fredag 25 februari 2011

En viktig motion i tiden

Kristian Krassman (S) lade på senaste kommunfullmäktige en motion om att även Norrtälje kommun ska införa en köttfri dag i de verksamheter där mat serveras. I sin motion hänvisar Krassman bl a till Haninge, som är en av de kommuner som redan gjort detta.

Det är en motion som vi i Vänsterpartiet stödjer och vi står också bakom den debattartikel i samma anda som publicerades i Norrtelje tidning i veckan. Jag har tidigare idag bloggat om att män äter mer kött än kvinnor. Även här uppmärksammas problemet med vårt köttätande.

Jag är glad att Vänsterpartiets kongress fattat beslut att vegetariskt alternativ ska vara huvudalternativ vid partiets konferenser och att den som vill ha kött får anmäla detta (på samma sätt som tidigare vegetarianer fick anmäla särskild kost). Det gör att fler äter vegetariskt, för även om du är köttätare, så kanske du inte har någonting emot att äta vegetariskt vid t ex en konferens. Själv har jag varit vegetarian i perioder av mitt liv, men började äta kött igen under min första graviditet för nio år sedan. Men vi har alltid köttfria dagar i vår familj, en köttbit behöver absolut inte ligga på tallriken för att vi ska inbilla oss att vi blir mätta. Vi äter i stort sett bara svenskt kött. Det har inte så mycket med kvalitet som med miljö att göra. Kortare transporter och gynnandet av en lokal arbetsmarknad.

Människan är allätare och kan äta kött eller inte för att få i sig den näring hon behöver. Problemet ligger i att vi i väst äter för mycket kött. Det är inte bra för vår hälsa och det är inte bra för vår miljö och vårt klimat. Vi kan lösa klimatproblematiken med att fler blir vegetarianer, men våra hälsoproblem kan vi bara lösa genom att var och en av oss äter mindre kött. Därför är en, eller varför inte två, köttfria dagar för våra barn på förskola och skola, för våra äldre och varför inte också hemma? ett toppenförslag som varken kommer att kosta eller att skada någon. På den tiden jag arbetade inom kommunen och var vegetarian fick jag olika fabriksfärdiga biffar av olika grönsaker varje dag och det var inte så kul (och antagligen inte billigt), men idag kan de flesta köksutbildade slänga ihop ett antal varierade och goda vegetariska rätter. Flera skolor har vegetariska alternativ som serveras varje dag.

Jag kan tänka mig att majoritetens svar som vanligt blir (trots att den borgerliga kommunen Haninge tagit ett sånt beslut) att vi inte ska komma med uppifrånpekpinnar om hur verksamheten ska skötas. Men vad jag förstår har vi väl inte ens en kostchef i kommunen längre. Vem är det då som ansvarar för vad som serveras? Samma löjliga debatt om uppifrånpekpinnar dyker upp i varje debatt med borgerligheten trots att de själva har en hel del kontrollbehov över verksamheter och bolag. Som för några år sedan då det var helt omöjligt att förbjuda försäljning av godis på skolor. Men det kan väl knappast vara en mänsklig rättighet att köpa godis under skoltid? Och på vilket sätt främjar det barns likvärdighet i skolan? Skolan ska vara gratis. Det är en annan motion som den produktive Krassman lagt i fullmäktige.

Vems är ansvaret?

Det finns personer (vanliga svenssons och ganska högt uppsatta maktpersoner) som anser att Sverige inte behöver göra någonting i klimatfrågan eftersom Sveriges påverka på klimatet är så liten jämfört med t ex Kina, Ryssland, Polen, Tyskland eller nåt annat land. På sin höjd kan dessa personer tänka sig att Sverige kan bidra med ekonomiskt bistånd för insatser i andra länder, men att förändra någonting i vår livsstil eller bekvämlighet, det är bara löjligt.

Sen finns det andra personer som tycker att alla ska dra sitt strå till stacken, att vi som är ett relativt rikt land som ligger långt fram tekniskt sett borde ha de bästa förutsättningarna att faktiskt göra mest. Eller åtminstone lika mycket som alla andra. Det är ju typ allas planet. Det är ju typ alla våra barns framtid.

Det kan vara lätt att leva med den förstnämnda inställningen så länge klimatkatastroferna främst drabbar fattiga länder långt härifrån, eller släktingar till oss själva i en oändligt lång framtid (ja, men DÅ har de ju säkert kommit på nåt....). Allt som inte är precis här och nu kan vi ju tänka bort.

Med det förstnämnda resonemanget kanske det inte vore mer än rätt att egentligen bara männen ändrade livsstil. Enligt två färska undersökningar orsakar nämligen män betydligt större klimatpåverkan än kvinnor, t ex genom att de äter mer kött och kör mer bil. Meh, brudar, vore det inte perfekt? Att helt enkelt lägga över ansvaret på männen och bara fortsätta leva som vi gör? Eller så kan vi ju alla hjälpas åt att förändra världen och vår livsstil som påverkar såväl framtida klimat som våra söner och döttrars framtida möjligheter.

Jag säger som jag säger till mina barn; jag bryr mig inte om vems fel det var, hur löser vi problemet?

Nu hoppas vi det vänder

Skruttet gråter fortfarande när jag lämnar henne på förskolan och lägger huvudet mot min axel så gosigt som hon bara kan. Men igår när jag hämtade henne såg jag ju själv hur hon glatt satt och moffade i sig vid mellisbordet och i morse hann hon sluta gråta innan jag var utanför dörren. Vilken skön känsla.

Jag har tidigare bloggat om hur jag brukade stanna kvar med min äldsta dotter tills hon accepterade att bli lämnad på förskolan, något som absolut hade varit omöjligt med mellandottern för då hade jag blivit kvar hela dagarna. På min arbetsplats tycker vi att det är bäst att föräldrarna gör ett snabbt avsked eftersom det går mycket fortare att få barnet glad igen när de gått. Har experter någon åsikt om detta? Det är så olika med barn, en del gråter för att markera, en del gråter för att påverka, en del gråter för att de är uppriktigt ledsna, men om vi inte kan tolka vilken gråt det är så vet vi inte heller vad som är bäst att göra.

Eftersom jag hörde att Skruttet så snabbt slutade gråta när hon inte såg mig längre så drog jag slutsatsen att hennes gråt bara är en markering, egentligen kanske att hon vill att jag också ska stanna för jag tror hon tycker det är roligt på förskolan, och att jag gör bäst i att göra en ganska snabb lämning.

Nu kan jag tycka att det känns jobbigt att bara lämna på måndag och sen ta en veckas sportlov med risk att ramla tillbaka i inskolningen igen, men men. Egentligen känns det viktigast att veta att hon inte sitter i en pedagogs knä och gråter hela dagarna. Då hade det varit kämpigt.

inlägg om barngrupper i lokaltidningen

http://norrteljetidning.se/nyheter/debatt/1.1115211-kommunala-forskolor-maste-fa-storre-frihet

torsdag 24 februari 2011

Har GP läst de allmänna råden för förskolan?

På Norrtälje kommunfullmäktige 110221 behandlades en interpellation av undertecknad ställd till Barn och skolnämndens ordförande Göran Pettersson (M). Jag frågade om Pettersson ämnade se över skillnaderna i barngruppsstorlek inom kommunala och enskilt drivna förskolor i kommunen. Min uppfattning är att många enskilt drivna verksamheter väljer att i enlighet med Skolverkets allmänna råd för förskolan arbeta med barngrupper på ca 15 barn medan riktlinjerna för det kommunala förskolorna ligger på 18-20 barn, ofta med överinskrivningar. Storbarnsgrupper (3-5 år) kan vara så stora som 25 barn.

Det är ett stort tryck på barnomsorgen just nu, men det enda den borgerliga majoriteten gör är att sitta lugnt i båten och avvakta privata entreprenörers intresse att starta fler enskilda verksamheter. Det är en hållning som skapar en sämre verksamhet på de kommunala enheterna i och med stor arbetsbelastning och för stora grupper samtidigt som det möjliggör en luckrativ marknad där förskolebranschen blir just ett lockrop till skojare och pengahungriga investerare som inte bryr sig ett dugg om barnens framtid.

På Skolverkets hemsida konstaterade man redan 2005 att: En viktig kvalitetsfaktor i förskolan är personaltätheten och barngruppens storlek. Mindre barngrupper är i sig ingen garanti för en god kvalitet men att barngruppen är anpassad till de behov som råder i varje förskola är en avgörande förutsättning för det pedagogiska arbetet och för att barn ska lära sig, utvecklas och må bra.

Där står också att ett riktmärke för att barnen ska kunna utvecklas på ett optimalt sätt är ca 15 barn per barngrupp, att mindre grupper är att föredra framför större grupper med samma personaltäthet, att ännu mindre grupper kan vara lämpligt för de allra yngsta barnen, att små grupper är speciellt viktiga för små barn samt för barn med annat modersmål än svenska samt barn i behov av särskilt stöd. Jag undrar hur dessa faktorer spelar in när Göran Pettersson (M) och hans allierade diskuterar likvärdigheten i kommunens förskolor. Och jag återkommer som snarast i ärendet. Här ska inte sovas lugnt förrän frågan dragits till sin spets.

onsdag 23 februari 2011

Rapport från borgen

Ibland ser man solen från fönstret och när man tittar på termometern förstår man att det är vinter. Storasyster ligger mest och kvider i sängen eller soffan. Även Mellan börjar bli less på att bara leka hemma med sig själv. Ändå kändes allt lite bättre när en vän levererade hem Skruttet, en påse apelsiner och dasspapper. Skruttet var lugn och kramig, hon hade bara varit ledsen en liten stund hade personalen sagt. Hon hade sovit i nästan två timmar! Ja, då hann hon väl inte vara ledsen så lång stund, hon var ju bara där i knappa fyra timmar.

Jag hade tidigare en idé om att barn som egentligen inte ville vara på förskolan kunde ha som strategi att sova väldigt länge. Det fick jag urslaget ur huvudet av en förskolepsykolog och jag hoppas att det inte är så. Men jag tror aldrig någonsin att Skruttet sovit middag så länge. Givetvis är det jobbigt för henne att hela tiden vara på sin vakt, att aldrig kunna ta en amningspaus eller en annan liten paus i mammas trygga famn.

Hon tar igen det när hon kommer hem. Och att sitta fast med ett barn vid bröstet samtidigt som ett annat jämrar sig högt i feberplågor och ett tredje springer omkring snorig i spidermanpyjamas och hittar på hyss, det är ganska avancerat. Nu sover alla tre i vårt sovrum igen och en annan avancerad manöver jag måste ta till ikväll blir att avgöra vart jag ska lyfta vem för att själv få plats. Gårdagens placeringar accepterades inte fullt ut och det gäller att vara clever för att tänka ut nåt nytt.

Imorgon hoppas jag Storasyster är tillräckligt pigg för att kunna sitta i bilen (skit att motorvärmarsladden brann förra veckan) medan jag lämnar Mellan till dagis och teaterbesök och Skruttet på inskolningen (måtte det nu gå vägen). Något möte för mamman i huvudstaden är ju inte att tänka på. Får väl knåpa ihop en motion eller en debattartikel eller nåt istället.

Fas 3 - tvivel

Storasyster är sjuk och har 40 graders feber, Mellan snorar och slipper vara på dagis. Men vore det inte bäst att lämna Skruttet så att hon blir färdiginskolad innan sportlovet då vi ska vara lediga? Jag bestämmer mig för att det är det bästa och ordnar så att en väninna kan stanna med sjuklingen medan jag lämnar den lilla pigga illbattingen på förskolan (jag menar, det är väl bra om hon inte är här hemma och blir smittad?).

Idag när jag lämnar är hon jätteledsen och gråter och vill komma till mamma. På något sätt är jag luttrad och tänker att det är ett steg man måste passera. På ett annat sätt har jag i minnet att jag aldrig lämnade Storasyster förrän hon verkade nöjd och okej med att stanna på förskolan. Nu var det inte ofta hon var ledsen över att gå till dagis, men de få gånger de hände så lämnade jag henne inte förrän hon var glad igen.

Det visar sig när vi kommer att även två av pedagogerna är hemma och sjuka. Så nu kommer denna första dag med tårar också att blandas med att ett par av de personer som ändå utstrålade eländets trygghet inte finns där. Åker hem till de andra tjejerna med en klump i magen, är det här rätt? Varför får inte Skruttet vara hemma med oss andra?

Svaret är ju att hon måste vänja sig. Vad hemskt det låter. Efter sportlovet börjar min praktik och hemmadagar blir ett minne blott. Hoppas så innerligt att förskolan kommer att bli hennes grej. Till slut.

tisdag 22 februari 2011

Avbrott igen

Så blev då Storasyster sjuk, feber och ont i huvudet. Och när hon är sjuk så är hon sjuk. Hon gillar inte att vara sjuk, hon vill vara med, vara i skolan och för det mesta brukar hennes envishet hålla henne frisk. Mellans femårsdag är det också, och när hon fick välja ville hon ju inte åka till dagis eftersom det bästa hon vet är att bara vara med mamma hela dagarna. Skruttet var inte förtjust i förskolan igår, hon var ledsen att bli lämnad med pappa när mamma var på möte på kvällen och hon sov dåligt på natten, så hon blev också hemma. Hela dagen inne trots att solen dränker det snöklädda landskapet utanför.
På ett sätt är det enkelt, mamman hade tjugo strategier för att klara av att både åka skidor med skolan, gå på sammanträde och övervaka inskolningen. Nu slapp hon alltsammans och kunde koncentrera sig på två datorer som inte fungerar. Den ena fick skjuts till doktorn, den andra tjänstgör f n som hatobjekt. Barnen har legat framför TVn hela dagen, ingen orkar någonting annat. tur att det fanns nya filmer bland födelsedagspresenterna. Mamman sätter på ännu en kanna kaffe, skickar ut ett referat av fullmäktigesammanträdet till medlemmarna och skriver ett debattinlägg. Bäst att skicka till lokaltidningen eftersom de inte överhuvudtaget kommenterade gårdagens fullmäktigedebatt.
Snart är det dags för den beställda födelsedagsmiddagen; blodpudding. Verkligheten. En annan dag tar vi tag i inskolningen igen.

måndag 21 februari 2011

Fas 2 - förnekelse

Så har den första entusiasmen över den nya miljön på förskolan lagt sig. Det var inte så att Skruttet skrek i morse när jag lämnade henne, men det var motvilligt hon lämnade mammas famn och följde med pedagogen in på förskolan. Och det var mycket sitta i knä. Och hon åt ingenting, mammas lilla matvrak. Och när mamma slutligen kom vid ettiden så kom också tårarna.


Sen blev det mycket bära och i knät hemma också. Men hon åt bra. Så det var en protest. Mellan, som också har bakslag i förskolevistelsen, hämtades också tidigt. Tänkte att det skulle göra det lättare att lämna barnen med pappa på kvällen när mamma hade kommunfullmäktige om de fick vara med mig ett par timmar på eftermiddagen. Men jag fick ändå med mig Mellan, Storasyster var mosig och hade ont i huvudet, ville vara med mamma och Skruttet var så klängig att pappa trodde hon var sjuk. Lagom till att mamma stressat hem var hon dock pigg och full av sprall. Imorgon provar vi förskolan igen - och går in i inskolningens tredje vecka.

fredag 18 februari 2011

man ska inte ropa hej nej

Skruttet var överlycklig och förväntansfull när vi gick mot förskolan igårmorse. Hon pekade med armen, tittade på mig och log med hela ansiktet. Jag kände en liten osäkerhet om hon såg fram emot förskoleleken i sig eller förskoleleken tillsammans med mig, hon hade ju trots allt varit där tillsammans med mig en majoritet av gångerna, även om de första lämningarna fungerat bra.
Men det gick bra, hon kröp kanske inte in med samma klämkäckhet som dagen innan, men det var inga problem att bli överlämnad till pedagogen och intresserad av leken.Så det var med ganska lätta steg jag lämnade förskolan.
Ända tills jag på vägen till bilen passerade Mellans avdelning och väcktes ur mitt skimmer av ett illvrål, ett hysteriskt, gurglande avgrundsskrik; MAMMA, JAG VILL VARA MED DIIIIIIIG!
Jag fick vända om, sitta i tamburen med en förkrossad nästanfemåring som kopplat på stora mammahuvudet. Det är ju tur i såna här lägen att man inte har en stressad bilresa i vinterväglag för att komma i tid till arbetet framför sig. Jag tog mig lite tid och det slutade med att dottern ändå ville vara kvar på förskolan till efter lunch. Jodå, jag minns många vansinnesfärder till jobbet efter att ha bänt loss henne från kroppen, vägen moddig av snö, ögonen moddiga av gråt och frustrationen över att sen bli bannad för att man är sen.
Hämtar Mellan, som är glad, strax efter ett och tar med henne för att hämta Skrutt. Precis när vi kommer på förskoletomten ringer pedagogen och säger att Skruttet börjar bli lite ledsen, hon saknar mig. Mycket riktigt verkar hon trött och lite ledsen när vi kommer. Hon gråter i bilen hem, men det är inget som inte lite amning och återsynen av hennes kära familj kan bota. Inför fredagen känner ju nu mamman lite oro, kommer bakslaget? Vad ska hända? Missa inte den spännande fortsättningen på inskolningen.

tisdag 15 februari 2011

Första dagen utan mamma

Idag var första dagen som Skruttet skulle vara utan mamma på förskolan. Vi gick dit som vanligt vid nio och jag klädde av henne och gav henne en ny blöja. Hon var ivrig att komma in i lokalerna och brydde sig inte så mycket om att hon fick gå dit med "fröken" medan mamma vinkade hejdå.
Hon var lika glad när jag hämtade henne efter en och en halv timma. Och trött. Trots att det var precis före lunch och hon borde vara hungrig så somnade hon i bilen till skolan och sov en lång stund i vagnen sen.
Imorgon blir det en längre stund, men det går nog bra det också. Än har hon inte kommit på att det är ett mönster. Då kanske hon protesterar....kanske, men jag tror hon tycker det är roligt. Risken är väl att hon tycker att det är ännu roligare om mamma är med. Men som sagt, jag håller tummarna för en inskolning utan gråt. Åtminstone utan hysterisk, klammergråt. För det har jag fått min beskärda del av.

Nu hajjar jag grejen!!!

Äntligen förstår jag, jag förstår varför det, trots att alla säger sig vara för blandade boendeformer, finns ett slags förakt mot hyresrätten, en slags tyst överenskommelse att det EGENTLIGEN inte är en boendeform någon väljer, mer än för en kortare tid i sin ungdom, efter en separation eller annan kristid i livet. EGENTLIGEN vill alla ha en 200 kvadratsvilla med strandtomt, men vissa har inte förutsättningarna. De är väl fattiga, ensamstående, sjuka eller kanske invandrare.
Svaren finns runt om i Europa, där allmännyttan kallas Social housing och är en boendeform som man skäms för att bo i. Därför behövs inte fler hyresrätter, därför behövs inte större hyresrätter, därför behövs inte hyresrätter i attraktiva lägen. 80 kvadrat räcker väl som största lägenhet i ett hyresrättsbestånd i ett trevligt område, kanske nån ensamstående med ett par barn kan ha råd att bo där med bostadsbidrag. Alltså, finns det två föräldrar, köper man väl sig nåt större, typ en villa vid havet.
Det är det här tänket som vrider politiken helt snett. Det är det här tänket som länge gjort att Vänsterpartiet är det enda parti som står för en vettig bostadspolitik. För om tänket är att vi alla EGENTLIGEN vill ha en 200 kvadrats villa vid havet, och vi utgår från att det behövs fler 200kvadrats villor vid havet och färre hyresrätter (som gärna kan vara ganska små), så kommer vi inte att lösa bostadsbristen. I det här tänket så köper sig människor som under en tid bott i en hyresrätt en 200kvadratsvilla och lämnar sin gamla bostad till någon ny ungdom på väg upp.
Men man talar om den första generationen som inte får det bättre än sina föräldrar (man är väl inte riktigt överens om vilken generation det är, men de kommer efter 40talisterna i alla fall). De kommer aldrig att få det bättre, troligtvis kommer de allra flesta aldrig att ha råd med en 200kvadrats villa vid havet. Kanske vill de inte ha en. Kanske vill de bo HELA sitt liv i en hyresrätt och vara fria att resa och ta arbete på annan ort. Jag tror som Lars Ohly säger här att hyresrätten är framtidens boendeform. Tänk om det fanns ett gott utbud av hyresrätter så att man kunde säga upp sin lägenhet och resa för att sedan komma tillbaka och kunna få en ny. Idag skapas marknader av svart andrahandsuthyrning och försäljning av hyreslägenheter.
Om vi EGENTLIGEN inte vill bo i 200kvadrats villor vid havet allihop, utan trivs ganska bra i en hyresrätt med centralt läge, men på vår fritid och semester gärna skulle vilja hänga vid en strand och sola, kanske fiska eller campa, är det viktigt att stränderna inte byggs igen av lyxvillor som stänger in och privatiserar en naturtyp som älskas av många. Och borde vara till för många.
Tänket är fel i flera led och det får oss att skapa en bostadspolitik som är fel för så många. Vi måste tänka om nu.

måndag 14 februari 2011

Nu är det allvar

Två veckor har gått sedan jag och Skrutt satte vår fot på förskolan för inskolning för första gången. Fem hela dagar har jag varit där och lekt, ätit och vilat med henne. Imorgon är det dags, då är det dags att för första gången lämna henne en liten stund. Jag tror inte att det blir några problem alls. De flesta av de andra barnen börjar nu bli varma i kläderna och flera har varit sjuka från och till så gruppen har inte varit så stor. Det har funnits gott om tid och möjlighet för Skrutt att lära känna pedagogerna, och hon tar kontakt, skojar och utmanar. Hon bryr sig inte nämnvärt om var jag är någonstans utan kryper morskt iväg på egen hand och vet var de roliga sakerna finns. Imorgon ska hon vara där själv mellan nio och halv elva. Det är en tid då hon är ganska pigg och nyfiken, hon hinner inte bli för trött eller hungrig. Så länge det händer något kommer hon inte att sakna mamma. Sen kommer tiden att raskt ökas och det mest spännande, tycker jag, är väl att se hur det ska gå när hon ska sova utan mamma första gången. Det är ju liksom inte hennes favoritsysselsättning. Idag sov hon typ en kvart.
Vad jag förstår ska jag sedan räkna med att hon ska ha tid mellan nio och två i två veckor och att jag ska finnas på lämpligt avstånd för att kunna hämta upp henne om det inte fungerar. Det betyder att hela inskolningen kommer att ligga på ca en månad (okej, vi var sjuka tre dagar). Det är väl ungefär samma tid som den traditionella inskolningen. Japp, återkommer med rapporter.

Vargfrihet till varge pris?

Moderaterna vill skapa en vargfri kommun i Dalarna. Rimmar illa med vargarnas valfrihet tycker jag. Ska de ståtliga djuren behandlas som sjuka, arbetslösa och invandrare och inte själva få välja var de vill bo eller hur de vill leva sitt liv? Att sätta ett sista datum för användning av fossila bränslen och på så sätt skapa en fossilbränslefri kommun är enligt Moderaterna i vår kommun omöjligt och oförenligt med lagstiftningen. Att se till att barn och gamla får ekologisk, närodlad mat av hög kvalitet är också oförenligt med lagstiftningen enligt ett kommunalråd från detta parti. Men att förbjuda vilda djur att leva inom kommungränsen är tydligen helt okej. Håller det sig vid djur eller kan vi förbjuda t ex tistlar och kardborrar också? Skönast vore givetvis en helt moderatfri kommun.

fredag 11 februari 2011

fredagen den trettonde eller vad?

Nej, det är visst den elfte, konstigt. Jag trodde i min enfald att när jag väl kommit ut i morse och fått barn till skola och dagis skulle det inte vara några problem att få hem dem igen. Det slutade snöa, det slutade nästan att blåsa och solen kom fram.
Jag skulle dra de två yngsta i pulkan hem från dagis, det gick ju bra på morgonen när snön yrde och det inte var plogat. Och det gick bra även hem, men när vi kommer hem går inte ytterdörren att öppna. Det har kommit snö mellan dörren och karmen och det går inte att vrida om nyckeln. Barnen fryser. Jag måste ringa hyresvärden...som gått hem för dagen. Ringde jouren och snart kom en kille som bultade och bankade, tryckte och vred och slutligen fick upp dörren. Nu var båda barnen frusna och lillskruttet trött och nedkissad. Men vi måste ju hämta ett barn till och Mellan proppsade på att vi skulle åka buss som jag "lovat". Jag duschar på varmvatten runt dörrkarmen, byter pulkan mot en vagn (eftersom det borde vara plogat nu) och går mot busstationen. Det går såklart inte att gå Frejgatan ner så vi får vända, ta en omväg, hoppa över en snövall och nere på busstation. 16 minuter till bussen går, Skruttet skriker. Hinner vi handla? Nej, in på Pressbyrån och köpa ett par bananer och choklad, barnen är hungriga. Inget av mina kort fungerar. Meges ej. Liksom. Eh? Har bara 20 kontanter så det blev varsin dyr banan till barnen. Skruttet fortsätter skrika, mer och mer hysteriskt. Bussen kommer och vi hoppar på.
Funderar på hur jag ska fixa biljett till Storasyster som ska hoppa på vid skolan. Fritidspersonalen ska skicka ner henne till busshållplatsen. Beställer biljett genom *Sms. 36 kronor. Skruttet somnar och jag sitter fast. Undrar om Storasyster måste vänta länge på oss. Hoppas inte snuskgubben kör förbi. Hoppas hon står vid rätt busshållplAts. Annars går vi av, tänker jag, annars går vi av och går hem.
Hon är vid rätt busshållplats, men hon ligger i en snödriva och leker och ser inte bussen. Den kör förbi. Jag plingar. Nu får vi gå från nästa hållplats upp för backen. Jag ringer fritids och upplyser dem om situationen, lyckas komma av bussen med båda barnen och det minsta fortsätter sova. Men det är snökokor runt om och går inte att komma fram. Bussdörren sopar in snö i bussen när den försöker stänga och öppnas igen och igen och igen och igen i säkert 10 minuter. När bussen åkt tar vi oss ut i vägbanan och går en bit innan vi tror att vi kommer in på en plogad gångväg...
Vi tar oss inte upp för hela backen, men när jag ser hållplatsskylten lämnar jag vagn och två barn för att reka....ingen storasyster kvar. Möter en man och frågar honom, ja, han har sett ett barn gå upp mot skolan. Vi står kvar och snart ringer fritids och säger att hon är där, att hon snart kommer. Mellan gråter, hon är trött, fryser och tycker att allt är hennes fel. Snart kommer Storasyster lunkande och gråter och tycker att allt är hennes fel. Jag lovar tjejerna pizza.
Vi går genom stan hem. Det är ganska plogat. Vi beställer pizza och struntar i att handla, knölar oss hem över snövallarna, får upp dörren och är hemma. Med två pizzor fast vi beställt tre. Tur att barnen är små och vi blev mätta ändå. Tittar på kvittot, men kan inte se om jag betalt för två eller tre pizzor. Orkar inte städa nu.Behöver inga extra gympapass. Måste handla imorgon. Och skotta fram bilen. Imorgon.

torsdag 10 februari 2011

Tillbaka i inskolningen igen

Några dagars feber och snor, i morse trotsade vi nattens dåliga sömn och tog oss tillbaka till förskolan för att fortsätta inskolningen. Det var en bra dag. Bara sex barn på plats och det kändes som att de började bli varma i kläderna, för det var inte alls så mycket gråt som förra veckan. Visserligen var personalen en aning rörelsebegränsad för att undvika katastrofer, men det hör ju till.
Och inte var det som att helt börja om från början heller. Skruttet hade inte helt glömt av stället utan var tvärtom väldigt framåt och utforskande, tog kontakt med andra barn och pedagoger. En pedagog avslöjade att nästan inga barn blivit inskolade på tre dagar, så det är väl en myt. Nu blir vi kvar på förskolan hela dagen imorgon och antagligen på måndag, men sen kanske det funkar att försvinna en stund? Vi får se. Ljuset i tunneln kanske snart visar sig.

Valfrihet där den behövs

Blev sittande framför nyheterna på TV eftersom Skruttungen som vanligt hade svårt att komma till ro. Där berättade de om alla de barn som vuxit upp i fosterhem och på olika sätt blivit utnyttjade och vanvårdade och hur dessa nu skulle gottgöras. Bland annat skulle de få en offentlig ursäkt av staten, och för att förhindra att något liknande skulle kunna upprepas kommer alla fosterhemsföräldrar (antar att det gäller s k familjehem också) att utbildas och alla barn kommer att få en egen socialsekreterare som ska besöka dem minst fyra gånger om året.
Jag har ju suttit en kort tid i socialnämnden och jag funderar hur detta ska kunna garantera dessa barns säkerhet. Vi har vid flera tillfällen ifrågasatt vad som krävs för att bli familjehem, om inte olika saker i t ex familjehemsföräldrarnas bakgrund och uppväxt kan göra dem olämpliga. Vi har fått som svar bl a att man tycker att man genom djupintervjuer får en ganska god bild av hur familjen är, att det kan vara bra med familjehemsföräldrar med brokig bakgrund för de kan leva sig in i hur barnet har det och..... underförstått är det ju ganska svårt att få tag på människor som vill ställa upp och släppa in ett problembarn/familj i sitt hem. Det finns en utbildning som heter Pride som man kan gå innan man bestämt sig för att bli familjehem. Den är ganska omfattande (10 x 3 timmar) och det är inte så många som har gått den. De som deltar i utbildningen om vad deet innebär att vara familjehem kan efter avslutad kurs välja att inte bli familjehem. Detta är en klar fördel jämfört med djupintervjuer som ju bara klargör om socialsekreterarna tror att familjen är lämplig. I Pride inser familjen redan innan de tagit emot ett barn vilket arbete som krävs och kan själva avgöra om de är lämpliga eller om detta innebär mer/annorlunda arbete än vad de tänkt sig. Många tycker att en Prideutbildning borde vara krav innan en familj tillåts ta emot trasiga barn i sitt hem. Jag kan bara hålla med. Det är svårt att skaffa oss garantier för att barnen får det bra, men detta är ett steg i rätt riktning.
Ett annat steg i rätt riktning borde väl vara att barnet, som nu ska få en EGEN socialsekreterare, också får välja vem de vill ha (detta borde förstås även gälla vuxna). Vi ska få välja vår egen läkare, vår egen skola, vår egen apotekare, vår egen städhjälp och allt vad det är. Det är SÅ viktigt att vi får välja. Men, de allra svagaste, barnen som är i behov av socialtjänstens stöd, får inte välja vilken tjänsteman/kvinna som ska bli deras förtrogna ledsagare genom uppväxten. Det är egentligen en katastrof, faktiskt, i valfrihetens land, att barn kan bli utlämnade åt någon som de inte känner ett dugg förtroende för, som de (genom sina erfarenheter) misstror och kanske föraktar, som de känner, har valt någon av föräldrarnas sida, eller familjehemmets sida, eller vad som helst. Det borde vara en självklarhet att få välja vilken socialsekreterare som ska driva ens sak när det handlar om en sån stor sak som ens uppväxt.

onsdag 9 februari 2011

Den ovillige dagismamman

Min yngsta dotter är ett år och ska börja i förskolan. Förra veckan bloggade jag om mina odelat positiva känslor inför detta. Nu känner jag att jag blivit något mer splittrad. Nu känner jag mig som en ganska jobbig och motsträvig inskolningsförälder.
Pedagogerna vet bäst hur inskolningen bäst sker. Ändå har jag ägnat mesta tiden till att kritisera inskolningsmetoden. Jag känner hur jag pusslar i huvudet för att få ihop det, hur ska det här fungera? Som blivande förskollärare med många år inom barnomsorgen vet jag hur man förvånas över hur föräldrar tror att inskolningen inte ska ta tid, hur de inte avsatt någon tid för att vänja sitt barn med förskolan. Nu känner jag mig nästan likadan själv.
När jag fick besked om att man skulle praktisera den s k tredagarsinskolningen, eller föräldraaktiv inskolning, så räknade jag i almanackan, 3-5 dagar på förskolan, sen 2 veckor standby i närheten, fine. Efter andra heeeeela dagen på förskolan kände jag mig inte ett dugg bekväm med att det skulle gå så fort. Så blev Skruttet sjuk. Nu känner jag mig helt ovillig att ta tag i inskolningen igen. Det blir ju att gå tillbaka till ruta 1. Fine, igen då, 3 dagar på förskolan...onsdag, torsdag, fredag.....nej, en måndag kan man ju inte börja lämna. Det blir ju tokigt direkt efter helgen. Vi stannar hemma en dag till. Torsdag, fredag, måndag...prova lämna på tisdag? Meh!!!! Vi har ju dugga på måndag. Jag kan väl inte sitta hela dagen på dagis och rulla boll då??? Det vore ju annat om man skulle vara där typ 1-2 timmar per dag, men hela dagarna försvinner ju bort på detta. Äh, ska jag helt enkelt lägga ner det här och börja inskolningen om igen nästa onsdag? Men då blir hon ju typ färdiginskolad precis till sportlovet då vi tänkt vara lediga.... Åhhh, det var inte så lätt det här.
Och tre första dagarna så får föräldern äta gratis på förskolan med sitt barn, sen kostar det 20 kr. Vilket styrinstrument! Nu har ju jag redan ätit 2 av mina måltider. Ska jag betala för att min dotter blev sjuk? Hm, jag vägrar betala svart i alla fall, då får de skicka en räkning. Men får man ta ut avgifter i förskolan? Ska jag betala om de inte lyckas med inskolningen så att jag känner mig trygg att lämna mitt barn efter 3 dagar?
Ni hör ju vilken oerhört besvärlig förälder jag nu blivit.
Tja, min praktik börjar vecka 10 och då måste ju det här vara avklarat. Men motsträvig känner jag mig. Och tid har jag inte riktigt heller. Men antagligen blir det bra i slutändan.

tisdag 8 februari 2011

Opposition - nu är det dags!

Hans Stergel skriver i sin blogg att Norrtälje är tomt på opposition sånär på Mats Wedberg (Mp) och Kommunisten Karlsson, vilken jag gissar är Vänsterpartiets förre gruppledare Bertil. Ja, det är en tråkig analys den före detta centerpartisten Stergel kommer med, men jag kan till viss del förstå hur han menar.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har ägnat en del tid åt att protestera mot olika bolagsordningar, ägardirektiv och organisatoriska frågor som för gemene man antagligen verkar både tråkiga, ointressanta och oviktiga. Tyvärr är dessa grå frågor väldigt viktiga eftersom det är de som styr verksamheten i grunden. Även Hanna Stymne Bratt (S) bloggar om detta.
Det kan också vara så att vi i Vänsterpartiet har bytt fokus i och med att vi bytt gruppledare och att vi därför driver frågor som inte ligger Hans Stergel särskilt nära. Vi driver fortfarande miljöfrågor med tyngdpunkt på energi och avfallshantering, men helt naturligt så handlar mycket av vår politik om situationen i skolan och inom barnomsorgen. Jag har också försökt lyfta frågorna om privatisering inom vården och omsorgen, situationen för våra hemtjänsttagare och Moderaternas iver om att allting bara blir privat så blir det bra.
Moderaterna är skickliga retoriker (för det mesta) och får det i fullmäktige eller i debatten i tidningen att låta som att vi i oppositionen ställer fel frågor, att vi ställer orimliga krav och att vi försöker köra över befolkningen. Idag i Norrtelje tidning besvarar den nya moderata ordföranden i Tiohundranämnden, Sofia Paulsson, mitt och MarieLouise Sellin (S) och min debattartikel där vi menar att det som behövs inom vård och omsorg i Norrtälje kommun inte är fler privata alternativ. Sofia är besviken på oss, hon vill ju bara norrtäljebornas bästa... I fullmäktige menar Göran Pettersson att vi petar i detaljer och kör över nämnden när vi ifrån ett "uppifrånperspektiv" vill ta reda på föräldrarnas behov av barnomsorg.
Och vi är ju snälla. För snälla. Vi vill inte göra Sofia besviken, vi vill inte reta majoriteten, vi vill inte komma med pekpinnar från ett uppifrånperspektiv. Men det är dags att se igenom den moderata ytan. De är inte ledsna eller besvikna, de för en medveten politik för att krossa det vi tror på, gemensamhet och solidaritet. De är glada. För att vi inte lyckas få vår opposition att synas. För många tycker som vi. Men visst låter det fint att kunna välja bort det som är dåligt. Det vill ju alla. Floskel. Utan en överkapacitet av utbudet kommer någon verklig valfrihet aldrig att existera. och det säger väl sig själv att pengarna räcker bättre om vi samordnar och behåller dem inom verksamheten för förbättringar.
Nu ska vi våga vara opposition. Nu ska vi ställa frågor även om majoriteten svarar oss med en pekpinne i skallen om vad vi borde säga, vad vi borde vara nöjda med och vad medborgarna (företagarna) vill ha. Vi är medborgarna. Vi för medborgarnas talan. Organisationen är ett verktyg att uppnå politiska mål. Moderaterna bygger en organisation som passar deras syfte och vi ska protestera mot det. Men vi måste också befinna oss i verkligheten och driva verklighetens frågor (som t ex grovsopehämtning, barnomsorg, skola, äldreomsorg, hemtjänst, snöröjning mm).

måndag 7 februari 2011

Barnrikehus - något för 2010-talet?

Missade kommunstyrelsen idag. Missade BVCbesök. Och inskolningen på förskolan hamnade på is. Men jag var med i skolan i alla fall. Ja, sjuka barn ger ändrade planeringar. Det var väl inget ärende jag hade tänkt att sticka ut i på KS dagordning, så det ordnar sig, det kommer nya möten. Det var värre med BVC som inte kunde erbjuda en ny tid förrän om över en månad, och då får vi ändå träffa en annan sköterska för att det ska funka. Märkligt. Jag har träffat samma person på BVC sen Storasyster var bebis för över åtta år sedan. Och nu har ju BVC flyttat tillsammans med alla de andra familjeverksamheterna till det nya Familjens hus, som jag är så nyfiken på. Men tydligen har man häcken full.
Det föds ju enormt mycket barn och har så gjort under hela 2000talet. Det är brist på förskoleplatser och klasserna i våra skolor blir också större och större. Varför är det alltid så att det känns som om framförhållningen är noll?
På förra KS meddelade kommunalråd Kjell Jansson (M) att den nya standarden för bygglov av villa kommer att ligga på 200 kvadrat + 60. Samtidigt byggs inga större hyresrätter än 4or på ca 80 kvadrat. Familjerna blir större, men så länge de inte har råd med en jättevilla så får de förbli trångbodda. Idag har jag på www.maklarhuset.se hittat två bostäder som skulle kunna passa min familj. Den ena kostade ca 2,1 miljon, den andra 2,5 + månadsavgift (eftersom det var en bostadsrätt). Går jag in och söker på hyresrätter finns ingenting större än en trea på 58 kvadrat.
På fyrtio eller femtiotalet byggdes några s k barnrikehus, där familjer med många barn (och då menar jag betydligt fler än tre) kunde bo. På den tiden var det ju inte standard att varje barn skulle ha eget rum, men ändå, skulle det inte vara idé att låta det kommunala bostadsbolaget bygga några hus med större lägenheter? Vad jag förstår så har en av de stora hyresvärdarna i stan EN sexa i sitt bostadsbestånd. Jag skulle mer än gärna se några huskroppar med lägenheter på 4-6 rum och kök. Det behöver inte vara lyxstandard (för då har ju ingen råd att bo där), men anpassat för barnfamiljer med tvättmaskiner som är tillgängliga (i stuga eller i lgh), lättstädade badrum, slitstarka material, små sovrum, större barnsäkrade kök etc. Runtom trevliga, lummiga grönområden, fruktträd, bärbuskar, sandlådor och bänkar att sitta på.

söndag 6 februari 2011

En broms i inskolningen

Jaha, redan efter första dagen på förskolan var Skruttet dålig i magen och jag tänkte att hon kanske inte var van med maten. Hon åt ju fyra portioner och satt kvar vid bordet långt efter att de andra somnat. Men kanske var det förkylningen som redan då visade sig. Små barn blir ju ofta dåliga i magen då de är förkylda. Den taskiga magen fortsatte och natten mellan lördag och söndag fick hon feber och började snora. Så nu blir det andra käppar i inskolningshjulet.
Jag var beredd på att hon skulle bli sjuk i början av dagistiden, men eftersom hon har äldre syskon trodde jag inte hon skulle åka på bakterier första dagen.
Hur som helst har jag googlat lite på tredagarsinskolning eller föräldraaktiv inskolning som det också kallas, mest av förskolor som använder sig av metoden och det tyder väl på att det låter lite mer vetenskapligt belagt att använda den benämningen. Vad jag förstår finns ingen forskning på de olika metoderna och vilken som är bäst, bara några studentuppsatser och spridda uttalanden i dagspressen. Många föräldrar och pedagoger är av allt att döma positiva till tredagarsmetoden. Vad barnen tycker verkar mindre uträtt. Man konstaterar att bakslag sker även i den traditionella inskolningsmodellen.
Huvudsaken är dock, enligt tillfrågade experter som t ex Gunilla Niss som varit med och utformat den traditionella metoden, att det finns en pedagog för barnet när föräldern inte är där, att det sker en anknytning och att barn och föräldrar känner sig trygga med upplägget.
Jag är fortfarande skeptisk och tror att mycket av den positiva inställningen till tredagarsmetoden inte ligger i barnets bästa utan i föräldrar och pedagogers intresse. Visst är det jobbigt för pedagogerna att ha föräldrar där hela dagarna, men tänk så mkt fortare det går. Efter tre dagar är de borta och under tiden kan verksamheten flyta på som vanligt eftersom föräldrarna står för all omsorg om sitt barn under de tre dagarna. I den traditionella modellen kan man ju behöva avvara en pedagog i veckor i värsta fall och verksamheten står nästan still eftersom man inte kan ha grupper eller gå iväg från förskolan under inskolningen.
För de stressade föräldrarna är det givetvis en fördel att redan efter tre dagar kunna gå tillbaka till sitt jobb, åtminstone fem timmar om dagen och med beredskap att hämta sitt barn på förskolan om det inte fungerar. Vem avgör om det fungerar? Det gör pedagogerna. Hur mkt kan ett barn gråta och man fortfarande anser att det fungerar?
Jag drar ett skräckexempel från min mellandotters dagistid. Hon var svårinskolad och hon är fortfarande inte helt lätt att lämna på förskolan. Hon grät när jag lämnade, jag fick bända loss henne från min kropp, hon skrek. Klumpen fanns alltid i min mage. En dag när jag hämtade henne var en vikarie på avdelningen och hon sa; Ja, idag har hon ju inte gråtit HELA dagen, så det är ju rätt så bra.
I say no more....

fredag 4 februari 2011

Efter dag två

Tredagarsinskolning går ut på att barnet ska uppleva att föräldern, som ju är med barnet hela dagarna på förskolan i minst tre dagar, uppfattar förskolan och pedagogerna som någonting positivt, att föräldern ger sitt godkännande till miljön och människorna som vistas i den. "Titta, det är jättekul här" typ. Det är ungefär samma tanke som när pedagogen gör hembesök några dagar innan barnets start på förskolan. Barnet ser då att föräldrarna bjuder in den här personen i sitt hem, bjuder på fika, etablerar en första kontakt på hemmaplan.
Och det handlar ju mycket om det. Barnet måste känna att det här är okej för mamma eller pappa, det här är något som den jag litar mest i världen på rekommenderar av hela sitt hjärta. Men det handlar också om tillit och trygghet.
Vid den traditionella inskolningen finns en pedagog som särskilt bryr sig om och fjäskar för mitt barn under inskolningen. På det sättet vinner pedagogen barnets förtroende och tillit och innan jag som förälder lämnar mitt barn en kort stund har jag sett att barnet accepterar och tyr sig till pedagogen. Jag lämnar också bara korta stunder och då framgår det om barnet också vänder sig till pedagogen när det är ledset eller behöver hjälp. När jag sedan lämnar barnet och återgår till arbetet, så kanske barnet är ledset, men jag vet att det finns en person som speciellt ser mitt barn och som mitt barn vänder sig till för att få tröst.
Min dotter har sett pedagogerna, men hon upplever dem nog som andra barns mammor som också sitter där på golvet(vi är ju trots allt två mammor som sitter där också). Hon har sökt ögonkontakt med dem, kollat om de är med på bus och säkert även avlagt något leende. Men från det till att jag skulle lämna henne där. Hon skulle nog lika gärna söka tröst hos den andra mamman som sitter där, hon förstår inte att det här är människor som är där för henne.
Det är inget fel på pedagogerna, de är jättegulliga och kompetenta. Det finns också tillräckligt med personal. För en grupp på snart tio barn finns tre pedagoger plus en extra som hoppar in på förmiddagarna, vilket gör att man kan dela gruppen, gå ut med barn som gråter så mycket att det smittar och förhindrar aktiviteter med övriga gruppen. Det är verkligen jättebra. När jag själv arbetade med att skola in nio stycken ettåringar på en gång, var vi två. Vi kunde aldrig dela gruppen och ett gråtande barn som smittade blev en katastrof för hela gruppen.
Hur som helst, jag söker nu vetenskapliga texter som förordar tredagarsinskolning. Jag vill veta på vilket sätt detta påverkar barnet. Själv känner jag mig som jag lurar henne; sitta där på golvet och leka i tre hela dagar (kom igen, hur naturligt känns det? Jag är ändå förskollärare snart, tänk på människor med helt andra yrken...) och sen bara lämna barnet där tillsammans med det som hon antagligen uppfattar som andra, mycket ledsna, barns mammor som redan har famnarna fulla. Tips på vetenskapliga texter om inskolningsmetoder, och framför allt tredagarsinskolning eller heldagsinskolning, tas tacksamt emot i kommentarsfältet.

Har jag gjort rätt?

Trött efter första dagen "heldagsinskolning" på förskolan. Visst har dottern varit glad och lekt hela dagen, men vad vet jag vad hon kommer att tycka när inte jag är med? Hon är ju noga med att hela tiden kolla upp att jag är kvar, söka bekräftelse och uppmärksamhet. Personalen har fullt upp med de andra barnen kan man säga. Sju stycken som började inskolningen för två veckor sedan och sen två som började tillsammans nu. Ungefär hälften av de "färdiginskolade" barnen gråter. Gråter mycket. Och "fröknarna" har famnarna fulla om man säger så.
Och jag funderar på om jag gjort rätt. Var det rätt att placera dottern på en helt ny avdelning där alla barn ska skolas in samtidigt? Där alla barn är runt året? Där ett helt nytt arbetslag ska ta form, skapa rutiner, skapa en barngrupp? Hade det varit bättre i en etablerad grupp, där de nya kunde få extra uppmärksamhet, trots att det skulle vara 18 i den gruppen?
Så tänker jag att jag inte gillar heldagsinskolning, eller s k tredagarsinskolning. Jag är inte beredd att lämna mitt barn där ensam nästa vecka. Jag vill inte att hon ska gråta som de andra barnen. Jag kan inte leva med det. Nackdelen för personalen måste ju vara att vi föräldrar som sitter där hela dagarna ser hur mycket barnen faktiskt gråter. Annars kan de ju säga när vi kommer och hämtar att "hon var lite ledsen, men det gick över sen...". Nu ser vi ju att flera barn faktiskt gråter mestadels av dagen.
Vad beror det på? Om ni frågar mig så är barnen inte färdiginskolade. När man gör en massinskolning av ettåringar på en helt ny avdelning med ett nytt arbetslag så kanske inte tredagarsinskolning är att föredra. Jag vet inte, jag bara tänker så.
Det här skulle jag ha skrivit i morse, men datorn krånglade. Jag tänker skriva reflektioner efter dag två när jag hunnit reflektera. Återkommer.

Boendedemokrati

Jag vet att det finns ett ord som heter boendedemokrati. Jag vet inte vilka det omfattar. Jag vet inte ens om det är det jag är ute efter, men lite information kunde vara på sin plats.

Tidigare hyrde vi vår lägenhet av kommunen, en av de minst engagerade hyresvärdar man kan tänka sig. Information saknades totalt och direktiven till företaget som skötte fastigheterna var att göra "så lite som möjligt". När fastighetsskötaren menade att vårt kök måste bytas ut, hade kommunen en egen expert som de skickade hit för att fotografera och besiktiga innan han kom fram till samma slutsats.

Under förra året gick vi och oroade oss för vad som skulle hända vid en beryktad försäljning av kvarteret. Ingen information kom. Den första september 2010 fick vi ny hyresvärd. De verkar inte heller ha gått nån kurs i informationsteknik. Än så länge har vi inga nya hyreskontrakt och idag kan vi läsa i lokaltidningen att det ska byggas 24 nya bostadsrätter i kvarteret. Inflyttning våren 2012, om ett år alltså. Huruvida vårt hem ingår i bostadsrättsutbudet framgår inte, men på bilden är vårt hus och ett par till lite suddiga, kanske ingår de inte? Försöker gå in på www.maklarhuset.se och söka på kvarteret Balder i Norrtälje, men Internet explorer slutar fungera varenda gång, så där går inte att få någon mer information. Vad kostar det att bo hemma? I framtiden...

Hur som helst vore det trevligt att få veta någonting för snart måste vi organisera om lite grand. Spjälsängen ska ut, nioåringen måste få ett eget krypin. Men det är ju intressant att först veta vad hyresvärden ämnar göra med huset.

onsdag 2 februari 2011

Allas möjligheter

Antalet fattiga barn i Sverige ökar för första gången sedan 1997. Idag finns en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. De fattigaste grupperna är barn till ensamstående och barn med utländsk bakgrund. Allra fattigast är barn med utländsk bakgrund och ensamstående förälder. Av dessa är vartannat barn fattigt medan barn med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar endast är fattiga i enstaka fall (3,5%).
Det finns många sätt vi kan och måste jobba för att utjämna skillnader mellan de som har och inte har i vårt samhälle. Idag föds barn i Sverige med avsevärt olika förutsättningar, de går i skolor som enligt europeiska undersökningar inte uppfyller kraven på likvärdighet. Barn föds in i en värld, en mall, en klass som är svårare och svårare att klättra ur. Samhället erbjuder inte längre de möjligheter som gör att vi alla kan lyckas. Nu står hoppet till tävlingar som Idol och Talang för de som inte föds med silversked i munnen.
I Norrtälje kommunfullmäktige har undertecknad och Hanna Stymne Bratt (S) motionerat om att kommunen ska undersöka behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. Vi tror att detta är en service som skulle möjliggöra heltidsarbete för många ensamstående kvinnor, men vet att det även finns många sammanboende som inte kan arbeta så mycket som de vill och kanske behöver p g a barnomsorgens otidsenliga öppettider. På många arbetsplatser krävs att du arbetar kvällar och helger för att erbjudas heltidsarbete och är du ensamstående med små barn och svagt nätverk är ju detta en omöjlighet.
Andra motioner i Norrtälje kommunfullmäktige som skulle förbättra situationen för de fattiga barnen är t ex motionen av Kristian Krassman (S) om en avgiftsfri skola, en skola där alla barn kan ta del av allting utan att bekymra sig om att aktiviteten på friluftsdagen kostar pengar, teaterbesöket, luciaframträdandet och skolresan kostar pengar. En annan motion av Krassman berör SFIelevers möjlighet att få praktikplatser inom kommunala verksamheter. Det är indirekt en motion som förbättrar de fattiga barnens situation då föräldrar med utländsk bakgrund kan få in en fot på den svenska arbetsmarknaden, lära sig språket, skaffa sig kontakter och i förlängningen kanske också får ett arbete som gör att de kan försörja sig och sina barn.
Inom vänsteroppositionen i Norrtälje kan vi inte acceptera de klyftor som allianssamhället har skapat mellan fattiga och rika barn. Vi kommer att fortsätta peppra kommunfullmäktige med motioner om hur vi ska komma tillrätta med de skilda världarna som ska skapa framtidens likvärdiga vuxna.

Ett nytt steg - eller hur synen på saker och ting ständigt förändras

Idag börjar min yngsta dotter i förskolan. Visst är det en dag som förändrar alla våras liv, i familjen alltså. Jag får hela tiden frågan hur det känns och, med en känsla av att jag borde känna skam för detta så svarar jag att det känns skönt. Det är klart att en moder nu ska känna separationsångest och skuld för att hon lämnar bort ett så litet barn, att hon är hemma så länge det bara går. För mig, som inte gjort något avbräck i studier eller politiskt liv, sedan min dotter föddes, känns det tvärtom som att det nu blir bra att kunna sitta i skolan eller på ett möte och ha full koncentration på det som sägs samtidigt som min dotter får leka och delta i, för henne, åldersadekvata aktiviteter. Föräldrarledigheten som finns kvar kommer väl till pass under t ex somrar och lov. Kanske räcker den också att dryga ut med så att jag under en längre tid slipper arbeta heltid. För mig har förskolestart vid ett års ålder och deltidsarbete kombinerat med fortsatt föräldrarledighet alltid känts som ett bättre alternativ än att vara hemma så länge det går (till ettochetthalvtår) och sen börja jobba heltid direkt.
Men synen på vad som är bra och dåligt för oss varierar med vilka vi är och vilken tid vi lever i. När jag var på ett föredrag om en långtidsutredning för flera år sedan berättade föredragaren hur psykologer och experter förr menade att det skulle vara minst 4 år mellan barnen i en syskonskara för att barnen skulle få tillräcklig uppmärksamhet från föräldrarna och få en bra utveckling. Sedan ändrade man i reglerna för föräldrarpenning och du kunde endast behålla din grundande lön om barnen föddes med max 2,5 års mellanrum. Strax efter började expertböcker och föreläsningar också förespråka max 2,5 år mellan barnen som det bästa för barnen. Visst är det underligt.
Vi ska göra en heldagsinskolning och för att nu göra alla som inte har barn i dagisålder insatta så ska jag förklara hur detta skiljer sig från den typ av inskolning som varit dominerande under många år.
En traditionell inskolning tar ca 3 veckor. Första veckan är barnet ungefär en timma om dagen på förskolan tillsammans med sin förälder. Föräldern ska sitta och vara tråkig och pedagogerna ska vara roliga och locka till sig barnet. Efter en veckan förlängs vistelsetiden successivt samtidigt som föräldern börjar gå i från korta stunder. Efter ungefär tre veckor har barnet hunnit både äta och sova på förskolan och räknas som färdiginskolad.
En heldagsinskolning, eller tredagarsinskolning som den också kallas på vissa håll, innebär att föräldern är med sitt barn minst tre hela dagar på förskolan och sen ska det vara klart. Föräldern tar på förskolan allt ansvar för sitt barn, byter blöja, hjälper till med kläder mat och vila. Nu är det istället pedagogerna som ska vara tråkiga (har inte frågat varför än...).
Enligt Gunilla Niss, som är lite av mamma till den traditionella inskolningen, så orkar barnet inte vara i förskolemiljön mer än någon timma första veckan. I den nya inskolningsformen kommer vi helt plötsligt att från dag två tillbringa fem timmar i förskolan. Och, där jag tidigare hört talas om denna modell, tar inskolningen tre dagar. Helt plötsligt styrker experter denna metod och menar att den är bäst för barnet. I vårt fall har man sagt två veckor, efter tre heldagar börjar man lämna ett par timmar.
Varför går man då över till heldagsinskolning? När jag tidigare hört om modellen har den alltid kallats tredagarsinskolning och det är lätt att misstänka att det hela handlar om att föräldrarna behöver komma ut i arbete snabbt. Min erfarenhet är att många föräldrar tycker att det är träligt att vara på förskolan ett par timmar varje dag i tre veckor och att många också har chefer och arbetsledare som ligger på för att de snabbt ska vara i arbete igen. Det blir en pers att inskolningen tar så lång tid och att barnet direkt efter inskolningen dessutom blir sjukt gör inte saken bättre. I dagens arbetsliv finns inte utrymme för långa inskolningstider eller vabbande föräldrar.
En annan aspekt är att föräldrarna på detta sätt får en större insyn och förståelse för det arbete som bedrivs i förskolan. Kanske förstår man varför man inte kan komma och gå som man vill, kanske ser man att personalen har fler barn än ens eget att ta hänsyn till. Ja, man förstår det ändå, men när man ser det i verkligheten kanske det liksom blir mer verkligt. Det är också en möjlighet för personalen att lära känna föräldrarna på ett helt annat sätt och att se samspelet mellan förälder och barn när föräldern tillåts vara sig själv och inte bara anstränger sig för att vara tråkig.
Det finns säkert för och nackdelar med båda metoderna. Jag kommer att blogga om hur vi upplever denna metod här. Samtidigt kommer jag att dra paralleller med hur jag med mina egna barn samt på min arbetsplats upplevt den traditionella inskolningen.
En annan sak som skiljer den här inskolningen från en vanlig är att det till mångt och mycket är en gruppinskolning. Det är en helt ny avdelning där alla barn är nya och det inte finns någon trygg grundgrupp att utgå från. Detta har jag varit med om både med min äldsta dotter samt på min arbetsplats, men det är ändå intressant att studera och observera. T ex innebär ju denna gruppinskolning som samtidigt är en heldagsinskolning att ganska många vuxna kommer att finnas i lokalerna till en början. Hur upplever barnen detta? Och hur normal blir pedagogernas arbetssituation som de visar upp för föräldrarna?