fredag 29 oktober 2010

Hur ska vi arbeta med miljön och klimatet rent politiskt?

Jonas Paulsson skriver i sin blogg att många gärna vill se miljö och klimatföreläsningar "fria från pekpinnar" och över huvud taget tycker jag att det är så i den borgerliga politiken (jfr med KDs Låt familjen vara i fred!). Tidigare fanns i Norrtälje en Miljö och Hälsoskyddsnämnd och en Byggnadsnämnd, nu är de sammanslagna i Bygg och miljönämnden, någonting som skett i många kommuner. Tidigare fanns i Norrtälje ett Miljöråd (vart det tog vägen vet jag inte. Kanske finns det fortfarande, men i såna fall är det inte ett särskilt offenssivt råd). Tidigare togs en Agenda 21 som andades krafttag och framtidsanda fram i Norrtälje, men uppföljningen och uppdateringen av densamma har varit blygsam. Miljöarbetet i kommunen går på sparlåga och när ett beslut om investeringar i vindkraft tas handlar det inte om att förbättra miljön utan om att spara pengar. Göran Pettersson (M) uttrycker tydligt i dagens lokaltidning att han anser att vindkraft är störande och helst ser verken på annat håll, i en annan kommun, men med avdragsrätt för vår kommun.
Nu inrättar dock den borgerliga majoriteten en klimatnämnd och frågan är väl vad den ska åstadkomma som ingen annan inrättning klarat av. Dessutom är det ju så att Kommunledningen ofta struntar i om det finns en enig nämnd som tycker en sak, så länge det inte överensstämmer med kommunledningens åsikt. Klimatnämnden ser jag i dagsläget som en muta för att Centern inte ska spräcka majoriteten, som inte är en allians. Där kan centerpartisterna sitta och fabulera (som om det vore valrörelse) utan att kunna genomföra ett smack.
Sen funderar jag lite över det här med en ordförande och en vice ordförande från majoriteten i varje nämnd och en andre vice ordförande från oppositionen. Innebär detta att det blir tre stycken som får högre ersättning än de "vanliga" ledamöterna i varje nämnd? Vilket syfte fyller detta? Är inte detta också ett sätt att köpa de mindre borgerliga partierna in i majoriteten? Vad blir priset för detta? Färre ledamöter i nämnderna? Jag har inte sett förslaget mer än i tidningen, men visst funderar man över konsekvenserna när man vet att den borgerliga agendan hela tiden har varit att minska antalet politiker och dra ner på antalet sammanträden. Att då inrätta flera nya dyrare uppdrag...någonstans måste ju pengarna tas.
Ikväll är det avslutningsmiddag för gamla fullmäktige i Folkets Hus Hallstavik. Och här har man barnvakt och allt. Så är man så in i bomben förkyld. Nu funderar jag bara över hur jag ska hålla mig vaken tills jag är hemma igen vid tolv. Och hur jag ska orka upp när barnen vaknar vid halv sju imorgon bitti. Då står fotboll på utomhusplan på schemat.

onsdag 27 oktober 2010

En liten bit bakom

Om du vänder dig om ska du se att jag är där, en liten bit bakom, hinner aldrig riktigt ikapp. Det är väl samma syndrom som det där att komma försent och gå lite tidigare. Jag hinner inte med. Allting släpar efter; städning, räkningar, pluggande och förberedelser av ditten och datten. Lite mer struktur och rutiner kanske skulle underlätta, men när ska jag hinna upprätta dem?
I helgen hade åttaåringen kalas, över en månad efter själva födelsedagen och oj, det hade blivit snö och kallt ute. Hon som alltid brukar ha sitt kalas utomhus. Vi hade planerat det på landet dessutom. Men det blev till att vara hemma i lägenheten, vilket kunde ta knäck på vilken förkyld mamma med sömnbrist som helst. Lägenheten står dock kvar, hemtrevligt rörig och full med godis, presentsnören och överblivna kakor.
Så var det skolan, har inte hunnit köpa litteraturen till denna kurs ännu och om två veckor börjar nästa kurs. Som vi dessutom ska ha läst in oss i förväg på. Inte har jag fått på vinterdäcken eller hämtat sladden till motorvärmaren hos bilförsäljaren. Varje morgon lika förvånad över att tiden inte räcker till att skrapa rutorna också.
Förra veckan kom jag nästan ikapp med räkningarna från förra månaden, men nu är det ju dags igen. Var ska jag börja? Vad ska jag prioritera? Varför lever jag över mina tillgångar? Måste sätta mig ner och göra en budget istället för att hoppas på Trissvinst. ICA hotar med att spärra mina konton och CSN behöver ju en grundlig renovering. Hur ska jag kunna betala tillbaka studielån när jag studerar och är föräldrarledig? Ännu ett problem att skjuta på framtiden.
Till landet har jag inte hunnit åka, utemöblerna står ute, studsmattan är inte nedplockad (som tur är är jag inte ensam, vet att brorsans båt även ligger i vattnet än). Löven kommer aldrig att bli uppkrattade och komposten blir inte tömd förrän till våren. Hemma brottas jag med tvätten och disken, en förkylning som aldrig ger med sig, som aldrig låter mig tänka klart. Vaknar av klockan varje morgon klockan sex, vardag som helg; simning, fotboll, discon och allehanda aktiviteter som barnen deltar i, själv försökte jag sälja saker på loppis och fick ihop 143 kronor, exakt lika mycket som en propp till badkaret kostade.
Nej, jag behöver bli rik och frisk för att orka springa ikapp nu. Men det blir bara november.

onsdag 20 oktober 2010

vanlig vardag

Vardagarna avlöser varandra, upp i mörkret, stress i väg, aldrig hinna med, stök och bök och trötta barn. Ja, det blev vardag igen efter valet. De värsta spekulationerna om vem som är ihop med vem har lagt sig även om inga förhållanden ännu är befästa. Låg man efter med allt redan före valet så ligger man nu någonstans i böjran av sommaren och krälar och fattar inte alls varför det är så mörkt och kallt. Det är bara att hugga sig fast och inte släppa taget. Fram emot april kanske man lyckas kravla sig upp på tåget igen.
Jag fastnade lite i balen jag besökte förra veckan. Naturligtvis är det en upplevelse att komma utanför dörrarna utan barn efter klockan sju på kvällen. Bara det är fascinerande. Men sen har jag fortsatt grubbla över den underliga stämning som rådde vid Stefan Sundströmkonserten på Rodenskolan. Jag har bl a undrat om lokaltidningens reporter verkligen var på samma tillställning. Han beskrev stämningen som intim. Jag har så svårt att se en samling människor sittandes helt still ca 20 meter från scenen och finklappa händerna mellan låtarna åt artister som svettigt kramar sina instrument i tunggung som en "intim tillställning" (Nu ska här erkännas att när publiken efter konsertens slut gick fram för att köpa godis och läsk och artisterna kom ner från scenen för att bl a låta sig fotograferas med beundrare, så gick jag hem).
Sen har jag pratat med människor som inte tycker att det är ett dugg konstigt att borgerliga väljare går och lyssnar på Stefan Sundström. Det tycker däremot jag. Jag skulle inte på villkors vis betala 220 spänn för att gå och lyssna när någon hånade Lars Ohly och på ett skickligt och övertygande sätt svärtade ner den samhällsyn och tro jag har. Det tycker jag är jättekonstigt. (Nu är jag ju inte helt säker på att det var några folkpartister där, men...).
Det här påminner mig faktiskt om en firmafest där chefen och jag dansade till Ebba grön och "Staten och kapitalet" och han sa att det var en j-vligt bra låt, men texten var kass.
Nej, dags att kasta sig tillbaka i pannkakor, näsblod, ärvda overaller, krossat porslin, tandagnisslan, diarré, tentaångest, kastanjer, lingonsylt, disk, disk, mögligt bröd, råttor, obäddade sängar, smulor, osorterade sopor, tvätt, tvätt, tvätt osv.

lördag 16 oktober 2010

Grattis Norrtälje?

Första gången man stöter på någonting man inte tidigare kommit i kontakt med så reagerar man, men efter ett ganska kort tag så vänjer man sig och tänker att allt är som det ska. Detta händer i högervridningens Sverige. Det har hänt i de borgerliga nordostkommunerna för länge sedan; i Täby där det inte finns någon kommunal barnomsorg, i Vaxholm där föräldrarna själva får ta med sig blöjor till sina barn när de vistas i barnomsorgen och även här i Norrtälje där vi accepterar att barnen betalar till en klasskassa i skolan för att kunna åka på utflykter. Kanske höjer någon på ögonbrynet första gången, men sen är det bara att tuta och köra och Sverige är ännu lite mer blått.
Jag tror att mycket av det som händer (som vi inte gillar) i skolan och förskolan kommer till på det här sättet, man slimmar, man gör tillfälliga lösningar som förändras till varaktiga lösningar och de protester som fanns i början växer bort till ett tyst missnöje som man inte riktigt kan sätta fingret på.
Det verkar som om vi nu vant oss vid att det finns tiggare på våra gator. För det finns väl ingenting annat man kan kalla den kvinna och de barn som turas om om att sitta utanför ICA och ta tre ackord på ett dragspel? I en någorlunda välmående liten småstad som Norrtälje är vi ju annars vana vid att gatumusikanter kommer från Frälsningsarmén, Pingstkyrkan eller kommunala musikskolan (möjligtvis spelar även någon lycksökare på gågatan här under semestermånaden). Nu går alla bara förbi kvinnan som envist ropar "hejhejhej" till alla som går in på ICA. Några småpengar brukar ligga på hennes sjal framför henne. Men vem som helst som tar en kopp kaffe på fiket bredvid eller stannar upp en stund hör att hon aldrig spelar någon melodi, hon bara fingrar fram några ljud som, om man stressar förbi, kan låta som ett kort stycke ur ett längre sammanhang. Det finns inget annat sammanhang än att den här kvinnan (och ibland ett barn) skrapar ihop pengar för att få livet att gå ihop. I dagens Norrtälje, I dagens Sverige. Jag vill inte vänja mig vid det.

torsdag 14 oktober 2010

Ibland tänker jag på Göran Persson

Jag brukar tänka på Göran Persson så fort det handlar om pengar i skolan. Visst var det väl han som såg till att skolan inte skulle ha aktiviteter eller annat som kostade extra pengar för barnen? Är det inte till och med förbjudet att ta ut avgifter för saker och ting i skola och förskola?
Det här har man anledning att tänka på ganska ofta. Många föräldrar vill gärna bidra för de vet att skolan har dåligt med pengar och de tycker att eleverna kanske borde få åka på en teater, skolresa, museibesök or whatever; att förskolan borde kunna köpa en kamera eller nya böcker. Det fungerar på olika sätt. Antingen kan skolan/förskolan anordna fika eller föreställningar för föräldrarna där de ombeds bidra med fikapengar (som kan vara av vilken valör som helst, dock minst....). Brukligt är också att man har en klasskassa och att man kanske sparar till en skolresa som genomförs på skoltid i åk 3, 6, 9 eller allihop. I många kommuner går man runt problemet att ta betalt för förbrukningsartiklar genom att helt enkelt kräva av föräldrarna att de tar med egna blöjor till barnet i förskolan. Någon skola hade fruktstund på eftermiddagen där de elever som "ville ha" frukt fick ta med pengar till detta. Jag har också betalt pengar för att stå i kö till en förskola där jag aldrig blev erbjuden plats. Inte fick jag pengarna tillbaka heller.
Man kan, och det gör nog de flesta skolor och förskolor, hävda att detta är möjligt om alla föräldrar på ett föräldrarmöte godkänner detta. Det håller jag inte med om. Och jag kan nog säga att det är nästan samma sak med godisdiskussionen för den delen. Ingen, inte ens jag, vill vara den som sitter och "förstör" för alla andra för att man tycker att detta är fel. Givetvis vill även jag att mina barn ska få göra utflykter i skolan, jag kan nog skramla ihop pengarna även om det svider, men alla kan inte det. Och. Och. Det är inte lagligt.
Dessutom har jag nu i en vecka irriterat mig på att jag fått veta att de barn som inte betalt in klasskassan står uppskrivna på tavlan i klassrummet så att ALLA som besöker klassrummet kan se. Men va f---n? Ska ni inte sätta dumstrut på fattiglappar och slarvmajor också??? Dottern försvarar systemet med att "fröken" måste komma ihåg vilka som inte har betalt så att de liksom inte slipper undan. "Fröken" ja, men inte hela j-la klassen!!!! Nej, det var så att jag ville strunta i att skicka med den där 50lappen per termin bara för att!!! Se hur länge min dotters namn skulle få stå kvar på tavlan och hon varje dag skulle vara tvungen att berätta varför hon inte hade pengarna med sig.
Men idag tänker jag inte hetsa upp mig bara över pengarna (för det har jag gjort förut och det kommer jag att återkomma till, inte minst vad det gäller att spara pengar till en skolresa redan i klass tre...). Nej, jag tänker återkomma till ett annat kärt ämne som nu visat sig bära iväg åt pepparsvängen.
Flera gånger har jag blivit upprörd över matsituationen i skolan, att barnen äter tidigt, att de har för kort tid på sig att äta, att de inte hinner ta mer och inte blir mätta mm. Detta gäller mitt barn som äter långsamt och mycket, jag är medveten om att de som äter lite och slänger i sig maten mycket väl hinner det på 15-20 min. Förra året klagade hon många gånger över att hon var hungrig och att hon inte hann äta mer för då fick hon ingen rast. I år har jag hittills inte hört detta, vilket antagligen beror på att hon lärt sig att slänga i sig maten, tänker jag... vilket lyft. Vilken kunskap. Vilken oerhört pedagogisk matlära för en ung flicka.
Men.
Nu har det visat sig att på tisdagar när klassen har bad, måste alla äta lite fortare ändå för att hinna gå till badhuset. Detta har varit omöjligt för min dotter och jag har nu fått veta att hon vid flera tillfällen blivit kallad för "matvrak" av vuxna samt hotats med att inte få följa med till badhuset flera gånger (Ja, det rör sig både om henne och en kompis till henne, så jag förstår att det kan vara pladdrigt och tramsigt och att man inte tycker att de skyndar sig tillräckligt och ska få nån typ av straff för att de inte passar tiden, men det är väl ändå elevens rätt till undervisning som ska gälla? Och elevens rätt till tillfredsställande rast och vila mellan undervisningspassen?).
Jag vet inte var jag ska börja; att kalla en ung flicka (som vid åtta års ålder anser sig själv tjock) för matvrak när hon äter skolmat??? Undrar om man även säger så till pojkar som äter bra. Att hota barn med att inte få delta i aktiviteter som ingår i skolans undervisning? Som straff för att man inte äter tillräckligt snabbt och klarar av att offra sin rast för att hinna med undervisningen? Är hotet värst om det verkställs eller om det enbart används som ett hot? Här är jag vilse, vad gäller egentligen vad beträffar bestraffningar i skolan? Trots att min dotter grät när hon kom hem idag så försvarar hon skolans metoder och skuldbelägger sig själv. Förra veckan läste de om barns rättigheter, ja det låter fint på pappret. Hur vore det om man började med vilka rättigheter barn har i sin skolgång? Jag är inte nöjd. Inte ett j-la dugg nöjd. Ingen skola i världen ska få göra min dotter till en liten mus som tror att det är hon som är fel.

onsdag 13 oktober 2010

Vilken jävla kulturelit!

Askungen har varit på bal. Stängt dörren om råttorna, tagit sista matpengarna och lämnat barnen till moster. Askungen behövde politisk rock`n roll att stärka själen.
Nu hade Askungen inte varit på bal på väldigt länge, men på något vis hade hon väntat sig att möta gamla vänner, lite äldre, lite gråare, men med punksjälen i obruten förpackning.
Men hade jag kommit rätt? Utanför skolan var tyst och mörkt. I aulan satt människor i rader, fluktade runt; en kassörska från ICA, en avdelningschef på soc, en psykolog och en gammal arbetskamrat från mitt första dagisvik för 25 år sen. Och, om man uttrycker det så, så är jag absolut inte äldst på tillställningen. Och det mest olydiga publiken tar sig till under föreställningen är att de sitter ner hela tiden trots att arrangören innan upplyst om att det är en rock´n rollkonsert och att det finns ett stort tomt golv med anledning av att man bör flytta sig närmare bandet och stå upp.
Det spelar ingen roll hur mycket Stefan Sundström fläskar på om folkpartister och moderater och Björklund och "Grattis till finbulvintern som startade den 19 september Sverige". Där satt den välvårdade publiken och klappade händerna. Skiljde sig inte nämnvärt från körkonserten på Rodenkyrkan som jag bevistade för någon månad sen. Det kanske t o m var samma publik, ta mig f-n. Det kanske bara finns en publik som har råd att gå på konserter i Norrtälje? Och det är psykologer, socionomer, lärare och en och annan snabbköpskassörska på gränsen till pensionsåldern...
Hur som helst så stod jag inte ut med att sitta på en stol och finklappa mellan låtarna. Jag har väl inte sumpat matpengarna på att sitta som i en biosalong utan popcorn? Efter ungefär halva konserten gick jag fram och dansade på golvet, lite grand i kanten, modigare än så kände jag mig inte. Någon enstaka reste sig ur sin stol och dansade lite på plats under extranumren, annars var det bara jag. Har jag blivit gammal? Har Stefan Sundström blivit gammal? Har vi flyttat från en ockupationskåk till finrummet? Ska det vara så här nu?
Vilken upplevelse. Märkligt. Inte alls som första gången jag hörde Stefan vid Handens pendeltågsstation i slutet av åttiotalet. Nittonhundraåttiotalet alltså... Men då verkade publiken och artisten vara överens om budskapet (jo, jag tror han sjöng om Olof Palme då med, men det var en annan låt). Nu vet jag inte om publiken bara tyckte att detta var ett pittoreskt inslag i vardagen.

Så mycket man inte tänker på

Det är så mycket vi tar för givet, vi som bor i den rika delen av världen, vi som är uppvuxna i det Sverige som präglades av allas möjligheter och trygghet. I Sverige skulle ingen vara fattig, ingen sjuk skulle bli utan vård, alla skulle få utbildning och ingen skulle behöva gå utan jobb under längre tid (och blev det så skulle man ändå ha sin inkomst tryggad). System byggdes upp för att ta hand om befolkningen. De styrande insåg att ett land aldrig mår bättre än sin svagaste invånare.
Idag hörde jag på radion att det ska bli dubbelt så dyrt att studera i Storbritannien. Här träffar jag ibland människor som tycker det är helt otänkbart att ta lån för att studera. Gillar en liknelse som min partikamrat Amineh Kakabaveh drog när hon var här i Norrtälje sist: När hon kom till Sverige valde hon att ta lån och utbilda sig. En släkting till henne tog istället 400 000 i lån för att köpa en ny fin bil. Nu, tjugo år senare, finns ingenting kvar av bilen, men utbildningen har givit Amineh möjligheter till arbete och försörjning. Det är ett bra exempel tycker jag. Många har inga som helst problem med att ta lån till hus, bil, båt, krediter på kläder och dagligvaror, men när det kommer till att investera i sin egen kunskap tar det stopp.
Ändå är utbildning i Sverige gratis!!!
Tänk om vi skulle betala för utbildningen också, då skulle enbart välbeställda människor kunna utbilda sig. Eller oerhört målmedvetna. På Kuba har man inte mycket resurser p g a en handelsblockad som lamslagit ekonomin i decennier. De ynka resurser man dock har har man satsat på utbildning och hälso/sjukvård till alla. Därutav har man, trots att man är ett fattigt land bland andra i Latinamerika, en utbildningsnivå och nivå på sjukvården som kan mäta sig med många betydligt rikare länder i västvärlden.
Fördelning av resurser. Vilket samhälle vill vi ha? Vi tar så mycket för givet, men ingen vet var högerpolitiken för oss i framtiden. Vi måste avslöja högerspökena som styr vår verklighet och ta tillbaka makten över samhället.

tisdag 12 oktober 2010

Hösten

Jag minns ett radioprogram jag hörde för några år sedan. Ett vanligt program där ett gäng programledare satt och tjattrade och så fick människor ringa in och säga hur de såg på saken. Just den gången pratade de om hösten och hur skööönt det var med höst, hur lugnt det blev när alla aktiviteter försvann, när man bara kunde ta det lugnt och navelskåda. Jag ifrågasatte redan då hur deras liv såg ut. Det verkade som om sommaren vara busy busy, men när hösten kom la sig lugnet. För mig är det till stor del tvärtom.
Sommaren på landet, livet lunkar i sin egen takt, även om man tycker sig ha bråttom och stressar iväg till stranden eller med att klippa gräset. Hösten innebär föräldrarmöten på förskolan, på skolan, på fotbollsträningen, på jobbet. Fotboll och simning och träning flera gånger i veckan. Skolan, läxor, möten. Avgifter som ska betalas. Ebb i kassan efter sommaren. Barnen blir sjuka när de träffar andra barn, vab, komma efter på jobbet. Nej, hösten är inte en lugn och skön tid för eftertanke. Det är en ganska hektisk tid då det samtidigt blir mörkare och orken tryter.
Igår pratade de på radion om Björklunds trots mot Skolverket. Hur han trots expertisens råd ändå väljer att ge Kristendomen en särställning i skolundervisningen. När utvecklingen borde gå åt precis andra hållet. Det är lite tungt när man utbildar sig till lärare å ena sidan - å andra sidan ser hur lite ledande politiker bryr sig om vad utbildade människor, forskare och experter anser om skolan och förskolan. Tänker för tillfället inte kommentera religionsfrågan mer, men jag återkommer säkert.