Rubriken visar på en fråga som jag ser överallt nu för tiden, på nätet, i pressen, men jag hör den också muntligen uttalas av olika människor i min omgivning varje dag. Jag kan också fundera över det, men jag märker att det inte alltid är samma orsaker som får oss att ställa oss denna fråga. Vad jag funderar över mest när jag ställer mig den frågan handlar om våra mänskliga värderingar. Normer och värderingar förändras och svänger lite fram och tillbaka över tid, det är inget konstigt med det, men nu har en längre tids förskjutningar högerut givit oss ett läge som börjar kännas alarmerande. Det är säkert ingen slump heller att detta sker samtidigt som det finns väldigt stora klyftor mellan människor, både i Sverige och i världen.
Det är svårt att beskriva känslan av att i stort sett varje dag mötas av nyheten att 10, 20, 30, 40 personer drunknat när de gått under i en liten sjöoduglig båt på medelhavet på flykt undan terror och svält. De allra flesta av dem är dessutom barn. Och när jag skriver barn kommer jag att utgå från FNs definition av barn, alla personer under 18 år, något som jag trodde var ett vedertaget begrepp, men nu allt mer diskuteras utifrån etnicitet. Nästa nyhet blir att det i Danmark blir lagligt att plundra dessa människor på alla deras eventuella tillgångar för att "de ska minsann betala för sig". Hur mycket tror ni de betalade för att ta sig med de små gummibåtarna över medelhavet? Tja, knappast var det lika billigt som en fyllekryssning till Tallinn. Nästa nyhet blir att inrikesministern säger att 80000 människor har fått avslag på sina asylansökningar i Sverige och kommer att tvångsdeporteras. Nästa: över 400 barn har "försvunnit" sedan de kom till Sverige. Nästa: en 22årig anställd på ett boende för ensamkommande flyktingbarn huggs ihjäl av en av de boende, en femtonårig pojke, med en kniv.
Det händer så mycket avskyvärt i Sverige och i världen idag. Men det som får mig att ställa frågan vart Sverige är på väg är ändå det bemötande som dessa händelser får av fler och fler i vårt samhälle. Idag är det så accepterat att hata, det är så accepterat att dela in världen i svart och vitt, att söka enkla förklaringar och hänga syndabockar. Om statsministern säger att det är ett komplicerat läge blir han genast uthängd som en värdelös ledare som det, i och med denna utmärkelse, är helt okej att spotta hur mycket som helst på. Det ÄR ett komplicerat läge. Jag håller inte med regeringen att det är den enda möjligheten att stänga gränserna för människor på flykt. Jag tycker det är avskyvärt när det finns så mycket pengar och plats i Sverige att neka människor möjligheten till ett liv utan att ständigt vara på flykt. Jag tycker det är ovärdigt att använda pengar till att skicka tillbaka människor med flygplan till länder de en gång flytt för sitt liv från. Jag håller inte med regeringen. Jag tycker de gör fel. Men jag spottar inte på dem. Och jag tror inte att jag själv skulle göra ett perfekt jobb om jag styrde Sverige, så jag använder mina demokratiska rättigheter och försöker med väl underbyggda argument tala för min sak.
När en kvinnlig politiker säger att händelsen där en 22årig anställd på ett boende blir knivhuggen till döds är tragisk för alla parter blir hon uthängd, bespottad och hotad. Det är fruktansvärt. En händelse där ett barn dödar en annan människa är en tragisk händelse för alla parter. Det är fruktansvärt att ett barn begår sådana brott. Och jag fortsätter förhålla mig till barn efter FNs definition. Jag kan inte se att ett barn till följd av etnicitet i stället ska kallas för "satans mördare" av riksdagsledamöter från etablerade partier. En facebookstatus som får femsiffriga likes och lika många avskyvärda kommentarer om den socialdemokratiska politikern som försökte se situationen ur fler än ett perspektiv.
De kvinnor som idag vittnar om att de blivit "tafsade på" under hela sin uppväxt, långt innan syrienkriget, hängs ut i media som att "de gillar att bli tagna med våld". Idag är miljöpartister och vänsterpartister betraktade som extremister medan Sverigedemokraternas åsikter blir allt mer rumsrena. Det är alltid den vite kränkte mannen som har rättigheterna på sin sida idag. Han är kränkt för att buntas ihop med andra män där ett stort antal faktiskt tafsat på kvinnor mot deras vilja, han är kränkt för att han som hetero stängs ute från träfflokaler för hbtq-personer, han är kränkt för att forskare med vetenskapliga metoder visar att han har fel, han är kränkt för att han inte får säga neger, han är kränkt för att han inte får se alla uråldriga bortklippta delar av Kalle Ankas jul på julafton, han är kränkt för att hans barnbarn inte får ha skolavslutning i kyrkan, han är kränkt för att det finns genuspedagoger i förskolan, ja, den som idag uttalar någonting som går emot den vite kränkte mannens åsikter riskerar att bli uthängd och bespottad.
Att stå upp för solidaritet, medmänsklighet och allas lika värde i Sverige är idag förknippat med extremism/alternativt obotlig naivitet som bara botas med hat. Att däremot måla världen i svart och vitt, värdera människor efter etnicitet och kön, hitta syndabockar och se till att få häxorna brända, det är en demokratisk rättighet. Vart är Sverige på väg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar