fredag 15 juli 2016

Tack alla starka kvinnor - det är vi som får jorden att gå runt

Förra veckan tillbringade jag på sjukhus med min dotter som opererades för en medfödd missbildning på lillhjärnan, Arnold Chiaris syndrom. Det var förstås en ansträngning att ta med sitt barn till ett sjukhus och låta okända människor skära i henne, alldeles intill hjärnan och centrala nervsystemet dessutom. Det var inte bara en gång som jag såg kniven slinta framför mina ögon när jag blundade, det var inte bara en gång som jag tänkte tanken att hon skulle vakna och hennes pigga, kloka ögon skulle vara dimmiga och borta. Hela veckan efter ingreppet fortsatte förstås oron då hon låg där med smärta och illamående och matades med starka mediciner. För patienter står tiden stilla på sjukhus. Det blir aldrig dag och natt, det bara pågår. Stressad personal som springer ut och in och tar prover, kontrollerar, medicinerar, byter skift, nya ansikten men samma intensitet. Ett sjukhus sover aldrig.

Titt som tätt kommer meddelanden från syskonen där hemma, de saknar sin mamma, de längtar efter sin storasyster, de vill att allt ska vara som vanligt. De biter ihop, de med, de sväljer sina tårar och det gör ont att tänka på. Jag hjälper min dotter med allt, vänder henne, matar henne, ger henne dricka och rättar till kudden. Efter ett par dagar behöver vi inte ringa på sköterskan varje gång, integritet och självständighetskänslan hos patienten upprätthålls bättre om det är mamma som hjälper till. Detta kanske blir speciellt påtagligt när det handlar om en tonårsdotter.

Samtidigt får jag meddelanden från väninnor i världen utanför. Den står inte still. En väninna är tvungen att ta sig till en stor europeisk stad för att hämta hem sin nedsupne, undernärde bror. Gula sidan ut. Pragmatiken. Ingen tid för sorgearbete eller sentimentalitet. Bara åka dit och hämta, vara tuff, ställa krav, ta skit. En annan väninna överöses av "skit" från sin dotter som mår dåligt, som bara vill vara med mamma, som bombarderar henne med mess från det roliga sommarlägret för att hon bara vill hem, som hotar skada sig själv om hon inte får komma hem. En annan väninna mottager meddelanden från sin dotter som längtar hem från en semester med pappa och "hans nya". Och det är gula sidan ut. Vi ska visa våra nära och kära att vi är starka, att vi stöttar dem, men att vi också ställer krav på dem. Att vi finns här. Att det liksom är vi som finns här.

Jag ser en kvinna med klump i magen som reser genom ett regnigt Sverige, jag ser en kvinna som sitter och stirrar på sin telefon, knyter sina händer och biter ihop när hon svarar sin dotter att bilen är trasig och hon inte kan hämta henne. Jag ser en kvinna som funderar hur hon ska gottgöra sin dotter med en "riktig" semester. Jag ser den kvinna som är min mor som tar hand om mina andra barn medan vi är på sjukhuset, som ser till att de får vara med om roliga saker och att de får känna sig trygga trots att hon själv är utom sig av oro. Jag ser ett sjukhus som aldrig står stilla fast tiden står stilla, vårdpersonal, varav de flesta är kvinnor, som sliter (jag tror en del är där dygnet runt) för att tillmötesgå varje patient, som känner sig otillräckliga, som ser att de inte kan ge vad som egentligen skulle behövas varje gång. De ser när det blir knasigt, men de kan, de orkar inte mer än kanske be lite lätt om ursäkt. Gula sidan ut. Pragmatiken. Ingen tid för sorgearbete eller sentimentalitet.

Många kvinnor i Sverige idag blir utbrända, s k utmattningssyndrom, går in i väggen. Jag känner flera stycken själv. Och det handlar inte om att de stressar för att hämta tidigt på förskolan, för att ordna hippa kalas med clowner och hembakt, ekologiskt fika. Det handlar inte om att ordna de flesta och de dyraste aktiviteterna för barnen på fritiden och semestern, hinna träna och se bra ut och ha en snyggt inrett hem. Det handlar framför allt om omhändertagande och de handlar om de krav vi kvinnor ställer, kanske inte i första hand på andra utan på oss själva. Just nu vill jag bara tacka alla kvinnor för att vi finns och för att vi gör det här för våra nära och kära. För att vi orkar hålla ställningarna, gula sidan ut. Livet vore mycket svårare för många utan oss. Vet inte om jag här ska lägga till "inte alla kvinnor", men jag tror jag skiter i det.