patienter och brukare. Efter införande av kundval och vårdval är antalet åter uppe i tvåsiffriga belopp.
Det är också häpnadsväckande att försöka jämföra ett bolag som driver akutsjukvård och specialistsjukvård vid sidan av hemtjänst och hemsjukvård med ett som bara bedriver det senare. Det är häpnadsväckande att försöka sig på jämförelser av ett bolag, vars verksamhet i mångt och mycket styrs av politiker, med ett företag som själv väljer var det vill etablera sig och hur många brukare de vill ha. Det gemensamt ägda bolaget åläggs ju ändå att driva den vård och omsorg som ingen annan vill ta sig an. Eller hur?
Visst kan privata vårdgivare tillföra idéer och kompetenser till välfärdsverksamheterna, men det finns inga bevis på att de per automatik skulle vara bättre eller sämre än gemensamt driven välfärd. Tvärtom är stordriftsfördelarna ganska stora då det gäller just sjukvård, möjligheten till samordning utan företagshemligheter är också viktig då det gäller att ta hand om människor som har behov av många olika delar av vården och omsorgen.
Tiohundra AB har varit en viktig del av de framgångar som projektet gjorde. Det finns flera vetenskapliga rapporter som styrker detta. Med en återgång till Tiohundratanken, samarbete – inte konkurrens, kan vi skapa en flexibel, individuell hälso/sjukvård och omsorg som också finns där behoven finns. Det är möjligt – om den politiska viljan finns.


Catarina Wahlgren, ledamot Stockholms läns landsting, gruppledare Norrtälje och ersättare i Sjukvård och omsorgsnämnden Norrtälje

tisdag 11 februari 2014

Tänk efter Före - tankar kring strukturen på cancervården i SLL

Idag har jag tillsammans med förra landstingsrådet Birgitta Sevefjord (V) och Torun Boucher besökt bröstmottagningen vid Danderyds sjukhus som enligt cancervårdens strukturförslag ska stängas under 2016. Jag har fått många frågor kring detta och det har också skrivits en del i Norrtelje tidning om oroliga bröstcancerpatienter som nu kommer att få längre resvägar för att få sin vård tillgodosedd. Och även om det kanske inte är gångbart i politiska forum att argumentera för fortsatt mottagning vid Danderyds sjukhus p g a längre resvägar för patienterna, så tycker jag att det är en viktig aspekt. Andra viktiga aspekter som verkar förbigåtts då detta beslut fattats är t ex en ökad trafik i innerstan då patienter (som avråds åka buss p g a infektionsrisken) i stället ska ta sig till St Göran och Södersjukhuset.

Tanken är att det i framtiden ska bli ett Bröstcentrum på Nya Karolinska Sjukhuset i Solna, ett hypermodernt sjukhus med en hypermodern mottagning kopplad till forskning. Detta kommer att stå färdigt 2018. Utöver denna mottagning kommer två andra mottagningar i länet att finnas kvar, St Göran och Södersjukhuset. Varför det blivit just dessa två sjukhus som ska bedriva bröstcancervård är svårt att utröna. En flytt från DS till St Göran eller SöS 2016 kommer inte att innebära en höjning av kvaliteten på vården för patienterna. De tre sjukhusen har en jämförlig nivå på bröstcancervården, men det går att tillägga att DS mottagning är komplett med kirurgi, onkologi och patienthotell/vårdavdelning. Det är en väl fungerande vård och bland de tio största bröstcancerenheterna i landet, men minst i Stockholms län. Verksamheten har få klagomål och förra året opererades 400 bröstcancerpatienter på DS. Mottagningen har också ett väl utvecklat samarbete med Norrtälje sjukhus som det också fanns planer att bygga vidare på för att korta resvägarna för Norrtäljeborna.

Vården i Stockholms län står just nu inför stora omflyttningar i och med bygget av Nya Karolinska sjukhuset i Solna. Det är inte bara cancervården som ska omstruktureras. Under de år som det tar för bygget att bli färdigt (fram till 2018) kommer det att bli brist på vårdplatser i hela länet. En stängning av bröstmottagningen på Danderyd redan 2016 riskerar därför att göra det svårt att ta emot patienter inom en rimlig tid. Idag är väntetiderna på en bröstoperation mellan 2-4 veckor. En aviserad stängning under 2016 kan också innebära att specialistkompetensen söker sig bort från mottagningen och framtvingar en tidigare stängning innan de andra sjukhusen är beredda på att ta emot patienterna.

Efter dagens besök känns som att det bästa i den här frågan är att skynda långsamt. Varför stänga en fullt fungerande mottagning för att hänvisa patienter till mottagningar av samma kvalitet som idag inte har kapacitet att ta emot dem? Varför inte låta verksamheten i de tämligen nyrenoverade lokalerna med unik spetskompetens hos kirurgerna få vara kvar till, låt oss säga 2020, för att avvakta vilken kapacitet mottagningen på Nya Karolinska kommer att ha? Även om kapacitetsbrist och längre köer bara kommer att vara under ett par år kommer det att drabba de som blir sjuka under den perioden på ett sätt som påverkar hela deras liv. Låt oss undvika att utsätta människor för onödigt lidande och tänk efter en gång till. Före.

onsdag 5 februari 2014

Gör Tiohundraarbetet till ett flaggskepp - debattartikel ur dagens Norrtelje tidning

Svar till Lotta Svenander

Vänsterpartiet har redan från start ställt sig bakom projektet Tiohundra och den tanke om samarbete som det innebar. Genom samarbete över verksamhets- och huvudmannagränser skulle en högkvalitativ, tillgänglig hälso/sjukvård och omsorg bli möjlig även i mer glest befolkade områden som egentligen inte gav underlag för den typen av service. De hinder som fanns för att undanröja att patienter, inte minst äldre, hamnade mellan stolarna, skulle undanröjas. Upphovet till dessa samarbetstankar var, som de flesta av oss minns, ett hot mot akutmottagningen på Norrtälje sjukhus, även den en mottagning med ett, under vinterhalvåret, mycket vagt underlag.
Då Tiohundraprojektet startade 2006 fanns en vilja och en samsyn på att vi i Norrtälje kommun skulle göra vårt yttersta för att skapa en modell för hälso/sjukvård och omsorg som skulle kunna fungera på landsbygden utan att bli så värst mycket dyrare än den verksamhet som bedrivs i Stockholms innerstad. Detta trots en äldre, sjukligare befolkning med lägre utbildningsnivå än snittet i Stockholms län.
Stora framgångar gjordes med hjälp av projekttanken och Tiohundra blev omtalat över hela världen. Mängder av studiebesök gjordes och här fanns alla möjligheter att placera Norrtälje kommun på kartan som en framgångskommun som inte lät några personer i behov av hälso/sjukvård falla mellan stolarna. Men tanken om samarbete som bästa möjliga lösning för medborgarna föll inte den styrande Alliansen på läppen. De ville se ökad valfrihet och fler företag inom vårdsektorn i stället. Allra minst uppskattat blev projektet tyvärr av den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting.
I Stockholms innerstad poppade husläkarmottagningar och specialister upp som svampar ur jorden till följd av den moderata vårdvalsmodellen som nu skulle bli enfaldig lösning i hela länet. Men i Norrtälje kommun fick den inte riktigt samma effekt. Inte har det varit många svampar som poppat upp trots att den borgerliga ledningen gör sitt bästa för att tvinga fram privata lösningar. I detta arbete ingår att svälta ut bolaget Tiohundra AB, som ju i det närmaste är att betrakta som offentligt driven vård då det drivs av kommun och landsting tillsammans.
I Vänsterpartiet tycker vi att det är viktigt att vi nu hittar tillbaka till de framgångsfaktorer som fanns inom Tiohundraprojektet och att vi bygger vidare på de vinster för varje enskild medborgare som samarbete kan ge. Vi tycker att det är viktigt att kommun och landsting erbjuder sina anställda de bästa arbetsvillkoren samtidigt som vi i en större organisation ska kunna vara mer flexibla och också kunna erbjuda en vård och omsorg av högsta kvalitet, på olika sätt utefter olika förutsättningar. Vi vill att medborgaren, inte företagaren, ska vara i centrum vid planering av hälso/sjukvård och omsorg. Permanenta Tiohundrasamarbetet och låt den ursprungliga tanken göra det till ett av Norrtälje kommun och Stockholms läns landstings främsta flaggskepp.

Catarina Wahlgren, landstingsledamot, V

Håkan Jörnehed, landstingsråd, V

tisdag 4 februari 2014

Vi kommer aldrig mer att behöva prata om vatten

Den dagen då Norrvattens ledning (hahaha) besökte Norrtälje kommunfullmäktige och visade en film om hur människor led brist på rent vatten i stora delar av världen för att sedan låta VDn och moderaten Lars-Erik Salminen hoppa ut bland ledamöterna och bjuda på vatten på flaska så sa kommunalrådet Kjell Jansson (också moderat) att nu kommer vi aldrig mer att behöva prata om vatten i den här församlingen. Tidernas största miljösatsning är gjord.

Det var förstås en olycklig formulering eftersom 1. Avloppsfrågan inte löstes i och med att vatten pumpas hit från Mälaren i en urbota lång ledning. 2. Vatten, som filmen visade, är en bristvara i hela världen och människor dör varje sekund av brist på rent vatten. Det vore då dumt att avfärda vatten från dagordningen för att Norrtälje "löst" sitt behov av vatten 3. Den viktigaste aspekten; Mälaren är på lång sikt inte en säker källa att hämta rent vatten på.

Mälaren är hårt trafikerad och när som helst kan en olycka som kontaminerar vattnet ske. Mälarens stränder är också tättbebyggda och läcker många gifter och näringsämnen som förändrar vattenkvaliteten. Stockholms befolkning ökar med ungefär två busslaster om dagen som också ska försörjas med detta vatten. Dessutom riskerar höjda vattennivåer till följd av klimatförändringar att saltvatten tränger in i Mälaren och gör vattnet bräckt. Stockholm Vatten beräknar att Mälarens vatten om ett antal år inte kommer att hålla tillräckligt god kvalitet för att använda som dricksvatten och att de då kommer att bli tvungna att ta vatten från t ex Dalälven för att försörja Stockholmarna med dricksvatten.

- Vi har aldrig haft så stora problem med vattenkvaliteten som nu, säger Tord Andersson, administrativ chef vid Norrvatten i Norrtelje tidning idag. Regnig sommar, sen vinter och ändrade vattenströmmar nämns som orsaker till detta.

Ett ganska känsligt system alltså, som nu också är hårt belastat. Just nu leder detta "bara" till högre vattentaxa. Samtidigt ger vi Stockholm tillgång till vår nu främsta dricksvattenkälla, sjön Erken, som reservvattentäkt. Antagligen kommer de att behöva den ganska snart. Hur detta påverkar vattenståndet i Erken och naturen runt omkring vet vi inte. Hur en framtida ledning från Dalälven, via Stockholm, till Norrtäljeborna påverkar taxor, kvalitet etc vet vi inte heller.

Ibland är det inte roligt att säga Vad var det vi sa? Norrtälje kommun är låsta i sitt avtal med Norrvatten och ledningen byggs det vidare på oavsett vilka fakta som kommer upp i ljuset. Det här lär kosta oss mer än det smakar. Och vi lär få anledning att återkomma till vattenfrågan i fullmäktige. Många gånger.

måndag 3 februari 2014

Vad god ordning är ligger i varje persons upplevelse

Jag har tidigare berättat om hur den barnpeng som delas ut till kommunens förskolor drabbas negativt av de dyra paviljonger som idag hyrs in för verksamheten eftersom majoriteten inte kunde enas om ett förslag till bygge av ny förskolebyggnad i Vigelsjö 2011. Det är inte bara ekonomin som drabbas, lokalerna är inte optimala för förskoleverksamhet och många föräldrar har tyckt att det blivit både långt och krångligt att ta sig till förskolan i dess nya läge.

Nu har ett företag visat intresse för att bygga 300 nya hyresrätter i kvarteret förrådet bakom kommunhuset, samma område där en förskola för Vigelsjöbarnen i ett tidigt skede planerades. Från Vänsterpartiet, med medhåll från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har vi då yrkat på att kommunen, i samband med att företaget bygger de 300 nya lägenheterna, uppför en förskola i anslutning till området och därmed gör sig av med de dyra barackerna nedanför Lommarskolan. Enligt den finansieringsplan som kommunen gjort upp för sina insatser vid bygget finns det ca 19 mkr över till en förskolebyggnad och med tanke på de besparingar som kan göras då paviljongerna tas ur bruk borde detta bli en ren vinst. Dessutom gör det bostäderna än mer attraktiva och, förhoppningsvis, de unika företaget som vill investera i hyresrätter i Norrtälje, uppmuntrade i sin satsning. För fler hyresrätter verkar nu samtliga partier vara överens om att det behövs. Och med 11 års kö i centrala Norrtälje behövs det troligtvis mer än 300 för att beta av kön.

Men kommunalrådet (M) tycker inte vi ska skrämma bort fastighets företaget och menar att beslut om nya förskolelokaler, om de nu behövs, ska diskuteras och tas i god ordning.

För oss i opposition är det inte alltid lätt att veta vad god ordning innebär. Det som vi tycker är god ordning är väldigt sällan god ordning i majoritetens ögon. Miljöpartiet tyckte t ex inte att det kunde kallas god ordning att vid en stor investering som omställningen av Norrtälje hamn, först spika fast en skelettplan och sedan ta detaljplan för detaljplan. Inte heller tyckte de att det var god ordning att mycket av grunden för beslutet om skelettplanen arbetats fram i en arbetsgrupp där inte ens alla politiska partier varit representerade, än mindre medborgarna.

Men kommunalrådet (M) som har en av de högsta kommunalrådslönerna i Sverige vet förstås bättre.  Vad han kanske inte har tänkt på är att oppositionen kanske skulle uppfatta hans goda ordning lättare om han var mer generös med den information han hinner tillgodogöra sig genom att kunna ägna ungefär tio gånger så mkt tid åt varje ärende än vad t ex jag, gruppledare för ett mindre parti i opposition, som bara ersätts med tio procent av hans arvode, har tid med. För oss som vill någonting i kommunen, och inte har tillgång till all information, så blir varje tillfälle att lyfta en angelägen fråga automatiskt en god ordning.

Och som gruppledare för ett mindre parti i opposition, men med ett stort engagemang i en högkvalitativ barnomsorg i kommunen, någonting som vi tror lockar unga människor att stanna kvar, och t o m flytta hit, ställer vi oss frågan om det som hände i kommunfullmäktige i juni 2011, då kommunalrådet (M) på sittande möte, utan minsta förvarning, drog ur  ett ärende som beretts under flera år tillsammans med personal och föräldrar och som nu var färdigt för beslut; beslutet om  den nya förskolan i Vigelsjö, beslutet som inte ens bidde en tumme, beslutet som bara blev paviljonger som kostar oss fyra gånger mer än vad en större verksamhetsanpassad förskola skulle ha kostat, var det ett beslut som skedde i god ordning? 

Eller när beslut om att göra en markanvisning till ett helt nybildat företag som vill bygga hyresrätter i Norrtälje, inte vill ställa krav på att företaget redovisar sin finansiering utan föregås av att kommunalrådet intygar att det här är justa personer som vill oss väl och som vi inte får skrämma bort. Är det att ta beslut i god ordning?

Vad god ordning är ligger i varje persons upplevelse. Oppositionen i Norrtälje upplever ofta att de blir överkörda och att de inte  riktigt har tillgång till den information som majoriteten verkar besitta. I så fall skulle vi ju inte återremittera, fråga och ställa krav på redovisning hela tiden. I såna fall kanske vi skulle förstå hur den goda ordningen fungerade. Kanske. Men troligtvis skulle vi ändå ha olika åsikt, men då åtminstone veta vad vi hade olika åsikt om och vad vi kanske kunde komma överens om.