måndag 19 december 2016

om badhus och simundervisning

På kvällens kommunfullmäktige ställde Liberalerna en interpellation om privata och ideella organisationers rätt att bedriva simundervisning i vårt kommunala badhus. Jag är inte helt på det klara om fallet var att de inte fick vara i badhuset med sin simundervisning alls eller att de tyckte att hyran var för hög (jag har hört lite olika uppgifter). Hur som helst så förklarade den centerpartistiske ordföranden i Kultur och fritidsnämnden att kommunen har en väl utbyggd och tillräcklig simundervisning och att inga privata alternativ är önskvärda, de är inte heller möjliga med den policy som Kultur och fritidsnämnden har idag. Den centerpartistiske ordföranden lyfte också den skräck han uppenbarligen bär på att badhuset ska behöva stänga för allmänheten för att t ex simundervisning ska kunna pågå. Det var ju samma argument som han anförde när jag ifrågasatte de fyrdubblade avgifterna som Norrtälje simklubb nu får betala för hyra av simbanor för vissa verksamheter i klubben. Liberalerna kontrade med att är det något ett badhus kan vara avstängt för allmänheten för, så är det just simundervisning, och syftet med interpellationen var att få en utökad simundervisning som skulle kunna komma fler till del. Liberalerna hänvisade till Fyrishov i Uppsala som har all simundervisning privat och med detta menar de att simundervisningen sker helt utan kostnad.

I Vänsterpartiet är vi överens med Liberalerna om att simundervisning skulle kunna komma fler till del. Vi tycker att det är ytterst viktigt att alla i en skärgårdskommun får lära sig att simma. Vår linje i detta är att kommunen bör erbjuda alla gratis simundervisning. Det skulle visserligen inte ske helt utan kostnad för kommunen, som i Uppsala. Saken är väl den att det inte sker helt utan kostnad i Uppsala heller, det är bara den skillnaden att det där blir de enskilda familjerna som får betala. I Vänsterpartiet vill vi att simundervisningen ska vara helt utan kostnad för familjerna. Så viktigt tycker vi att det är.

När jag växte upp i Norrtälje kommun fick alla fastboende barn i kommunen gratis simundervisning. Vi gick alla på den, även de som kanske bara doppade sig någon gång i det kalla vattnet. Idag är simundervisningen utomhus på somrarna sedan flera år privatiserad och den är inte billig. Du betalar närmare tusen kronor för en vecka och till detta kommer märkesköp i mängder. Den familj som då har flera barn och dessutom är osäker på om de verkligen är så förtjusta i att bada anmäler dem knappast till denna simskola. Betalar du så mycket pengar vill du vara säker på att ditt barn också doppar sig. De barn som allra mest behöver simskolan är alltså inte de barn som kommer att delta i den.

Om kommunen väljer att själva arrangera simskolor utomhus och inomhus i det nya fina badhuset samt i de andra badhusen i kommunen eller om de väljer att anlita privata eller ideella organisationer torde vara tämligen ointressant för den som ska lära sig att simma. Det kan vara bra att det finns flera olika metoder (för det gör det) som tilltalar olika personer. Det kan vara bra att simskolorna vänder sig till olika åldersgrupper osv. Det viktiga för oss i Vänsterpartiet är att det är utan kostnad, eller till en väldigt låg kostnad, för familjerna. Det viktiga är att simundervisningen når alla.

torsdag 1 december 2016

Diskussion eller krig? Var så god.

Klyftorna i samhället och politikerföraktet växer ikapp med varandra. Båda avhängiga varandra och lika farliga. Med hjälp av sociala media har det blivit lätt att raljera med såväl egna partikamrater som motståndare. Ibland får jag uppfattningen att hela nätet är uppbyggt för att hitta motsättningar och sedan samla så många som möjligt på "sin sida" mot ett opersonifierat motstånd, våra förtroendevalda politiker kan gärna få vara de som ger ansikte åt detta motstånd.




I den representativa demokratin väljer vi representanter genom fria och demokratiska val. De representanter vi väljer förväntas sedan representera våra åsikter och våra behov i fyra år. Det är dock inte alla grupper i samhället som finns representerade i  den grupp av människor som ställer upp och väljs in som förtroendevalda representanter. Det kan vara en orsak till att många inte känner sig representerade av de förtroendevalda vi har idag. Att inte alla grupper finns representerade har ju också olika orsaker. En av dessa skulle kunna vara att många idag kräver att politiker ska vara klanderfria; de ska ha betalt sin TV-licens, inte köpa piratkopierade märkeskläder på semestern och de ska inte åka taxi eller flyga för mycket, de ska vara väl insatta i alla frågor, stora som små och aldrig glida på svaret, då hängs de ut och spottas på. Det gör att många inte är intresserade av förtroendeuppdrag idag. Vem vet när en missar en kolumn i försäkringskassans blankett och åker dit för vabfusk? En annan orsak skulle naturligtvis också kunna vara kulturen, normen; de allra flesta förtroendevalda är i övre medelåldern, de är svenskfödda och ofta män. Visserligen finns idag både personer med utländsk bakgrund och kvinnor bland våra förtroendevalda, mer ovanligt är att vi träffar på personer med olika funktionsförmågor, särskilt psykiska, hemlösa, fattigpensionärer m fl. Detta är också grupper som fått det sämre i och med den långa tid av borgerlig politik och ökade klyftor i Sverige.




Det som varit på gång några år nu och som jag känner ökar är att många efterfrågar de förtroendevaldas engagemang och dialog, men flera av de som gör det vill inte ha dialogen. Då försvinner ju motståndaren, Den Andre, den som ska representera det onda. Jag har framför allt lagt märke till detta i olika facebookgrupper där engagerade medborgare bildat en grupp för att driva vissa frågor. I grupperna diskuteras ofta hur medborgarna ska kunna påverka de inkompetenta politikerna, hur de ska kunna få dem att lyssna, tvinga dem till dialog. Om någon förtroendevald, som ju också är en medborgare med intresse i olika sakfrågor, finns i gruppen och försöker föra en dialog, blir det ofta ramaskri; gruppen är för medborgare, inte för politiker!!! Motsättningen är ett faktum. Jag har som sagt sett detta i flera år, men jag tycker att det ökar. Jag känner att jag själv väljer att inte kommentera inlägg på facebook trots att jag är intresserad av frågan och gärna skulle vilja ha en diskussion om den. Jag väljer att inte kommentera för jag vet att den med partipolitiskt engagemang inte får en diskussion utan ett krig.




Jag har begått många misstag i mitt liv, gjort fel, tagit miste. Det har jag gjort som privatperson, vanligt människa, som yrkesmänniska och som politiker, förtroendevald. Det är ingenting jag hymlar med. Jag kan inte allt, jag vet inte allt, jag är av den stammen som tror att det räcker att göra sitt bästa. Jag skriver även inlägg i vredesmot på sociala media någon gång då och då trots att jag vet att det kanske inte alltid är det bästa forumet att ta ut en konflikt.


Visst finns det förtroendevalda som har en annan inställning, precis som det finns privatpersoner som alltid anser sig ha rätt, som mansplainar och dominerar. Jag ser dagligen hur det händer, inte minst från förtroendevalda på ganska så höga poster, man fjärmar sig, man försöker lösa problemen från någon slags metanivå som blir obegriplig för de som inte är insatta. Och när man blir ifrågasatt går man i försvarsställning. Motsättningen är ett faktum. Det blir ingen diskussion, det blir ett krig.




Jag är inte övertygad om att den representativa demokratin är det bästa sättet att driva ett land, men jag är övertygad om att det inte är det sämsta sättet heller. Just nu vet jag inget annat lika bra sätt. Däremot ser jag en rörelse i samhället som undergräver förtroendet för den representativa demokratin. Vad det kommer att leda till vet vi inte. Jag vill inte bidra till denna rörelse (av vilken stora delar förmodligen inte alls har som syfte att undergräva demokratin), men samtidigt blir jag en del av den varje gång jag försöker föra ett samtal. Jag blir då politikern som per definition inte vet någonting om verkligheten. Det är egentligen bara SDs ledamöter som vet något om verkligheten. De är också de enda som kan slåss med järnrör, lyfta arvode utan att gå på möten osv utan att ifrågasättas som goda representanter för vanligt folk.


Medborgarna vill ha dialog med de förtroendevalda, men när de bjuds in till samtal så dyker väldigt få upp. När förtroendevalda dyker upp på möten som medborgarna själva ordnat för samtal blir hånade och får inte yttra sig för det är inte ett möte för dem, det är ett möte för vanligt folk.


På Kuba har de bara ett parti, alla tillhör det partiet. Folkets representanter väljs i kvarteren där man bor. Jag tänker inte gå i försvar för det system som finns på Kuba, men, jag kan ändå tänka att det kan finnas bra saker som vi kan lära oss, även från Kuba. Kanske skulle kontakten med, och förtroendet för våra folkvalda vara större om vi valde en representant från vårt kvarter? Om det var vår granne som representerade våra behov och synpunkter? Jag vet inte. Idag sprids bilden av förtroendevalda som några världsfrånvända ickemänniskor, ibland tror jag att även vi förtroendevalda sväljer den bilden av oss själva. Vi är inte verkliga och därför kan man också ställa orimliga krav på oss och sen känna att det är helt okej att samla en mob mot enskilda personer på nätet om de inte kan leva upp till kraven.


Politiker ska ta ansvar för sin politik och sina beslut, det har medborgarna rätt att ställa krav på. Men politiker är inte overkliga, de allra flesta lever i samma verklighet som vi andra, de allra flesta är helt vanliga människor, vars barn går i skolan, vars föräldrar behöver plats på hemmet, vars moster är i behov av ledsagare, de är vanliga människor som behöver tillgång till kommunikationer och kultur. Om vi utgår från det och är öppna för samtal och kompromisser (gäller båda sidor) så kan vi kanske nå en fungerande representativ demokrati i stället för att de som vill åstadkomma en bredare demokrati istället bara åstadkommer ett samhälle där den som skriker högst är den som sätter dagordningen.


Detta är inte ett försvarsinlägg för politiker som har gjort misstag eller skött sina uppdrag på ett otillfredsställande sätt. Det är ett försvarsinlägg för den representativa demokratin, som jag tycker att vi ska ta hand om. Det finns en rad exempel på när den har fungerat mindre bra, på såväl, riks- landstings- och kommunnivå bara på senare tid, men det betyder inte att vi behöver skrota den. Vi kan ifrågasätta den, vi kan diskutera den och vi kan förändra den tillsammans. Byt ut de politiker ni tycker har tagit felaktiga beslut vid nästa val, kandidera själva som förtroendevalda, men byt inte ut den representativa demokratin förrän vi har hittat ett fullgott alternativ.

tisdag 22 november 2016

Om Trumpifiering och det uppenbara hotet av politikerföraktet

Jag tror att vi i Sverige var mer chockade än vad folk i övrigt runtom i världen var över att Trump vann det amerikanska valet och nu blir amerikansk president med makt över den kanske största vapenarsenalen i världen och, som om det inte räckte, också över "Knappen" med stort K. I Sverige trodde vi att detta var omöjligt. Vi trodde inte att det som vi ser som en av de största demokratierna i världen, som alltid varit demokratins förkämpe i världen och  haft ett finger med i spelet vid alla stora konflikter i världen, alltid som representanter för det goda, vi trodde inte att detta kunde hända.

Och kanske är vi mer naiva än andra, jag har alltid velat se detta som något positivt, jag tycker av hela mitt hjärta att naivitet är en trevlig egenskap, vi dömer ingen på förhand, vi vill tro alla om gott, att människan är god i grunden. Därför har vi nog i vår naivitet inte sett att USA faktiskt inte är en demokrati i egentlig mening. Ja, de väljer sin president i demokratiska val, men det kanske krävs lite mer? I vår övertygelse har vi svårt att ifrågasätta den liberala staten som det enda idealiska styrskicket. Enligt gängse mening är demokrati också detsamma som ett kapitalistiskt samhälle, vi ifrågasätter väldigt sällan att det ser ut så. Den representativa demokratin ser vi som att personer representerar oss genom vår röst, men de representerar oss inte som enskilda personer utan som företrädare för ett parti. Det är i de flesta stater som betraktas som demokratiska omöjligt att välja representanter som inte företräder ett parti.

Ett land som alltid har fått representera det onda i världspolitikens konflikter är Ryssland, eller tidigare Sovjetunionen. Det spelar ingen roll om det landet har kallat sig för kommunister eller för en kapitalistisk demokrati, de har ändå alltid fått rollen av det onda. Det som nu är både skrämmande och lite intressant är ju att USA (det godas ständiga representant) har fått en president som är kompis med presidenten i Ryssland (det ondas ständiga representant). Hur kommer världskonflikter att lösas i framtiden? Vem representerar det goda och vem är ond?

Hur demokratiskt är då USA? Är det så som vi i Sverige nu förfaras över, att en majoritet av det amerikanska folket har en skruv lös? Eller vad är det egentligen som har hänt?

Om vi tittar på den här bilden så ser vi att knappa 20% av den vuxna befolkningen i USA röstade på Trump. Det är endast en liten andel fler än vad som sympatiserar med Sverigedemokraterna i Sverige. Den största andelen av den vuxna befolkningen i USA har av olika anledningar inte röstat i detta val. Det beror säkert på en mängd olika orsaker, men vissa av dem går säkert att finna även här i Sverige. Den representativa demokratin har på många sätt misslyckats i sitt uppdrag att representera medborgarna och allt oftare ser vi uttryck som "inte min talman", "inte min minister", inte min representant helt enkelt. Hur vi har hamnat här är svårt att säkert säga, men klyftorna i samhället har ökat. I USA är klyftorna enorma. Ett av världens mest framgångsrika länder på många plan, men också med en stor andel fattiga och marginaliserade människor. När klyftorna i allmänhet ökar, t ex genom avdrag för de som har det ganska bra (jobbskatteavdrag, RUTavdrag, ROTavdrag mm) och sänkta bidrag för de som har det allra sämst (sjukförsäkring, akassa, höjda patientavgifter och andra höjda avgifter för samhällsservice som främst nyttjas av de svagaste), så ökar även klyftorna mellan de folkvalda och folket. De ökade klyftorna har också lett till minskade resurser i de offentliga kassorna då pengarna gått som vinster i vissa flinka företagares fickor. Minskade resurser i de offentliga kassorna medför att politikerna får svårt att gå folket till mötes, det enda de kan göra är att presentera de effektiviseringar och neddragningar som väcker minst protester, d v s, de som drabbar dem som inte själva kan protestera. På detta vis bygger vi avstånd. Vi måste se bilden ovan som någonting som kan ske även i Sverige och i Europa (vilket skulle påverka oss).

"Det som händer i USA är farligt, men där finns också något mer. Det har växt fram en bred och kraftfullt rörelse kring presidentkandidaten Bernie Sanders och budskapet om ekonomisk jämlikhet tillsammans med feminism, antirasism och hbt-rättigheter. I den växande rörelsen, oavsett om det är USA eller Europa eller någon annanstans, där finns ett stort hopp.
Vi ska lära oss av det som hänt men inte fastna i uppgivenhet. När andra försöker splittra oss svarar vi med sammanhållning. Vi ska samlas och bygga något bättre. Sörj inte, organisera er."


Politiken och samhällets ideal pendlar fram och tillbaka. Det vilar just nu ett hot mot världen, hotet kan beskrivas som ett utbrett politikerförakt. Jag säger inte att politiker inte gjort sig förtjänt av detta, men är det värt att offra demokratin? Jag minns en SSU-affisch från min ungdom. Några människor klängde över ett taggtrådsstängsel för att fly. Texten löd: Det finns anledningar att inte rösta. Vilken är din? jag tänker ofta på den affischen. Jag tänker på att om människor i Sverige föraktar politiker så mycket att de struntar i att rösta så finns det människor som står redo att ta över och förändra vårt samhälle på ett sätt som säkert inte är människornas önskan. En representativ demokrati bygger på att vi röstar, även om det blir på det minst dåliga. Vi är alla lika ansvariga för vår demokrati och våra politiska företrädare.


måndag 7 november 2016

Spelet om budgeten

Idag var det dags för budgetdebatt i Norrtälje kommunfullmäktige. Samverkansstyret, bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern hade lagt fram ett mastigt budgetförslag som vi andra partier försökte förhålla oss till. Det gjorde vi på lite olika sätt, kan jag säga, men alla våra andra förslag var ju beroende av Styrets förslag som utgångspunkt. Inga andra partier har ju på samma sätt haft tillgång till tjänstemän och siffror som gjort att de med någon större säkerhet har kunnat peka på kostnader och intäkter.
Det välbetalda oppositionsrådet, som egentligen bara representerar sitt eget parti som alla vi andra gruppledare, yttrade visserligen att det var det sämsta budgetförslag han sett på 25 år. Själv hade han åstadkommit ett löst blad med siffror, ingen text som förklarade på vilket sätt han och moderaterna föreställde sig att dessa pengar skulle plockas in/delas ut eller någon slags vision. Där fick han ju hjälp kan jag avslöja av ett annat oppositionsparti, SD, som bara hade en vision och sedan yrkade bifall till de siffror som Moderaterna lade fram.
Precis som förra året hade oppositionsrådet en debattartikel om budgeten införd i lokaltidningen samma dag som den kommunala budgeten också skulle behandlas. I artikeln slår han fast att samverkansstyrets usla budget skulle gå igenom med stöd av Vänsterpartiet. På liknande sätt har han tidigare gått ut i en artikel och slagit fast att parkeringsstrategin skulle gå igenom med stöd av Vänsterpartiet. Jag vet inte vilken källa oppositionsrådet använder sig av, men tydligt är att han är desinformerad när han går ut i pressen.
Och sanningen är ju en helt annan.
Det fanns skillnader mellan de olika budgetförslagen som låg på bordet vid dagens fullmäktige, men som jag redan tidigare nämnt så byggde de allihop i stor utsträckning på det förslag som styret lagt fram. KD hade till exempel ett förslag som bara skiljde sig på tre att-satser från det som samverkansstyret lagt. Den allra tydligaste skillnaden mellan Styret och de andra budgetförslagen som fanns idag, var att i stort sett alla andra partier ville lägga mer pengar till Kommunförbundet för vård och omsorg. Moderaterna och SD hade 12,9 mnkr mer, Liberalerna hade 16 mnkr mer och från Vänsterpartiet föreslog vi 23,5 mnkr mer till vård och omsorg (minns inte vilket av detta KD stöttade). Hur detta skulle finansieras fanns det dock delade meningar om; medan Moderaterna ville göra neddragningar på fr a kultur och utbildning för att också få till stånd en skattesänkning föreslog vi i Vänsterpartiet en skattehöjning. Vad alla oppositionspartierna var överens om var dock att besparingsbetingen på vård och omsorg var på tok för otydliga i förslaget från Samverkansstyret. I Vänsterpartiet är vi inte beredda på att acceptera ospecificerade neddragningar inom vården av gamla och svaga människor på över 20 miljoner kronor. Det är helt horribelt.
Jag kan med ganska stor säkerhet säga att det fanns en majoritet i fullmäktige idag för att tillskjuta mer pengar till Kommunalförbundet för vård och omsorg. Och. Om fullmäktige beslutat i budgetärendena i den ordning som från början var bestämd och betat av nämnd för nämnd hade detta kunnat bli verklighet. Den moderate ordföranden föreslog dock en annan ordning som gjorde att de olika budgetförslagen ställdes emot varandra i sin helhet.
 Det är en helt klart lättare modell som säkert besparade oss många timmar i fullmäktigesalen och det är också lätt att se vad samverkansstyret hade att vinna på den här hanteringen; finansiering och kostnader hänger ihop, inga tilläggsyrkanden som riskerar att stjälpa budgeten osv. Det är också möjligt att tänka att Moderaterna, som suttit länge vid makten i Norrtälje, kan känna styrets kval över detta och därför går med på denna hantering för att på något sätt kunna räkna med samma förståelse i framtiden, ett slags "visomaxlardettungaansvaretatthamakten"-perspektiv. För ärligt talat, här hade en samlad opposition kunnat fälla styrets budget. Vi kunde ha enats om ett antal ytterligare miljoner till vård och omsorg och yrkat på det. Hur mer resurser till detta sedan skulle trollas fram skulle inte vara vårt problem. Det är alltid de som sitter vid makten som har ansvaret att se till att de har stöd för sin budget innan den ska beslutas. Det bör givetvis ske i god tid innan budgetfullmäktige. Har de inte det stödet så får de problem. Stöd för sitt budgetförslag får man ju bland annat genom att förhandla med andra partier om man som i detta fall inte har majoritet. Här förhandlades det i sista stund med det största oppositionspartiet som genom sitt bifall till ändrad hantering räddade den sämsta budget de sett på 25 år. Samverkansstyrets budget gick inte igenom med stöd av Vänsterpartiet, som oppostionsrådet hävdar i lokaltidningen, det gick igenom med stöd av Moderaterna.

fredag 15 juli 2016

Tack alla starka kvinnor - det är vi som får jorden att gå runt

Förra veckan tillbringade jag på sjukhus med min dotter som opererades för en medfödd missbildning på lillhjärnan, Arnold Chiaris syndrom. Det var förstås en ansträngning att ta med sitt barn till ett sjukhus och låta okända människor skära i henne, alldeles intill hjärnan och centrala nervsystemet dessutom. Det var inte bara en gång som jag såg kniven slinta framför mina ögon när jag blundade, det var inte bara en gång som jag tänkte tanken att hon skulle vakna och hennes pigga, kloka ögon skulle vara dimmiga och borta. Hela veckan efter ingreppet fortsatte förstås oron då hon låg där med smärta och illamående och matades med starka mediciner. För patienter står tiden stilla på sjukhus. Det blir aldrig dag och natt, det bara pågår. Stressad personal som springer ut och in och tar prover, kontrollerar, medicinerar, byter skift, nya ansikten men samma intensitet. Ett sjukhus sover aldrig.

Titt som tätt kommer meddelanden från syskonen där hemma, de saknar sin mamma, de längtar efter sin storasyster, de vill att allt ska vara som vanligt. De biter ihop, de med, de sväljer sina tårar och det gör ont att tänka på. Jag hjälper min dotter med allt, vänder henne, matar henne, ger henne dricka och rättar till kudden. Efter ett par dagar behöver vi inte ringa på sköterskan varje gång, integritet och självständighetskänslan hos patienten upprätthålls bättre om det är mamma som hjälper till. Detta kanske blir speciellt påtagligt när det handlar om en tonårsdotter.

Samtidigt får jag meddelanden från väninnor i världen utanför. Den står inte still. En väninna är tvungen att ta sig till en stor europeisk stad för att hämta hem sin nedsupne, undernärde bror. Gula sidan ut. Pragmatiken. Ingen tid för sorgearbete eller sentimentalitet. Bara åka dit och hämta, vara tuff, ställa krav, ta skit. En annan väninna överöses av "skit" från sin dotter som mår dåligt, som bara vill vara med mamma, som bombarderar henne med mess från det roliga sommarlägret för att hon bara vill hem, som hotar skada sig själv om hon inte får komma hem. En annan väninna mottager meddelanden från sin dotter som längtar hem från en semester med pappa och "hans nya". Och det är gula sidan ut. Vi ska visa våra nära och kära att vi är starka, att vi stöttar dem, men att vi också ställer krav på dem. Att vi finns här. Att det liksom är vi som finns här.

Jag ser en kvinna med klump i magen som reser genom ett regnigt Sverige, jag ser en kvinna som sitter och stirrar på sin telefon, knyter sina händer och biter ihop när hon svarar sin dotter att bilen är trasig och hon inte kan hämta henne. Jag ser en kvinna som funderar hur hon ska gottgöra sin dotter med en "riktig" semester. Jag ser den kvinna som är min mor som tar hand om mina andra barn medan vi är på sjukhuset, som ser till att de får vara med om roliga saker och att de får känna sig trygga trots att hon själv är utom sig av oro. Jag ser ett sjukhus som aldrig står stilla fast tiden står stilla, vårdpersonal, varav de flesta är kvinnor, som sliter (jag tror en del är där dygnet runt) för att tillmötesgå varje patient, som känner sig otillräckliga, som ser att de inte kan ge vad som egentligen skulle behövas varje gång. De ser när det blir knasigt, men de kan, de orkar inte mer än kanske be lite lätt om ursäkt. Gula sidan ut. Pragmatiken. Ingen tid för sorgearbete eller sentimentalitet.

Många kvinnor i Sverige idag blir utbrända, s k utmattningssyndrom, går in i väggen. Jag känner flera stycken själv. Och det handlar inte om att de stressar för att hämta tidigt på förskolan, för att ordna hippa kalas med clowner och hembakt, ekologiskt fika. Det handlar inte om att ordna de flesta och de dyraste aktiviteterna för barnen på fritiden och semestern, hinna träna och se bra ut och ha en snyggt inrett hem. Det handlar framför allt om omhändertagande och de handlar om de krav vi kvinnor ställer, kanske inte i första hand på andra utan på oss själva. Just nu vill jag bara tacka alla kvinnor för att vi finns och för att vi gör det här för våra nära och kära. För att vi orkar hålla ställningarna, gula sidan ut. Livet vore mycket svårare för många utan oss. Vet inte om jag här ska lägga till "inte alla kvinnor", men jag tror jag skiter i det.

torsdag 16 juni 2016

HELA mina inlägg från budgetdebatten i landstinget


I budgetdebatten delar vi kamratligt på talartiden, vilket betyder att vi inte har så många minuter på oss att säga allt vi vill och allt eftersom tiden tickar så stryker vi mer och mer ur våra manus. Här tänkte jag publicera en text som utgår mer från originalinnehållet, d v s lite mer än det jag hann säga från talarstolen. Mina talarområden är 1. Barn, kvinnor och förlossning. 2. Tiohundra/Norrtäljemodellen



"I går sa Torbjörn Rosdahl att 92000 personer skulle bli arbetslösa om vinstuttag i vården förbjuds. Inte då det är vårt primära ansvar att se till detta, men jag undra ändå om medborgarnas behov av vård, som ju är vårt ansvar, kommer att minska så pass. Kommer ett vinstförbud i vården att göra människor friskare? Nej, så är det ju inte. Och visst ska vi ha vinster i vården, men kanske inte nödvändigtvis ekonomiska. Vi ska göra hälsovinster. För den största besparingen är ju ändå de människor som aldrig behöver uppsöka vården.



BVC och MVC är exempel på beprövande förebyggande verksamheter som funnits länge i Sverige. Just nu råder ett särskilt stort tryck på dessa att stödja blivande och nyblivna föräldrar under experimentet Vårdval Förlossnings haveri. De ska ge föräldrarna tillräcklig trygghet för att de ska hålla sig borta från förlossningsavdelningarna så mycket som det bara går.



Tillsammans med kommunens öppna förskola och socialtjänsten kan MVC och BVC skapa ett brett stöd för familjen i Familjecentraler. I Norrtälje och Tiohundra har vi utökat detta ytterligare med BUP och andra verksamheter som berör familjerna i ett Familjens hus. Samarbete med kommunens verksamhet har också skett i  Ritnkebyprojektet med ett utökat hembesöksprogram för förstagångsföräldrar. BVC-sköterskor tillsammans med familjerådgivare från kommunen har besökt familjer sex gånger i stället för en gång i ett projekt som slagit mycket väl ut och fungerat som en brobyggare mellan svenska myndigheter och människor som innan hade lågt förtroende för samhället. I vårdtunga och svårarbetade områden är dessa verksamheter speciellt viktiga för att åstadkomma en jämlik vård. På de ställena har man också upplevt stora problem att rekrytera. Förstärkning genom samarbete kan vara det som hjälper oss att minska ojämlikheten i hälsa i länet. Vänsterpartiets budget innehåller fler Familjecentraler med sikte på en i varje kommun/stadsdel.



Även när barnen blir ungdomar vill vi förstärka deras möjligheter att behålla sin hälsa. Många unga mår idag dåligt, inte minst psykiskt. Vänsterpartiet vill satsa på utökade öppettider, ökad tillgänglighet och flera olika kompetenser på ungdomsmottagningarna. Vi vill göra särskilda insatser för att locka fler pojkar till mottagningarna. Mottagningarna ska finnas där ungdomarna finns och vara öppna när de behöver dem. Därför innehåller vår budget två nya ungdomsmottagningar, varav en mobil.



När barnen mår bra påverkar det också föräldrarnas hälsa. En studie som gjordes på långtidssjukskrivna kvinnor i Norrtälje visade att en betydande andel av dem, utöver sin egen sjukdom, låg i en svår vårdnadstvist eller hade barn med någon slags diagnos. Generellt drabbas kvinnor i högre grad av stress, ångest och kronisk smärta än män. Samtidigt har män omotiverat kortare väntetider och får dyrare behandlingar än kvinnor. En färsk undersökning från Försäkringskassan visar att ensamstående mammor är fattigast i Sverige. Vänsterpartiets feministiska vårdpolitik innehåller en satsning på ökad forskning om kvinnors hälsa, kartläggningar om kvinnors vårdbehov samt kvalitetsuppföljning av verksamheter där kvinnors vårdbehov dominerar.



I och med den nya cancerplanen har bröstcancervården centraliserats till tre bröstcentra i länet. Det har inneburit kraftiga försämringar i tillgänglighet till screening för kvinnor, framför allt i de norra länsdelarna. Anna Starbrink talade tidigare om att det inte var något fel med att verksamheter etablerades centralt eftersom det är lätt att ta sig till centrala delar med kollektivtrafiken. Anna  har nog aldrig försökt ta sig från norra länsdelarna till Karolinska sjukhuset. Vänsterpartiet föreslår att bröstcancerscreeningen förstärks med en mobil mammografivagn.



Naturligtvis ska vården också fungera när barnen blir sjuka. Ett svårt sjukt barn i förskoleåldern ska inte kallas till operation, sövas för att sedan vakna och få åka hem igen. Tre gånger! Detta är inte bara ett skandalöst brott mot Barnkonventionen, det är också ett slöseri med resurser. Operationssal och läkare står och väntar och sedan faller det på, enligt läkarna, att sjukhuset inte får betala tillräckliga löner för att kunna anställa de specialistsjuksköterskor som behövs. Men blir inte detta dyrt?



Borde inte Sveriges främsta barnsjukhus ha möjlighet att betala de löner som krävs för att kunna anställa de främsta specialisterna?"



Inlägg 2

"Tiohundra är namnet på projektet som pågick i tio år innan det blev permanent fr o m årsskiftet. Det finns många exempel i arbetet på hur ett utvecklat samarbete mellan kommun och landsting ger fördelar för medborgarna. I en kommun som Norrtälje, som inte på något vis gynnats av införande av olika vårdvalsområden, snarare tvärtom, så är samverkan och samutnyttjande av resurser nödvändigt. Att prata om att få välja var, vem och när i vården är ett hån mot våra medborgare i t ex Hallstavik där MVC/ungdomsmottagning är bemannad en dag/vecka med olika personal, där vårdcentralen inte haft några fasta läkare på flera år och där fysioterapin fick stänga igen när vårdvalet infördes.  Nu har både fysioterapi och MVC räddats genom specialkonstruktioner som bara har varit möjliga genom Tiohundraarbetet.

I Vänsterpartiet ser vi positivt på denna typ av samarbete och tycker att det kan spridas till flera platser i länet, t ex Nynäshamn. Det är viktigt att uppföljning och statistik görs jämförbar med övriga länet."

 

fredag 10 juni 2016

En inte helt okontroversiell vecka

En skulle kunna säga att det har varit en händelserik vecka. Även om ingenting egentligen var oväntat. En skulle kanske egentligen kunna säga att det har varit en vecka som har varit ganska jobbig, och det har också kunnat gå att förutse. Om jag utgår från mig själv borde jag haft både ångest och olustkänslor som liksom tagit över av en sån här vecka, både innan, under och efter.


Men jag tycker att jag hanterat det rätt bra. Jag försöker vara konstruktiv när det gäller olust.


Veckan började med skolavslutning. Inte min grej, men jag gick dit. På något sätt kunde jag bjuda på det för jag hade klarat av en hel del jobb på dagen. Var lite nöjd liksom. Mitt bland alla barn och vuxna på skolgården låg en äcklig hundbajs. Verkligen inte min grej. Jag har fobi för hundbajs och i stort sett hela uppträdandet försvann bort i någon slags dimma där jag stod och fabulerade om hur jag och mina barn ramlade i hundbajsen, hur den kladdade in sig och fastnade och aldrig gick att få bort från våra kroppar ordentligt. Men men.. i alla fall glad att sjuorna sjöng om Roslagens famn och inte om "flaskor, glas och fimpar". Jag överlevde i år igen. Barnen var glada och på väg ut i sommarnatten. Jag gick hem och moffade pastasallad och mådde lite bättre.


Dagen efter var det dags för kommunstyrelse. Och det var ju inte heller oväntat att det kommunala styret med Socialdemokrater, Miljöpartister och Centerpartister skulle komma överens med Moderaterna om den nya skolstrukturplanen utan att ens lyssna på det alternativ som de kära kamraterna i Vänsterpartiet diskuterat fram under många långa sittningar. Vi valde att lägga ett alternativt förslag till skillnad från andra partier som inte gillade strukturförslaget, men bara yrkade avslag. Det finns många välgrundade tankar i vårt förslag och några av dem skulle också gå att kombinera med det strukturförslag som Styret och Moderaterna lagt, det skulle kunna fungera som en förbättring och komplettering av det helt enkelt. Vi små partier som var emot strukturförslaget har inga heltidspolitiker, inga politiska sekreterare, inga tjänstemän och dessutom saknar vi insyn i de flesta beredande organ. Vi saknar verkligen en hel del för att kunna lägga fram våra förslag så att de blir lyssnade på och har möjlighet att gå igenom, för ibland, finns det faktiskt en majoritet för dem även i de politiska församlingarna. Ibland tröttnar man på sitt eget gnatande om samma förslag hela tiden, men vi kommer inte att ge upp. Beslutet om skolstrukturen är ännu inte fattat. Det ska upp i fullmäktige (långfullmäktige) den 20/6 och var, om inte i kommunens högsta beslutande organ, ska ett så viktigt beslut fattas? Även då beslutet är fattat kommer vi att fortsätta att arbeta för att inlemma de idéer och tankar vi har. I en ideal kommun är det tydligt och enkelt att utöva inflytande och att källsortera. Vi har väl en bit kvar.


Hemma sent. Utan middag. Fortsätter nästa dag till landstingskansliet. Här är allt upp och ned nu för tiden. Kamrater med goda idéer och skickligt arbete för en vinnande politik har problem på någon slags grundläggande nivå. Det är budget nästa vecka och stämningen är spänd. Men det beror inte på att Alliansen vill höja SL-taxan eller att de vill utöka vårdvalen. Vi våndas inte över att vården blir alltmer ojämlik, att förlossningsvården är i kris eller att bussarna inte längre trafikerar vår landsbygd (jo, det gör vi). Men mest av allt verkar vi fundera på om vi gillar våra kamrater och på vad vi ska säga till pressen imorgon. Hur hamnade jag centralt i denna soppa? Tjafselitjafs är ju liksom en grej som jag är nästan lika allergisk mot som hundbajs. Jag vill inte att det ska kleta fast i mig och inte gå att få bort ens med rotborste och galltvål. Vad gör jag då mitt i?


Överlevde, kom hem sent. Hämtade dotter på skolavslutningsdisco och fick handla frukost på macken, alla affärer var redan stängda. Dottern somnade sent. Jag hade inte mage att berätta att de ringt från sjukhuset och meddelat en operationstid.


Nästa dag åker jag tidigt till jobbet. Får lite gjort. Alla bugs blir inte lösta, men det känns ändå okej. Lyckades koncentrera mig fast tjafset från gårdagen tydligen gått vidare ut i etern och blivit en nyhet. Telefonen plingar och surrar. Ibland undrar en, suckar, förstår, men ändå inte. Så blir en bara ledsen.


Hade en plan att vara hemma i god tid, att solen skulle skina och jag skulle springa en riktigt härlig långlöpning. Kom ganska sent. Min bil lämnades på verkstaden förra veckan och fler problem än dem jag visste om uppmärksammades och måste åtgärdas. Dyrt kommer det att bli. Har i brist på bil lånat sambons bil, men helt plötsligt börjar den hacka. Han ska köra den till verkstaden, lämna den där och hämta min. Jag lånar mammas bil. Precis när sambon kommer fram till verkstaden brakar bilen ihop. Han har tur. Hjulbultarna är borta. När har detta hänt? Hur länge har vi kört så? Hur kan detta ha hänt? Min bil var inte färdig. Nu har jag mammas bil och han hyrbil. Detta kommer inte att bli billigt, tänker jag och försöker att INTE tänka på att jag också har tandvärk.


Jag handlade, lagade mat, behöll mammas bil lite längre än planerat och hämtade dotter på simning. Vid middagen är jag tvungen att delge henne datum för operation. Det blir en tystlåten middag. Svår fredagsstämning. Det är ett positivt, men jobbigt besked. Det blir ingen löpning. Sambon kommer vid halv tio efter en lång dag med bärgning och annat. Jag tar ett glas vin i stället. Det är ju fredag nu. En jäkligt jobbig vecka är faktiskt över. Nya tag nu, nya strategier. Imorgon tacklar vi världen igen med den stolta punkten på rätt ställe.

torsdag 9 juni 2016

Utveckling och struktur

Idag har kommunstyrelsen fattat två beslut rörande skolans framtid i Norrtälje kommun. Det beslut som har varit och kommer att bli mest omtalat är beslutet om skolans struktur, eller egentligen ; beslutet om att stänga ett antal mindre skolor i kommunen. Detta är inte ett beslut där partierna är eniga ens inom sig, men ändå lyckades minoritetsstyret med hjälp av moderaterna klubba igenom förslaget på kvällens långa kommunstyrelsemöte. SD yrkade återremiss, L yrkade avslag och vi i Vänsterpartiet yrkade på vårt eget förslag som bl a innebär att skolor som blir för små eller för stora i första hand får ett seriöst åtgärdsprogram. Vårt förslag skulle också innebära att Björkö Arholma skola inte läggs ned p g a allt för långa resvägar för barnen.
Nästa steg för skolstrukturplanen är kommunfullmäktige. Tyvärr har de stora etablerade partierna ett övertag i taktik, heltidsarvoderade politiker och nära kontakter med tjänstemän. Men vad som kommer att hända, det vet vi inte.

Det andra beslutet som togs angående skolan handlade om skolutveckling.  Här hade alla partier varit överens i barn och skolnämnden, men nu yrkade L avslag. I Vänsterpartiet nöjde vi oss tills vidare med att lägga en protokollsanteckning. Det finns nämligen ett kapitel i utvecklingsplanen som handlar om medarbetarstrategier. I det kapitlet behandlas främst karriärtjänster och möjligheten att premiera särskilt duktiga lärare. Vår protokollsanteckning noterar att det inte står någonting om att ofrivilliga deltidsarbetare ska ha rätt till heltid, ingenting om hur visstidsanställda ska kunna få tillsvidareanställningar. Det står i planen att lärartätheten ska öka, men ingenting om hur vi ska kunna rekrytera dessa duktiga lärare. Finns det andra saker än karriärtjänster som kan vara attraktiva för lärare? Möjlighet att forska, bra kollegor, inflytande över sin arbetssituation, lärarbostad t ex på landet?
Vi bör nog fundera över detta eftersom lärarbristen är stor i hela landet. Flera av de små skolor man nu vill stänga uppges ha haft problem med lärarrekrytering i flera år. Hur ska vi rekrytera duktiga lärare till de skolor vi valt att behålla? Hur ska vi göra dem livskraftiga? Åtgärdsprogram och rekryteringssteategier vore säkert något att luta sig mot. Vänsterpartiet kommer att återkomma i denna fråga.

måndag 23 maj 2016

Damfotboll kan också ha nyhetsvärde

Från och med i år finns det åter ett damlag i BKV och i Norrtälje stad. Det är en ganska djärv satsning som det här väldigt unga laget gjort tillsammans med sina ledare. Det är också toppen på en våg av flicklag som vuxit fram genom starkt engagerade ledare som organiserat och samarbetat ihop en flicksektion i BKV. Nu finns gott om tjejer som tränar och spelar ända ner på NT-ligan nivå.

Ända sedan seriespelet drog igång i våras har jag funderat på varför det öht inte rapporteras om tjejernas spel i lokaltidningen. Visserligen spelar de i lägsta serien, div 5, det är där en börjar. I tidningen rapporteras ju om herrlag som spelar i div 6, norra.

Idag fick jag så svar från sportredaktionen där man förklarar att man inte har resurser att bevaka div 5-matcher, dam; att herrfotbollen, enbart till följd av att det finns fler lag och serier också har ett större nyhetsvärde. Det är ett sätt att tänka, menar jag. Det finns andra sätt att se på det hela, bl a utifrån vilken roll vi tycker att media har.

Jag vet inte hur många herrlag det finns i kommunen, men uppenbarligen rätt många om lokaltidningen väljer att bevaka div 1-6, norra och södra. Jag tror att det finns 5 damlag i kommunen, och enligt ett annat sätt att se det skulle detta kunna ha ett betydligt större nyhetsvärde, en större dynamik. Dessutom är damfotbollen på frammarsch i kommunen och det finns fullt av tjejer där ute som drömmer om en fotbollskarriär. Inte helt säker på att de (eller deras föräldrar)  ser att nyhetsvärdet i alla dessa herrserier är större än det som finns i damfotbollen.

Efter en kort tweetkonversation om frågor som för mig är otroligt viktiga att vi har en diskussion om känner sig sportredaktionen skrämda av att "en annan politiker"  retweetar mina tweets. Detta efter att jag påtalat att media är en del av verkligheten som inte bara kan spegla den utan även har makten att förändra den. Tydligen uppfattade sportredaktionen det som att två kvinnliga politiker med intresse för damfotboll och med fotbollsspelande döttrar försökte idka påtryckningar på fri media.

Jag vet att media är fri och att media rapporterar om det som säljer. Vi kan inte med likabehandlingsplaner och jämställdhetsplaner förändra detta på samma sätt som i politiskt styrda organisationer. Däremot kan jag tycka att media har ett ansvar för vad som blir nyhetsvärde. Media har en stor roll i hur vi ser på saker och uppfattar vad som är viktigt och intressant. Journalister är välutbildade människor som borde ha intresse av att utmana normer och slentrian. Jag säger inte att det är viktigt att bevaka div 5, damfotboll, men jag tycker att det är viktigt att reflektera över hur vi bedömer vad som har nyhetsvärde, att vi reflekterar över vår roll och att vi kan diskutera olika sätt att se på vilka val vi gör.

söndag 1 maj 2016

Första maj 2016 - underlag för tal i Norrtälje


Kamrater, mötesdeltagare

Vi har samlats här idag för att manifestera första maj, arbetarrörelsens dag. Idag är dagen då de röda fanorna ska vaja och solidaritet och gemenskap ska fylla våra hjärtan. Vi lever i ett samhälle där klyftorna ökat, där såväl andelen fattiga som andelen mycket rika har ökat. Det ger inte ett samhälle av solidaritet utan ökar tvärtom konflikter mellan svaga grupper som ställs mot varandra när de offentliga resurserna inte räcker till. Vi behöver en samlad arbetarrörelse mer än någonsin.

Vi lever i ett samhälle där rasism har normaliserats och socialism och feminism betraktas som det extrema. Och mitt i detta har vi svårt att hålla ihop, vi har svårt att se den gemensamma kampen för alla människors frihet och rättvisa.






Vi har en socialdemokratisk statsminister och ett socialdemokratiskt kommunalråd, men har vi en socialistisk politik? Socialdemokraterna har den här mandatperioden tydligt valt att samarbeta med partier som inte självklart delar arbetarrörelsens värderingar, t o m rent borgerliga partier. Andra delar av de personer som skulle kunna tillhöra arbetarrörelsen har i stället förirrat sig ut på högerkanten och engagerat sig i Sverigedemokraterna. De ser orättvisorna, men de riktar inte ilskan mot dem som roffat åt sig på andras bekostnad utan de riktar ilskan mot andra svaga grupper, fr a invandrare och flyktingar.

Allt medan de rika skatteplanerar och flyttar kapitalet utomlands. Allt medan Anna Kindberg Batra kommer undan med att föreslå oanmälda kontrollbesök hos socialbidragstagare. I det samhället lever vi idag och i det samhället behövs en stark och enad arbetarrörelse för att stoppa de rikas skatteflykt och i stället utveckla välfärden.

På ett möte med Vänsterpartiet Norrtälje i förra veckan ställde en medlem frågan varför investeringar i kultur alltid beskrivs som kostnader. Kultur är nödvändigt för oss människor och borde vara en självklar investering för en stark och frisk befolkning. I stället har kulturen hamnat på kant i den här kommunen. Nämnden har nätt och jämnt resurser att hålla ishallar, bibliotek och fritidsgårdar öppna medan vi saknar upprustning av faktoriet och Roslagsmuséet vars samlingar hyrs in i en fuktig lada, vi har en f d konsthall som står tom där kulturföreningar har blivit lovade att få komma in, men nu säger sig kommunen inte ha råd att låta dem vara där, vi har Folkets hus i Hallstavik som behöver resurser för att kunna bedriva sin kulturverksamhet och vi har Rimbo som saknar en kulturscen. Så har vi det nya ”kulturhuset” som blev betydligt dyrare än beräknat, men som för den skull inte alls täcker de behov som vi visste fanns redan innan bygget. På måndag ställer vi i Vänsterpartiet en interpellation till kommunalrådet Ulrika Falk om hur hon ser på framtiden för lokaler för kultur i kommunen? Vad tänker styret göra? Hur ser man på förslag från medborgarna? Vänsterpartiet kommer också att yrka återremiss på styrets förslag till bygge av ny skola i Rimbo då vi tycker att man måste lyssna in det förslag från Rimbo samrådsgrupp om att samtidigt bygga en kulturscen i anslutning till skolan. Det nya styret måste nu visa att de menar allvar med att lyssna på medborgarna.

När jag nu pratar om skola så förstår jag att ni gärna vill höra något om vad vi i Vänsterpartiet tycker om skolutredningen och det arbete som pågår för att få en högre kvalitet på skolan i Norrtälje kommun. Som det ser ut idag verkar det ju bara bli pannkaka igen. Inga beslut, inga planeringsförutsättningar för personal, föräldrar eller barn. Det är inte bra.

Vi i Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att alla våra barn ska ha rätt till en god utbildning och goda förutsättningar att ta till sig kunskaper. Det ska inte gå att välja eller hamna på ”fel skola”. Alla skolor ska vara bra. I en bra skola finns möjligheter för lärarna att utvecklas genom gemensamma reflektioner och kollegialt lärande. I en bra skola utgör ett arbetslag en kvalitetssäkring av verksamheten. I en bra skola finns också möjlighet för barn som har behov av mindre sammanhang att studera i liten grupp. I anslutning till en bra skola finns också fritidshemsverksamhet i lagom stora barngrupper med tillräckligt med utbildad personal och ändamålsenliga lokaler.

Vi i Vänsterpartiet tycker att det kan finnas skolor som är för små för att uppnå detta. Vi tycker också att det kan finnas skolor som blir för stora för att uppnå detta. Vi har redan tidigare sagt att det är viktigt att vi kommer fram till ett beslut om vilka skolor som ska vara kvar och satsar på att uppnå en god kvalitet på dessa. Helst så god att de som får resa lite längre ändå tycker att det är värt det. En skola som det redan fattats beslut om är Grisslehamns skola. Därför har Vänsterpartiet bl a föreslagit att Roslagsbostäder får i uppdrag att bygga hyresbostäder i Grisslehamn för att underlätta inflyttning och stärka underlaget för skolan.

Vi ser inte att vårt ställningstagande behöver innebära att alla små skolor läggs ned. Vi kan också undersöka möjligheten och kanske även önskan hos föräldrar och elever att i stället bussa barn till en mindre skola. Det är alltid lika långt från landet till tätorten som tvärtom. Jag vet att det är svårt att förstå, men det är faktiskt så. Vissa skolor ligger också så pass långt från nästa skola att resorna blir för långa för att det ska bli en god kvalitet för barnen. Här menar jag Björkö Arholma skola. Vid skolan finns också en förskola som inte heller skulle kunna existera utan skolan eftersom barngruppen fylls på med fritidsbarn efter skolans slut. Här skulle man behöva komma med nya idéer för att kunna upprätthålla god kvalitet. Jag säger inte att det är dålig kvalitet idag, men vi måste också ha system för att kvalitetssäkra verksamheten på längre sikt. Exempel på detta kan vara användning av internet, men också ett tätare samarbete med något lärosäte, fler studenter och lärare som forskar på deltid. Då får vi automatiskt ett större arbetslag kring barnen och kollegor som kvalitetssäkrar och utvecklar varandra.

Det finns också andra varianter av samarbete mellan olika professioner och olika huvudmän för att kunna erbjuda god service på landsbygden. Detta ser vi som nödvändigt t ex inom sjukvården, men det borde också vara möjligt inom andra områden.

Norrtälje är periferin i Stockholms län. Hit åker stockholmarna när de har semester för att allt är så pittoreskt och mysigt. Men det är litet i jämförelse med Stockholm och för inte allt för länge sedan så ansågs Norrtälje och Södertälje sjukhus vara för små för akutmottagningar. Patienterna var för få. Läkarna fick inte tillräckligt med träning. Kvaliteten skulle inte kunna gå att upprätthålla.

Genom samarbete och nytänk har vi bevisat att det går att ha ett akutsjukhus i Norrtälje. Ingen funderar idag på att lägga ned det. I stället lyfts fördelarna med det lilla sjukhuset ofta fram. På Södertälje sjukhus har man just fått ett utökat uppdrag för förlossningar. Sjukhuset har också fått uppdrag att utveckla ett speciellt koncept som tidigare fanns på SÖS, Södra BB, som innebär en helhet kring den gravida och födande kvinnan, från mvc till eftervård. Detta lämpar sig bra för STS eftersom det är ett litet sjukhus. Samtidigt ger det sjukhuset ett bättre underlag och kvalitetssäkrar verksamheten. Personalen är taggad för uppdraget. Något som vi i Vänsterpartiet tror händer när små enheter som länge levt på gränsen till nedläggning, som pusslat och pusslat och haft svårt att få personal, plötsligt ges ett ansvar att utveckla något nytt, då växer de och blir också populära som arbetsgivare. Så bör vi kunna arbeta mer inom både kommun och landsting. Tänk nytt. Ge ansvar till personalen att utforma sin verksamhet. Se behoven.

Här har styret i Norrtälje kommun varit föredömliga när det gäller flyktingmottagningen. I stället för att köpa in dyra platser åt de människor som kommer hit i behov av skydd och stöd har man lyssnat på personalen på socialkontoret och låtit dem skapa boenden i egen regi. Någonting som stärker personalen och förbättrar verksamheten genom att färre personer och myndigheter måste blandas in för att får det hela att rulla på. Norrtälje kommun har idag fortfarande ansvar för ett hundratal barn som är bosatta runt om i Sverige och som vi betalar andra för att ta hand om. När de nya boendemodulerna står färdiga kommer vi att kunna ha dem boende här på plats och så förenklas kontakter med skola, god man, arbetsförmedling osv. vilket ger lägre kostnader och högre kvalitet.

Idag har Hallstaviks vårdcentral mödravård en dag i veckan. Olika barnmorskor åker dit för de tycker att det är jobbigt att åka dit. Hallstavik har många tonårsgraviditeter, många gravida röker eller har annan problematik. Antalet aborter är också högt. I Hallstavik skulle det, om någonstans, behövas fasta barnmorskor som kunde stötta dessa kvinnor genom graviditeten och tiden efter att barnet har fötts. I Hallstavik finns behovet av en professionell ungdomsmottagning och SESAMmottagning. I stället sköts verksamheten med vänstra handen av Familjens hus i Norrtälje och barnmorskorna som deltar känner sig otillfredsställda med det jobb de kan utföra. Här är ett ställe där vi måste tänka nytt. Behoven finns. Vi kan inte lägga ner verksamheten. Vi är som medborgarföreträdare tvingade att erbjuda en bättre verksamhet. Det är vår utmaning och vi i Vänsterpartiet kommer att kämpa för att kunna göra detta. Vi måste bevisa att vårdval inte är det bästa sättet att möta befolkningens behov.

Ett annat område där vi behöver tänka nytt för att kunna erbjuda hela länet en tillgänglig service är mammografi. Efter att bröstcenter på Danderyd varit tvungna att lägga ner i enlighet med den regionala cancerplanen där bröstcancervården ska koncentreras till tre centra i länet som ansvarar för hela vårdkedjan så blir du som kvinna i Norrtälje kommun kallad till mammografi på KS i Solna, ett ställe som det är minst sagt knepigt att ta sig till både kollektivt och med bil. Samtidigt pågår en kampanj från cancercenter att fler kvinnor ska screena sig för att upptäcka cancern i tid och kunna behandla den. Här motionerar vi i Vänsterpartiet i landstinget nu om en rullande mammografivagn, någonting som redan finns på flera ställen runt om i landet. Det är en fullt utrustad buss som åker runt och står ett par dagar på olika ställen i länet, ungefär som blodbussen. En sån här lösning skulle vi se både kan få fler kvinnor att screena sig i tid, men gör även vården mer tillgänglig för alla oss som inte råkar bo i centrala Stockholm.

Jag tänker avsluta med en av mina hjärtefrågor, nämligen förskolan. Regeringen har nu beslutat att införa rörliga riktmärken för hur stora barngrupperna i förskolan bör vara. När det gäller de yngsta barnen mellan 1-3 år säger riktlinjerna att barngruppen kan vara mellan 6-12 barn och när det gäller de äldre barnen 4-6 år är riktmärket 9-12 barn i gruppen. Variationerna ska baseras på hur utbildningsnivån i personalgruppen ser ut, vilka lokaler man har tillgång till och vilken barngrupp man har (t ex socioekonomi, utlandsfödda). Idag ligger många barngrupper i Norrtälje kommun långt över dessa riktlinjer och när man t ex bygger ny förskola i Hallstavik har man räknat med att få in 100 barn på fem avdelningar. Då var det också tänkt att två befintliga förskolor skulle kunna stänga, men idag ser det ut som att den nya förskolan inte kommer att räcka till ens om den tar in planerade 100 barn. På flera ställen i kommunen sätts nu också upp paviljonger för att kunna ta emot barn inom garantitiden. Paviljonger är dyra och fungerar inte optimalt för förskoleverksamheten. Styret har på en fråga från Vänsterpartiet svarat att man är villig att ta fram en handlingsplan för att kunna minska barngrupperna och följa de statliga riktlinjerna. Nu gäller det att vi alla som har barn i förskolan eller själva arbetar i förskolan är med och bevakar detta så att det blir en bra verksamhet, att hänsyn tas till utbildningsnivå, lokaler och barngruppernas sammansättning. Att arbetet med en hög kvalitet i förskolan tas på allvar, att vi inte får en s k avdelning i materialrummet eller att avdelningen bara finns på pappret. Regeringen har också avsatt pengar för detta arbete.

Vänsterpartiet i Norrtälje är ett oppositionsparti. Vi ska dock medge att det sittande styrets politik ligger närmare vår politik än vad den övriga oppositionens politik gör. Oppositionen i Norrtälje företräds av två heltidsarvoderderade moderater. Ni förstår att det kan vara lite tufft. Vi ser dock att vi är ett starkt gäng som kan stötta varandra och vara en nagel i ögat på styret när de vill dra för långt högerut. Vänsterpartiet vill vara er kraft för ett solidariskt Norrtälje där hela kommunen kan vara livskraftig.

fredag 29 april 2016

Södertälje sjukhus andas framtidstro

Idag har vi varit på studiebesök på Södertälje sjukhus och framför allt var vi intresserade av att besöka förlossningen och få veta hur personalen där såg på nuläget (förlossningskaoset) och framtiden. För inte så länge sedan aviserade ju förlossningen på SÖS sina avsikter att lägga ned den verksamhet som gick under namnet Södra BB för att kunna frigöra flera förlossningsplatser på Södersjukhuset. Vi hade då från Vänsterpartiet kontakt med både personal från Södra BB och från SÖS förlossning och gjorde också ett besök där. I Vänsterpartiet kom vi fram till att vi tycker att det ska finnas alternativ inom förlossningsvården och vi tycker att det också är bra om dessa alternativ finns inom den landstingsdrivna verksamheten. Vi kunde dock inte se att det fanns någon nödvändighet i att alternativet fanns just på Södersjukhuset. I stället föreslog vi att konceptet Södra BB skulle kunna finnas på Södertälje sjukhus.

Detta nappade man snabbt på vid Södertälje sjukhus och det var nog också anledningen att även den styrande borgerliga minoriteten i landstinget tog detta förslag till sig. Det gjorde det ju enklare för dem att stänga en populär BB-avdelning på Söder.

Konceptet Södra BB bygger på en småskalighet och en helhet där den gravida kvinnan får en sammanhållen vårdkedja från MVC till eftervård på förlossningsavdelningen. Detta har i pressen målats upp som en lyxvård för lattemammor på Söder och en del kritiker har även menat att detta är ingenting som landstinget ska driva, eller som Vänsterpartiet ska stödja. Men det fanns också en grupp kvinnor som togs om hand av Södra BB som utgjordes av stigmatiserade grupper av kvinnor, t ex med missbruksproblem eller med stark förlossningsskräck. För dem utgjorde konceptet ett avgörande alternativ för att få en bra förlossning.

På Södertälje BB har man en lång erfarenhet av att arbeta med kvinnor som på olika sätt skiljer sig från den "normala" enkla förlossningen. Många kvinnor kommer från andra länder och andra kulturer, pratar kanske inte svenska, har kanske blivit våldtagna, bär på skam över sin graviditet osv. En betydande andel kvinnor utanför Södertälje tillhör antroposoferna och föredrar hemförlossningar och ska få stöd och hjälp på det sätt de önskar utifrån detta. Så för Södertäljeförlossningen är det ingenting nytt att arbeta med kvinnor med många olika ursprung och behov. Nu får de bättre förutsättningar att utveckla sitt arbete kring de kvinnor som har de största behoven.

Nya Södertälje BB kommer fr o m nästa år få nya större lokaler där man kan bedriva sin verksamhet. Man känner sig lugn inför sommaren då man fick ett försprång i rekrytering eftersom beslutet om utökat antal platser och att flytta Södra BB-konceptet till Södertälje togs redan innan BB Sofia aviserade att de tänkte stänga. Det finns en framtidstro på Södertälje sjukhus och förlossningen, inte bara p g a det utökade uppdraget och de nya lokalerna utan det finns även det hopp som finns i småskalighet, i lokal stolthet och de möjligheter som småskaligheten ger till samarbeten och lokala lösningar som inte fungerar på de stora sjukhusen och mitt inne i vårdvalskarusellens centrum. Lite utanför den stora staden kan kontakter knytas mellan utförare och vårdkedjor byggas som sätter medborgaren i fokus. Här försöker nu förlossningspersonalen få till samarbete och delade tjänster med mödravården för att samma personal ska kunna följa kvinnan genom graviditet och förlossning. Här byggs på idén med tidig hemgång och besök hemma av kompetent Bb-personal. Kontakter med BVC och de planer på familjecentral och ev Rinkeby-modell har tagits. Forskningsprojekt är påkopplade. Rinkeby-modellen är en modell med utökade hembesök från BVC och socialtjänst i samarbete som visat sig vara mycket framgångsrikt. På det lilla sjukhuset blir samarbetsvägar kortare. För att arbeta med fysiska avstånd med landsbygd bl a funderar personalen på hur de kan använda iPads/ facetime för att stötta och bygga trygga föräldrar och barn.
Jag set det helt tydligt. Det var tur att Vänsterpartiet sa ifrån nedläggningen av akutmottagningarna i Södertälje och Norrtälje för snart 15 år sedan. Annars hade dessa satsningar på alternativ inom förlossningsvården aldrig varit möjliga. Allt måste inte flytta in till staden. Många positiva mervärden skapas genom att istället flytta verksamhet åt andra hållet.

måndag 25 april 2016

Låt Ådalen få ett Tiohundra 2.0

I Ådalen finns idag tre sjukhus och precis som i övriga landet dras sjukvården med stora kostnadsökningar som gör det nödvändigt att på olika sätt begränsa detta. På traditionellt vis föreslår så förvaltningen nedskärningar och försämringar i utbud och tillgänglighet för befolkningen. Det är ett beprövat sätt att få ned kostnaderna, men det innebär inga lösningar som är framåtsyftande eller utvecklande för vården och landsbygden i sig. Just nu föreslås ganska kraftiga avlövningar av Sollefteå sjukhus som oundvikligen kommer att leda till sämre service och långa resor för många invånare i Ådalen. Det leder också till en större ojämlikhet i hälsa i vårt land.

För snart 13 år sedan upplevde vi någonting liknande här i Stockholms län när Norrtälje och Södertälje föreslogs bli av med sina dygnetrunt-akutmottagningar. Detta var avlövningar som så småningom skulle förvandla sjukhusen till större vårdcentraler och som kraftigt skulle försämra möjligheterna för invånarna att få snabb vård vid behov. När det t ex handlar om hjärtinfarkt eller stroke är det viktigt att få avancerad sjukvård så snabbt som möjligt, en del pratar om en halvtimma, en del om fyrtiofem minuter, men tydligt är att den första timmen efter insjuknandet är avgörande för hur patientens framtida liv kommer att te sig. Men även för hur kommunens framtida kostnader kommer att se ut. Det blir den kommunala omsorgen som får ta hand om medborgare som får bestående men av att inte ha fått akut sjukvård i tid. Landsting och kommun har här alltså ett gemensamt intresse av att se till medborgarens bästa.

Och det är här en idé som Tiohundrasamarbetet är så genial. Genom att sudda ut vissa murar mellan kommun och landsting och skapa samverkansstrukturer som annars vore omöjliga kan kostnadsökningstakten minska samtidigt som vården blir bättre för medborgarna. Genom samarbete kan kommun och landsting skapa den effektivaste och bästa vården och omsorgen med medborgarens behov i centrum. Här finns många vinster (inte minst mänskliga) att göra när det kommer till de grupper som är i störst behov av stöd och hjälp från så väl  kommun som landsting (äldre, kroniskt sjuka, psykiatripatienter, barn och unga samt missbrukare för att ta några exempel). Ett samarbete mellan kommun och landsting är också en förutsättning för att kunna erbjuda service i områden som är mindre tätbebyggda eller socioekonomiskt svaga. Till dessa områden finns inga köer med privata entreprenörer som vill etablera sig.

Tiohundraarbetet i Norrtälje kommun har nått stora framgångar som uppmärksammats internationellt och man kan faktiskt påstå att det gjort det trots ett aggressivt moderat styre i landstinget, särskilt under förra mandatperioden under landstingsråd Filippa Reinfeldt. Stockholms län sticker ut när det gäller vårdvalsfundamentalismen och inte ens som projekt kunde tiohundramodellen få stå utanför detta vansinne helt och hållet. I Stockholms län är vårdvalen med råge det system som är mest kostnadsdrivande och trots detta kan det inte erbjuda vård efter behov utan i första hand tillgodose utövarnas önskemål om etableringar. Till skillnad mot detta står Tiohundramodellen för en kostnadseffektiv styrning av resurser mot de behov som identifieras med medborgaren i centrum.

I början av ett sådant här projekt, när medborgare och medarbetare ser att de ska få möjlighet att styra över den vård och omsorg de är beroende av, på ett sätt som gagnar dem själva och som de ser som mest effektivt och anpassat efter lokala förhållanden, så uppstår en iver och en kämparglöd som bara den kan driva verksamheten framåt på ett unikt sätt. Det blir liksom inte längre ett landsting långt bort som beslutar om saker de inte berörs av utan det blir vi här hemma, med erfarenheter och kunskaper om de lokala förutsättningarna som skapar verksamheten tillsammans. Inte bara medborgare och medarbetare utan även politiker av olika färg kan genom ett sådant här projekt finna samförstånd och uträtta underverk.

Det råder ingen tvekan om att Ådalen ska utveckla ett Tiohundra 2.0, om du frågar mig. De har alla förutsättningar och dessutom inga vårdvalsfundamentalister som kommer att sätta käppar i hjulet. Tiohundramodellen med ett mer gränsöverskridande samarbete mellan kommuner och landsting ligger också helt i linje med regeringens utredare Göran Stiernstedts utredning om den framtida vårdens organisation. Göran var själv med vid bildandet av Tiohundra och uppger att många av hans idéer kommer just från denna organisation.

onsdag 20 april 2016

Början på en resa genom den svenska barnsjukvården

Egentligen började resan redan för ett drygt år sedan, då min dotter skadade ryggen under en idrottslektion i skolan. Hon skulle gå ner i brygga och sträckte sig så illa att ryggen smärtade rejält. Vi gick till husläkaren som föreskrev vila i tre veckor.

Min dotter har alltid varit mycket aktiv och tränade på den tiden fotboll och simning flera gånger i veckan + tävlingar och matcher på helgerna. Det var då problematiskt med en rygg som smärtade. Smärtan hade inte gått över efter tre veckor, men hon började träna lite försiktigt igen, kände sig ur form och hade svårt att kämpa sig tillbaka eftersom ryggen fortfarande bråkade. Vid ett par tillfällen var det också som att axeln åkte ur led, vilket var väldigt smärtsamt och till följd av detta började hon undvika vissa rörelser/moment. Till exempel slutade hon att delta i simtävlingar då hon kände att hon låg långt efter kamraterna konditionsmässigt och att hon inte heller vågade dyka i med rädsla för att axeln skulle krångla. Hon kunde inte heller simma fjärilssim eller ta ned fotbollen med bröstet.

Vi gick till en sjukgymnast som konstaterade att dottern hade vuxit väldigt snabbt under en tid och att musklerna därför inte hängt med. Det var det som kunde orsaka de problem hon nu upplevde. Hon fick stretchövningar som skulle göras hemma varje dag. Hon satte igång med övningarna och efter ett par veckor kände hon sig lite bättre i ryggen och började samtidigt slarva med övningarna. Under sommaren var hon så bra i ryggen att hon kunde jogga utan att det högg till när foten slog i marken. Hon vågade dock inte hoppa studsmatta. Hon deltar även i matcher hela fotbollssäsongen trots att hennes självförtroende sviktar och hon inte riktigt vågar gå in i närkamper.

Dottern klagar även på domningar i höger kroppshalva, i benet och armen, samma kroppshalva där även axeln krånglar. Jag tjatar lite på henne att hon ska göra sina stretchövningar, men till slut beslutade vi ändå att besöka en barnläkare. Jag tyckte att hon ofta hade ont, missade träningspass på grund av ganska otydlig värk eller trötthet, ibland var hon också tvungen att vara hemma från skolan utan att jag kunde uttyda något "egentligt sjukdomstillstånd", ont i magen, ont i huvudet, illamående osv. Jag tänkte väl att det kunde höra ihop med tonåren, men säker kunde jag ju inte vara.

Vi besökte en barnläkare som tog blodprover och kollade reflexer, skrev ut mjukgörande krämer och kortison mot dotterns torra hud och eksem samt skickade remisser till såväl magnetröntgen som sjukgymnast. Det första vi fick svar på var blodproverna som såg bra ut, och det var skönt eftersom det har funnits de som spekulerat i näringsbrist eftersom dottern är vegetarian. Sjukgymnasten (barnfysioterapeuten) lärde ut övningar för att stärka upp muskulaturen i höger axel i avvaktan på vad magnetröntgen skulle visa. Vi fick också tips om kinesiotape som kunde stabilisera axeln och hjälpa dottern med självförtroendet att kunna delta aktivare i sin träning. Dottern tyckte det kändes mycket bra med tejpen och var mycket entusiastisk till en början. Hon fortsatte dock träna med försiktighet och ville inte längre delta i fotbollsmatcher, inte ens på träningsbasis.

Magnetröntgen uppvisade ett resultat som gjorde att vi remitterades till neurokirurgen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Där konstaterade de att dotterns lillhjärna trycker ner i ryggmärgskanalen (chiari) och troligtvis har trycket av detta resulterat i att en vätskefylld blåsa (syrinx) bildats i ryggmärgskanalen. Denna blåsa blockerar nervvätskan och orsakar domningarna. Detta måste opereras, men först måste läkarna ta fler bilder då de tidigare bilderna inte visar hela blåsan. Troligtvis har dottern också skolios, vilket jag förstår är det som orsakar ryggsmärtor. "Nu tar vi över det här", sa läkarna, "det blir bäst så" och menade att nu ska vi inte ha kontakt med sjukvården på hemorten längre. Jag funderar lite över hur det blir. Naturligtvis vill jag att specialisterna på ALB utför operationen, men är det verkligen det bästa att även sjukgymnastik ska förläggas till ALB? Vem blir det bäst för? I detta första skarpa läge är jag dock inte den som säger emot tre specialistläkare och en undersköterska under utbildning som stirrar på oss. Visst, det blir bra. "Ta sen semester i år", sa de och räknade med att kunna operera innan sommaren. Innan dess får vi nog räkna med en del pendlande till denna inte helt lättillgängliga plats.

I slutet av oktober  blev jag tillfrågad om jag ville representera Vänsterpartiet i Stockholms läns landstings beredning för barn- och kvinnosjukvård. När jag tackade ja sa jag lite skämtsamt att jag "peppar peppar" aldrig varit på ALB med mina barn. Jag glömde visst "ta i trä" för sedan dess har jag varit där med två av dem och lär väl få se mycket mer av verksamheten på nära håll under en tid framöver.

fredag 15 april 2016

Hoppas nu allt snack om barnperspektiv är vägledande

Idag kunde vi läsa i Norrtelje tidning att campingen i Vigelsjö får ny entreprenör. I samband med detta ändras tydligen också direktiven och ingen får bo på campingen mer än fem månader. De som bor där nu har fått veta att de har en månad på sig att hitta annat boende. Ett antal personer som bor där bor tydligen också där genom socialförvaltningens försorg.


Jag har funderat över detta idag. Det är inte roligt att vara en hyresgäst som står utanför de lagar och regler som skyddar hyresgäster. Vad händer med uppsägningstid, besittningsskydd och sådana saker när du hyr din bostad på en camping? Kvinnan som intervjuades i tidningen idag var 70 år. Hon ville bo i Norrtälje och hade under ett antal år bott på campingen sommartid och utomlands vintertid. Nu när maken gått bort så bodde hon permanent på campingen. Efter det som hänt är hon inte intresserad av att bo i Norrtälje mer. Hon ska ställa husvagnen på sin dotters tomt i en annan kommun och söka ny bostad där. Trist.


Min fundering går dock till om det finns några barn som är bosatta på campingen idag. Socialförvaltningen uttalar sig i tidningen och säger att de ska hitta boende till sina klienter, det kanske dock inte blir i Norrtälje stad. Det är inte bra. De som behöver stöd från socialförvaltningen har oftast inte ens rätt att ha en bil och kollektivtrafiken blir sämre och sämre. Finns det barn bland de som riskerar att flyttas ut från staden, bort från sin skola, sina kamrater och sina fritidsaktiviteter? Det kanske det inte gör, men det är i alla fall en oro jag känner. Det har hänt tidigare att barn flyttats långt från det som är deras vardag för att "få det bättre". I det här fallet tycker jag att det är en mycket viktig aspekt och jag hoppas att det nya styret (s+mp+c) lever upp till sitt snack om barnperspektiv och implementering av barnkonventionen. Jag hoppas att inga barn p g a kommunens nya direktiv flyttas bort från skola, kamrater och fritidsintressen. Det är det minsta man kan begära i denna fråga.

torsdag 14 april 2016

Är förlossningsvården i Stockholm verkligen optimalt organiserad?

I Uppsala försöker man få till en effektivare styrning av sina verksamheter genom en ny organisation. Det låter bra. I den meningen känns effektivare som någonting som händer i den vägen resurserna tar till verksamheterna och inte ett sätt att benämna hur de anställda på golvet ska arbeta. Många som jobbar inom t ex vård och omsorg har tröttnat på att höra att de hela tiden ska bli effektivare, även om det rent krasst är ett mål som vi alla borde ha i vår yrkesutövning. Att styra pengar och resurser mer effektivt tror jag är ett bättre sätt att höja kvaliteten på servicen.


Det är inte sällan man tänker att Stockholms läns landsting borde ha ett liknande tänk för att få till ett bra utbud och en bra service till sina medborgare. Men tyvärr i Stockholm härskar ännu drömmen om vårdvalet som lösning på alla problem. Idag har vi t ex pratat förlossning. Jo, hur lite det borgerliga politiska styret än vill erkänna det, så kommer det faktum att BB Sofia stänger igen få effekter på förlossningsvården i länet. Speciellt under sommaren då det alltid är högt tryck. Nu kommer samtliga andra förlossningskliniker att få dela på de förlossningar som man tidigare räknade skulle utföras på BB Sofia. SÖS kommer att kunna ta ett stort antal fler eftersom omstruktureringen då Södra BB flyttade ut ger fler förlossningsplatser. Södertälje BB kommer också att kunna ta ett stort antal fler trots att de ställer om hela sin förlossningsenhet till Södra BB-konceptet. Märkligt. Det känns spännande att vi i Vänsterpartiets landstingsgrupp kommer att göra besök på dessa båda förlossningskliniker den närmaste månaden så att vi själva får se och  höra hur det är tänkt från verksamheterna.


Valfriheten kommer dock att naggas i kanten lite, jo, du läser rätt. Även Alliansen har insett att alla inte kommer att kunna välja förlossningsenhet under en tid framöver. Därför kommer klinikerna att få ett listningstak precis som vårdcentralerna redan har. BB Stockholm har redan nått sitt tak och nu blir det MVCs delikata uppdrag att uppmana föräldrar att välja om. Antagligen kommer detta i praktiken inte innebära så mycket mindre valfrihet än vad föräldrar tidigare haft eftersom väldigt många födande kvinnor redan nu dirigerats om. Att BB Sofia öppnade för några år sedan ökade inte valfriheten eftersom det faktiskt blev fler som dirigerades om efter öppningen, väldigt många dirigerades dessutom om just till BB Sofia. Så ett av Stockholms problem inför sommaren är väl att det inte finns något ställe att dirigera om till.


I Stockholms läns norra delar blir vi ofrivilligt en del av denna cirkus trots att vi nu fått en permanentning av det samarbetsprojekt som genom just en annan organisation ska kunna gynna samarbete och helhetsansvar. Tiohundrasamarbetet är ett arbete som varit framgångsrikt inom många områden och som visar att konkurrens inte alltid är den effektivaste styrningen av vården. På måndag gästar oss en delegation politiker och tjänstemän från Sollefteå som är mycket intresserade av hur samarbetet fungerar och undrar om detta är någonting som kan rädda och förbättra vården på och runt omkring Sollefteå sjukhus. De kommer att få information från Tiohundra AB, träffa en jurist från Kommunakuten som var med då Tiohundraprojektet sattes i sjön och på eftermiddagen träffa politiker och fackliga representanter för samtal. Jag kommer att skicka med dem att de säkert har stor potential att lyckas med en liknande modell då de inte dras med ett vårdvalsfundamentalistiskt landsting.



måndag 22 februari 2016

Röriga roddiga svar från styret ger inte fler män i förskolan

Idag har det varit kommunfullmäktige och vi i Vänsterpartiet har fått fyra stycken motioner besvarade. Ja, och de kallas just besvarade. Det var väldigt otydligt vad Styret egentligen tyckte om motionerna. De skriftliga svaren var luddiga och stämde inte riktigt överens om vad som sades från talarstolen där, i åtminstone de första tre motionerna, svaren kändes som mer positivt inställda. Moderaterna, med sina två oppositionsråd, var mer tydliga och yrkade avslag på alla våra motioner med emfas.
De tre första motionerna handlade i stort om tillgänglighet och säkerhet för de som önskar ta sig runt självständigt i vår kommun med t ex buss eller cykel. Där hänvisade Styret till SL, Trafikverket, cykelplaner, riktlinjer antagna år 2000 mm. Oklart om de tyckte att det var viktigt att barn och unga kan ta sig till Sportcentrum, Bandyplan, Badhuset mm på egen hand utan risk för livet. Oklart om de vill prioritera att människor med skolbarn kan bosätta sig på landsbygden och låta sina barn ta bussen till skolan. Oklart om de tycker att det ska gå att ta sig fram utan bil även när det har snöat. Det enda som var tydligt var att Moderaterna inte tyckte att detta var viktigt. Förresten hade de ju byggt EN cykelväg mellan Görla och Kvisthamra under förra mandatperioden. Antagligen Sveriges i särklass största miljöinsats...
Den fjärde motionen ville att kommunen ska verka aktivt för att rekrytera fler män till förskolan, såväl då det gäller att anställa fler manliga förskollärare som när det gäller att locka personer till de förskollärarutbildningar vi ger i kommunen. Styret hänvisar lite flummigt till Likabehandlingsplanen och menar att visst är det bra med fler män i förskolan, men vi ska inte AKTIVT försöka rekrytera dem. Antalet män på förskollärarutbildningen idag är inte många, möjligtvis något fler än för några år sedan, men inte många. Utmaningarna är både att få dem att gå klart utbildningen samt att stanna kvar i yrket. Det kommer inte att gå av sig självt, det krävs AKTIVA insatser. Moderaterna yrkar avslag på vår motion och menar att här är vi helt fel ute. Kvinnor kan lära ut jämställdhet lika bra som män och det viktiga är att öht få tag på förskollärare till våra förskolor nu, professionalitet är viktigare än kön. Självklart är professionalitet viktigt, det är därför vi också vill locka fler till förskollärarutbildningen, men där får vi bara svaret att information om detta finns på kommunens hemsida. Känns inte särskilt ambitiöst. Stöd fick vi från Liberalerna som tyckte att detta var ett viktigt arbete och som måste utföras aktivt. "Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör", förklarar Lennart Rohdin (L). Han har själv tidigare lagt en liknande motion i riksdagen, förklarar han.
En som inte i talarstolen påminner om att han lagt en liknande motion, faktiskt i Norrtälje kommunfullmäktige, 2013 (ungefär då vi ursprungligen lade vår motion), är socialdemokraternas Kristian Krassman.  Han bloggar om denna motion på Norrtelje tidning och får i kommentarsfältet medhåll från nuvarande styrkollega Gunnar Kjelldahl (C). Det är ju märkligt att dessa två då inte kan stödja en motion om att aktivt rekrytera fler män till våra förskolor i Norrtälje kommun. Särskilt eftersom motionen som Krassman (S) då lade, BIFÖLLS av dåvarande borgerliga styre med stark dominans av Moderaterna. Jo, samma Moderater som tycker att förslaget, när det nu kommer från Vänsterpartiet, är förkastligt.
Mycket är förkastligt faktiskt. Det är förkastligt att ha två Moderater som är betalda för att företräda oppositionen som vi själva också tillhör. Det är förkastligt med ett styre av Socialdemokrater, Miljöpartister och Centerpartister som inte kan bifalla motioner som de säger sig tycka är bra i talarstolen. Det är ännu mer förkastligt med moderater som yrkar avslag på alla förslag från Vänsterpartiet, oavsett vad de handlar om. Det är löjligt faktiskt. Liberalerna har åtminstone förstånd att yrka bifall till en bra motion, oavsett var den kommer från. Precis som vi i Vänsterpartiet med glädje yrkar bifall till moderaternas motion om att HBTQ-certifiera kommunens verksamheter.

torsdag 28 januari 2016

Vart är Sverige på väg?

Rubriken visar på en fråga som jag ser överallt nu för tiden, på nätet, i pressen, men jag hör den också muntligen uttalas av olika människor i min omgivning varje dag. Jag kan också fundera över det, men jag märker att det inte alltid är samma orsaker som får oss att ställa oss denna fråga. Vad jag funderar över mest när jag ställer mig den frågan handlar om våra mänskliga värderingar. Normer och värderingar förändras och svänger lite fram och tillbaka över tid, det är inget konstigt med det, men nu har en längre tids förskjutningar högerut givit oss ett läge som börjar kännas alarmerande. Det är säkert ingen slump heller att detta sker samtidigt som det finns väldigt stora klyftor mellan människor, både i Sverige och i världen.

Det är svårt att beskriva känslan av att i stort sett varje dag mötas av nyheten att 10, 20, 30, 40 personer drunknat när de gått under i en liten sjöoduglig båt på medelhavet på flykt undan terror och svält. De allra flesta av dem är dessutom barn. Och när jag skriver barn kommer jag att utgå från FNs definition av barn, alla personer under 18 år, något som jag trodde var ett vedertaget begrepp, men nu allt mer diskuteras utifrån etnicitet. Nästa nyhet blir att det i Danmark blir lagligt att plundra dessa människor på alla deras eventuella tillgångar för att "de ska minsann betala för sig". Hur mycket tror ni de betalade för att ta sig med de små gummibåtarna över medelhavet? Tja, knappast var det lika billigt som en fyllekryssning till Tallinn. Nästa nyhet blir att inrikesministern säger att 80000 människor har fått avslag på sina asylansökningar i Sverige och kommer att tvångsdeporteras. Nästa: över 400 barn har "försvunnit" sedan de kom till Sverige. Nästa: en 22årig anställd på ett boende för ensamkommande flyktingbarn huggs ihjäl av en av de boende, en femtonårig pojke, med en kniv.

Det händer så mycket avskyvärt i Sverige och i världen idag. Men det som får mig att ställa frågan vart Sverige är på väg är ändå det bemötande som dessa händelser får av fler och fler i vårt samhälle. Idag är det så accepterat att hata, det är så accepterat att dela in världen i svart och vitt, att söka enkla förklaringar och hänga syndabockar. Om statsministern säger att det är ett komplicerat läge blir han genast uthängd som en värdelös ledare som det, i och med denna utmärkelse, är helt okej att spotta hur mycket som helst på. Det ÄR ett komplicerat läge. Jag håller inte med regeringen att det är den enda möjligheten att stänga gränserna för människor på flykt. Jag tycker det är avskyvärt när det finns så mycket pengar och plats i Sverige att neka människor möjligheten till ett liv utan att ständigt vara på flykt. Jag tycker det är ovärdigt att använda pengar till att skicka tillbaka människor med flygplan till länder de en gång flytt för sitt liv från. Jag håller inte med regeringen. Jag tycker de gör fel. Men jag spottar inte på dem. Och jag tror inte att jag själv skulle göra ett perfekt jobb om jag styrde Sverige, så jag använder mina demokratiska rättigheter och försöker med väl underbyggda argument tala för min sak.

När en kvinnlig politiker säger att händelsen där en 22årig anställd på ett boende blir knivhuggen till döds är tragisk för alla parter blir hon uthängd, bespottad och hotad. Det är fruktansvärt. En händelse där ett barn dödar en annan människa är en tragisk händelse för alla parter. Det är fruktansvärt att ett barn begår sådana brott. Och jag fortsätter förhålla mig till barn efter FNs definition. Jag kan inte se att ett barn till följd av etnicitet i stället ska kallas för "satans mördare" av riksdagsledamöter från etablerade partier. En facebookstatus som får femsiffriga likes och lika många avskyvärda kommentarer om den socialdemokratiska politikern som försökte se situationen ur fler än ett perspektiv.

De kvinnor som idag vittnar om att de blivit "tafsade på" under hela sin uppväxt, långt innan syrienkriget, hängs ut i media som att "de gillar att bli tagna med våld". Idag är miljöpartister och vänsterpartister betraktade som extremister medan Sverigedemokraternas åsikter blir allt mer rumsrena. Det är alltid den vite kränkte mannen som har rättigheterna på sin sida idag. Han är kränkt för att buntas ihop med andra män där ett stort antal faktiskt tafsat på kvinnor mot deras vilja, han är kränkt för att han som hetero stängs ute från träfflokaler för hbtq-personer, han är kränkt för att forskare med vetenskapliga metoder visar att han har fel, han är kränkt för att han inte får säga neger, han är kränkt för att han inte får se alla uråldriga bortklippta delar av Kalle Ankas jul på julafton, han är kränkt för att hans barnbarn inte får ha skolavslutning i kyrkan, han är kränkt för att det finns genuspedagoger i förskolan, ja, den som idag uttalar någonting som går emot den vite kränkte mannens åsikter riskerar att bli uthängd och bespottad.

Att stå upp för solidaritet, medmänsklighet och allas lika värde i Sverige är idag förknippat med extremism/alternativt obotlig naivitet som bara botas med hat. Att däremot måla världen i svart och vitt, värdera människor efter etnicitet och kön, hitta syndabockar och se till att få häxorna brända, det är en demokratisk rättighet. Vart är Sverige på väg?

tisdag 12 januari 2016

Mansnormen är en stor del av problemet


Igår blev jag tillfrågad om jag ville medverka i lokalradio om mäns övergrepp mot kvinnor, speciellt då med tanke på de händelser som under den senaste tiden blivit uppmärksammade och som jag skrev om här på min blogg igår. Jag tackade ja, men blev faktiskt väldigt förvånad då inslaget i stället mest verkade handla om flyktingpolitik och hur många flyktingar vi i Sverige egentligen kan ta emot. Det kanske var naivt av mig, men trots den intensiva debatt som pågår på bl a Twitter och andra sociala media kring händelserna i t ex Köln, Stockholm och Malmö, så är mäns övergrepp mot kvinnor ingenting som jag direktkopplar till flyktingpolitik. Den naiviteten är jag rätt stolt över att kunna bibehålla dessutom.

Det är inte lätt att prata i direktradio ungefär 20 minuter efter att en har blivit tillfrågad om någonting som en inte alls hade förväntat sig att prata om. Jag hade givetvis tackat ja till att prata även om flyktingpolitik, men hade kanske då velat vara förberedd på just det. Därför känner jag att jag måste utveckla mina tankar kring det som efterfrågades och sades i den här radiosekvensen här och nu, i efterhand.

Programledaren vill prata om det som har hänt i Köln, Stockholm, Malmö och på flera andra platser. Det känns okej, tycker jag, ur ett perspektiv där vi pratar om mäns övergrepp mot kvinnor, särskilt i det offentliga rummet. När vi däremot ska prata om att detta är en konsekvens av kraftiga flyktingströmmar, att det handlar om hundratals nordafrikanska män som överlagt gått till angrepp mot europeiska ensamma kvinnor, då känner jag att vi beger oss ut på djupt vatten. Vad jag förstår är det inte helt klarlagt vad som egentligen hände i Köln. Som jag sa i radio så är inga övergrepp mot kvinnor, eller mot andra människor acceptabla. Är det internationella ligor som iscensätter detta måste det kanske bemötas på annat sätt än om det är våld som uppkommer genom kulturkrockar. Precis som den helt fantastiska vänsterpartisten Amineh Kakabaveh säger i TV4-nyheterna så är det lika viktigt att lära sig om mänskliga rättigheter för alla, oavsett kön, som det är att lära sig svenska språket. Det är även jag och programledaren i radio överens om. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att de mänskliga värderingarna är viktigare än språket. Har vi bara respekt, omtanke och solidaritet med andra människor, så kan vi också finna vägar att kommunicera.

Jag vill inte blunda för att pojkar/män som kommer från strikt patriarkala strukturer kan ha en kvinnosyn som är svår att kombinera med de svenska värderingarna. Utbildning från dag 1, som Amineh pratar om är väldigt viktigt. Det är också möjligt att utbildningen bör se annorlunda ut beroende på vilken kultur man kommer ifrån och vilken ålder man är. Även svenska medborgare behöver utbildning i jämställdhet och demokrati och mänskliga rättigheter. Även nyanlända kvinnor och flickor behöver utbildning i värdegrund.

En del som kommer hit är högutbildade, andra har inte mycket utbildning alls, många är barn och ungdomar och i skolans uppdrag ingår redan idag mycket tydligt, inte bara undervisning om,  utan även praktisering av demokratiska rättigheter, jämställdhet, allas lika värde mm. Redan när Moderaterna i Norrtälje föreslog att eleverna i högstadiet skulle undervisas extra om nazismen och kommunismens illdåd, så lyfte jag att vi kanske måste trycka hårdare på skolans arbete med just värdegrunden. De extrema och odemokratiska rörelserna finns inom flera olika områden, det handlar om värdegrunden och respekten för alla människors lika värde. Det finns många som höjer sina röster om läskunnighet, matematikkunskaper osv, men när hörde ni senast någon trycka på att öka elevernas kunskaper om värdegrunden? Och det handlar ju inte bara om att veta vad den innebär utan att den faktiskt införlivas i våra medvetanden och blir en norm som vi värdesätter och kämpar för.

Mäns övergrepp mot kvinnor fanns redan innan den senaste stora flyktingströmmen kom till Europa. Nu är det dock en helt ny grupp som säger sig värna kvinnornas rätt till sin egen kropp och det är män. Det kan iofs låta väldigt positivt, det är dags att män tar ansvar för gruppen mäns beteende. Tråkigt är däremot att det lyfts av en grupp män som inte vill ta ansvar, utan vill använda detta för att kontrastera sig mot en annan grupp män, nämligen invandrade män med ursprung i mellanöstern eller nordafrika. Jag är inget stort fan av gruppbestraffning, men gruppansvar, det tycker jag har med den egna etiken och stoltheten att göra; jag vill att min arbetsplats ska vara känd som en god arbetsplats, jag vill att vårt lags fotbollsfans utmärker sig som exemplariska, jag vill att min skola är känd för god disciplin etc. Vill du som man att gruppen män ses som en solidarisk grupp människor som vare sig fruktas eller misstänkliggörs i samhället? Vill du som man att kvinnor respekteras av alla män? Då är det också ditt ansvar att arbeta med detta. Olga Persson på föreningen Unizon, som samlar kvinno- och tjejjourer, säger i DN idag:

"- Det är till stor del män som måste ta ansvaret för att den här diskussionen förs med andra män; på fritidsgårdar, i bubbelpoolen, på golfklubbar. Män borde uppröras över detta i mycket större utsträckning. De har inte tillräckligt stort engagemang. Det är sorgligt."

Att den svenska polisen mörkade det som hände i Stockholm är förkastligt, men det var ingenting som var helt okänt. Arrangörerna och media var medvetna om det och det rapporterades även om det, men i liten skala. Om detta sedan berodde på att övergrepp mot kvinnor inte anses tillräckligt viktigt att rapportera om eller om tystnaden hade andra politiska motiv, så är det inte acceptabelt och det är bra att det nu har lyfts upp i ljuset. Om detta berodde på att polisen trodde att ljus på frågan skulle bidra till ökat stöd för SD, så måste det väl sägas att detta riskerar att ha precis den effekten då SD gärna vill se samhället som en motståndare som mörkar och inte går att lita på. Att svartmåla samhället för att kunna plocka ned det och bygga ett nytt. Precis på samma sätt som IS arbetar för att skapa sitt drömsamhälle; störtar allt det gamla för att bygga någonting nytt.

Vi har ett hårdare samhälle idag än vad vi hade för bara tio år sedan. Det beror inte på att fler flyktingar har flytt för sitt liv för att komma till vårt land, för att överleva. Det beror främst på en stark högerpolitik som har ökat klyftorna och frustrationen hos befolkningen. Stora ojämlikheter i samhället har lett till att grupper ställts mot varandra och sympatierna för främlingsfientliga krafter har ökat, vi har fått ett rasistiskt parti i riksdagen. Helt plötsligt är det dessa vita män som är kränkta, som är offer för diskriminering och som är utsatta hela tiden. De för en ständig kamp mot PK-maffian, mot etablissemanget mot allt det som vi faktiskt kallar det svenska, öppna välfärdssamhället. Helt plötsligt är det okej att säga vad som helst till vem som helst i vårt samhälle, det är yttrandefriheten. Helt plötsligt är det okej att bete sig hur som helst. Det är frihet av olika slag, men vad många verkar glömma är att det finns något som heter "frihet under ansvar", med frihet ingår ett ansvar och det tror jag många i vårt samhälle idag behöver upplysas om.

Nej, det är inte så att alla dessa vita, svenska män är solidariska med alla kvinnor när de nu går till in i kampen för att straffa dem som under den senaste tiden begått oacceptabla övergrepp mot kvinnor. Sverigedemokraterna t ex motarbetar genusarbete i förskolan, är för ett återinförande av sambeskattning och motsätter sig på flera olika vis kvinnors möjligheter att bli mer jämställda i Sverige. Svenska män är klart överrepresenterade när det gäller sexköp i Thailand. Är det kanske så att respekten för kvinnor sträcker sig till svenska kvinnor? Förklaringen till detta beteende ges i artikeln och ligger så klart också det i Den Andres kultur;

"- Här betalar man för sex av samma anledning som man bjuder någon som hjälpt en byta vinterdäck på middag."