Liten störde min nattsömn med hosta från ca halv två till nästan åtta på morgonen. Sen slocknade vi båda två och sov till kvart över nio. Det är jättelänge med Litens mått mätt. Jag kände mig lite småstressad och tvingade mig upp för att få ordning på barnen och komma iväg till jobbet, men efter att ha torkat Litens geggiga näsa ett antal gånger så kände jag att det inte var rätt att lämna henne på dagis till halv sju på kvällen. Det skulle bara leda till att hon blev sämre. Hon behövde vila. Ett klokt beslut tyckte dagispersonalen. Vad de tyckte på mitt jobb vet jag inte.
Tänkte på en grej med nya jobb och anställningsintervjuer. Inte så konstigt kanske när det ju är lite aktuellt. När jag berättade för min närmaste chef att jag skulle på anställningsintervju så sa hon att hon aldrig varit på någon sådan. Hon tyckte det lät urläskigt. Ja, det är det, urläskigt. Och det är ju urläskigt att börja jobba på ett nytt jobb där man inte känner någon. Särskilt läskigt att åka på anställningsintervju känns det ju när man ser ut som Lotta Engberg i håret. Jo, jag hade det problemet igår. Mitt nyklippta hår med lugg ville inte alls som jag ville och jag kunde för mitt liv inte få till det så att jag såg ut som mig själv. En kompis tröstade mig och sa att företaget kanske var ute efter just en Lotta Engberg, men det hjälper ju föga när man inte känner sig hemma i sig själv så att säga.
Men visst är det konstigt att en människa kan bli chef över en annan utan att ens ha varit på en anställningsintervju i sitt liv (och dessutom erkänna att de inte skulle våga gå på en). För oss som inte är chefer eller har en fast anställning är det där ju ingen valsituation precis. Man måste ju gå på intervju, man måste ju få ett jobb.
Liten sov middag mellan fyra och sju och gjorde därför mig sällskap framför tv tills klockan var över elva och jag började bli nervös att inte hinna in på nätet och anmäla VAB. Jag hann. Och idag när jag varit hemma hela dagen har håret inte alls sett ut som Lotta Engberg. Förresten var jag inte hemma riktigt hela tiden, jag fick tid för utvecklingssamtal för Storasyster på dagis. Det gick som vanligt bra, hon älskar att vara på dagis, har många kompisar och klarar av det mesta. Det där vet jag ju, men det känns alltid bra att veta att personalen har samma uppfattning som jag. Som vanligt hamnade jag också i en genusdiskussion, det är nästan ofrånkomligt när man pratar om barn och deras utveckling tycker jag. Jag är också glad att höra att personalen upplever henne som en stark person med integritet och självförtroende, en tjej som inte fallit in i rosa träsket, som föredrar grovmotoriska utelekar framför pyssel och som lika gärna leker med pojkar som med flickor. Jag är glad så länge det är så. Detta gör henne redan vid fem års ålder unik och man kan bara bäva för vad framtiden kommer med.
Jag har pratat mycket med en väninna som fick sitt första barn för snart ett år sedan de senaste dagarna. En medveten väninna som vill ge sitt barn en medveten uppfostran. Och allt vad man då måste tampas med. Allt från en annan förälder som kanske har annan syn på det hela till trycket från dagis, handeln, tvn, reklamen och inte minst vänner och bekanta. Min väninna är vegan och väljer att låta sitt barn äta laktovegetarisk kost.
- Men ska du verkligen göra det valet åt honom? säger hennes bekanta.
- Ja, svarar min väninna, jag anser att det är min plikt att göra val som jag tror är det bästa för mitt barn.
Och visst har hon helt rätt i det. Väljer vi inte alla vilken kost våra barn får i sig? I vår familj har vi däremot valt att inte ge barnen en religion. Själv är jag medlem i svenska kyrkan och barnens pappa är muslim. Kanske tycker vi inte att tillhöra en religion är det bästa för barnen? Jag vet inte, men jag tycker de ska få välja själva. Däremot väljer jag ju deras kost i den utsträckning jag tycker det verkar vettigt (alltså, de får äta blodpudding, men jag hade aldrig kommit på det själv). Jag kan inte direkt påverka kosten på dagis (även om jag alltid tjatar om sockerintag på enhetsråden), men hemma ger jag dem bara svenskt kött och i stor utsträckning fisk och vegetarisk mat. Jag tror att kosten är jätteviktig inte bara för kroppen utan också för knoppen. Jätteviktig. Ett val föräldrar måste göra åt sina barn.
Föräldrar måste också välja hur de ska förhålla sig till genus. Om vi ska hålla fast vid de gamla könsrollerna och uppfostra våra barn därefter eller om vi ska låta alla utvecklas fullt ut. Jag vill frigöra den fullständiga individen i varje barn, pojke eller flicka, jag vill hjälpa våra nya medborgare att bli så starka i sig själva att de ser igenom reklamen. Jag vill att varje människa ska ha kunskap om sitt eget värde och kapacitet. Det vinner vi alla på.
Okej, jag är en envis feminist, socialist, rospigg, plugghäst och rospigg som ser ut som Lotta Engberg i håret. Men ändå rätt flexibel tycker jag.
1 kommentar:
Vad gäller religion är ju det också ett val...som utgår från eran tro att den inte behövs eller är oviktig, vilket vare sig är en kristen eller muslimsk tro.
Man skulle kunna ha samma övertygelse vad gäller maten; att barn får vara utan mat tills de blir vuxna och kan välja själva. Det är också ett val som kommer spela roll för barnet.
Skicka en kommentar