onsdag 30 maj 2012

En barnfri riviera - kan man bo där varannan vecka?

Läser i norrteljetidning att ett företag som heter Bovieran vill etablera sig i kommunen. Det handlar om att bygga så att folk kan bo som på Rivieran med inglasad vinterträdgård. Jag tror först att det är första april. Tydligen är det inte alls energislukande utan tvärtom ett energiprojekt som tar till vara på värmen från lägenheterna. Då ska jag väl inte gå igång på just den biten, även om jag gärna hade sett byggande av passivhus ta fart i kommunen istället. Trots allt blir de stora ytor naturmark som tas i anspråk. Och det i natursköna Björnö där en kanske borde ta till vara de faktiska naturtillgångarna vid framtida byggande. En annan sak som jag reagerar på är segregeringssyftet som finns i projektet. Bostäderna byggs bara för personer över 45 år utan hemmavarande barn. Finns det inga barn på Rivieran? Får barn komma och hälsa på? Så ofta De vill? Är det fler kategorier än barn Under 45 år som inte är välkomna? Nej, Norrtälje, jag tycker inte vi släpper in segregationsprojekt i kommunen. Bostadsområden blir ofta enhetligt befolkade utan uttalade direktiv om vem som är välkommen. Det borde vi istället jobba för att motverka. "man ska få välja Var man bor, ja, tamejfaaaan"...

måndag 14 maj 2012

Ska barnen välja om de vill bli sjuka?

Idag varnar SvD för att barnen smittas med magsjuka från utländska kycklingar i våra skolmatsalar. Men istället för att ta upp en debatt om att höja kvaliteten på skolmaten, att ändra upphandlingskriterierna så att det blir möjligt att köpa närproducerade råvaror som ställts under restriktiv svensk kontroll, så nöjer sig SvD med att uppmana skolorna att ange ursprungsland på maten på skolmatsedlarna. Vad är vitsen med det? Ska barnen själva välja om de vill riskera att bli smittade eller inte?

När vi talar om att införa en köttfri dag på skolmatsedeln, då rasar främst folkpartister och moderater och hävdar att vi inte får peta i barnens lunchtallrikar och att de kan få näringsbrist och bli svaga och eländiga av att skippa kött en måltid i veckan, men att sätta stopp för att servera importerat, smittat kött till barnen, det tycker de tydligen är helt okej?

När min äldsta dotter började förskolan ville jag försäkra mig om att hon bara serverades svenskt kött. Det var en omöjlighet fick jag veta, så länge hon gick på en kommunal förskola som upphandlade enligt gällande upphandlingsregler och LOU. Det enda sättet att säkerställa detta hade varit att låta henne äta enbart vegetariskt på förskolan. Jag tycker, som ni förstår, INTE, att detta är ett rättvist och klokt sätt att behandla våra barn.

Barnen ska inte själva behöva välja bort sin mat vid lunchbordet, vi kan välja bort smittsam och dålig mat till dem i den mån det är möjligt för oss. Sen finns det en massa andra sätt som de kan vara med och påverka och tycka till om den mat de serveras.

fredag 11 maj 2012

Valfrihet -för vems skull?

Ni som känner mig och den här bloggen kanske redan har hört historien om hur jag, när jag låg på BB med min äldsta dotter, drabbades av ångest inför skolvalet. Behövde jag ringa redan då och ställa barnet i kö till den BÄSTA skolan för att hon skulle få en plats? Hur visste jag att just det var den bästa skolan och vad skulle jag göra om jag valde fel, hade jag då förstört min dotters liv? Jag ställde mig i kö till en förskola där vi inte fick plats.vi fick plats på en annan som visade sig vara jättebra för min dotter. Tyvärr kom min andra dotter att inte ha det alls lika lätt och jag gjorde åter besök på andra förskolor med tanke att kanske flytta henne, men hindrade mig. Nu går hon sista året på förskolan och trivs bra. Även min tredje dotter trivs på samma förskola. Men nu är det dags för tvåan att börja förskoleklass. Och jag har Av flera anledningar valt en annan skola än den storasyster går på. Hela mammafiguren mår nu dåligt i kval om detta är rätt val. Och om den ena skolan är bättre än den andra,borde då inte båda barnen gå där? Men om jag flyttar mitt äldsta barn mot hennes vilja och det sen dessutom visar sig vara ett felval, vad gör jag då? Anna Laestadius Svensson skriver i dagens SvD att det finns 226 gymnasieskolor att välja på i Stockholms län. Därtill 18 olika program med olika inriktningar inom programmen. Det innebär, enligt krönikan, tusentals olika val att göra för en 15åring. Jag är snart färdigutbildad pedagog. Jag känner att jag inte har en aning om vad som är rätt eller fel val! Hur ska jag veta det? Om en väljer fel är det bara att byta, säger Förespråkarna för konkurrens och valfrihet. Bara? Och till vad? Och vid vilken tidpunkt är det lämpligt att ge upp och göra ett nytt val? Hur missnöjd ska en vara eller Räcker det att en tror att nåt annat är lite bättre? Jagar ångest jag har kval och det är inrett dugg bättreförbarnen. Stress och vånda och sen kommer då också gymnasievalet.vad är viktigast? Kompisar? Datorer? Resor? Närhet? Och är det värt detta? Den som verkligen velat har alltid kunnat välja.

torsdag 10 maj 2012

Tiohundra - Ett livsprojekt?

Förr kunde en gå hur länge som helst på olika vikariat hos samma arbetsgivare, t ex Norrtälje kommun. Efter att jag avslutat min ungdomslagstjänst, som det hette på den tiden, vid fyllda 20 år, fortsatte jag att arbeta som vikarie inom barnomsorgen. Det var 1987. Jag fortsatte på olika vikariat till 1993, sen ledsnade jag på att aldrig bli aktuell för en fast anställning. Jag skulle börja plugga, utbilda mig till lärare, men kom på villovägar och blev biolog. Inte blev utsikterna bättre för att hitta en fast anställning efter utbildningen, men reglerna för vikarier har förbättrats. Idag får en inte vikariera hur länge som helst, efter en viss tid blir arbetsgivaren tvungen att erbjuda en tillsvidareanställning. Visserligen har den regeln lett till att en del arbetsgivare bara tar in en vikarie den tid de kan göra det och sedan låter bli att ringa till den personen och tar in en annan för att slippa anställa någon, men det är ändå ett steg mot något som skulle kunna bli bättre. Om personen inte uttryckligen vill så, så ska det inte vara möjligt för arbetsgivaren att ha hen kvar i osäker anställning hur länge som helst.

Det finns andra saker som också borde regleras. Hur länge kan egentligen ett projekt förlängas? En verksamhet kan väl inte vara ett projekt för alltid? På ett sätt är jag glad att Tiohundraprojektet föreslås förlängas, nu finns möjligheten att avgörandet om hur vård och omsorg i Norrtälje ska organiseras kommer att tas av en klokare majoritet under nästa mandatperiod. Ungefär som när en begär återremiss på ett ärende i fullmäktige så tycker jag att en förlängning av ett färdigutvärderat projekt borde motiveras på något sätt. Varför är projektet inte redo att permanentas? Det som är positivt med att vård och omsorg i Norrtälje kommun fortsätter att drivas i projektform är att det finns möjligheter att testa fler olika lösningar inom projektet. Det som är negativt är att det fortfarande kommer att råda en osäkerhet för de anställda, speciellt på förvaltningsnivå och att det kommer att vara fortsatt svårt att göra rekryteringar.

Samtidigt hoppas jag att ytterligare tre år ska ge oss chansen att visa att "den samlade pengapotten", "de gemensamma beställningarna" och "samarbete utan stuprör" är suveränt vad det gäller att skapa kvalitet och trygghet för invånarna och att det också är kostnadseffektivt. Vårdval Stockholm kommer att samexistera med Tiohundra, men förhoppningsvis kommer det bara att leda till att fördelarna med det senare och nackdelarna med en likriktad, stel vårdapparat kommer att framträda tydligare inför nästa gång det är dags för beslut. Jag hoppas få mandat att fortsätta värna vår unika vård och omsorgsstruktur i Norrtälje kommun tills den är permanentad och säker. Kanske blir det ett livsprojekt.

fredag 4 maj 2012

Inlägg i debatten om tiohundras framtid - idag också i norrtelje tidningi

Eftersom centerpartisterna håller fast vid sin vanföreställning om hur det gick till när Tiohundra bildades är det väl bara att lägga ner den diskussionen och istället fokusera på vad som ska hända i framtiden. Det är bara att bita ihop och inte låta sig luras in i den sandlådelek som bara ytterligare spär på politikerförakt och vilseledande. Frågan inför framtiden är egentligen inte om Tiohundranämnden som sådan ska finnas kvar utan om systemet med en gemensam påse pengar och samordnade gemensamma beställningar bevaras. Det är i mångt och mycket det systemet som möjliggjort den samordning av landstingskomkunala tjänster som gjorts hos utförarna. I Norrtälje kommun kan en utförare erbjuda en tjänst med hemtjänst, hemsjukvård och rehabilitering till samma beställare. Enligt oss i vänsterpartiet hade detta kunnat spetsas till en ännu vassare och högkvalitativ tjänst om vi samlat den i det stora gemensamma bolaget som har storleken att kunna effektivisera och erbjuda mångfald och kvalitet i utbudet.  Frågan är väl egentligen inte heller hur centerpartiet ställer sig i den här frågan, utan om de vågar opponera sig mot det ledande allianspartiet moderaterna. I dagsläget verkar det som om landstingsmoderaterna vill ha tillbaka sin del av den gemensamma potten och göra sina egna beställningar av sjukvård i Norrtälje kommun. Kommunen skulle återta sin del av beställningarna och samverkan mellan landsting och kommun skulle i stort återgå till det gamla med gemensamma politikerträffar ett par-tre gånger om året. Eventuellt skulle dessa träffar kunna ske i form av det kommunalförbundet som redan idag finns och styr Tiohundra AB. Större avvikelser än så från det moderatprioriterade experimentet "vårdval" verkar svårt att acceptera. Att ta bort den gemensamma potten pengar och de gemensamma beställningarna av vård och omsorg samtidigt som man behåller ett reducerat bolag utsatt för stark konkurrens räddar inte vinsterna i  tiohundraprojektet. Beslut ska tas i juni och det är dags att alla partier, på ett tydligt vis, redovisar hur de tänker kring framtiden för Tiohundra och den samlade hälso/sjukvården och omsorgen i Norrtälje. I Vänsterpartiet tycker vi att det måste finnas olika lösningar för hur vård och omsorgssamarbetet Ska se ut beroende på vilka förutsättningar som råder. I Norrtälje har vi sjösatt någonting världsunikt. Låt oss bygga vidare på det och rätta till de brister som funnits utan att rasera framgångsfaktorerna. Catarina wahlgren, vänsterpartiet

tisdag 1 maj 2012

Underlag första maj 2012

Kamrater, mötesdeltagare. Låt er inte luras av solsken och vårblommor runt omkring. Det kanske verkar som att det blir varmare, men vi lever i ett blått iskallt land och snart, mina vänner, om vi inte påminner varandra, så har vi glömt att det kan se ut på något annat sätt.   Statsministerns egen hemkommun Täby, har under många år fått stå exempel för det land Reinfeldt och hans smurfar vill skapa, med privata läkare, bortskänkta skolor, eliminering av kommunal barnomsorg med mera. Nu trycker de iskalla blå vindarna sig upp över Roslagskusten och Norrtälje kommun. Vi kan tycka vad vi vill om socialdemokraterna och den tid de ledde landet och kommunen, men det här är knappast det alternativ vi ville ha.   Kamrater, för att skapa någonting annat, måste vi samordna kraft och skapa bilden av hur en annan verklighet kan ta form. Vi är så fulla av oro och ångest över vår egen duglighet i alla de val vi måste göra. Och vi luras att tro att det är vårt eget personliga fel om barnen misslyckas i skolan för då har vi valt ”fel” skola. Att det är vårt fel om mamma inte trivs på hemmet, om vi blir otrevligt bemötta av husläkaren, om vi blir felbehandlade, om vi inte kommer in på gymnasiet. Vi kunde ju ha gjort andra val, vi kunde ha lyckats.   De vill få oss att tro att vår bakgrund och våra faktiska förutsättningar inte har någon betydelse, det handlar bara om att göra rätt val. Men de ger oss inte verktygen, allt vi får är namn och adresser till olika företag, men vad vet vi om innehållet? Vi vänjer oss snabbt och snart vet vi, att varje gång det går att göra ett rätt val, går det också att göra ett fel val. Det gäller visst även när barnen väljer sina föräldrar.   Barnfattigdomen i Sverige och i Norrtälje kommun har ökat, i Norrtälje kommun minskade antalet barn mellan 0-6 år med över tvåhundra och samtidigt ökade antalet fattiga barn med 165. Det är en stor ökning i en liten kommun. Arbetslösheten ligger fast men kostnaderna för socialbidrag har fördubblats. När Norrtelje tidning frågar kommunalrådet Kjell Jansson (M) vad han anser om detta, menar han att det inte är hans bord och hänvisar till ordföranden i socialnämnden. När lokaltidningen några veckor senare presenterar en ranking där det visar sig att medelinkomsten i kommunen har ökat kraftigt så känner sig kommunalrådet nöjd och glad. Konstigt att en ökning av rika människor är kommunalrådets bord medan en ökning av fattiga barn inte intresserar honom. Eller?   Eftersom ökningen av fattiga barn inte intresserar kommunalrådet är han inte heller villig att göra förändringar för att förbättra förutsättningarna för dessa barn och deras föräldrar; de har väl helt enkelt valt att vara fattiga och får stå sitt kast!   Från Vänsterpartiet här i Norrtälje har vi lagt en rad förslag på förändringar och förstärkningar i barnomsorgen och skolan och vi har också stött en del förslag som lagts av andra partier i de här frågorna. Några exempel är; • ett tak på 15 barn per barngrupp i förskolan – för en lugnare dag, så att pedagogerna hinner se varje barns behov, • en genomgång av utbudet på fritids för olika åldrar – för att eventuellt anpassa utbudet och locka de barn mellan 9-12 år som idag kanske hellre går hem och är ensamma till föräldrarna kommer från jobbet. • Komma överens om hur stora fritidsgrupper vi tycker är lämpliga med tanke på att t ex skapa möjligheter till hjälp med läxläsning i skolan/fritids. • Vi vill också ha en helt avgiftsfri skola – inga barn ska behöva känna sig utanför för att de inte har pengar till utflykter, matsäckar eller frukt. • Barnomsorg på obekväm arbetstid – kanske ett måste för att en ensam förälder ska kunna få en heltidstjänst. • Att kommunen och dess bolag erbjuder sommarjobb till ungdomar för att hjälpa dem in på arbetsmarknaden.   Vi vill inte utöka subventionerna för de som redan har möjlighet att välja fritt utan stärka möjligheterna för de som idag har det kärvt. Och ja, det kanske blir på de andras bekvämlighets bekostnad, men det kommer inte att skada dem.   Visst låter det vackert att själv få välja, precis som katten väljer sin skål med kattmat, men är det inte ännu finare med trygghet? Tänk om vi kunde erbjuda våra invånare tryggheten att veta att barnen kommer på den bästa förskolan även om de går på den som ligger närmast och som också alla grannungar går på, tänk om vi kunde erbjuda dem tryggheten med ett nära samarbete mellan förskola och skola så att övergången för våra barn blir så smärtfri som möjligt. Tänk om vi kunde erbjuda dem en skola där vi givetvis är välkomna som föräldrar, men där de barn vars föräldrar aldrig dyker upp ändå får samma möjligheter utan krav på hemarbete och matsäck. Tänk om vi kunde erbjuda dem tryggheten att veta att barnen kommer att få de kunskaper de behöver genom sin skolgång och tryggheten att de så småningom kommer att få möjlighet att skaffa ett eget boende den dagen de är redo för detta.   Tänk om vi kunde erbjuda våra invånare tryggheten att veta att det finns en plats på hemmet när de inte känner sig trygga hemma längre, om vi kunde erbjuda våra invånare tryggheten att veta att kvaliteten på vården kommer att vara god, maten kommer att vara av hög kvalitet, personalen kommer att vara utbildad, de som bedriver verksamheten kommer inte att lägga ner och ta pengarna och dra till fijiöarna. Tänk om vi kunde erbjuda invånarna tryggheten i att det inte fanns några ”fel” val att göra.   I valfrihetens förlovade land och Stockholms län är nu beivrarna av detta på väg att stjälpa ett av de största samverkansprojekten som satts i sjön i världen vad det gäller samordning av vård och omsorg, nämligen projektet Tiohundra. Tiohundrasamarbetet skapades som ett led i att rädda akutmottagningen vid Norrtälje sjukhus från nedläggning, men det var också någonting mycket mer. Tiohundra skulle bevisa att vi genom att slå sönder murar och göra gemensamma beställningar med en gemensam pott pengar skulle kunna undvika att människor hamnade sk mellan stolarna och även undvika träta och svartepetterspel mellan landsting och kommun. Tiohundraarbetet har trots stora svårigheter med underfinansiering, ointresse från huvudmännen, vakanser på förvaltningen och inkörsproblem visat på stora framgångar. Störst framgång har väl projektet haft för de äldre, men även inom psykiatrin, beroendevården och för familjerna med det samlade familjens hus har systemet med en gemensam pengapåse lett till stora förbättringar för medborgarna. Det har också blivit billigare.   Inom ett par månader avgörs framtiden för den samlade vården och omsorgen i Norrtälje kommun. Och medan utländska forskare säger ”Do not touch, ni förstår inte storheten i detta” så menar landstingsmoderaterna att deras experiment ”vårdval” måste prioriteras och att varje liten del av Stockholms län måste se exakt likadan ut. Särlösningar för Särkommuner i norr går inte för sig. Så kamrater, de styrande politikerna vill inte veta av ett system som visade sig bli både billigare och bättre för befolkningen än det de själva föreslagit. Det är dags att vi drar på oss karolinerdräkterna igen nu och far in till huvudstaden. Och nu kommer jag till nästa avsnitt. Puh. Annorlunda, men ändå samma. Samma för det handlar om framtiden. Det handlar om en fråga som inte bara är mjuk, utan också kan handla om teknologi och uppfinningar. Det är en fråga där vi måste välja och där Alliansen med Moderaterna i spetsen för en gångs skull inte vill tvinga oss att välja. Det handlar naturligtvis om miljön, klimatet och framtiden för jordklotet. För ibland är ju valen större än våra personliga val. Ibland måste det tas större beslut för att minska köttkonsumtionen, men det kallar borgarna för att vi ”petar i deras lunchtallrikar”, ibland måste det tas större beslut för att kunna stänga ett kärnkraftverk, men det hindrar den fria marknaden, ibland måste det tas större beslut för att minska privatbilismen, men vem vill bli osams med en oljeshejk? Hur kan det vara ett privat personligt val hur mycket vi vill skada vår planet och framtiden för våra barn? Hur kan det vara upp till var och en när det gäller oss alla?   I Vänsterpartiet Norrtälje har vi både lagt förslag och stött förslag som gynnar vår planets framtid. Vi anser att vi måste få en bättre sophantering, att källsortering måste underlättas, att kommunen bör vara med i alla olika sammanslutningar som finns för att stötta och hjälpa varandra att sätta upp gränser och mål för utsläppen, att kommunen ska bestämma ett datum då den blir fossilbränslefri, att vi ska våga satsa på produktion av biogas, att förskolor och skolor ska ges bättre möjlighet till kompostering, källsortering och återvinning, bevarande av tätortsnära natur, naturskola för alla barn, fler säkra cykelvägar och bilfria områden, närodlad och ekologisk mat på skolor och äldreboenden, köttfri dag på veckomatsedeln, positivare syn på vindkraft i stor och liten skala mm mm   Iskalla blå vindar får inte fart på nån vindsnurra, trots att de sveper allt tätare runt knuten, och om vi har någonstans att bo och ett köksbord att sitta vid, så undrar vi nog nu var möjligheten att påverka beslut tog vägen. Det känns som att allt beslutas bakom stängda dörrar och kan jag inte gissa mig till rätt svar så blir det fel. Alliansen ville flytta beslut från politiken till köksbordet, men det var många familjer som aldrig såg röken av en ökad demokrati. Förmodligen har de valt fel köksbord.