Läste till min stora sorg i dagens lokaltidning att huset där jag tidigare bodde ska rivas. Jag är egentligen inte förvånad; huset tillhör ju sedan länge en av de byggnader som kommunen innehar och låter förfalla. Jag tycker hur som helst att det är mycket tråkigt. Det är sorgligt att arbetarklassen inte har det minsta intresse av att bevara sin egen historia. Visst fanns det ett lortsverige och det är jättebra att man byggt bort det, men det finns ändå ett värde i att bevara vissa byggnader, rusta upp dem och sköta om dem för att minna även hur den vanlige arbetaren bodde. Slott och rikemanspalats finns det ju gott om, både välbevarade och upprustade. Nu bygger man om mangårdsbyggnaden vid Färsna så att den gamla inredningen på övervåningen helt försvinner och ger plats för moderna kontor, det vackra gamla trähuset med omgivande fruktträdgård i kvarteret Nestor är för länge sedan jämnat med marken och har fått ge plats för ett fyra våningar högt betongschabrak och nu ska alltså även de gamla arbetarbostäderna på Baldersgatan väck.
Huset, som även kallats baracken, byggdes 1902 för att ge plats åt arbetare vid Norrtälje snickerifabrik, en av stadens mest framgångsrika företag vid förra sekelskiftet. Snickerichefen själv bodde inte långt därifrån, närmare bestämt på Narvagatan, och hans hus står fortfarande kvar, visserligen utan snickarglädje och täckt av grå eternitplattor. Det är också ett av de husen som kommunen låter förfalla. Huset på tomten bredvid blev man tvungen att riva för några år sedan då folk tog sig in i det tomma huset och kunde utgöra risk för kringboende.
På den tiden Snickerifabrikens arbetare bodde på Baldersgatan var gatan ingen gata utan en liten grusstig utanför stadsgränsen. Stadsgränsen flyttades norrut från Hantverkargatan till Bangårdsgatan norr om järnvägsstationen och bangårdarna. Kvarteren Balder och Frej byggdes för stadens nya befolkning som arbetade vid järnvägen eller vid de många industrierna som växte upp runt omkring Fabriken i kvarteret Narstrand revs för ett par år sedan för att ge plats åt nya bostäder. Det var en fabriksbyggnad av samma typ som den Pythagoras är. Fabriken i kvarteret Niord (som också har det typiska Pythagorastaket) finns kvar bakom Mattssons bilfirma på Baldersgatan. Norrtälje Snickerifabrik låg i hörnet Hantverkargatan/Stockholmsvägen, mittemot låg låsfabriken (byggnaden finns kvar och såldes i veckan till privat intressent). Bredvid snickerifabriken på Hantverkargatan låg fabriken Svea. Så det var full rulle runt järnvägsstationen.
Huset på Baldersgatan 11 innehar fastighetsbeteckningen Laboremus 1, Vi som arbetar. Från början innehöll huset 12 enrumslägenheter och 2 tvåor och antagligen bodde det många i varje lägenhet. Dass och vatten fanns på gården.
Under senare tid har huset även fungerat som flyktingförläggning och när vi flyttade dit fanns märken på garderoberna efter hänglås som människorna haft för att få ha sina saker i fred då många trycktes ihop i samma lägenhet. Vi var några som hyrde direkt av kommunen, men de flesta som bodde där på senare år kom dit genom socialförvaltningens försorg. Huset innehåller nu sex stora lägenheter i tre plan. Efter att vi flyttade därifrån 2003 har ingen bott i vår lägenhet och de andra lägenheterna har även de tömts på folk. Endast en person bor kvar. Det är en medveten strategi från kommunen för att kunna riva huset utan protester.
Ett tag ville man göra någon slags trestegsraketsboende i huset. Det skulle vara för missbrukare som inte riktigt klarade av ett eget boende. De skulle bo där under en tid och det skulle finnas en mottagning för stöd på dagtid på nedre botten. Då protesterade vi som bodde i huset och alla trodde att det var för att vi inte ville bo grannar med missbrukare. I själva verket handlade det ju om att de ville kasta ut oss och placera missbrukare i våra hem. Det tror jag ingen skulle gilla. Dessutom var huset mycket illa lämpat för ändamålet eftersom lägenheterna är om ca 120 kvadratmeter, det är väldigt lyhört, väldigt nära centrum och fyllekompisar och huset är byggt i trä.
Idag har jag ett förslag på ett bättre användningsområde. Vi har på senare tid flera gånger kunnat läsa i lokaltidningen att Roslagsmuséet är i akut behov av lokaler. Här finns ca 600 kvadratmeter i tre plan, gott om plats för både förvaring och utställningsytor samt möjligheter att ställa i ordning en lägenhet i gammal arbetarbostadstil. Viktigt är att även boden på gården rustas upp och finns kvar eftersom den ger ett starkt gårdsintryck.
Jag skulle antagligen kunna skriva hur mycket som helst om det där huset, men jag tänkte också berätta att jag idag varit på anställningsintervju i sollentuna. Det var mycket spännande, ett helt tomt kontor med två snubbar. Mycket spännande arbetsuppgifter, men jag avslöjar ingenting nu, svar får jag på onsdag.
Efter intervjun åkte jag till en kompis i Rinkeby och vi lunchade och pratade om hur kaxig man kan vara som proffessionell samtidigt som man är så svag och gråtfärdig privat. Hon berättade om en telefonbutik där hon lämnat in telefoner och blivit otrevligt bemött ett antal gånger och jag drog mig till minnes när äldsta dottern hade Borrelia och vi nekades komma till den vårdcentral där både jag och hennes pappa var listade p g a hon inte var listad där (hon hade aldrig varit hos en husläkare förut) och att vi inte tillhörde deras område. Då spelade det ingen roll att jag var majoritetspolitiker i landstinget och hade mycket bra grepp om mina rättigheter. Jag klarade inte av att säga emot den där otrevliga människan som svarade i telefon. Istället ringde jag upp mottagningen som vi "hörde till" och grinade i telefon. Och fick en tid. Och bytte husläkare även för egen del. Då fick jag ett tips av min väninna, ett tips som hon benämnde som det enda vettiga hennes pappa någonsin lärt henne. Nämligen; så fort någon börjar kinka och var otrevlig ska man säga; Ursäkta, jag uppfattade inte ditt namn... Då brukar de nämligen mjukna enligt henne. Måste testa.
Körde hem och funderade på hur det skulle vara om jag skulle åka den där vägen vareviga dag. Det lär väl funka. Det gör det för massor av människor. Tjejerna och jag gick på grupp med sossarna i bygg och miljönämnden och vi åt lite julplock tillsammans samtidigt som vi diskuterade strandskyddsdispenser, vindkraft och diverse andra aktuella ämnen. Jag hade tre möten inplanerade den här kvällen och hade bestämt mig för att gå på något av de som var på hemmaplan för tillbaka till stockholm orkade jag inte åka. Det andra mötet (fullmäktigegrupp) blev inställt p g a sjukdom.
Barnen var trötta eftersom det blev sent när jag jobbade igår också. Jag jobbade och alla andra tittade på TV och såg hur ICA hanterar köttet. Men det ska inte vara någon fara på vårt jobb har vi fått veta. Vi har nyligen gått igenom alla rutiner och Miljö och Hälsa var där för bara några veckor sedan. Hur som helst kunde barnen inte komma till ro när vi väl var hemma och i säng. Liten satt upp och läste i böcker och sjöng och skvalade tills Storasyster också var pigg trots mörka hål runt ögonen. Men till slut kollapsade de i alla fall och jag hann slå in några julklappar och inse att det faktiskt fattas några grejor fortfarande, jag som trodde jag var klar. Ett par saker till och en massa papper. Det jag hade köpt räckte inte till någonting knappt. såna där billiga fuskrullar. Nu måste jag köpa papper, tejp, socker, mjöl och ischokladformar. Känns som det fattas något varje dag... Och frimärken...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar