måndag 4 januari 2016

Vuxna vet alltid bäst? BVC ur ett barns perspektiv

Idag var jag på BVC för femårskontroll av mitt snart sexåriga barn. Innan detta besök nu äntligen blev av har vi under november-december varit tvungna att flera gånger flytta fram besöket eftersom barnet varit sjukt och legat på sjukhus. Sjukdomen och våra besök hos sjukvården i Sverige och i Spanien har jag tidigare berättat om här på bloggen. Senaste urinprovet (28/12) visade inte på några konstigheter och därför tyckte jag att det nog var helt okej att gå till BVC nu.

På BVC gjordes först en syntest och sedan var det dags för vaccinering. Det tyckte däremot inte mitt barn. Efter ett antal felstick och dåliga upplevelser av nålar under sjukdomen var hon nu fast besluten att ingen spruta skulle tas. Hon skrek, bände sig ur mitt knä och slogs. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna lugna henne. Hon var paniskt rädd för den där sprutan. Och jag förstår verkligen att hon inte trodde på BVC-sköterskan när hon sa att det inte skulle göra så ont; exakt det sa ju alla sköterskor hon mött under sjukdomen också och likväl så blev omständigheterna sådana att det gjorde ont, mycket ont.

BVC-sköterskan sa till mig att jag nog fick hålla fast henne ordentligt, vilket jag inte ville. Hon föreslog då att en annan personal kunde komma in och hålla fast mitt barn så att hon kunde sätta sprutan rätt. "Eller kanske pappan kan komma hit med henne?"

Jag måste säga att jag gick från BVC med en ganska ny känsla. Jag har ju varit där flera gånger med flera barn, men det här kändes nytt. För mig, som dagligen arbetar med barns rättigheter att bli lyssnade på och respekterade, inte kränkta, så spelar det ingen roll om det är jag, pappan eller en okänd BVC-sköterska som håller fast mitt barn. Det är inte okej. Barnet är hysteriskt rädd för sprutan och det har helt förklarliga orsaker. Hon kommer inte att bli mindre rädd för sprutor av att vi tar till våld. Är det verkligen allt barnhälsovården har att erbjuda?

Barn som är rädda för tandläkaren får åka till specialisttandläkare, de kan t o m få bli sövda för att tandläkaren ska kunna hjälpa dem. På Astrid Lindgrens sjukhus smörjdes en bedövande salva i förebyggande syfte i båda armvecken för att göra blodprov mindre smärtsamma (att smörjan sedan hamnade snett och inte hjälpte vid blodprovet hör inte hit). Det måste också vara möjligt att, antingen genom samtal eller droger få ett barn att slappna av så att inte vaccineringen blir både farlig och kränkande.

BVC-sköterskan talar om för mig att mitt barn kommer att fortsätta att sätta sig på tvären vid vaccinering om jag låter henne slippa. Ett barn förstår inte sitt eget bästa. Här krävs vuxenbeslut och vuxen beslutsamhet. Precis på samma sätt som läkaren i Spanien talade om för mig att mitt barn bara sa till mig att hon tänkte ta sin medicin när vi kom hem från sjukhuset för att slippa sprutan (som vi slapp); det var, enligt läkaren, inget hon hade för avsikt att göra. För barn vet inte sitt eget bästa. Det är bara vi vuxna som vet det.

Jag kan hålla med om att barn inte alltid ska få bestämma, men de måste bli lyssnade på och deras rädslor och oro måste tas på allvar. Kanske har det här barnet ett bra tips om hur hon ska få i sig vaccinet, om hon bara får fundera lite. Varför det var bråttom? Jo, för att när hon fyllt sex år om några veckor behövs läkarremiss för att ta vaccineringen. Dessutom har BVC just nu ett projekt där de försöker vaccinera så många barn som möjligt. "Men", tillägger BVC-sköterskan, "det är ju frivilligt att vaccinera sig, det är inget tvång. Även om vi helst ser att alla gör det, för det är ju inga roliga sjukdomar...."

Det känns som att jag målas upp som en dålig förälder, en förälder som inte kan stå upp för det "alla vi vuxna" vet är det bästa för barnet, en förälder som låter mitt barn styra och ställa och bestämma. Kanske antyder sköterskan också att jag egentligen inte tycker att vaccinering av barn är viktig. Hur vaccineringen i framtiden ska genomföras hamnar nu på mitt ansvar; att ta kontakt med läkare, beställa tider och se till att det fungerar för mitt barn. För mig har det alltid varit självklart att barnen ska få de vaccineringar som ingår i det väl beprövade vaccinationsprogrammet. Jag har haft en stor tilltro till just de förebyggande delarna av svensk sjukvård. Idag känner jag en stor förståelse för att alla barn inte blir vaccinerade. När en av de viktigaste stödfunktionerna i samhället inte känns som en stödfunktion. Över huvud taget.

Inga kommentarer: