fredag 29 februari 2008

Familjens Hus - och lite klank på Centerpartiet (igen)

Det är intressant att läsa i Norrtelje tidning att Bengt Ericsson (c) så starkt försvarar bildandet av ett Familjens hus, såväl verksamheten som den tänkta lokaliseringen i Trädgårdsstaden (bakom kommunhuset). Det är också intressant att läsa att centerpartisterna i Häverö nu tar till strid för att bevara MVC i Hallstavik. Alltså, det intressanta är ju att Centerpartiet sitter med i den politiska majoriteten i kommunen och i Tiohundra och borde således ha någonting att säga till om i dessa frågor. Eller?

Bengt Ericsson har rätt i en hel del i sin artikel; Familjens Hus är en plats som ger stöd till barn och föräldrar, där olika verksamheter som vänder sig till barn och föräldrar, oavsett huvudman, samlas. B. Ericsson räknar också upp en rad orsaker till varför behovet av en sån här plats är större idag än för 30-40 år sedan och som sista mening i det stycket uttrycker han att Familjens Hus är en plats för en typ av problem. Det är lite olyckligt uttryckt tycker jag. Familjens Hus är ju en plats där alla föräldrar och barn kan samlas och ta och ge av varandra. Råd, stöd och förstärkning kan ges av såväl professionell personal som av andra föräldrar. Det ska inte behövas problem för att uppsöka verksamheten. Sen är det väl lite felaktigt att påstå att Vallentuna har ett Familjens Hus. Jag var själv med och invigde ett Familjecenter i Vallentuna med ungefär samma uppbyggnad som det vi har i Norrtälje fast i mindre skala år 2006. Men har de redan ett fullt utbyggt Familjens hus så har det gått med en rasande fart.

B. Ericsson har också rätt i att han och läkaren Tom Grape fick uppdraget att hitta lämpliga lokaler och driva projektet Familjens Hus framåt. Ett fungerande Familjecenter med samverkan mellan socialtjänst, BVC och öppen förskola finns redan i Norrtälje, men att samla dessa verksamheter i närliggande lokaler på konstant basis och fördjupa samverkan var ett tydligt uppdrag från kommun och landsting. Det var innan Tiohundra bildades, men även efter detta anser jag att uppdraget legat kvar som ett prioriterat mål för den gemensamma nämnden och bolaget. Lokalerna i Trädgårdsstaden föreslogs för en ganska lång tid sedan och sedan dess har det skissats på hur huset ska se ut och vilka verksamheter som ska rymmas där. Nu är helt plötsligt inte lokalerna intressanta längre och arbetet ska börja om från ruta noll.

Jag skulle gissa att beslutet att straffkommendera tillbaka projektet till ruta noll kommer från en person som inte över huvud taget har förståelse för vikten av förebyggande arbete. Det har vi ju dessutom även fått höra från annat håll den senaste veckan. Istället är det kortsiktiga budgetmål och skattesänkningar som blinkar framför ögonen. Lokalerna i Trädgårdsstaden blir för dyra. För dyra för vad då? Är inte våra barn framtiden? Är inte våra barn värda några extra kronor?

Nej, barnfamiljer göra sig icke besvär att flytta till denna, Stockholms läns nordligaste, kommun, särskilt inte till de nordligaste delarna av den. Där lägger man gärna ner skolor, stänger mödravårdscentraler osv. Kommunen präglas också av nedslående resultat hos eleverna i skolan, brist på hyresrätter (särskilt små som ungdomarna kan flytta till när de flyttar hemifrån) och jakt på skattesänkningar som drabbar kvaliteten i skola och förskola. Nu visar den sittande majoriteten också att de ändrat inriktning i det prioriterade målet att tillskapa ett Familjens Hus. Det ska bli intressant att se hur Bengt Ericssons och Centerpartiets uttalade ståndpunkter i försämringarna för barnfamiljerna förvaltas i majoriteten.

torsdag 28 februari 2008

Ny studie - för mycket salt ger feta barn

Alltså, jag lyssnar en del på radio när jag åker bil till och från jobbet (finns ännu inga justa kollektiva förbindelser mellan Norrtälje och Vaxholm och dessutom blir det ju dyrare att åka buss på lördag) och för en tid sedan hörde jag om en brittisk studie där man konstaterade att alltför salt mat gjorde att barnen var tvungna att dricka mer läsk och på så sätt blev fetare. Alltså avrådde studien från salt mat. Inte från läsk. Men kanske inte kranvattnet går att dricka i Storbritannien.




I Sverige däremot innehåller kranvattnet betydligt mindre bakterier och onyttiga saker än vad vatten på flaska gör. Ändå köper folk tonvis med vatten som de kånkar hem från affärerna, eller rättare sagt kör hem i sina bilar. Visserligen går det en del energi då vattnet pumpas fram genom ledningarna och ut i kranen, men det går ju inte att jämföra med den energi som går åt till att paketera den i plast, köra ut den till butikerna, köra hem den från butikerna och sedan på något vis återvinna eller förkasta emballaget. Mitt råd är: Drick kranvatten. Uppskatta det otroliga i att kunna göra det. Drick mycket kranvatten så slipper det stå still i ledningarna och bli dåligt. Men om du bor på landet och har egen brunn så får du vara lite försiktig. Tänk på att vatten är ett livsmedel. Det är dumt att använda det till att t ex spola toaletten eller tvätta bilen. Det finns gråvatten till sånt.

På bilden till vänster syns sjön Erken, en sjö som förser många kommuninvånare och snart kanske även Stockholmare med dricksvatten. Erken betyder tidig på turkiska (som kuriosa då).




Nu måste jag plocka fram kläder till imorgon, fixa disken, lyfta över ungarna till sina egna sängar och säga god natt. Imorgon blir en lång dag (igen).

Resurser, reinkarnation och Eurovision song contest


Resurser är ett ord som kan betyda många olika saker. Enligt min ordbok (norstedts) någonting som finns att tillgå. Ibland betyder det pengar (som ju är något som sällan finns att tillgå, vare sig privat, inom politiken eller i arbetet). Ibland syftar resurser på kroppsdelar som är större än normalstora. Ibland är en resurs en person. På jobbet har vi fått en resurs nu. Det är en person som ska vara hos oss de närmaste två veckorna. Det är en extra famn, två extra händer och två extra ögon och öron som ska hjälpa oss att se till att alla våra små osäkra småttingar ska få tillräckligt med stöd att bli små trygga småttingar som trivs hos oss på förskolan. Det känns otroligt skönt. För, som jag tidigare skrivit om i den här bloggen, så är det otroligt frustrerande och energislukande att vara bara fyra personer på 19 nya små barn som för första gången ska bryta upp med sina föräldrar; fyra personer med egna familjer och barn som vi också ska räcka till för. På jobbet kan det räcka med att ett barn blir ledset och vill ha tröst, genast triggas ett par till igång och när famnarna är fulla så står det fortfarande ett par stycken på golvet med underläppen skälvande när de märker att ingen vare sig kan se eller lyssna på dem p g a all ledsenhet runt omkring. Nu blir vi en till som kan hjälpa till med det. Nu blir vi även en som kan se och höra de barn som egentligen inte är så ledsna, men ändå vill synas och höras samtidigt som vi får tid och kraft att få de allra mest osäkra barnen att också komma in i gruppen. Resurser är oftast någonting positivt.


I kommunledningen verkar man inte ha den resurs som krävs för att få att få personalen att trivas och stanna kvar. En del får sparken och andra går frivilligt, ledningen verkar vilja ha en arbetskår som går i ledband, som inte sticker ut och som ser budgeten som överordnad verksamhetens kvalitet. I en sådan organisation blir det inte roligt att arbeta. Och en sådan organisation kan inte heller leverera en bra service till befolkningen. Än finns det fotfolk som stretar och försöker och det kommer det kanske alltid att finnas, men för bra kvalitet och service krävs också att de som arbetar tillåts känna glädje och möjlighet till egna initiativ.


Reinkarnation för med sig att fattiga, kastlösa indier arbetar som skuldslavar i hela sitt liv i hopp om att återfödas i en bättre position, övertygade om att de själva inte kan förändra sin status. Mitt hopp står till att Reinfeldt och hans kumpaner inte reinkarneras och fortsätter efter 2010, helst inte ens efter imorgon. Och vill ni veta vem jag tycker ska representera Sverige i Eurovision song contest så säger jag bara Sanna Carlstedt med låten Hallelujah. En klar vinnare i den anda som slog stort förra året.

onsdag 27 februari 2008

En personlighet har gått ur tiden

Min f d katt, den riksbekanta bokhandlarkatten Humlan, är nu död efter troget arbete i bokhandeln i 14 år. Det var så att tårarna rann när jag hörde det trots att hon inte bott hos mig sedan 1996 (och då var det endast nätter, dagarna tillbringade hon på jobbet). Jag har så många roliga minnen med den katten. Jag minns när jag tog med mig henne hem efter en skrivarträff i Vällingby, på bussen och tunnelbanan. Hur hon låg hopkurad och rädd i min väska, till en början stel, men efter en stund somnade hon. Jag minns hur jag brukade få gå och bära på henne, hur hon trängde sig ner mellan mig och sambon i sängen, avlång och utsträckt som en människa. Jag minns hur sur hon blev när vi skaffade "en kompis" till henne, hur hon plötsligt insåg att hon inte var en människa som vi, utan en katt som det där lilla eländet vi plockade hem. Och den lilla var så kelig och den stora så avog. Till sist godtog hon den lilla men mer än så var det inte.
Vi bodde nere i centrum och gick man ner och köpte pizza eller nåt så gick katten med, väntade utanför och gick med hem igen. Hon blev mamma första gången 1993. En av de fem ungarna lever fortfarande och bor hos en kompis till mig. Alla ungarna utom den som fortfarande lever flyttade från oss när de var små. En blev osåld som man kan säga och bodde hos oss ända tills jag blev gravid och vi gjorde oss av med alla de fyra som bodde hemma då (Humlan, bokhandlarkatten, hade redan flyttat för länge sedan vid det laget).
1996 flyttade vi en bit utanför centrum och jag körde ner Humlan till jobbet på cykeln varje dag. Efter ett tag blev det för jobbigt och Humlan stannade på jobbet dygnet runt. I slutet av 1990talet fick Humlan en dotter till och var mammaledig några veckor. Jag vet inte om den katten är vid liv fortfarande. Hon flyttade också till en bekant till oss. Humlan tyckte det var jobbigt hemma hos oss eftersom vi nu hade tre andra katter (inkl. hennes dotter från första kullen). Hon fann sitt nya hem nere i bokhandeln.
I början hälsade jag på henne rätt ofta, men sen har det blivit mer och mer sällan, särskilt efter jag fick barnen. Nu känns det tråkigt att jag inte hann träffa henne innan hon dog. Hon var en otrolig personlighet, något alldeles extra. Jag kommer aldrig att glömma henne. Hon blev 17 år gammal.

BluffBB blev ingen tumme

Centerpartiet gick ut kraftigt före valet och pratade om ett framtida Tiohundra BB som skulle kunna bli verklighet i vår kommun. Och tänk så bra det skulle bli för kvinnorna, så tryggt, att föda på hemorten och att slippa åka långa vägar. Nu har alla blivande mödrar, speciellt i kommunens norra delar, anledning att känna sig svikna. Det verkar inte bli något Tiohundra BB och ökad tillgänglighet för mödrarna, snarare tvärtom, då Norrtelje tidning (för såväl allmänhet som politiker) avslöjar att planerna i stället är att stänga MVC i Hallstavik och låta de blivande mödrarna puttra fram och tillbaka till Norrtälje för rutinkontroller. Och inte bara för rutinkontroller då kanske; enligt det nya uppdrag som MVC i Stockholms län har så ska det vara öppet sju dagar i veckan och oroliga mödrar ska även kunna åka dit akut och få hjälp av barnmorskor. Men inte åker väl någon orolig mamma i sjunde-åttonde månaden från Hallstavik till Norrtälje för att träffa en barnmorska? Då åker hon väl direkt till Akademiskas förlossning och ber om hjälp där, istället för att riskera att bli skickad vidare dit efter kontroll i Norrtälje? Och då motverkar stängningen av MVCfilialen i Hallstavik hela syftet med MVCs nya uppdrag, nämligen att fler kvinnor ska tas om hand på basnivån och slippa belasta den dyra specialistsjukvården. Det blir inte bara billigare för landstinget, det blir enklare för de blivande mödrarna (kortare resväg förhoppningsvis) och bättre fokus på de kvinnor som är på förlossningsavdelningen för att de faktiskt är i färd med att föda barn.
När jag sist var på förlossningen vid Danderyd (för att föda barn) så fick vi vänta utanför rätt länge (dörren är låst så man får ringa på en klocka så kommer någon förhoppningsvis och öppnar). När slutligen en kvinna i vit rock öppnar så säger hon: Och varför är du här? En jättekonstig fråga tyckte jag, men faktum är att så många som 75% av alla blivande mödrar besöker förlossningen minst två gånger innan det är dags att föda. Mest för att de är oroliga, allra oftast för besvär som skulle kunna avhjälpas på en MVC.
Sen när jag väl fick komma in och brorsan åkte hem igen för att ta hand om sina barn, så blev personalen väldigt orolig. De hade tre till födande kvinnor och vad jag såg var de bara tre stycken. De var irriterade över att jag inte hade någon med mig eftersom de då skulle bli tvungna att lämna mig ensam. Det spelade ju inte mig någon roll, jag trodde det skulle ta ett par timmar och ville helst vara i fred. Nu blev det en enkel och snabb förlossning och dottern var ute inom en timma, personalen sprang ut och in genom dörren för att serva alla födande kvinnor och... det är nu det kommer... andra blivande mödrar som kommer till förlossningen p g a oro trots att det är flera veckor innan de ska föda. Vid ett besök hos MVC kan de snabbt ta reda på om kvinnan öppnat sig och om det är bebis på gång. De kan hjälpa till med en rad andra saker också, problemet har varit att de haft öppet kontorstid, telefontid någon timma om dagen och sen inte gått att nå. Det nya uppdraget för MVC skulle göra tillvaron lättare för de gravida kvinnorna. Tiohundra ska jobba med tillgänglighet och närhet. Att stänga MVC i Hallstavik är en katastrof som sådan. Att man är på väg att stänga den utan politiskt beslut om det hel är en historia för sig som är nog så illa.

tisdag 26 februari 2008

VABMASTER

Jag blev lite avbruten tidigare. Man tycker ju att om hon nu promt ska vara hemma och vara sjuk så kan hon väl sova lite också, men men... Pigg som en speedad ekorre har hon vänt upp och ned på lägenheten här ikväll och Storasyster är ju rätt pigg hon också eftersom hon får både sovmorgon och kortare dagisdag när Liten är sjuk. Imorgon ska hon i alla fall till en kompis efter dagis. Liten och jag får väl försöka få en dag till att gå, men hon börjar nog tycka att mamma är lite tråkig nu, t o m hon som är sån mammagris.
Jag har (efter att jag vaknat till efter nattningen av barnen) i alla fall fått ihop två interpellationer och ett utkast till insändare. Bravo, det börjar rulla på igen. Sen har jag fått reda på en nyhet som kommer att stå i tidningen i morgon bitti. Inget skoj. Ren skit faktiskt. Majoriteten i den här kommunen tror visst att den kan bete sig hur som helst med sina anställda. Jag gillar inte signalerna. Var som vi vill stöpa dig eller gå... Jag som vill lära mina barn att vara sig själva, att stå på sig, men vad kan sådan fostran leda till om den här utvecklingen fortsätter.
Jaja, ska fortsätta göra viktiga saker när jag nu har tid och lust.
Det blev en hektisk helg med protesterande tvååring, tårta och besök på landet. Sen laddar man batterierna en natt för att köra ännu en vecka med knappt färdiginskolade ett och ett halvtåringar som ska lära sig att acceptera sin nya vardag i förskolan. Fullt ös hela måndagen och barnen ber om att få gå och lägga sig direkt efter Bolibompa.
Liten vaknar vid halv två och kommer till min säng. Där ligger hon och bökar och stönar ett tag innan jag märker att hon är het som en spisplatta. 39,5, flämtar som en liten hund och verkar allmänt groggy. I med alvedon och tillbaka till en orolig sömn och vetskap om att ännu en dag sätta sina arbetskamrater på pottan.
Nu är det eftermiddag och jag har äntligen lyckats få henne att slockna i vagnen efter en promenad i regnet. Hon är relativt pigg och trotslustan lyser som en gloria kring skallen på henne. Hon vill inte gå ut, hon vill inte gå in, hon vill inte äta, inte byta blöja, hon vill ha vatten, saft, juice och helst av allt mammas mobiltelefon och tamponger. Puh, vad skönt att hon sover en stund. Vet inte om det kan vara tandsprickning som plågar henne. det är ju bara tandlöäklare som säger aii det inte ger feber. nu vaknar hon...

fredag 22 februari 2008

Fredag - Födelsedag - Fidel

Fredag. Födelsedag. Storm och värme. Sju plusgrader. När jag åkte till BB för två år sedan var det runt noll, blåsigt då med och snöblask. Efter det kom vintern. Det gör den nog i år också.
Halv sex i morse blev det inte mycket till presenter, de fick vi ta när vi kom hem strax före fem och båda barnen så trötta att de började gråta för minsta lilla. Och samtidigt som jag skulle hjälpa dem med presenterna var jag tvungen att få i ordning någonting att äta. Hade köpt en färsk kyckling som måste tillagas idag. Puh. jag använder visst aldrig hjärnan. Men bara jag fick in den i ugnen och riset i kastrullen så flöt det på. Plocka papper, hjälpa att ta ut, sätta ihop, hålla isär. En tågbana till Lilltjejen som fyller år och några spindelmannengubbar till Storasyster, en bok, två pyjamasar och en liten stekpanna som man kan göra hjärtformade pannkakor i på riktigt. Alla nöjda. Sedan kyckling och ris med gröna ärtor framför Bolibompa och två glassar i var till efterrätt. Sen skulle mamma städa, baka tårtbotten och hålla på. Gillades inte av Liten som var trött, tjurig och allmänt obstinat (tvåårstrots?). Bättre att hoppa i säng (Storasyster hade aldrig varit så trött i hela sitt liv sa hon), läsa en ny bok och sova i ny pyjamas. När barnen klockat av kunde mamma städa lite till, sortera tvätt, slänga på diskmaskinen, hänga tvätt och vispa ihop en tårtbotten. Den ska vara klar i ugnen om en kvart.
Fidel Castro har avgått. En del tror att det betyder att Kuba nu äntligen ska ge efter för USAs påtryckningar och kommersialiseras. Enligt den kubanske ambassadören i Stockholm som besökte vår stad i veckan så är maktskiftet i USA av minst lika stor betydelse för Kubas framtid. Många har en bild av Kuba, men har själva aldrig varit där. Mitt råd är att åka dit, gärna på studiebesök och inte semester. Åk genom svensk-kubanska föreningen. Ett enpartisystem är inte på något vis bra, men det finns ändå mycket som är bra på Kuba och som görs bra. Frågan är om USAs förtryck sporrat fram dessa bra grejor eller om de hade kunnat bli ännu bättre med en normal ekonomi för utveckling av ideer. Det kanske vi aldrig får veta, men det är helt klart värt att ta del av ett annat sätt att se världen medan det är möjligt.
Nu ska jag sjunka ner i fåtöljen i några minuter och vänta på tårtbotten, försöka läsa ut boken: Flickor, pojkar och pedagoger, som just nu inspirerar mitt arbete (jämställdhetsarbetet är f ö något som inte imponerar på Kuba).

måndag 18 februari 2008

Lång lång måndag

Långmåndag, alltså inte långfredag, inte ens lik, för långfredag är ju röd och då är man ledig om man jobbar inom förskolevärlden (jag har ju skrivit en hel del om barnomsorgens otidsenliga öppettider tidigare). Idag, på långmåndagen, steg jag som vanligt upp klockan fem, läste morgontidningen och konstaterade att Ledaren är bra korkad. Jag menar, försöka få det till att det är samma sak att försvara människors rätt till ersättning när de är sjuka och inte kan jobba som att försvara fusk med VABbande. Jag skulle nog vilja hävda att det finns inte många partier som är så noga med att nagelfara fusk som Vänsterpartiet. Fusk gillas inte, inte någon typ av fusk. Däremot utgår vänsterpartisternas människosyn från det att vi tror människor om att vara ärliga.
Det har visat sig att det finns de som fuskar med VAB, alltså är hemma från jobbet trots att barnet är på förskolan. Otroligt, jag trodde faktiskt inte det. Jag trodde VABfusk var när människor anmälde sina barn sjuka och höll dem hemma trots att det var de själva som var sjuka för att slippa karensdagar... det trodde jag...
I Vänsterpartiet utgår vi också från att de allra flesta människor faktiskt vill jobba. De vill tjäna sina egna pengar, de vill träffa arbetskamrater, de vill utveckla sina talanger och vidga sina erfarenheter. Sen finns det olika anledningar till att man hamnat i lägen där detta försvåras. Man kan ha blivit sjuk eller handikappad, man kan ha svårt att hitta ett arbete som fungerar för ens speciella behov, man kan ha kommit in i rutiner som gör att det blir svårt att komma tillbaka till ett vanligt arbete. Men visst vill de flesta ändå göra någonting, känna sig betydelsefulla...?
Långmåndag blev det också för barnen på vår lilla satellitförskola. Idag var första dagen de skulle både äta och sova. Det gick bra, en somnade redan vid matbordet och med lite tålamod och list sov de snart allihop. Imorgon är sista inskolningsdagen för många, på onsdag börjar allvaret. Just nu 17, men snart 20, små parvlar som går från att vara små älsklingar, små individer till att forma en förskolegrupp med roller, samarbete och rutiner. Det är roligt att få vara med. Jobbigt, men roligt.
På förskolan här hemma väntade två trötta tjejer på mamma som slängde in dem i bilen och åkte direkt till kommunfullmäktige. Där fick de varsin drickyoghurt, macka och frukt. Mamman var med en stund på möte, men vi blev inte långvariga eftersom vi alla var mycket trötta. Det viktiga för mig kändes som att få vara med en stund, träffa folk, höra snack och inte hamna helt utanför. Jag hann vara med på en interpellationsdebatt kring försäljning av bestånd i det kommunala bostadsbolaget. Det var en partikamrat som initierat den och jag tyckte det blev en hel del bra saker sagda. T ex, varför ska människor som valt att bo i hyresrätt kunna bli påtvingade andra boendeformer genom t ex nya ägare eller ombildningar till bostadsrätt? Varför tror man att det är bara människor som inte kunnat välja som bor i hyresrätt?
Vi gick hem så att vi var hemma tjugo i nio och barnen somnade innan jag läst färdigt om proteiner och kolhydrater (ja, de valde bok själva). Själv har jag plockat ihop tidningsinsamlingen och sitter nu och lyssnar till hur Liten hostar. Nej nej, ingen mer sjukdom nu, nej, nej...

söndag 17 februari 2008

en helg


helg. två morgnar i rad då man fått sova till sju... Idag var det underbart väder och Storasyster började på mulle och var i skogen två timmar, sen lekte hon över två timmar med spacegrannen i trädgården och jag satt och lapade sol mot väggen. Härligt. Men jag vet att det kommer bakslag. Det är bara februari och i fredags när jag åkte från ett soligt jobb möttes jag av snöstorm på vägen hem, 70 på motorvägen, ingen sikt, inget flyt.


Den här veckan börjar allvaret. På tisdag är de första av 20 barn färdiginskolade och på onsdag ska de börja gå hela dagar på förskolan. Och vi ska börja jobba enligt schemat. Samtidigt har vi flera barn som ännu inte är färdiginskolade, flera som gråter hejdlöst när mamma eller pappa går och rutiner som ännu inte sitter. Ja, det är hårda dagar och i fredags var det min närmaste kollegas tur att vabba hela dagen eftersom hennes son kräktes. Alltså ännu en dag med saknade famnar.


Det är det där med att räcka till... Man ska räcka till till över fem små barn på jobbet, räcka till till två älsklingsbarn hemma, räcka till till en sambo, till ett liv utanför jobbet och till sig själv. Och när man hela tiden ska räcka till lite utöver, så blir man slut. Var riktigt tråkigt helgsällskap och gick till sängs vid nio i fredags, inte mycket roligare igår och idag börjar man stressa upp sig inför morgondagen. Sambon dålig i magen och själv mådde jag illa en stund före middagen men det gick över när jag fick det kokta riset med kokta grönsaker och kokt köttfärs i magen. Maganpassad söndagsmiddag så att säga.


Nu sover barnen och sambon och jag tror jag ska duscha för det lär jag inte hinna imorgonkväll eftersom det är kommunfullmäktige då.... sov gott.

onsdag 13 februari 2008

besluten tillbaka till köksbordet

Jo, hon sa så, Filippa Reinfeldt, i valrörelsen, att moderaterna skulle flytta tillbaka besluten till köksbordet. Jag har ju hela tiden undrat vilka beslut hon åsyftade, men blir mer och mer klar över det hela. Idag när vi på vår arbetsplats i en moderatstyrd kommun för vår chef nämnde föräldrarnas oro över vikariesituationen (de har ju insett att vi är fyra personal med barn hemma och kommer att vara borta från och till såväl för egen sjukdom som för VAB) så talade hon om för oss att en annan förskola i kommunen just nu varit tvungna att stänga två dagar p g a sjukdom eftersom det inte fanns några vikarier att tillgå. Hur föräldrarna ska göra med barnen? Ja, det är väl ett sånt beslut som de får fatta vid köksbordet...
Själv blev man ju aningen oroad, förr eller senare kommer ju den dagen då man står och ringer efter en vikarie och inte får tag på någon, då man ska ta beslutet var gränsen för att kunna bedriva verksamheten går. Vi ska ju vara en personal på fem barn, men om en av oss är sjuk får det fungera ändå, men om två är sjuka, är det okej? Om man står ensam med tjugo barn, är det där gränsen går eller måste alla vara sjuka för att en sådan åtgärd ska ske?
Jag bloggar vidare på gårdagens tema, långsiktigt hållbar utveckling, knappast möjlig med personal som jobbar 120 procent. Hur långt det håller återstår att se.

tisdag 12 februari 2008

120 procent

Tuffa tider, alla 15 inskolningsbarn på en gång, och imorgon kommer ytterligare två. Två av fyra personal vabbar, en heltid och en på eftermiddagarna. Första månaden har vi verkligen fått se hur mycket sjukdom och elände som kan drabba oss. Vad vi inte vet är hur detta kommer att påverka vår verksamhet i framtiden. Men det känns som om vi hela tiden jobbar 120% när vi är där för att täcka upp för den/de som är sjuka. Hur länge orkar vi jobba så? Är inte risken att vår maximala kapacitet glider mot 70% i slutet av terminen? Än så länge fungerar det, men det känns som om vi behöver en målvakt, ett skyddsnät, kalla det vad ni vill, för att greja detta.
Förresten fick vi nya grannar i huset intill för ett tag sedan, en dagiskompis till dottern med familj. Nu börjar jag undra om de kommer från en annan planet, de står nämligen hela familjen och glor mot ett blåaktigt ljus bakom en gammal skräphög på tomten bakom huset. Verkar som en TV, men... märkligt plats att placera den...hm

söndag 10 februari 2008

ännu en kortiskommentar

Jo, det blir kort idag också. Helgen har varit bra, stressig, ja, som vanligt, men bra. Försökte mig på konststycket att låta barnen äta chips och se melodifestivalen igår, men det var ingen bra idé. De är inte intresserade utan blev bara övertrötta och sjövilda och det slutade med att skålar gick i kras och att jag (efter ålandsresa med buffé idag) fick slänga ut mattor och dammsuga och torka golv...
Gårdagen skulle bjuda på en kavalkad av TVprogram som tilltalade mig; melodifestival, Brottskod försvunnen och Kommissarie Lynley, men jag kom bara halvvägs. Eftersom Liten väckt mig 06.19 och jag var lite förkyld och hade ont i halsen var sängen bästa stället att tillbringa en lördagkväll. Idag har jag varit piggare, men haft en något tuffare dag med Ålandsresa, städning, tvätt osv. Har inte hunnit kolla i DN och nyheterna på TV går bara rakt igenom detta vrak till kropp. Nu sova och ta tag i en ny arbetsvecka. De kommande två veckorna blir nog de tuffaste då det gäller att få 15 småpluttar att släppa sina föräldrar och tillbringa dagarna med fyra chicka dagisfröknar. Vet inte riktigt hur många gråtande barn som får plats i varje famn och med tanke på att gråt smittar av sig så får vi nog att göra... en utmaning.

torsdag 7 februari 2008

Jag har inte givit upp

Om det nu var någon som trodde det, men det är lite körigt just nu. Långa dagar, Liten gråter efter mamma varje dag på dagis och Storasyster gråter av trötthet varje dag vi kommer hem. Jag vill bara vara med dem och få vardagen att fungera så smidigt som möjligt. När de somnat somnar jag. Jag vet att det varit FETT tisdag och hänt en massa saker i USA och så där, men när jag skulle blogga om det vaknade Liten och ville sova i mammas knä, så så...
Just nu jobbar jag hemma, skriver ut bilder eftersom vi inte fått igång skrivaren på jobbet. Och när det är klart tänker jag dåna. Fredag imorgon, men sen kommer en helg och sambon fyller år och det blir mycket att stå i. Dock känns det att vi går mot ljusare tider och snart är jag som vanligt igen. Jag lovar.

söndag 3 februari 2008

snabb reflektion innan sängen

Känner mig stressad och slutkörd och nöjer mig med en snabb reflektion innan jag kojar. Två saker har jag funderat på; varför vill människor stressa på inskolningen av sina barn på dagis? och varför måste bilister svänga in precis framför den bil de kör om i plaskväder? Det första kan jag hitta flera förståeliga anledningar till, på ett sätt, men på ett annat sätt inte alls. Man vill väl inte lämna ett barn som inte känner sig tryggt? Det får man väl igen senare? Man vill väl att förskolan ska vara pedagogisk verksamhet och inte förvaring?
Jo, jag har ju känt mig som en usel mamma en hel vecka nu när Liten varit sjuk och jag ändå åkt till jobbet, när jag lämnar mina små älsklingar tio timmar per dag medan jag jobbar. Är det värt det? Jag vet inte än, men vi ger det en chans. Förhoppningsvis kommer jag att kunna arbeta mindre om ett par år, bara jag kan komma igång. Barnen behöver ju också en trygg ekonomi. Och nu menar jag trygg, inte överdriven.
Det där med omkörande trafik förstår jag inte alls, det finns gott om plats att köra en bit till i omkörningsfältet på motorvägen och undvika att stänka ner hela sin medtrafikants ruta. Skärpning bilister