fredag 28 december 2007

Granen


Så här blev i alla fall granen, inte gratis eftersom Volvo hade stängt när vi skulle provköra. Den kostade faktiskt 220 kronor och är nog den dyraste granen vi haft någonsin. Den dricker mycket vatten och är fin. Det luktar gran och hyacint ända in i sovrummet vilket gör mig lugn och sömnig.

På bilden syns också den numer skrotade TVn.

Det smäller och visslar (fler än tomten är vakna)

Redan på kvällen på annandagen började det. Det smäller och det visslar mest hela tiden utanför fönstret. Och nu ska det hålla på så här i nästan en vecka, till typ nyårsdagens kväll, raketer och smällare i tid och otid. Just nu (22.18) visslar det på ordentligt utanför fönstren.
Jag brukar säga att den som vill bo mitt i stan får ta att det är liv och rörelse, hög musik och människor som skrattar och hojtar, men det här smällandet gillar jag inte. Inte bara för att det låter högt, väcker barn och skrämmer djur, jag tycker att det är rent livsfarligt också. Visserligen är det artonårsgräns, men de flesta barn verkar ändå få tag på smällare och raketer. Och är det inte barn som leker så är det berusade vuxna (män).
Fyrverkerier är vackra och fascinerande, men absolut bäst på håll. På senare år har det dock tyvärr utvecklats mot bomber som smäller högre och sprakar mindre. Det är som om det är själva smällen som är rolig medan jag tycker tvärtom att det är de vackra gnistrande färgerna mot himlen som är värdet. På nyårsafton är det perfekt att bo mitt i stan; man får se massor av fyrverkerier utan att behöva köpa eller hantera några själva. Men eventuellt åker jag ut på landet ett par dagar nu för att komma bort från okynnessmällandet.
Det finns en anledning till att åka till landet. TVn gick sönder igår. Haha. Jag vet, jag är ingen stor TV-tittare, men barnen vill ju se lite TV från och till och jag hade ju tänkt se nån bra film under helgerna. Jag har ännu inte lyckats med detta. Gjorde bara samma tabbe som förut en jul och trodde att "Tomten är far till alla barnen" var en halvrolig familjekomedi. Hade ett svagt minne av att jag inte gillade den förra gången, men kom inte ihåg varför. Nu vet jag; den motsvarade inte alls mina förväntningar. Det var en tragisk vuxenfilm. "Familjen" skulle absolut inte se filmen där de svor och söp och sa knulla hela tiden, slog ner tomten mm mm. Nej, och sen såg jag första delen av August, men kunde tyvärr inte se andra eftersom TVn då givit upp. Ikväll efter jobbet hade jag velat slappa till Wallander men det är också tji.
Någon sa att man kunde se TV genom datorn, men jag har ju inte installerat mitt ljudkort så det får bli en senare historia. Den gamla TVn var visst 13 år (vi fick den från släktingar) och det skulle kosta 1500 att laga den, ingenting reparatören rekommenderade. Nu blir det ny TV eller begagnad TV. Eventuellt kunde en av mina halvchefer på jobbet sälja en, vore toppen. Jag tycker liksom bara att 4000 kronor är för mycket, för mycket...

måndag 24 december 2007

En nykter jul


Efter några dagars vabbande var jag så åter på jobbet igår kväll, dan före dopparedan. Och det var rätt byst med folk, ända till halv nio, sen dog det ut med ett kort andetag. Jag slutade nio, sprang in i butiken och inhandlade den sista julklappen och sen hem. Liten hade slocknat, men Storasyster väntade förstås på mamma. Dock var det inga större svårigheter att natta henne eftersom hon sovit så dåligt natten innan och varit på helspänn hela dagen.


På jobbet läste jag en insändare i en kvällstidning som jag gärna vill vidarebefordra i detta medium. Den handlade om julen som en av våra stora sprithelger, Systembolaget har en av sina absolut bästa veckor på året före jul. Flera hundratusen barn i Sverige lever i familjer med missbruk. Av solidaritet med dessa kan vi fira en nykter jul. Men även vi andra som ska fira jul tillsammans med barn bör tänka oss för. Inga barn tycker att det är speciellt roligt när de annars så förtroendeingivande föräldrarna blir högljudda och yviga. Det är ett orosmoment för barnen som kan undvikas. Julen är ju framför allt barnens högtid och tusentals förväntningar ska på något sätt bemötas. Vi vuxna gör det bäst nyktra. Vi får det också roligare själva om vi kan umgås med våra barn utan att vara bakfulla och trötta och lukta illa.


Själv vaknade jag tämligen illamående vid tretiden i natt och illamåendet höll i sig rätt starkt tills barnen körde upp mig vid åttatiden i morse. Magen är i olag, det är den, men jag fick i mig lite fil till frukost, kaffe och lite köttsoppa till lunch. Jag klarar väl en jul utan ätande, haha, min stora mage är nog i behov av lite julbantning. Så länge jag slipper spy så funkar det. Det värsta är nog att jag är så trött så att det känns som om jag skulle kunna somna stående. Och ryggen är slut efter gårdagens stående jobb. Illamåendet liksom kommer och går och är inget större problem, men hur ska jag hålla mig vaken?


Lägger mig och vilar en halvtimma innan Kalle Anka. Ville bara tipsa er om en nykter jul innan det är alldeles för sent.

lördag 22 december 2007

God jul

så, nu har jag betalat räkningarna och det är liksom tomt på kontona. Vi lär väl inte svälta i jul i alla fall, och en hel del har också blivit klart eftersom jag varit hemma med sjuka barn. De spyr inte längre, men liten har varit som en sås i blöjan hela dagen. Annars pigga och uppspelta inför helgen. så uppspelta att de skallade varandra och Storasyster forsade näsblod precis innan vi skulle gå och lägga oss. Behöver väl knappast säga att det var pappa som hade koll på dem då, medan mamma stoppade in skinkan i ugnen och satte igång ett kok oxbringa enligt gammal metod.
Om jag inte hinner in här på ett par dagar så önskar jag er i alla fall God jul.

torsdag 20 december 2007

Vinterkräksjukan i rättan tid

Lät Liten ligga kvar i dubbelsängen i natt för jag tyckte att hon var så täppt i näsan och befarade flera uppvakningar som lätt skulle kunna gå att omvända till fortsatt sömn om jag låg i närheten. Vaknar dock mitt i natten av att min äldsta dotter står bredvid sängen och ser så där ledsen ut som bara hon kan;
"Mamma, jag kan inte äta julbord på dagis", säger hon med gråten i halsen och jag känner mig aningen förvirrad. "Jag har spytt", fortsätter hon och jag känner mig fortfarande förvirrad. Hon var ju hur pigg som helst när vi lade oss, kan hon ha blivit matförgiftad, är det första jag tänker.
Mycket riktigt finns det ordentliga spyor i hennes säng. Jag får byta lakan, täcke och örngott, skölja av allt i handfatet och pula in i tvättmaskinen. Det är inte utan att man själv blir lite spybenägen när man gör detta. Tur att Storasyster har inlägg under lakanet eftersom hon tidigare kissade på sig rätt ofta. Det räddar madrassen. Jag bäddar nytt och hon klättrar upp och lägger sig, fortfarande mest fokuserad på jullunchen på dagis. "Sov nu, så får vi se hur du mår i morgon", säger jag trots att jag egentligen vet att det redan är kört. Hon vaknar två gånger till under natten av att hon spyr och vinterkräksjukan är ett faktum.
På morgonen hävdar Storasyster bestämt att hon är frisk, men vågar sig inte på en välling. Barnkanalen sysselsätter döttrarna en stund medan jag kör igång nattens tvätt. Tänker att det är nog bäst att förbereda så mycket av julmaten som möjligt också eftersom jag inte vet om jag själv kommer att blir sjuk. Tvättar 5 maskiner tvätt och hänger en del ut, tumlar en del, rullar veganska julbollar enligt recept i DN och gör två vegetariska Jansson (min specialitet) och en rotfruktsgratäng, skär upp och paketerar chokladfudgen som jag tillverkade igår, slänger ut mattor i kök och hall och moppar av golven. Liten och jag äter lite av julbollarna (tofu och nötter) tillsammans med nudlar till lunch. gott. Liten är gnällig och snorig och vill sova i vagnen inne(som hon brukar göra när hon är sjuk), så jag tar in vagnen och hon somnar. Storasyster ritar teckningar till kökspersonalen på dagis och beklagar att hon är sjuk när det är julbord.
På eftermiddagen när Liten vaknar får jag i dem lite fika, lussebulle, pepparkaka och saft, en stund senare spyr Liten en kaskad över golvet. Middag (blåbärssoppa, glass, blåbär och coca cola) serverar jag inte förrän efter Bolibompa. Det är ingen hit men de får i sig lite grand. Direkt efter maten vill Storasyster sova. Vi går i säng och de somnar båda två ganska snabbt. Även jag somnar och tar mig med stor möda upp framåt tio. Sorterar julklappar. Imorgon vill sambon att vi hämtar honom på andra sidan Stockholm för han har så mycket att bära och vill inte åka buss. Jag bävar för detta. Han ber mig köpa julskinka till honom och barnen eftersom jag själv inte äter det. Nu har jag gjort det och vad har han gjort? Köpt en julskinka! På över fyra kilo. Plus att han köpt lådor med sill, lax och annat som han ska ha med hem till oss och andra släktingar. Men det visste jag ju om . Och nån oxrulle sa han. Han får väl köpa en resväska. Känns inte som om jag vill köra med två spybollar till andra sidan stan imorgon. Dessutom kommer det ju att ta hela dagen. Tar jag ut barnen blir det snarare en kort promenad för att få lite frisk luft. Ska nog lägga mig nu innan det blir dags att torka spyor igen.

onsdag 19 december 2007

Nu har jag haft två julklappar kvar att köpa sen november... och snart hinner jag inte köpa dem

Inte hann jag någonting av mina sista måsten idag heller. Jo, det gjorde jag, jag var ju och storhandlade för "sista" gången efter jobbet. Och när jag kom hem kom jag på att jag inte köpt hushållspapper, solroskärnor och dinkelflingor. Buhu..., men det får vänta, nu får vi leva på det som finns. En omgång chokladfudge har jag kokat och hällt ut för stelning också. Vet inte varför jag gör så mycket godis när jag helst inte vill äta godis. Hade väl varit bättre om jag gjort Jansson, mina vegbollar och det där andra som jag skulle förbereda, men det orkade jag inte. För två år sedan gjorde jag dessutom en jättegod rödbetssallad och nu är jag lika arg varje år att jag inte hittar receptet till den. Ingen rödbetssallad smakar gott längre. Sen har jag gjort ett tappert försök att betala räkningarna men jag får inte riktigt ihop det, så vi får väl avvakta lite till. Det ska faktiskt bli väldigt skönt när man har en bestämd summa pengar som kommer in på kontot varje månad. Då kan man ju förbereda de här grejorna långt i förväg.
Började dagen hos sjukgymnasten i alla fall och han konstaterade att mina muskler i bäckenet givit upp så det är bara att börja träna, stabilitetsträning. Usch, jag är så dålig på det. Och sen gick man till jobbet (fick börja tidigare idag igen) och ansträngde ryggen fel hela dagen, så nu är man rätt mör.
Eftersom vi handlade efter jobbet var vi inte hemma förrän halv sju, så det blev en kort stund med barnen innan läggdags. Nu är Liten täppt i näsan igen och sover oroligt för att hon inte får luft ordentligt. Får väl se hur natten blir. Ska också lägga mig snart. Bara hänga tvätt och lite annat först.

tisdag 18 december 2007

Religion - en märklig tradition

Eftersom det snart är jul har jag /till skillnad från många andra i Sverige?/ funderat en hel del över religion de senaste dagarna. Hur ska jag förklara för mina barn varför vi firar jul? Det är ju superkomplicerat. som om det inte räcker med att hålla tron på tomten vid liv.
själv började jag i söndagsskola när jag var tre år och hade inga som helst problem med det där med gud osv. Men var lär sig barnen idag om varför vi firar jul? Var läses julevangeliet för barnen? Man ska väl inte behöva vara kristen för att tycka att det är viktigt att veta varför vi firar jul?
Många av de sånger som jag sammankopplar med jul handlar om Gud eller Jesus (stilla natt, när juldagsmorgon glimmar, nu tändas tusen juleljus, gläns över sjö och strand). Inga av dessa sjungs idag på dagis. Jag har full förståelse för detta, jag tycker till och med att det är rätt. På dagis finns barn av många olika nationalitet och religion. Vårt samhälle är skiljt från religionen och jag tycker att det är helt rätt. Jag tycker länder som USA t ex, där religionen spelar roll i politiken, är mycket märkliga och efter. Däremot är ju en tro för en enskild individ mer än bara en tro. En tro kan vara skillnaden mellan kaos och kosmos, mellan succe och katastrof, mellan liv och död.
Jag minns att jag tyckte att julsångerna var mycket vackra när jag var liten. Idag sjungs mest om tomtar. Fick ett infall och köpte ytterligare två julCD hem, två svenska. Jag har redan två, men de innehåller nästan inga av de sånger jag räknade upp, i alla fall inte på svenska. Så nu har jag Stilla natt med Ainbusk singers på högsta volym i bilen.

julvecka på jobbet

Nu är det julveckan för den som missat det. På mitt jobb är det omöjligt att missa det. Människor handlar som om de aldrig tänker komma tillbaka till affären igen. Ändå har flera stycken uttryckligen sagt till mig idag att de kommer tillbaka igen innan jul. En del är förväntansfulla och glada, andra är mest stressade och sura för att de måste handla så mycket som "alla andra" kommer och glufsar i sig. Jag hoppas verkligen att min mamma säger till den dagen hon inte vill att vi ska komma hem och äta på julen. Det skulle ju inte vara speciellt kul att komma dit om man sen fick höra att det bara var besvär och jättejobbigt och allt sånt där. Men å andra sidan förstår jag inte hur man kan förvänta sig att sina föräldrar, och då för det mesta mamman, ska hålla hela barnaskaran och deras barn med julmat, godis och soffplatser när de börjar närma sig åttio år eller mer.
När det är extra mycket folk är det naturligtvis extra mycket strul med varor som inte går in, kort som det inte finns pengar på, kvitton som inte stämmer etc etc. Så vi kassörskor har en del att stå i. T ex förklara varför varuvagnarna är konstruerade som de är, förklara hur man ser rabatterna på kvittot, sätta in pengar, ta ut pengar, räkna pengar och förklara vilka varor rabatten egentligen gällde för. Och som om det inte räcker med kunder händer det också att man får förklara för sina arbetskamrater hur det ligger till. Kassaapparaterna är fulla med kuponger som ska ligga sorterade, men eftersom alla byter kassa titt som tätt så bryr sig ingen om att hålla ordning så kupongerna ligger huller om buller och trängs med pengarna.
Efter jobbet handlade jag inför julavslutningen på partilokalen och åkte upp och lämnade frukt, godis, glögg och bullar på lokalen, tog fram julstjärnan och pysselmaterial från förra året. Sen hämtade jag trötta barn, tryckte i dem varsin tallrik rester och skulle just börja klä dem för att åka tillbaka till lokalen när telefonen ringde; Det var en gammal klasskompis från grundskolans pappa. Han var i stort behov av att prata med en politiker som han ansåg kunde säga ifrån. Om vad är jag inte helt säker på. Han hade opererats förra året vad jag förstår, ramlat ur sin sjukhussäng och spräckt höften och sen aldrig kunnat gå igen. Nu är han på hem och enligt egen utsago ständigt bevakad, han kunde inte ens prata i telefon utan vakt, de öppnar hans post och förhindrar honom från kontakter. Han hade inte pengar till julklappar, hans barnbarn skulle upp i rätten i ett knivmål och han började gråta flera gånger under samtalet. Så gjorde även mina barn, men det kunde jag inte göra så mycket åt. Sen pratade han om att Gud hade talat med honom, att han träffat Lennart Daléus osv. Det var rätt osammanhängande, men gick väl egentligen ut på att sjukvården inte fungerade, att läkare och sjuksköterskor var korrumperade och själv mådde han ju inte alls bra.
Jag fick mer och mer bråttom men ansåg inte att jag kunde avbryta samtalet utan att få det att verka som jag snoppade av honom. Fem i sex (och vi skulle vara på partilokalen sex) bröts samtalet av att batteriet i min bärbara telefon dog. Kändes lite knasigt, men det var nog det bästa som kunde hända. Snabbt drog jag på tjejerna overallerna och stack.
Vi var inte så många på julavslutningen, men hade trevligt ändå. Vi fikade och diskuterade bl a kommande första maj, turkiets bombningar i kurdiska irak och medlemmarnas brist på engagemang. De som var där fick i alla fall som tack för sitt engagemang hyacinter och små tomtar.

måndag 17 december 2007

Julstök, konsthall, volvo mm

Det är mycket nu. Jo. Det är mycket nu. I lördags kom vi inte utanför dörren, hade inte ens känt på dörren. Tidigare helger har jag åtminstone fått ut näsan och hängt lite tvätt som sen hängt kvar i nederbörden hela veckan. I lördags blev det ingenting. Barnen och jag bakade lussebullar, dubbel sats eftersom jag är tokig i saffran. Sen skulle vi ha middagsgäster kl.16.00 och den som utlovat middag kom själv inte hem förrän halv fyra med fläskfilé, trots att han utlovat oxfilé. Som tur var hade jag då lyckats förbereda klyftpotatis, sallad och fruktsallad till efterrätt trots att Liten vägrade sova middag. Så var hon också trött och mammig när hennes halvsyskon och syskonbarn dök upp, men sånt är livet. Båda barnen sov kl. 21.00 och nästan jag också.
På söndagen var mitt enda mål att komma ut. Två söndagar i rad har det varit julmarknad på stan och vi har inte hunnit ner och titta, så jag tänkte att vi kunde ta en promenad och åtminstone titta på julskyltningen. Storasyster ville inte gå ut, inte förrän hon fick syn på Lokalblaskans fredagsbilaga med repotage från Konsthallen. Då ville hon absolut gå dit och titta. Så då gjorde vi det. Torson hon blivit så imponerad av i tidningen var mycket mindre i verkligheten och hon var nog en aning besviken, men tyckte ändå att det var kul och ville sen gå vidare och titta på någonting annat. Jag kunde inte komma på något så jag föreslog att vi skulle gå till Volvo och provköra en ny bil så att vi kunde få en gran (så stod det ju i reklamen, fram till den 17 december). Så vi knatade iväg till Volvo, men det var bommat och stängt. Tråkigt. Ingen gratisgran. Vi gick hem igen och åt middag och fikade tredje advent. Barnen kunde inte somna på kvällen. Vi lade oss åtta och Liten slocknade tio medan jag fick plocka ut Storasyster på soffan eftersom hon inte kunde vara tyst. Hon somnade vid elva. 04.45 ringde min klocka.
Upp och iväg i mörkret med trötta barn. Lämnade dem halv sju och for till Stockholm för att delta i en utbildningsdag anordnad av Hälso och Sjukvårdsnämnden. Barn och ungdomspsykiatri och strategier för omhändertagande av äldre multisjuka blev mina seminarieval. Lax till lunch. Blev störd mitt i lunchen av ett telefonsamtal från jobbet. De ville att jag skulle börja två timmar tidigare imorgon p g a sjukdom. Ja jakade. Okej, julveckan ska vara stressig. Okej. När jag hämtade barnen var de helt slut, Storasyster grät nästan hela kvällen av trötthet. Nu sover de. Upp tidigt imorgon igen. Puh.
Vad ska jag nu hinna på den lilla lediga tiden som finns kvar? Knäcken har jag kokat och hällt i formarna nu. Barnen fixade sista julkorten medan jag lagade mat. Jag måste handla sista maten, två julklappar kvar att köpa, skaffa gran, göra i ordning mitt gamla dockskåp som jag ska överraska tjejerna med till jul (hur ska jag hinna det?), sen får det räcka... måste ju hinna duscha, tvätta, städa och allt det där också.

fredag 14 december 2007

Fast anställning

Här har ni mig: en fyrtioårig kvinna med fast anställning och 31 dagars semester. Det ni. Månadslön. Skrev anställningsavtal idag, ingen provanställning, fast direkt. Sen åkte jag direkt till mitt gamla jobb och sa upp mig. Inte verkade personalchefen särskilt ledsen för det. Det verkade nästan som om deras strategi är att deras anställda ska få fasta heltidsanställningar. Någon annan stans. jaja. F d ordförande i vår nedlagda fackklubb verkade dock inte lika glad och jag känner mig också nedstämd att vi faktiskt inte lyckades åstadkomma någonting och att de fackligt aktiva nu är ännu färre på en arbetsplats där de verkligen behövs. Nu jobbar jag tre veckor till, sen lite ledigt och sen in i det nya.
Barnen och jag firade med pizza och sen julpysslade vi till läggdags. Nu har jag ställt i ordning pepparkakshuset och ska slänga i ordning en deg till saffransbullar samt slå in några paket innan sängen. Julen närmar sig. Tipp tapp tipp tapp.

torsdag 13 december 2007

Sanning

Men om ni vill veta lite mer om vad som inte händer på Bali; läs den här: http://www.arbetaren.se/klimatblogg/2007/12/13/gore-lovar-en-massrorelse/

utbildning leder till jobb

Och så måste jag ju berätta att på jullunchen såg jag en i gänget från miljö och hälsa som jag kände igen, men inte kunde placera. Jo, hon kände igen mig också och hon kom ihåg mitt namn och jag hennes. Vi var ju klasskompisar på universitetet. Vad kul att hon fått jobb här i Norrtälje! Och inom det vi utbildade oss till också. Jag sa faktiskt inte att jag fått jobb på dagis i Vaxholm även om jag tycker att det är kul, för visst hade det varit ballare om jag också jobbat inom det vi utbildade oss till. Men men...

Klimatmiddag och luciafirande






Tog egen bil till jullunchen med Bygg och Miljö för att vara säker på att komma tillbaka i tid till luciafirande på dagis. Ett par borgare ojjade sig genast och undrade om jag verkligen fick köra bil. Sen berättade moderaten att några grannar till henne skulle ha en klimatmiddag utan koldioxidutsläpp, så de hade kommit till henne och velat köpa en rådjursstek. Jag tyckte idén var kul, men hur jag än funderade på den sedan så kunde jag inte komma fram till hur en sådan middag skulle kunna tillskapas. Alla gäster måste ju komma gående. Okej, jag bor mitt i stan så det kanske funkar. Men hur ska jag få tag på maten? Jag odlar visserligen lite i trädgården, men det är mest kryddor. På landet kommer jag att odla mer, men då måste jag räkna med att gästerna ska cykla dit och det kan nog bli lite kinkigt. Dessutom måste väl middagen ske på sommaren, så att man kan stänga av värmen. Och att äta kött på en klimatmiddag skulle jag nog inte ens drömma om, även om det nu rörde sig om vilt.
Jag tror inte att en middag utan koldioxidutsläpp är möjlig, men givetvis kan man försöka göra sin middag så miljövänlig som möjligt. Det gör jag och många med mig varje dag, inte bara som en kul grej.

Som ni vet har jag knappt tid att följa med nyheterna på TV, men jag hörde på radion i bilen att man befarar att klimatmötet på Bali inte ska komma fram till någonting. Det är ju tragiskt. Då har folk alltså bara rest långväga med flyg och förpestat miljön utan att komma fram till någonting? Vilken miljökatastrof.

Lucia på dagis var också en katastrof för Liten. Jag försökte smita in utan att hon såg mig, men det gick inte och från första sekund hon sett mig så tjöt hon som en mistlur. Hon ville absolut inte gå med de andra barnen och fröknarna, hon tjöt när de släckte ljuset, när de stängde dörren och när de började sjunga sångerna som hon så gärna ville vara med och sjunga. Ett par gånger släppte hon mammas hals med nyporna och begav sig mot kompisarna, men varje gång kom hon på sig halvvägs och började tjuta igen. Vilken pärs.

Bättre gick det för Storasyster. Där var alla barnen koncentrerade på att göra bra ifrån sig och trots att flera föräldrar trotsade fotoförbudet under sången så höll de sig lugna och tappade inte bort sig i sångerna. Nu var även Liten glad och pekade glatt på storasyster. Efteråt blev det fika och alla andra barn och föräldrar försvann snabbt iväg. Jag sa att de lika gärna kunde ge mig nyckeln så att jag kunde låsa eftersom jag alltid blir sist kvar med mina barn.


Till slut kom vi i alla fall iväg och åkte hem och gjorde köttbullar. Julköttbullar alltså, men vi smakade dem till middagen tillsammans med quinoasalladen från igår. Tyckte de var för mjuka som vanligt, men många blev det. Och efter maten satte vi ihop pepparkakshuset. Jag brände mig bara två gånger på det varma sockret. Dekoreringen får vi göra imorgon.

Barnen somnade och jag städade köket grundligt, lekrummet grovt och pyntade i hallen och farstun. Försökte klippa av en sladd för att sticka ut genom ett hål i väggen och sedan skruva fast igen för att kunna ha till motorvärmaren, men jag hittade ingen sladd som ville fungera till detta (köpte en förra veckan men den gick inte att skruva isär). Jag får väl köpa en till.

Förresten träffade jag den enda hyresgästen som bor kvar i huset där vi bodde förut igår och han hade inte hört någonting om att huset skulle rivas. Hyresvärden (kommunen) har över huvud taget inte hört av sig till honom. Så han trodde att det som vanligt var rykten. Men tyvärr tyvärr så hittade jag handlingarna bland kommunstyrelsepappren och enligt dem ska rivningen påbörjas i december 2007 och vara slutförd i april 2008 så visst är det anmärkningsvärt att den som bor där inte har en aning...

Imorgon skriver jag anställningskontrakt.

Fler nej till strandskyddsdispenser

Bygg och Miljönämnden var snabbt avklarad och hör och häpna; sossarna var med på NEJ till ett antal byggnationer inom strandskyddsområde. Kanske börjar hända något där? Men naturligtvis blev det ju ändå ja eftersom borgerligheten inte har några betänkligheter alls beträffande skyddande av stränder. Det är tråkigt att vi har så dåliga kartmaterial att man inte ens ser var vattenlinjen går. Det är svårt att avgöra huruvida den tilltänkta byggnaden ligger framför, bakom eller helt utslängd i förhållande till annan bebyggelse och i förhållande framför allt till stranden. Hur ser vattenlinjen ut? Är det berg, skog, sandstrand? Vi har ingen aning om det ens går att gå eller se till vattnet från huset i vissa fall. Nu sa vi nej till tre ärenden tror jag; ett där man hävdade att det tidigare stått ett hus på tomten eftersom det stått en manskapsbod där som är borta sen tio år tillbaka, ett där man hävdade att det låg bostadshus mellan det nya huset och vattnet, men det syntes inte på kartan och ett där man ville riva en gammal grå sjöbod och bygga en ny röd med veranda lite längre bort från mangårdsbyggnaden på en hittills obebyggd tomt belägen mellan två bebyggda tomter. I det sista ärendet kan man ju gissa att den obebyggda tomten med sjöboden sedan avstyckas, påstås vara ianspråkstagen, bebyggd etc och därmed krävs att tillstånd till nytt fritidshus också ska ges. Alla möjligheter öppnas. Lucktomt, redan bebyggd, av ointresse för det rörliga friluftslivet mm.
Enligt mig ligger en sjöbod oftast vid en brygga. Om man flyttar sjöboden 50 meter (inte närmare stranden utan 50 meter bort från huvudbyggnaden) har man då också tänkt flytta en brygga? En sjöbod fungerar som förråd, varför ha veranda på förrådet? Kändes bra att få till ett NEJ på den.
Jag lyckades få en akuttid hos sjukgymnastiken, visserligen inte hos min vanliga gymnast, men jag hoppas att även en annan kan dra ut min rygg inför julhelgen. Annars blir det tungt. Jag har svårt att sitta längre stunder och så fort jag äter blir jag uppsvälld och stel. Inget bra utgångsläge för julfirande. Så nu mina vänner drar jag till sjukgymnastiken, sen blir det julbord med ByggochMiljövännerna och sedan Lucia på dagis. Jag älskar små lussetåg och avskyr föräldrar och släktingar som prasslar, pratar och filmar med strålkastare. Antagligen blir jag jättesur och får dubbelPMS på någon, men det ska väl gå bra ändå...

Feminismen kommer att rädda världen

Förresten, innan jag somnar, eller lägger mig i sängen alltså, vill jag bara säga: nästa toppkonferens om miljön bör tillägnas kvinnorna. Feminismen kommer att rädda världen. Alltså. Om inte männen och vissa kvinnor lyckas stoppa den. Det är inte så svårt egentligen. Det finns så många tekniker, men om man verkligen vill rädda världen, kanske man inte ska motarbeta de positiva effekter som kvinnors ökade utbildning, medbestämmande och frihet kommer att ge. Eftersom klockan är mycket och Liten hostar från sin säng ska jag försöka glida ner i min säng nu och inte utveckla resonemanget mer idag.
Iyi geceler

Tiden springer


Nu går tiden fort, springer, springer och jag vill alltid försöka minnas att jag gillar julstress, att jag gillar att jobba hårt inför en deadline, men det känns som om det är så mycket annat runt omkring i år. Men det kanske alltid är det.


Vi hade lite sovmorgon i morse, men det får man knappast mer gjort för. Samma tidsbrist som vilken morgon som helst. Elva slängde jag in ungarna på dagis och tog bussen till Stockholm. Jullunch med sjukvårdsstyrelsen, mycket julmat är det. Förr kunde jag aldrig fatta hur folk hann bli trötta på julmaten före jul för jag var aldrig med i några sammanhang där man ständigt blev bjuden på julmat, men i år tror jag jag har hamnat precis där. Förra veckan med sossarna i Bygg och Miljö, idag var jag med sjukvårdsstyrelsen och det gjorde att jag missade ABFs jultallrik och imorgon äter vi med hela Bygg och Miljönämnden. Vet inte hur det blir med gemensamma nämnden för hälso/sjukvård och omsorg nästa vecka. Kanske mer julmat?


Hur som helst är det trevligt att äta tillsammans och man får möjlighet att dryfta annat än rent politiska spörsmål. Vid vårt bord pratade vi t ex om hemgjord senap, olika porslinsserier, mumma och sist men inte minst ICAs köttfärs. Alla pratar visst om det och det är bara jag som vare sig sett programmet eller nyheterna (jag hinner verkligen inte se TV). Det var dock som jag misstänkte; ingen trodde att det var speciellt för ICA att hantera köttfärsen illa, den dåliga publiciteten drabbar alla livsmedelsbutiker. Och som nån släkting inom showbiz yttrade: Vill man promt köpa det superbilligaste ska man inte bli förvånad att det brister i hanteringen.


När jag skulle åka från Landstingshuset klev jag på fel buss och fick ta tunnelbanan från Gamla stan och vid Stadion stannade tåget p g a ordningsproblem vid någon annan station. Jag skulle precis börja gå när dörrarna stängdes och tåget fortsatte en station till. Smart tänkt, det var nog många som skulle med bussar och tåg från Tekniska så det var bättre att tåget stod still där.


Hämtade barnen kvart över sex, gjorde quinoasallad med tonfisk medan de öppnade de senaste fyra dagarnas luckor speciellt i sina chokladkalendrar. Vi åt och sen försökte jag få till en köttbullesmet i plastbunken som stått på bänken sen i måndags och väntat på just detta. Innan jag var helt klar var barnen supertrötta och började nypa varandra. Det var till att slänga på dem pyjamasar med ena handen och röra köttfärs (från ICA, vi köper den färdigpackad till butiken) med den andra. Böcker, nappar, vällingflaskor och sen jaga barnen i säng. Vi somnade alla tre. Jag smög upp igen vid halv tio och bakade plattorna till pepparkakshuset jag lovat barnen att göra. Gjorde lite extra pepparkakor också eftersom jag gjort så evinnerligt mycket deg. Barnen får baka upp resten på fredagmorgon.


När pepparkakorna var färdiga satte jag mig och läste handlingarna till Bygg och Miljönämnden imorgon. Jag hade ju ögnat igenom dem tidigare, men nu läste jag dem ordentligt. Dispenser från strandskydd, evigt återkommande dilemma. Dåliga kartor, hur ska vi kunna säga bu eller bä med de här kartorna? Skulle ha duschat också, får väl göra det imorgon bitti. Klockan ringer om fem timmar. Bäst att sova.


Förresten vill jag åter nämna mitt förslag som jag redogjorde för i en blogg häromdagen; jag läste i tidningen att Roslagsmuseet skulle stängas under två år för att renovera lokalerna. Det läste jag efter att jag själv föreslagit en flytt av museet till Baldersgatan 11. Nu tycker jag flytten är ett mycket bättre alternativ än att stänga museet i två år. Alltså, det skulle ju vara vansinne.

tisdag 11 december 2007

Inför julen


Lämnade barnen på dagis. När jag kom ut i bilen hade jag fått SMS från jobbet, hade glömt mobilen i bilen. Lämningen hade tydligen tagit 20 minuter. Ingen idé att ringa, men jag kände ingen panik för det, jag har tider så det räcker nu. Åkte hem och började sortera bland politiska papper som skulle läsas och skrivas och telefonsamtal som måste ringas. Ett par timmar senare kände jag mig mör och gick ner på stan för att ta en lunchfika. Det kan ju bli en av de sista nu eftersom heltid i Vaxholm inte lär tillåta några dylika utsvävningar,. De ringde från jobbet och jag fick en ytterligare tid nästa vecka. Det är ju julvecka. Jag jobbar sju dagar nästa vecka.


Efter lunchen hann jag inhandla presentpapper, tejp och snöre också. Köpte fem rullar eftersom jag blir så sur när de tar slut direkt. Åkte hem till sambons dotter och tittade på en soffa som hon vill bli av med. Kanske inte världens smartaste med ljusbeige soffa och två chokladmonster hemma. Tja. Hämtade barnen. Besökte kommunfullmäktiges barnvakt eftersom vi glömde att ta med oss julkorten de skulle få igår på fullmäktigemötet. Där blev vi kvar på fika i två timmar innan vi åkte hem och gjorde pannkakor.


Jag tuppade av totalt framför Bolibompa och fick verkligen sega mig upp igen för att pyssla med barnen innan läggdags. Sambon ringde och hävdade att jag lovat köpa den ljusbeiga soffan, pust, och att jag skulle tänka mig väldigt noga för innan jag tog ett jobb så långt bort hemifrån. Tänk att det är en så vanlig reaktion. Istället för att bli glada börjar folk beklaga resvägen, barnens långa dagisdagar osv. Vad tror folk? Att man får ett välbetalt halvtidsjobb som stämmer helt överens med ens utbildning och dessutom ligger snett över gatan? Jag tycker man läser i tidningen att människor blir beordrade att ta med sig sin familj och flytta typ 50 mil för att ta jobb, annars blir de av med akassan. Nu har ju jag inte akassa ännu, men det hade bara varit ett par månader bort och jag hade ställts inför såna ultimatum. Så sex mil är väl ingenting?


Och när barnen somnat slog jag in julklappar. Jag är supertrött. Vet inte hur jag ska klara ett heltidsjobb, men de flesta gör ju det, eller hur? Och de pendlar och de tar hand om familjen. Det ska nog gå. Och så får jag ju semester och månadslön och allt sånt där som jag bara drömt om tidigare. Nu måste jag nog sova.

måndag 10 december 2007

JOBB

Jag har fått jobb! Tro det eller ej, på fredag ska jag åka till Vaxholm och skriva på en heltidsanställning som barnskötare. Jo, det finns de som tror att jag är galen som tänker sitta och åka till Vaxholm för att arbeta som barnskötare. Men det var ju där jag fick tjänsten; den första heltidstjänsten i mitt 40åriga liv. Okej, det är provanställning på sex månader, men hur mycket kan jag tabba mig? Sen är det en fast tjänst.
Jag kan erkänna att det är tillbaka till ruta ett, det var inom barnomsorgen jag började för 22 år sedan och jag gjorde ett tappert försök att ta mig någonannanstans, men kanske var det aldrig meningen. Jag är mycket äldre och klokare idag, men jag älskar barn lika mycket. Jag kan erkänna att det blir långa dagar för mina egna barn också, så på det viset är det ju bra att det är en provanställning, jag får prova om det funkar. Sex månader grejar man ju i alla fall och jag får semester och lediga helger och dessutom har jag föräldrardagar kvar som jag inte tvingas att ta ut. Och, absolut inte minst, jag får en bestämd summa in på kontot varje månad. Jag vet att jag kan betala mina räkningar. Det är underbart.
Är det då den borgerliga regeringens politik som givit mig jobb? Nja, snarare den unga borgerlighetens benägenhet att flytta till Vaxholm. Hit flyttar barnfamiljer i stora lass och flera nya förskoleavdelningar öppnas. Och här ska jag vara med och bygga upp en trygg och inspirerande verksamhet för de små liven födda i optimismens tecken. Det ska bli roligt.
Ja just det, någon kom på det, det var ju ett jobb till jag sökte och var på anställningsintervju. På det skulle jag få skriftligt svar på onsdag. Blir det positivt kommer jag ju i ett litet dilemma. Men jag ska inte fundera på saken, nej, jag ska inte ligga vaken hela natten och fundera på hur jag ska göra om jag får det också, jag ska inte. Jag ska i alla fall försöka att inte... Från drömjobbet har jag inte hört ett ljud...

lördag 8 december 2007

Sova?

Och varför spelar grannen ovanpå hög musik nu när klockan snart är ett på natten och jag vill sova?

Denna eviga hosta-anställningsintervjuer-och barns utveckling

Liten störde min nattsömn med hosta från ca halv två till nästan åtta på morgonen. Sen slocknade vi båda två och sov till kvart över nio. Det är jättelänge med Litens mått mätt. Jag kände mig lite småstressad och tvingade mig upp för att få ordning på barnen och komma iväg till jobbet, men efter att ha torkat Litens geggiga näsa ett antal gånger så kände jag att det inte var rätt att lämna henne på dagis till halv sju på kvällen. Det skulle bara leda till att hon blev sämre. Hon behövde vila. Ett klokt beslut tyckte dagispersonalen. Vad de tyckte på mitt jobb vet jag inte.
Tänkte på en grej med nya jobb och anställningsintervjuer. Inte så konstigt kanske när det ju är lite aktuellt. När jag berättade för min närmaste chef att jag skulle på anställningsintervju så sa hon att hon aldrig varit på någon sådan. Hon tyckte det lät urläskigt. Ja, det är det, urläskigt. Och det är ju urläskigt att börja jobba på ett nytt jobb där man inte känner någon. Särskilt läskigt att åka på anställningsintervju känns det ju när man ser ut som Lotta Engberg i håret. Jo, jag hade det problemet igår. Mitt nyklippta hår med lugg ville inte alls som jag ville och jag kunde för mitt liv inte få till det så att jag såg ut som mig själv. En kompis tröstade mig och sa att företaget kanske var ute efter just en Lotta Engberg, men det hjälper ju föga när man inte känner sig hemma i sig själv så att säga.
Men visst är det konstigt att en människa kan bli chef över en annan utan att ens ha varit på en anställningsintervju i sitt liv (och dessutom erkänna att de inte skulle våga gå på en). För oss som inte är chefer eller har en fast anställning är det där ju ingen valsituation precis. Man måste ju gå på intervju, man måste ju få ett jobb.
Liten sov middag mellan fyra och sju och gjorde därför mig sällskap framför tv tills klockan var över elva och jag började bli nervös att inte hinna in på nätet och anmäla VAB. Jag hann. Och idag när jag varit hemma hela dagen har håret inte alls sett ut som Lotta Engberg. Förresten var jag inte hemma riktigt hela tiden, jag fick tid för utvecklingssamtal för Storasyster på dagis. Det gick som vanligt bra, hon älskar att vara på dagis, har många kompisar och klarar av det mesta. Det där vet jag ju, men det känns alltid bra att veta att personalen har samma uppfattning som jag. Som vanligt hamnade jag också i en genusdiskussion, det är nästan ofrånkomligt när man pratar om barn och deras utveckling tycker jag. Jag är också glad att höra att personalen upplever henne som en stark person med integritet och självförtroende, en tjej som inte fallit in i rosa träsket, som föredrar grovmotoriska utelekar framför pyssel och som lika gärna leker med pojkar som med flickor. Jag är glad så länge det är så. Detta gör henne redan vid fem års ålder unik och man kan bara bäva för vad framtiden kommer med.
Jag har pratat mycket med en väninna som fick sitt första barn för snart ett år sedan de senaste dagarna. En medveten väninna som vill ge sitt barn en medveten uppfostran. Och allt vad man då måste tampas med. Allt från en annan förälder som kanske har annan syn på det hela till trycket från dagis, handeln, tvn, reklamen och inte minst vänner och bekanta. Min väninna är vegan och väljer att låta sitt barn äta laktovegetarisk kost.
- Men ska du verkligen göra det valet åt honom? säger hennes bekanta.
- Ja, svarar min väninna, jag anser att det är min plikt att göra val som jag tror är det bästa för mitt barn.
Och visst har hon helt rätt i det. Väljer vi inte alla vilken kost våra barn får i sig? I vår familj har vi däremot valt att inte ge barnen en religion. Själv är jag medlem i svenska kyrkan och barnens pappa är muslim. Kanske tycker vi inte att tillhöra en religion är det bästa för barnen? Jag vet inte, men jag tycker de ska få välja själva. Däremot väljer jag ju deras kost i den utsträckning jag tycker det verkar vettigt (alltså, de får äta blodpudding, men jag hade aldrig kommit på det själv). Jag kan inte direkt påverka kosten på dagis (även om jag alltid tjatar om sockerintag på enhetsråden), men hemma ger jag dem bara svenskt kött och i stor utsträckning fisk och vegetarisk mat. Jag tror att kosten är jätteviktig inte bara för kroppen utan också för knoppen. Jätteviktig. Ett val föräldrar måste göra åt sina barn.
Föräldrar måste också välja hur de ska förhålla sig till genus. Om vi ska hålla fast vid de gamla könsrollerna och uppfostra våra barn därefter eller om vi ska låta alla utvecklas fullt ut. Jag vill frigöra den fullständiga individen i varje barn, pojke eller flicka, jag vill hjälpa våra nya medborgare att bli så starka i sig själva att de ser igenom reklamen. Jag vill att varje människa ska ha kunskap om sitt eget värde och kapacitet. Det vinner vi alla på.
Okej, jag är en envis feminist, socialist, rospigg, plugghäst och rospigg som ser ut som Lotta Engberg i håret. Men ändå rätt flexibel tycker jag.

torsdag 6 december 2007

Mest om att bevara hus, men även lite annat

Läste till min stora sorg i dagens lokaltidning att huset där jag tidigare bodde ska rivas. Jag är egentligen inte förvånad; huset tillhör ju sedan länge en av de byggnader som kommunen innehar och låter förfalla. Jag tycker hur som helst att det är mycket tråkigt. Det är sorgligt att arbetarklassen inte har det minsta intresse av att bevara sin egen historia. Visst fanns det ett lortsverige och det är jättebra att man byggt bort det, men det finns ändå ett värde i att bevara vissa byggnader, rusta upp dem och sköta om dem för att minna även hur den vanlige arbetaren bodde. Slott och rikemanspalats finns det ju gott om, både välbevarade och upprustade. Nu bygger man om mangårdsbyggnaden vid Färsna så att den gamla inredningen på övervåningen helt försvinner och ger plats för moderna kontor, det vackra gamla trähuset med omgivande fruktträdgård i kvarteret Nestor är för länge sedan jämnat med marken och har fått ge plats för ett fyra våningar högt betongschabrak och nu ska alltså även de gamla arbetarbostäderna på Baldersgatan väck.
Huset, som även kallats baracken, byggdes 1902 för att ge plats åt arbetare vid Norrtälje snickerifabrik, en av stadens mest framgångsrika företag vid förra sekelskiftet. Snickerichefen själv bodde inte långt därifrån, närmare bestämt på Narvagatan, och hans hus står fortfarande kvar, visserligen utan snickarglädje och täckt av grå eternitplattor. Det är också ett av de husen som kommunen låter förfalla. Huset på tomten bredvid blev man tvungen att riva för några år sedan då folk tog sig in i det tomma huset och kunde utgöra risk för kringboende.
På den tiden Snickerifabrikens arbetare bodde på Baldersgatan var gatan ingen gata utan en liten grusstig utanför stadsgränsen. Stadsgränsen flyttades norrut från Hantverkargatan till Bangårdsgatan norr om järnvägsstationen och bangårdarna. Kvarteren Balder och Frej byggdes för stadens nya befolkning som arbetade vid järnvägen eller vid de många industrierna som växte upp runt omkring Fabriken i kvarteret Narstrand revs för ett par år sedan för att ge plats åt nya bostäder. Det var en fabriksbyggnad av samma typ som den Pythagoras är. Fabriken i kvarteret Niord (som också har det typiska Pythagorastaket) finns kvar bakom Mattssons bilfirma på Baldersgatan. Norrtälje Snickerifabrik låg i hörnet Hantverkargatan/Stockholmsvägen, mittemot låg låsfabriken (byggnaden finns kvar och såldes i veckan till privat intressent). Bredvid snickerifabriken på Hantverkargatan låg fabriken Svea. Så det var full rulle runt järnvägsstationen.
Huset på Baldersgatan 11 innehar fastighetsbeteckningen Laboremus 1, Vi som arbetar. Från början innehöll huset 12 enrumslägenheter och 2 tvåor och antagligen bodde det många i varje lägenhet. Dass och vatten fanns på gården.
Under senare tid har huset även fungerat som flyktingförläggning och när vi flyttade dit fanns märken på garderoberna efter hänglås som människorna haft för att få ha sina saker i fred då många trycktes ihop i samma lägenhet. Vi var några som hyrde direkt av kommunen, men de flesta som bodde där på senare år kom dit genom socialförvaltningens försorg. Huset innehåller nu sex stora lägenheter i tre plan. Efter att vi flyttade därifrån 2003 har ingen bott i vår lägenhet och de andra lägenheterna har även de tömts på folk. Endast en person bor kvar. Det är en medveten strategi från kommunen för att kunna riva huset utan protester.
Ett tag ville man göra någon slags trestegsraketsboende i huset. Det skulle vara för missbrukare som inte riktigt klarade av ett eget boende. De skulle bo där under en tid och det skulle finnas en mottagning för stöd på dagtid på nedre botten. Då protesterade vi som bodde i huset och alla trodde att det var för att vi inte ville bo grannar med missbrukare. I själva verket handlade det ju om att de ville kasta ut oss och placera missbrukare i våra hem. Det tror jag ingen skulle gilla. Dessutom var huset mycket illa lämpat för ändamålet eftersom lägenheterna är om ca 120 kvadratmeter, det är väldigt lyhört, väldigt nära centrum och fyllekompisar och huset är byggt i trä.
Idag har jag ett förslag på ett bättre användningsområde. Vi har på senare tid flera gånger kunnat läsa i lokaltidningen att Roslagsmuséet är i akut behov av lokaler. Här finns ca 600 kvadratmeter i tre plan, gott om plats för både förvaring och utställningsytor samt möjligheter att ställa i ordning en lägenhet i gammal arbetarbostadstil. Viktigt är att även boden på gården rustas upp och finns kvar eftersom den ger ett starkt gårdsintryck.
Jag skulle antagligen kunna skriva hur mycket som helst om det där huset, men jag tänkte också berätta att jag idag varit på anställningsintervju i sollentuna. Det var mycket spännande, ett helt tomt kontor med två snubbar. Mycket spännande arbetsuppgifter, men jag avslöjar ingenting nu, svar får jag på onsdag.
Efter intervjun åkte jag till en kompis i Rinkeby och vi lunchade och pratade om hur kaxig man kan vara som proffessionell samtidigt som man är så svag och gråtfärdig privat. Hon berättade om en telefonbutik där hon lämnat in telefoner och blivit otrevligt bemött ett antal gånger och jag drog mig till minnes när äldsta dottern hade Borrelia och vi nekades komma till den vårdcentral där både jag och hennes pappa var listade p g a hon inte var listad där (hon hade aldrig varit hos en husläkare förut) och att vi inte tillhörde deras område. Då spelade det ingen roll att jag var majoritetspolitiker i landstinget och hade mycket bra grepp om mina rättigheter. Jag klarade inte av att säga emot den där otrevliga människan som svarade i telefon. Istället ringde jag upp mottagningen som vi "hörde till" och grinade i telefon. Och fick en tid. Och bytte husläkare även för egen del. Då fick jag ett tips av min väninna, ett tips som hon benämnde som det enda vettiga hennes pappa någonsin lärt henne. Nämligen; så fort någon börjar kinka och var otrevlig ska man säga; Ursäkta, jag uppfattade inte ditt namn... Då brukar de nämligen mjukna enligt henne. Måste testa.
Körde hem och funderade på hur det skulle vara om jag skulle åka den där vägen vareviga dag. Det lär väl funka. Det gör det för massor av människor. Tjejerna och jag gick på grupp med sossarna i bygg och miljönämnden och vi åt lite julplock tillsammans samtidigt som vi diskuterade strandskyddsdispenser, vindkraft och diverse andra aktuella ämnen. Jag hade tre möten inplanerade den här kvällen och hade bestämt mig för att gå på något av de som var på hemmaplan för tillbaka till stockholm orkade jag inte åka. Det andra mötet (fullmäktigegrupp) blev inställt p g a sjukdom.
Barnen var trötta eftersom det blev sent när jag jobbade igår också. Jag jobbade och alla andra tittade på TV och såg hur ICA hanterar köttet. Men det ska inte vara någon fara på vårt jobb har vi fått veta. Vi har nyligen gått igenom alla rutiner och Miljö och Hälsa var där för bara några veckor sedan. Hur som helst kunde barnen inte komma till ro när vi väl var hemma och i säng. Liten satt upp och läste i böcker och sjöng och skvalade tills Storasyster också var pigg trots mörka hål runt ögonen. Men till slut kollapsade de i alla fall och jag hann slå in några julklappar och inse att det faktiskt fattas några grejor fortfarande, jag som trodde jag var klar. Ett par saker till och en massa papper. Det jag hade köpt räckte inte till någonting knappt. såna där billiga fuskrullar. Nu måste jag köpa papper, tejp, socker, mjöl och ischokladformar. Känns som det fattas något varje dag... Och frimärken...

onsdag 5 december 2007

Jobbsökeri och jobb och dystra krönikor


Tiden bara springer iväg, hinner ingenting. Blev stressigt vid stugan i morse trots att jag inte skulle lämna barnen förrän elva. Telefonen ringde på morgonen och vi har jättedålig mottagning där ute och då var det en kille från ett företag i Sollentuna som jag sökte jobb på häromkvällen. Inte länge sedan alls faktiskt, tror det var när jag kom hem från den andra intervjun och var lite uppspeedad på jobbsökande. Han ville träffa mig så nu ska jag dit imorgon. Hu, vad det händer grejor nu då. Jag fick stå ute i regnet och prata i mobilen och ärligt talat kom jag inte ens ihåg vad det var för jobb jag sökt. Han pratade på om internationella satsningar och hur bra min bakgrund överensstämde med det. Jag bara höll med och skyndade, efter att ha lämnat barnen och svept en kopp kaffe med en kompis, hem och kollade upp ansökan. Okej, det var ett receptionistjobb, på ett väldigt spännande företag som sysslar med förnyelsebar energi (och det har vi ju inte bloggat ett dugg om på den här sidan). Nu tar jag väl bensinbilen dit imorgon (tyvärr kunde jag inte ta jobbtiden som kom på SMS) så får vi se vad som händer...


Jag jobbade kväll och mamma hämtade barnen på dagis. Det var lite folk och vi sålde ut chokladkalendrar för två kronor styck. Jag köpte tio stycken för att skicka ner till kusinerna i Turkiet. Nu har jag också beställt foton för att tillverka julkort. Det får barnen hjälpa mig med nästa vecka.


Läste en krönika i Aftonbladet när jag hade rast på jobbet. Den handlade om varför det gick så dåligt för Vänsterpartiet. Ingen upplyftande läsning precis. Krönikan ansåg att det var fel att peka ut Lasse Ohlys kommunistprat som orsaken eftersom krönikören menade att det var det som gjorde att någon kom ihåg Lars Ohly och Vänsterpartiet över huvud taget. Dystert som sagt.


Det var också dystert att läsa att ledarskribenten i lokalblaskan inte förrän nu upptäckt att de nya hoten är terrorrism och klimatkatastrof. Det är ju inte värst framsynt. Jag vet inte hur många spelfilmer som redan gjorts på dessa teman. Trodde de som skriver i tidningarna måste vara liksom lite före sin tid...


Jag ska kolla http://www.platsbanken.se/ innan jag går i säng. Verkar som om jag har flyt just nu.

måndag 3 december 2007

Inte bara tuta och köra

Så ville jag bara tillägga att även om ni kan bygga om Er bensinbil till etanoldrift så betyder inte det att det är fritt fram att tuta och köra omkring hur som helst. Bilen släpper fortfarande ut CO2 även om det kommer från ett snabbare kretslopp. För att hejda klimatkatastrofen måste utsläppen av CO2 minska.

Förresten åker vi kanske ut till landet imorgon (om jag inte får något SMS) och då kan ni följa vidare verksamhet och tankar på http://www.mobilblogg.nu/mammapolitik

Etanolbilar, Bali och Vaxholm mm


Till Er som väntar på berättelsen om hur man bygger om en vanlig bensinbil till en etanolbil, så vill jag bara säga att den berättelsen kommer på www.vansterpartiet.se/norrtalje på onsdag eller torsdag. Och det blir ingen exakt redogörelse, bara lite svepande om hur enkelt det faktiskt är. En bild av en enkel tillsats (som gör att man lätt kan göra tillbaka den till en bensinbil igen vid t ex försäljning) kan jag dock visa Er redan här och nu.


Annars är det ju mycket som händer just nu; Filippa Reinfeldt gör utspel om vikten av vårdgivare, Klimatmöte på Bali, anställningsintervju i Vaxholm och mycket mer. Och då väljer TV4 att på bästa sändningstid visa ett program om herrelösa hundar i Thailand. Märkligt.


Filippa Reinfeldt menar att det är inte vem som utför vården som ska vara avgörande utan kvaliteten i den samma. Låter ju klokt, men varför hetsar då den moderatstyrda landstingsledningen i Stockholms läns landsting fram privatiseringar av den offentligt drivna vården? Varför vill man experimentera med att privatisera såväl beställar som utförardel av hela vården i länets södra del och låta en privat aktör få monopolställning? När ingenting pekar på att det skulle bli bättre av det...


Balimötet är mycket viktigt. Klimatförändringarna är redan här och tyvärr kanske man kan säga så drabbar de främst de delar av världen som är minsta orsaken till dem. Det gör att vi i den rika västvärlden fortfarande har svårt att ta frågan helt och hållet på allvar. För att minska den kommande klimatkatastrofen måste alla vi som lever i de rika välfärdsländerna företrädelsevis på norra halvklotet ändra vår livsstil radikalt och det är mycket svårare än vad vi någonsin kan föreställa oss. Att sedan förklara för de folk som är på väg mot en högre standard och ett tryggare liv att det är fel väg att gå, att de måste vända om, kan vara ännu svårare.


På ett föredrag av Svenska Naturskyddsföreningen i helgen fick vi veta att om vi delade upp all möjlig åkermark på jorden mellan alla människor så skulle det räcka till en plätt på 2500 kvadratmeter i var och det fina i kråksången är att det skulle räcka för en människa att klara sig på. Men sen beror det ju på vad man gör med sin plätt. Kör man t ex 1500 mil bil, så är plätten förbrukad. Då bidde det ingen mat liksom...


Jag var som sagt i Vaxholm idag och dit är det en bit, vilken jag färdades med bil eftersom det är rätt krångliga kollektiva förbindelser. Vaxholm är en kommun som växer kraftigt och de flesta som flyttar dit är barnfamiljer (så olikt vår egen kommun). Därför öppnas nu flera nya förskoleavdelningar för att kunna ta hand om alla barn och kommunen behöver anställa mycket ny personal. Skulle vara kul om det blev jag även om det är långt att åka (min plätt på jorden går åt till bilåkning med en gång så då är det bara att sluta äta). Alltså, hur ska vi någonsin komma ner på de nivåer som krävs för att rädda jordklotet? Jag lever på mina barnbarns bekostnad utan att vilja det, jag stjäl deras livsutrymme innan de ens är födda och fortsätter hävda att jag älskar dem mest av allt. Är jag klok eller behövs en skrynklare snart?


lördag 1 december 2007

Hemma

Skönt att vara hemma. Ska blogga lite mer om hur man bygger om en vanlig bensinbil till en etanolbil mm imorgon. Nu slappa framför TV.

fredag 30 november 2007

Freaky Friday

Nu har jag varit på sammanträde med Luftvårdsförbundet, utbildningsdag med sjukvårdsgruppen och ska nu åka och hämta barnen för att sedan direkt bege mig till kursgården och nordostträff med miljötema. Kommer hem imorgon em. Och adventspynta hinner jag inte...

torsdag 29 november 2007

Anställningsintervju!

Det här kommer ni aldrig att tro; jag ska på anställningsintervju!!! På måndag. Och jag kan säga till alla som haft en massa kloka råd om vad man ska ta med i ansökningsbrevet att det känns väldigt bra att jag varit tydlig och ärlig med mitt politiska engagemang. Då behöver man ju inte sitta och känna att det ska komma som en negativ överraskning för dem på intervjun. Alltså, inte för att jag kommer ihåg precis vad jag skrev i just den där ansökan, men alla fick ju samma meritlista och jag skriver ju ungefär samma sak, bara med lite olika betoning beroende på vilket jobb det rör sig om.
Det här är i alla fall ett barnskötarjobb. Och det är inte på hemmaplan utan det blir till att resa en bit om jag skulle få det. Det kan funka. Om de inte kräver att man ska öppna halv sju och stänga halv sju flera dagar i veckan. För då spricker ju hämtning och lämning av mina egna barn. Men men, bara en intervju muntrar upp tillvaron.
I övrigt har jag haft fullt upp med att arbeta några timmar om dagen ett par dagar i rad. Det är kul, men jag hinner inte alls städa inför första advent. På jobbet har vi bara kvällstidningar och det klarar jag inte av att läsa. Höll på att bryta ihop över en artikel om en mamma som torterat sin tvååring till döds på en kvartsrast och varje gång jag ska berätta om händelsen för någon (alltså min överkänslighet) så börjar tårarna rinna igen. Och kvällstidningarna innehåller ju i stort sett bara stora repotage om hur vidrigt barn behandlas i vår värld. Jag klarar inte sånt. Stäng av - lägg av - och två dagar helt utan riktigt kaffe blev det också. Men idag har jag hunnit med den saken så jag ska väl överleva.

tisdag 27 november 2007

Framtidsjobb

Förresten läste jag i tidningen idag att biolog och miljövetare var motsatsen till framtidsjobb. Egentligen underligt med den hotande klimatkatastrofen, men men, det blir väl någon ingenjör som får hugga tag i den...

Köpfri dag

På söndagar har jag DN och i söndags läste jag om en manifestation som en förening gjort i samband med Köpfri dag som tydligen infann sig i lördags. Synd att jag inte visste om det för då hade jag hoppat saffranen. Iofs är mitt liv kantat av köpfria dagar, men det hade varit skönt att manifestera en sådan viktig sak.
Det roliga är sen när man läser runt bland bloggar och hittar en centerpartist som med bestämdhet hävdar att man undanhåller stackars barn i biståndsländer pengar när man inte handlar... Eftersom en del av BNP går i bistånd, så menar han att BNP sänks om vi struntar i och handla och då blir något litet fattigt barn utan mat. Vilken logik. Shoppa mer alltså!
Jag tycker verkligen att centern har skaffat sig en hel del lustiga representanter efter den senaste valet /även om en som jag beskyllt för att vara tokig centerpartist i denna blogg tydligen är folkpartist/. Annars tycker jag att det är roligt med människor som tänker och drar egna slutsatser, men ibland går det bara för långt...
Jag tycker Köpfri dag är ett alldeles underbart påfund och mitt förslag är att man också stänger butikerna denna dag. Tänk om butikerna någon gång var stängda. När jag var liten var de stängda lördagar, söndagar, helgdagar etc. Det fanns många köpfria dagar då. Det roliga med Köpfri dag är också att man på många ställen runt om i världen har givit bort saker till varandra istället, gratismarknader.
Helskoj. Och om de fattiga barnen i de länder som Sverige fortfarande ger bistånd till överhuvudtaget ska ha någon framtid måste vi nog börja återanvända och inte hela tiden producera nytt att konsumera.

Arbetstider

Jahaja, så har man jobbat några timmar. Jag jobbade mellan 11 och 16 och det är precis lagom länge att jobba i kassan. Alltså, inte ekonomiskt, men fysiskt. Man orkar inte mer. Armarna börjar värka, kroppen; av att man blivit tvungen att stå upp sista två timmarna av flera skäl och huvudet börjar surra. Och nu har folk börjat hamstra inför julen, de köper mest bakingredienser, men även rödbetssallad, sylta mm.
Jag var på bra humör när jag kom till jobbet och påminde genast kassachefen om att hon lovat mig tider till jul. Jag fick skriva upp vilka dagar jag kunde och efter en knapp kvart hade hon lagt in arbetstider på alla de dagarna. "Smörtider" som de kallades, alltså några timmar mitt på dagen. Jag är ändå nöjd. Jag har inte varit med om något liknande på mitt jobb tidigare och jag får ju erkänna att jag lovade att nämna kassachefen i mitt testamente. Jag sa testamente, men jag menade blogg. Det är nog mer förmånligt för henne att bli omnämnd i bloggen eftersom jag inte kommer att ha så mycket rikedomar att testamentera bort. Inte om inte något alldeles annorlunda sker. Dessutom fick jag tid att arbeta imorgon också. Tack Camilla!
Så det här är första året jag jobbar i mellandagarna (tycker jag har varit ledig rätt mycket i år redan). Det är också första året som jag kan lämna in barnens jul och nyårsschema med bara en dags försening och garanti om att inga större ändringar kommer att ske. Känns skönt. Nu vet jag hur jag ska jobba varje dag från den 17 december till den 6 januari. Vilken lyx! Och jag kommer att jobba alla dagar som dagis är öppet + lite till. Veckan före julafton jobbar jag 7 dagar i rad, 2 möten, en dag på partilokalen och resten i kassan.
Jag drömde faktiskt om mitt jobb i natt. Jag drömde att vi satt vid ett bord i lunchrummet och diskuterade rättvisa. Det är ju, som vi kunnat läsa i lokalblaskan under hösten, ett högst subjektivt ord, inte speciellt lättolkat. I drömmen diskuterade vi det utifrån att vissa på jobbet hävdar att det inte är rättvist om t ex jag får alla "smörtider". Det var en ganska realistisk dröm för jag hävdade precis som i verkligheten att det faktiskt finns de som vill (och kan) jobba så mycket OBtider som möjligt. De som inte vill jobba fyratimmarspass. Dessutom kan man ju diskutera rättvisa utifrån aspekten att ungdomar som sommarjobbat en sommar i kassan ges samma möjligheter som familjeförsörjare som stretat på i åratal att få arbetstider genom SMS. Rättvisa är krångligare än så. Alltså, det här var drömmen, men den överenstämmer rätt väl med hur jag resonerar.
Jag är i alla fall tacksam för de dagar jag nu har schemalagda. Jag har fortfarande ett antal dagar de närmaste veckorna som jag helst skulle vilja ha jobb (tror det handlar om 5 sammanlagt), men det är inte hela världen om jag missar ett SMS. Just den stressen kan lägga sig ner några veckor och det ser jag oerhört positivt på.

måndag 26 november 2007

nattsök

Har jag inte gått och lagt mig än? Nej, uppenbarligen inte trots att jag behöver sova för att mota förkylningen i grind. Har sökt fyra jobb, duktig jag. Undrar om ansökningarna kommer fram någon gång, skulle bli oerhört förvånad om det blev någon reaktion...
Jag har i alla fall sökt allt från ett barnomsorgsjobb i kommunen (visserligen fritidspedagog och det är jag ju inte riktigt), två administratörsjobb i Stockholm och ett ekologjobb i Tierp. Jag tycker det visar bredden, att jag verkligen söker allt som jag verkligen över huvud taget kan tänkas få.
Nu måste jag knyta mig för imorgon ska jag avverka några timmar i kassan, trevlig och pigg.

Att vara tuff - å andra sidan livegen

Ibland är man så tuff. Och har åsikter om ditten och datten; hur människor gör och hur de borde göra och vad man själv skulle ha gjort osv. I nästa läge visar det sig ofta att det inte är så jäkla enkelt att göra så som man tyckte när man väl står där i en situation som man trodde att man aldrig kunde hamna i. Det här händer inte bara mig, det vet jag. Känner ni till exempel igen frågorna:
- Hur kan man vara så dum att man lever ihop med en sån idiot?
- Varför säger hon/han inte bara upp sig och går? Jag skulle aldrig ta sån skit från min chef.
- Varför skaffar man egentligen barn när man inte orkar med dem?
- Hur kan man gå på nåt så dumt som pyramidspel/timesharelägenheter etc?
- Hur kan man försätta sig i en sån situation att man blir gravid med en vilt främmande människa? Flera gånger dessutom.
- Hur kan man vara så korkad att man inte fattar att det är svartjobb när man betalar sin svåger för att han har hjälpt till med flytten?
JODÅ, nån av frågorna känner ni igen. Och påståendet att "Jag skulle minsann aldrig..." . Jag erkänner att jag själv kan uttrycka mig på liknande sätt, även om det var vanligare förr. Man blir väl mer tolerant med åren, vartefter man själv hamnar i situationer man inte skulle kunna föreställa sig innan. Livet är inte enkelt.
Men man fortsätter envisas. Idag beslutade jag t ex att jag struntar i mitt jobb och deras löjliga SMS fr o m nu. Jag vägrar bli en människa med mobilen tätt mot kroppen dygnet runt som överger snoriga barn, halvbäddade sängar och halvkissade toaletter för att kasta mig över ett meddelande. som allra oftast är från någon kompis. Och sen när man känner sig lyckligt befriad t ex en söndagkväll efter middag med släkten framför någon svensk deckare och lämnar mobilen kvar i jackfickan, nog fan har det ringt eller smsats från jobbet.
Förra veckan när jag var hemma med sjukt barn så fick jag ett SMS från jobbet exakt kl. 13.17 (ni märker ju hur sjuk man blir). Jag kastade mig över telefonen och ringde. Och kom fram!!! Men kassaledaren i andra änden lät helt förvånad när jag ville ha tider. Det SMSet hade hon skickat 08.03 på morgonen och tiderna var naturligtvis för länge sedan tillsatta. Jo, jag såg det i min mobil också; skickat 08.03, mottaget 13.17. Ändå var jag hemma på centralorten med full täckning.
Efter mitt kaxiga beslut var jag uppe på jobbet och handlade blöjor och träffade kassachefen. Och då lägger man in sin allra lenaste röst och undrar om det finns några tider till jul (måste lämna in schema för barnen till dagis). Jag har redan några tider i julveckorna så då kan jag lika gärna jobba fullt tycker jag. Annars har jag alltid varit ledig mellandagarna. Chefen svarar att det finns tider och att vi kan kolla igenom dem imorgon om det är några som passar mig. Otroligt. Men varför måste jag böna och be? Jobbar jag så dåligt att de hellre skickar ut tiderna med kort varsel på SMS och hoppas att någon annan är snabbare än jag? Vi är tydligen bara två stycken som helförsörjer oss på SMStider (andra t ex pluggar och har det här som extraknäck). Vad är det då som gör det så svårt för arbetsgivaren att underlätta för oss två? Att visa oss någon uppskattning för att vi sliter som livegna slavar med ständigt osäker inkomst? Arbetsmarknaden är åt helvete när människor är tvungna att arbeta under sådana förhållanden i ett välfärdsland som Sverige. Det tycker i alla fall jag.

söndag 25 november 2007

Rätten att hyra sin bostad

Igår fick jag besök av en gammal väninna. Hon var mycket orolig. Boende i hennes område har bildat en "bostadsrättsförening" med styrelse och allt och nu har de kontaktat en konsult för att få hjälp att övertala grannarna om att de ska ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Jag blev rätt förvånad eftersom vi bara för ett par veckor sedan talade med VDn i det kommunala bostadsbolaget och han intygade att det inte fanns något som helst intresse hos hyresgästerna att köpa loss sina bostäder. Nu är det tydligen andra bullar och de drivande i området hävdar med bestämdhet att de fått löfte av självaste kommunalrådet att detta kommer att ske, så det spelar ingen roll om andra boende försöker motarbeta utvecklingen.
Jag har full förståelse för att min väninna har svårt att sova om nätterna. Hon hyr nu sin bostad (och har så gjort de senaste 17 åren) av ett proffesionellt bostadsbolag. Genom åren har det varit problem med fukt och mögel och husen är idag gamla och i behov av renovering. Hon har ingen lust (kanske inte ens möjlighet) att ta ett lån för att satsa på att köpa loss sin lägenhet, men hon vill ju gärna bo kvar. Alternativet att hyra av sina grannar (Lekmän i en bostadsrättsföreningsstyrelse) finner hon inte det minsta intressant. Särskilt inte nu när det råder osämja mellan de som vill köpa och de som inte vill i bostadsområdet.
Området är som sagt ganska gammalt och slitet, i behov av ordentlig upprustning. Ändå är det ett attraktivt hyresrättsområde; det ligger centralt, är ganska litet och bebyggt med tvåvånings radhusliknande hus med fyra lägenheter i varje. Ett bostadsbestånd som jag tycker är mycket viktigt att bevara som hyresrätter för att det ska finnas ett varierat utbud av den typen av bostad.
Men jag pratade i förrgår med en socialdemokrat som tidigare bott i Upplands Väsby om ett radhusområde i Upplands Väsby som byggdes som hyresrätter för att ge ett varierat utbud. Det var en succé, men är nu naturligtvis ett av de första områdena som borgarna vill sälja ut. Tråkigt att man inte inser att det finns olika typer av människor och behov som ändå efterfrågar hyresrätten som objekt.
Man pratar mycket om ungdomar som ännu inte har stadig inkomst och som inte vill binda upp sig på höga lån, man talar om äldre människor som inte ser någon anledning att plötsligt köpa lägenheten de bott halva sitt liv i och man talar om de som inte är ekonomiskt solida att få ta lån i banken. Men de finns också de som vill använda sina pengar på andra sätt, de som tycker det är bekvämt att bara ringa värden när kylskåpet klappar ihop eller värmen inte fungerar. De som flyttar ofta och inte vill hålla på och förlora pengar i fastighetsaffärer. Det finns de som hellre sparar ihop/tar lån till en båt eller som jag själv; en sommarstuga.
Den som blir hotat i sitt boende mår inte bra. Särskilt inte idag när det kanske inte finns någon annan bostad att få tag i. "mitt hem är min borg" brukar man säga och att mot sin egen vilja bli avhyst eller på annat sätt fråntagen sin möjlighet att bo på det sätt man valt på ett ställe man valt gräver ända ner i själen på en människa. I bygglovsansökningar åberopar barnbarnsbarn att de är uppvuxna på just den eller den tomten i skärgården och måste få bygga sitt hus just där och det får de ofta också (vad nu det är för dispensrätt), men vad det gäller hyresgäster och de val de gjort är det inte många som bryr sig om. Man utgår från att de bor i hyresrätt för att de inte haft något annat val när det i själva verket blir fler och fler som bor i bostadsrätt med höga lån för att de inte haft något val.
Det är dumt att utgå från att alla vill äga sin bostad. Istället bör man se till att det finns ett blandat utbud av bostäder och upplåtelseformer, hindra spekulation i bostäder som driver upp priserna så att människor tar lån som de aldrig kan betala av och se till att det finns subventioner som gör att alla har råd med en bostad av rimlig standard och storlek.

fredag 23 november 2007

Mitt liv - en protokollsanteckning

Idag var båda barnen tillbaka på dagis (med glädje) och mamma på byggnadsnämnden (med lika stor glädje). Alltså, vare sig ärendena eller hanteringen av desamma är väl till glädje när man står för de åsikter som jag gör, men det var kul att träffa sossar (mamma, vad är egentligen sossar som du pratar om hela tiden? Jo du, lilla vän, sossar är människor som går på möten och pratar och tycker en massa saker. Men mamma, då är ju du sosse? Nja, alltså, sossar tycker en sak, vi vänsterpartister tycker lite annorlunda. Och sen finns det moderater, de tycker någonting helt annat...). Jag tror inte riktigt att sossegruppen tog mig på allvar när jag sa att jag tyckte det var jättekul att se dem, men har man varit hemma och vabbat en vecka så... Och dessutom har ju jag varit inne på internet och läst om strandskyddslagen och dispens från densamma sedan sist vi sågs, så jag var fast besluten om att säga min åsikt i alla strandskyddsärenden. Jag var också snabb att påpeka hur dåligt kartmaterial vi får ut. Man ser ju inte ens vilket håll vattnet ligger åt på en del kartor.
Hur som helst blev jag ju ensam om att anmäla till protokollet att om jag hade haft rösträtt så hade jag yrkat på avslag. Jag tror det var sammanlagt fyra ärenden, varav tre gällde dispenser från strandskyddslagen. I ett ärende hade t ex sökande sänt med fotografier (vilka vi får i svartvita /mest svarta/ kopior för att visa hur det skulle se ut. Trots dåligt bildmaterial kunde man urskilja hur ett redan befintligt palats låg en bit upp från stranden, nu ville man bygga två hus till på tomten (i hörnen för att komma så långt från varandra som möjligt.). Genom att sprida ut byggnaderna längs hela tomtgränsen och genom stora solstolar som man redan ställt upp på stranden på allmänningen nedanför huset så kommer stranden att framträda som helt privat. Det tyckte alla andra att den redan gjorde, så de sa ja till fler hus.
I ett annat ärende angav man som skäl till att ge dispens att man lämnade ett "släpp" för allmänheten så att de kan ta sig mellan husen ner till en allmänning vid stranden. Har ingenstans lyckats läsa mig till att man genom att lämna ett s k "släpp" på ett par meters bredd kan ge dispens från strandskyddslagen. Då skulle vi ju kunna bygga igen hela kusten med endast smala "släpp" för allmänheten att ta sig ner till stranden på.
Sen måste jag bara följa min inslagna väg och min övertygelse om hur fult det stora huset i villaområdet här bakom kommer att bli och säga nej till det nysökta bygglovet. Bygglovet, som i förra omgången beviljades av Bygg och Miljöutskottet, undanröjdes av Länsstyrelsen och byggherren förbjöds även att fortsätta bygget. Desto mer tid har byggherren haft att färdigställa en likadan koloss på tomten bredvid. Naturligtvis kommer detta bygge att bli lika stort, malplacerat och fult eftersom den uppvuxna trädgården och det vackra trähuset som stod där redan är jämnat med marken och en kraftig betonggrund är lagd. Vi fick ärendet på bordet och det enda jag hann läsa mig till var att enligt grannyttrandena så är den enda skillnaden i den nya bygglovsansökan att balkongerna blir inglasade och får tak. Det ändrar ju varken bredd eller höjd på huset. Fult blir det, men sånt bryr sig inte övriga ledamöter i Bygg och Miljönämnden om.
Istället gläds de åt (förutom vice ordförande som tycker man ska bygga i modern stil) att få ett vackert nytt Strand hotell i gammal stil i centrum. Själv kan jag faktiskt ställa mig frågan vad vi ska med ett nytt hotell. Det som ligger vid södra infarten är ombyggt till äldreboende och stadshotellet i centrum byggs om till lyxlägenheter. Antagligen för att det var brist på gäster. Men det kanske bara är en omväg till ännu fler lyxlägenheter i centrum?
Efter mötet kändes det nästan bra. Varför bara nästan? Jo, jag skulle gärna velat gjort särskilda uttalanden till alla ärenden jag gjorde protokollsanteckning i. Tror det blir nästa sammanträde. Man måste göra det mesta av sitt liv, även om det bara är en protokollsanteckning.
Barnen var jättetrötta när jag hämtade dem, så det blev bad, mat, bolibompa och säng.

torsdag 22 november 2007

Grattis Tord 85, partimedlem i 60 år och kassör i 30!


Liten hade en bättre natt än den föregående och idag var hon inte alls så sjuk längre. Men man ska ju helst vara hemma en dag frisk också innan man orkar med att vara på sitt "arbete". Idag var hur som helst en dag fylld av vårdinrättningar, i alla fall kändes det så för oss som inte är vana att besöka hälso/sjukvården i tid och otid. Jag började redan 08.15 med cellprovtagning på MVC.


Det var lätt att avgöra att detta var en dag enbart ägnad åt cellprovtagning, då ingen i väntrummet såg det allra minsta gravid ut. Sanningen är nog att de flesta passerat bästföredatum för graviditet för flera år sedan. Det var löpandebandprincipen, kvinnor gick in och de gick ut och många träffade bekanta och pratade en stund. Med Storasyster på dagis och Liten på magen så fick man då skrapa loss ett litet prov från livmodertappen som förhoppningsvis ska visa att man är frisk.


Vi tog bilen hem (Liten jättesur för hon vill bara åka vagn) och hann med en kopp kaffe innan det var dags att hämta Storasyster och bege sig till ÖronNäsaHals och kolla halsmandlarna. Vi hade fått en återbudstid, vilken det kändes värt att nappa på eftersom det var två månaders väntetid. Ja, jag vet, man kan välja att gå någonannanstans där det inte är väntetid, men då skulle jag alltså ha ringt barnläkarmottagningen, bett läkaren att återkalla remissen och skicka den någonnannanstans. Bara det hade tagit tid och vi hade inte kunnat ta en återbudstid med samma enkelhet som när vi hade besöket på hemmaplan. Så vi kom nog fortast till hjälp på detta sätt ändå.


Halsmandlarna var stora, men inte jättelika och eftersom problemen med snarkningar och andningsuppehåll givit med sig lite, så fick vi en återbesökstid i februari. Eventuellt behöver hon inte operera och det vore väl skönt. Nu sover hon så sött och snarkar inte alls (peppar, peppar).


Vi åt lunch hos mormor och på vägen hem somnade Liten i vagnen, så jag hann dammsuga både ungarnas rum och vardagsrummet, hänga tvätt och skriva ut dagordning och andra handlingar till kvällens styrelsemöte. Mitt i pannkakstillverkandet ringde föredragande till kvällens medlemsmöte och talade om att han var sjuk. Ja, det var han nog. Jag ifrågasätter inte det, men visst är det tråkigt att det alltid händer att de personer vi bjuder in får förhinder på olika sätt. Det känns att vår stad ligger långt från Storstan.


Tjejerna och jag åt pannkakor och packade oss iväg till partilokalen. En iofs väntad, men i detta sena skede ändå oväntad, diskussion blossade upp och drog ut på tiden. Alla som är föreningsaktiva har säkert varit med om det, en sak diskuteras, man kompromissar, blir någorlunda överens, går vidare, kommer till nästa fråga, kompromissar, går vidare och helt plötsligt en dag sitter någon där som inte alls deltagit i diskussionen hittills och har helt andra åsikter. Gå tillbaka till Fängelse - gå direkt i fängelse-utan att passera Gå. Ruta ett.


Och som ordförande är man då tvungen att försöka få alla nöjda, att hitta medelvägen för de som snart ska spränga målsnöret och de som precis har startat. Ibland är lasset tungt att dra. Tur då att det finns partikamrater som fyller år och bjuder på tårta. Att föredragande inte kom blev ingen katastrof. Vi åt tårta, drack kaffe och diskuterade ... politik... Kassören fyllde 85, har varit med i partiet i 60 år och kassör i 30. Värt att fira. Inte ger man upp när man har sådana förebilder.


Imorgon blir det Bygg och Miljönämnd. Ev åker vi till stugan. Om ni inte ser någon kommentar här kan ni alltid prova mobilbloggen på länken till höger. Vet inte om jag orkar kolla nya jobb idag. Har skrivit protokoll och medlemsutskick och klockan är 00.08 nu. Kanske ska försöka sova.

tisdag 20 november 2007

Utdrag från Platsbanken. Nu finns 103 lediga arbeten i vår kommun. Men men, svårt att söka dem utan rätt kompetens...

071120
Lärare i Danska; TEC TRAVEL EDUCATION CENTRE AB; 071120

071120
LSS-handläggare; Nämnden för Hälso-, sjukvård och omsorg; 071120

071120
FÖRSKOLE-/SKOLPSYKOLOG; TioHundra AB, TioHundra AB 2; 071120

071120
Specialistläkare inom Ögonsjukvård TioHundra AB; TioHundra AB, TioHundra AB 2; 071120

071119
Lärare träslöjd till Vätö; Drottningdalenheten, Barn- och skolförvaltningen; 071119

Förskola för barnens skull?


Ännu en natt med två oroligt sovande barn i min närhet. Hosta, snor och halsmandlar, täcken på golvet och en mamma som ligger som ett S och försöker koppla av lite. Liten fick vara hemma en dag till, men verkade faktiskt betydligt piggare idag. Hon somnade inte förrän det var dags att hämta Storasyster på dagis så blev det stressigt och krångligt och mörkt ute och jag var tvungen att bjuda barnen på pizzeria för att greja ABFs styrelsemöte som började kl.17.00.



En väninna och jag diskuterade huruvida förskolor tar emot syskon till sjuka barn. Hon hade upplevt att förskolan inte ville ha det ena barnet där om hon "ändå var hemma" med ett sjukt syskon. Det har jag inte upplevt på vår förskola. Det finns fler aspekter på det tycker jag. Visst är man ändå hemma, så det friska barnet kan mycket väl vara hemma, men... är förskolan till för barnet då? Med det resonemanget tycker jag att det mer låter som att förskolan är en plats dit man måste lämna barnen för att man jobbar och ingenting annat. När barnen blir så stora som fem år har de ofta planerade verksamheter i grupp åtminstone tre dagar i veckan. Om de inte är där så missar de, kommer efter, kommer utanför...


En annan aspekt på det hela är ju att man faktiskt betalar för att ha dem där. Antingen betalar man fullt pris för hur många timmar som helst eller så betalar man halvt pris för 15 timmar i veckan eller mindre. Man betalar fullt pris året om, oavsett om barnen är sjuka om man två månaders semester eller annat. Det sporrar ju inte direkt till att tvinga en dagisälskande unge att vara hemma för att syskonet är krassligt.


Åh nej, vilken dålig uppkoppling jag har, nu får jag skriva om mer än halva bloggen. Jaja, det kan ju bli bättre...


Nästa aspekt som jag tog upp när jag skrev alldeles nyss är att fr o m barnet är fyra år gammalt så har det rätt till 15 timmar/vecka fri allmän förskola oavsett syskon som är sjuka, föräldrar som är föräldrarlediga eller arbetslösa. Förskolan är till för barnen. Inte skulle väl skolan komma på att skicka hem en elev för att dess syskon var sängliggandes?


Min väninna som lydigt och snällt fick ha både sjuka och friska barn hemma hade sina barn på privat förskola. En annan bekant som har sin dotter 15 timmar/vecka på en privat förskola (hon är själv hemma med barn nr 2) blev för ett tag sedan ombedd att ha sin dotter hemma eftersom förskolan hade dåligt med personal. Det gick ju bra eftersom hon ändå var hemma, men när hon sedan frågade om dottern fick vara där lite längre en annan dag så var det nobben. Hon får vara där tre timmar varje förmiddag, vare sig mer eller mindre. Mamman är tvungen att väcka henne eftersom de sover middag varje dag när hon ska hämta. Är förskolan då till för barnen?


Min syster har också haft sina barn på privat förskola och numer på privat fritids. När hon slutar jobba klockan två kan hon inte hämta dem för då sitter de precis och äter mellis och då får man inte störa. Därför passade hon en gång på att handla innan hon hämtade sin dotter, men fick då veta att man minsann inte får handla medan man har barnen på dagis. På dagis får de bara vara när föräldrarna arbetar. Schemat var inlämnat i början av terminen och inte kunde syrran jobba extra på sin lediga dag för då hade hon ingen barnomsorg... Syrran har också alltid ett väldigt sjå med att ordna barnvakter till sina barn vid alla lov, klämdagar och liknande för annars får de vara ensamma på deras fritids,,, alla andra är lediga. Och är de också lediga så kan ju fritids stänga och personalen gå hem.


När jag vikarierade inom barnomsorgen i slutet av åttiotalet så blev man beordrad att ta kompledigt och gå hem om många barn var borta en dag. Fungerar det så fortfarande kan jag se att förskolorna kan tjäna pengar på att skicka hem även friska barn. Annars tycker jag att det är enbart löjligt för personalen måste ju finnas där ändå, sjukdom är ju sällan planerad i förväg.


På vår förskola fungerar det mycket bättre. Det är stor närvaro bland barnen, såväl lov som klämdagar och vanliga dagar. Jag tror att en del föräldrar är sjukskrivna eller arbetslösa, andra barn har föräldrar/förälder som jobbar långa dagar/långt borta. Många bor i närheten av förskolan och har ingen tillgång till vare sig bil eller valmöjligheter. Men jag är övertygad om att förskolan är för barnens bästa, inte för föräldrarnas eller personalens eller för den delen någon faraway ägare som vill tjäna kosing. Visst är barngrupperna för stora och visst har lokalerna sett sitt bästföredatum för länge sedan (de var ju inte i bästa skick från början ens en gång). På första föräldrarmötet när Storasyster var ett år kom sex av sexton barns föräldrar.


Förskolan har öppet mellan halv sju och halv sju varje vardag. Inga önskemål från personal eller föräldrar ändrar detta (flera privata förskolor stänger tidigare t ex på fredagar då de flesta föräldrar kan hämta tidigare). Och det kanske låter bra, då kan ju personalen koncentreras då det är många barn. Men det är alltid någon som blir utanför, som inte vågar säga att hon/han jobbar till sex varenda fredag för då blir ju alla andra föräldrar besvikna... Och på så sätts stängs det barnet ute från den privata förskolan. På vår förskola kan vi, trots det obegripliga schemaanmälningssystemet via internet, komma med små lappar med barnens tider, ringa och ändra (t o m samma dag) tiderna och svaret har alltid varit; Vi har öppet halv sju till halv sju.


Jo, det finns mer att önska, jag har ju skrivit många gånger på den här bloggen om barnomsorgens otidsenliga öppettider i ett samhälle där mer och mer går mot 24timmarsöppet och arbetsmöjligheterna för den som bara kan jobba "kontorstid" krymper. Men efter en seg inskolning av Liten (som fortfarande är överdrivet mammig) så har jag fått två barn som älskar sin förskola och inte vill missa en dag där för allt i livet. Det är värt mycket i en tid då man måste slita för att försörja sig.


Nu hoppas jag bara att Liten är tillräckligt pigg för att gå och leka en stund imorgon så att mamma kan läsa in sig på ärendena inför Bygg och Miljönämnden på fredag. Och sen är det Öppet hus på Storasysters avdelning på eftermiddagen så då måste jag ju dit och ... FIKA... och titta så klart...

måndag 19 november 2007

Sossarna uppfann inte husläkarsystemet

På bilden ser ni hur mina döttrar leker sjukgymnastik.

Det var nån snubbe som skrivit i lokalblaskan i dag och lagt skulden på ett dåligt fungerande husläkarbesök på 70 års socialdemokratiskt vanstyre. Tydligen misstyckte han att husläkarmottagningen var förlagd på det gamla regementsområdet. Okej, att det kan vara ocentralt, men det är ju bra att lokalerna utnyttjas tycker jag, att personalen har en trevlig omgivning med skog och lunchrestaurant på gångavstånd. Det finns ju en annan husläkarmottagning som är mer centralt belägen och man har ju rätt att välja... eller hur? Dessutom var han missnöjd med att ha fått en remiss till röntgen om två veckor samt värktabletter. Det tycker jag verkar skumt. Vad jag vet så är det drop-in på röntgenavdelningen, så han borde väl bara ha fått med sig en remiss och åkt ned och vänta på sin tur? Värktabletterna måste han antagligen ta i alla fall för på röntgen får han ju ingen behandling. Antingen måste han väl tillbaka till husläkaren eller till annan specialist för behandling och det kanske var det han fick tid för två veckor senare? Hur som helst verkar det helgalet att anklaga de socialdemokratiska regeringarna för denna fadäs. Mitt förslag är att prova med någon folkpartist om man prompt måste lägga det på det politiska planet.

Att bli sjuk utan skyddsnät

Ja, idag har jag varit hemma med sjukt barn utan att vabba. Eftersom jag inte var schemalagd så hade jag ju inget att vabba från. Jag fick ett SMS i morse, men det var ju ingen idé att svara på när Liten var hostig och snorig och knappt hade sovit på hela natten. Det där kan vara en sån där rysare som man ligger och funderar på när man har svårt att somna (inte så ofta nu för tiden, men men); vad händer om något av barnen (eller jag själv) blir långvarigt sjuk? Eftersom jag bara är schemalagd en dag varannan vecka så blir det ju ingen höjdarersättning från FK. Att någon blir långtidssjuk ingår alltså inte i mina marginaler för att klara av livet. I Sverige. År 2007. Trots att jag ändå är en människa med normalinkomst som klarar mig rätt okej. Men något skyddsnät har jag inte. Måste vara frisk, måste vara pigg, måste vara på på på...
Än så länge har jag föräldrardagar kvar att ta av när vi är sjuka. Tänker fortsätta med dem fram till nyår, sen ska jag kanske nästla mig in i Arbetsförmedlingsträsket igen. Det är länge länge sedan och ingenting jag drömmer om precis, inga trevliga drömmar i alla fall. Men om jag bara har jobb en dag en vecka t ex så börjar det kännas taskigt gentemot Liten att ta ut föräldrarpenning för resten. Hon vill ju hellre vara på dagis och leka. Och jag skulle ju hellre vilja ha dagar kvar fram till hon börjar skolan för att ta ut någon gång då och då och göra något kul. Men man kanske får jobb, vem vet? En vacker novemberdag så...
Jo, det var vackert idag och en sån där måndag. Ni vet säkert vad jag menar, en sån där måndag som man börjar eller slutar med något. Jag har slutat äta sötsaker. Igen. Nu måste jag. Sötsaker förslappar mitt liv. Och jag har ju gått upp så mycket i vikt att jag inte kan ha några byxor längre. Det funkar ju inte mitt i vintern. Det sötaste jag ätit idag var faktiskt russinen i muslin i morse. Får se hur länge det håller. Jag måste hålla fyra dagar innan jag kommer över suget. Sen brukar det gå av sig självt.

söndag 18 november 2007

Ledig helg





















Ledig helg. Jag och barnen har varit på landet och sovit över där. Mysigt, spännande, is i diskvattnet, sova på golvet, härligt härligt, promenader till vattnet och mycket mycket mer. Barnen ville inte åka hem så nu får jag faxa jobbansökan som skulle vara inne innan imorgon. Återkommer.