Nu är det julveckan för den som missat det. På mitt jobb är det omöjligt att missa det. Människor handlar som om de aldrig tänker komma tillbaka till affären igen. Ändå har flera stycken uttryckligen sagt till mig idag att de kommer tillbaka igen innan jul. En del är förväntansfulla och glada, andra är mest stressade och sura för att de måste handla så mycket som "alla andra" kommer och glufsar i sig. Jag hoppas verkligen att min mamma säger till den dagen hon inte vill att vi ska komma hem och äta på julen. Det skulle ju inte vara speciellt kul att komma dit om man sen fick höra att det bara var besvär och jättejobbigt och allt sånt där. Men å andra sidan förstår jag inte hur man kan förvänta sig att sina föräldrar, och då för det mesta mamman, ska hålla hela barnaskaran och deras barn med julmat, godis och soffplatser när de börjar närma sig åttio år eller mer.
När det är extra mycket folk är det naturligtvis extra mycket strul med varor som inte går in, kort som det inte finns pengar på, kvitton som inte stämmer etc etc. Så vi kassörskor har en del att stå i. T ex förklara varför varuvagnarna är konstruerade som de är, förklara hur man ser rabatterna på kvittot, sätta in pengar, ta ut pengar, räkna pengar och förklara vilka varor rabatten egentligen gällde för. Och som om det inte räcker med kunder händer det också att man får förklara för sina arbetskamrater hur det ligger till. Kassaapparaterna är fulla med kuponger som ska ligga sorterade, men eftersom alla byter kassa titt som tätt så bryr sig ingen om att hålla ordning så kupongerna ligger huller om buller och trängs med pengarna.
Efter jobbet handlade jag inför julavslutningen på partilokalen och åkte upp och lämnade frukt, godis, glögg och bullar på lokalen, tog fram julstjärnan och pysselmaterial från förra året. Sen hämtade jag trötta barn, tryckte i dem varsin tallrik rester och skulle just börja klä dem för att åka tillbaka till lokalen när telefonen ringde; Det var en gammal klasskompis från grundskolans pappa. Han var i stort behov av att prata med en politiker som han ansåg kunde säga ifrån. Om vad är jag inte helt säker på. Han hade opererats förra året vad jag förstår, ramlat ur sin sjukhussäng och spräckt höften och sen aldrig kunnat gå igen. Nu är han på hem och enligt egen utsago ständigt bevakad, han kunde inte ens prata i telefon utan vakt, de öppnar hans post och förhindrar honom från kontakter. Han hade inte pengar till julklappar, hans barnbarn skulle upp i rätten i ett knivmål och han började gråta flera gånger under samtalet. Så gjorde även mina barn, men det kunde jag inte göra så mycket åt. Sen pratade han om att Gud hade talat med honom, att han träffat Lennart Daléus osv. Det var rätt osammanhängande, men gick väl egentligen ut på att sjukvården inte fungerade, att läkare och sjuksköterskor var korrumperade och själv mådde han ju inte alls bra.
Jag fick mer och mer bråttom men ansåg inte att jag kunde avbryta samtalet utan att få det att verka som jag snoppade av honom. Fem i sex (och vi skulle vara på partilokalen sex) bröts samtalet av att batteriet i min bärbara telefon dog. Kändes lite knasigt, men det var nog det bästa som kunde hända. Snabbt drog jag på tjejerna overallerna och stack.
Vi var inte så många på julavslutningen, men hade trevligt ändå. Vi fikade och diskuterade bl a kommande första maj, turkiets bombningar i kurdiska irak och medlemmarnas brist på engagemang. De som var där fick i alla fall som tack för sitt engagemang hyacinter och små tomtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar