måndag 6 april 2015

Återigen det där med detaljer och en sann oro

Idag när jag promenerade hem från spåret efter joggen eftersom benen på något sätt kändes som  betongklumpar som inte ville springa mer, så stötte jag ihop med en f d kollega. Hon hoppade genast av cykeln och började berätta om hur resursfördelningen på skolan där hon jobbar slog mot de yngsta barnen. Hon berättade, nästan med gråten i halsen, hur 46 andraklassare ska klara sig med mindre lärarresurser än en femteklass med lika många elever. Och när frågan ställs om regeringens speciella satsning på lågstadiet svarar rektorn att det väl bara är något krav från Vänsterpartiet som de inte behöver bry sig så mycket om.

Jag blir oroad när hon visar mig resursfördelningen på skolan och berättar att klassläraren nu själv kommer att få ha barnen i idrott, att det nästan inte blir några timmar i halvklass, helklass i slöjd t ex. Till hösten kommer skolan att ta in 50% fler sexåringar till förskoleklassen, vilket gör ca 60 elever. När jag frågar hur det kommer att påverka situationen på fritids, där grupperna redan är gigantiska, svarar hon att fritids är de som hamnar längst ned i hierarkien på skolan, sen kommer lågstadiet och de, som hon anser, gynnas av resursfördelningen är mellanstadiet, det är de som står högst i hierarkien. Hon vittnar också om att resurser för barn med särskilda behov knappast går att få. Oavsett om resursfördelningen grundar sig på den hierarki som denna lärare upplever, eller om det helt enkelt finns för lite resurser totalt att fördela på skolan så är det inte tillfredsställande. Bristen på tillgång till speciallärare och specialpedagoger gör arbetsbördan tung för många lärare.

För att våra barn ska klara av skolan och ta till sig de kunskaper vi vill att de ska ha krävs att de ges förutsättningar för detta. Att få undervisning i mindre grupp är en förutsättning som hjälper väldigt många barn. Att starten i skolan blir bra är också en viktig aspekt för att eleverna ska hålla motivationen uppe, viljan att lära, orken att ta till sig det nya. En skola som växer på samma utrymme som tidigare rymt färre elever, samtidigt som eleverna blir yngre kräver kompetens och det kräver tillräckligt med vuxna. Utvecklingen som min f d kollega beskriver känns inget vidare.

Som politiker får vi inte lägga oss i detaljer, det är rektorn som vet bäst hur resurserna ska fördelas, men när jag hör detta reagerar jag som pedagog, som förälder och som medborgare. Konstigt är väl då om de förtroendevalda inte kan göra ett dugg....

onsdag 1 april 2015

Låga kostnader och varsel - ingenting att skryta med - är det ett sabotage?

Det är återigen pengabrist och varsel inom sjukvården och omsorgen i Norrtälje kommun. Trots att Tiohundra ABs VD för en tid sedan deklarerade att bolaget hade en budget i balans. Trots att flera genomlysningar av interna och externa krafter har gjorts för att ta reda på vart pengarna går. Trots att de båda ägarna, kommun och landsting, vid ett flertal tillfällen skjutit till mer pengar i efterskott. Trots att de flesta styrande politiker, och politiker i opposition, nu trodde att ekonomin var åtminstone duglig för en tillfredsställande vård och omsorg.

Visst tyder de faktum att kostnaderna för omsorg ligger nästan 10 % under rikets genomsnittskostnader för kommunal omsorg och Norrtäljebornas kostnader för Hälso-  och sjukvård ligger 7,2% under övriga länets kostnader för detsamma, på att det kanske finns områden som är ekonomiskt eftersatta. Visst känns inte det helt okej att tycka att det är någonting att skryta med? Visst känns det inte riktigt som att dessa verksamheter är så högt prioriterade? Ändå står oppositionsrådet (M) i kommunfullmäktige och är riktigt upprörd över att det nya styret tilldelar sjukvård och omsorgsnämnden mer pengar. "De pengarna behövs inte", menar moderaten.

Det är något som inte stämmer, menar Norrtelje tidnings ledare Reidar Carlsson, och det har han nog rätt i. När vi efter valet 2014 fick ett nytt styre i Norrtälje kommun beslutades om mer pengar för att täcka löneökningar och volymökningar inom omsorgen. Summan var, som vi politiker (åtminstone fritidspolitiker) förstod det fastställd i samförstånd mellan Tiohundra AB, Sjukvård och omsorgsförvaltningen samt styrande politiker genom nogranna genomgångar av vilka resurser som saknades. Det är klart att vi då alla blir förvånade att pengarna inte räcker. Men vi blev också förvånade över att vi under en tvådagarsöverläggning med nämnden får den korrespondens som funnits mellan bolaget och förvaltningen under flera månader, på bordet någon timma innan nämnd på överläggningens andra dag. Samtidigt får vi också detaljbudgeten för 2015 samt det nya geriatrikavtalet på bordet. Anledningen till att jag får upp ögonen för konstigheter i geriatrikavtalet beror på att jag samma morgon fått ett mail från en läkare som arbetar på geriatriken vid Norrtälje sjukhus som är oroad.

Förvaltningen förklarar korrespondensen med Tiohundra AB med att bolaget missförstått siffrorna. Först har bolaget missförstått och trott att de ska få hela summan på 13 mnkr som extrafinansierades av kommunfullmäktige för att täcka omsorgens löne- och volymökningar. Summan var, enligt förvaltningen ämnad att även gå till de privata utförare av omsorg som finns inom kommunen. Sedan har bolaget, enligt förvaltningen, även missförstått och tror att de ska få runt 6 mnkr fast det i detaljbudgeten framgår att de tilldelas nästan 9,5 mnkr. Och på grund av detta är deras hot om varsel och neddragningar irrelevanta. Vi politiker i nämnden har svårt att kunna kontrollera vad som egentligen stämmer när vi sitter där på nämnd och beslutet ska fattas för att bolaget inte ska få vänta ytterligare på sina avtal.

Förvaltningen förklarar även att den oro som finns hos bolaget för geriatriken är obefogad då de enligt de nya avtalet får mer pengar än vad de fick förra året. De har inte utnyttjat den budget de tilldelades förra året, men ändå har de fått mer pengar för 2015. Det är svårt att se detta som en neddragning, menar förvaltningen. För mig som politiker, men även som nyfiken medborgare, väcker detta ett naturligt intresse att också vilja höra varför den andra parten uppfattar detta som en neddragning som gör att de måste stänga åtta vårdplatser, stoppa direktintaget etc. Men det finns det ju inte tid för...

Vi som är lite frågvisa lugnas av att det mesta är i sin ordning och att det som inte är det kommer att lösas inom den närmsta framtiden. Det handlar om missuppfattninar, det är inga neddragningar osv.

Samma dag som Norrtelje tidning publicerar de konsekvenser som Tiohundra lyfter i den korrespondens som presenterades för nämnden på torsdagen innan är det Öppet hus hos fackförbunden och där möts jag inte alls av det lugn som förvaltningen försökte sprida. Här undrar de i stället över i vilka hål förvaltningen stoppar de extra pengar som borde gå ut i verksamheten. Som det presenteras nu kommer tillskotten inte ens att täcka löneökningarna.

Ja, Reidar Carlsson, det är något som inte stämmer. En sak som inte stämmer är att politikerna i nämnden får budgeten på bordet en timma innan beslut ska fattas. Budgeten verkar också enbart utarbetat efter hur det gick förra året, förbrukade verksamheten mindre än tilldelat minskar tilldelningen (gäller för typ alla verksamheter utom själva nämnden), förbrukade de mer än tilldelat kanske de får en viss ökning, men oftast inte lika stor ökning som de förbrukade året innan. Vad vi ville se producerat talades det inte om. Att t ex BUP hade en beställning på 70 neuropsykiatriska utredningar förra året och gjorde 74. Samtidigt vet vi att familjer i Norrtälje får vänta ett år på en utredning, trots vårdgaranti på 90 dagar. Borde vi inte då beställa fler utredningar? Till svar på denna fråga får jag: "De får göra hur många utredningar de vill, det finns inget tak." Grejen är väl att antalet beställda utredningar är kopplad till en summa pengar som räcker till ett visst antal anställda och inte mer, de kan ju inte jobba 24/7. Antalet beställda utredningar kopplat till den kö som finns idag vittnar om vilken ambitionsnivå som finns på området. Men det som inte stämmer är ju att vi inte ens ges tillfälle att diskutera detta i politiken innan budgetbeslut ska fattas. Ambitionerna har under de senaste åren bestått utav att skaffa fler privata utförare till kommunen, inte på vad vi vill att de ska göra eller var vi vill att de ska finnas för våra medborgare.

En fråga som vi fritidspolitiker som sitter som ersättare i nämnden, eller för den delen; vi medborgare, kan ställa oss är om det finns politiker i nämndens ledning, eller i kommunen eller landstingets ledning som tillsammans med de som sitter i Tiohundra ABs ledning som vet betydligt mer om vad detta är för spel, om vad det som inte stämmer, och om det finns ett syfte med att skapa oro och en negativ bild av Tiohundraprojektet som sådant nu precis innan det ska permanentas efter tio år som projekt. Hur som helst är det här fruktansvärt olyckligt. Tiohundraprojektet måste ses som ett projekt och ett arbetssätt med positiva effekter och verksamheten måste också prioriteras och satsas på i budgeten. Det är ingenting att skryta med att verksamheten är den billigaste i världen, när pengarna aldrig räcker. Att vi hela tiden satsar på och gör verksamheten bättre, det vore något att skryta med på riktigt.