Min f d katt, den riksbekanta bokhandlarkatten Humlan, är nu död efter troget arbete i bokhandeln i 14 år. Det var så att tårarna rann när jag hörde det trots att hon inte bott hos mig sedan 1996 (och då var det endast nätter, dagarna tillbringade hon på jobbet). Jag har så många roliga minnen med den katten. Jag minns när jag tog med mig henne hem efter en skrivarträff i Vällingby, på bussen och tunnelbanan. Hur hon låg hopkurad och rädd i min väska, till en början stel, men efter en stund somnade hon. Jag minns hur jag brukade få gå och bära på henne, hur hon trängde sig ner mellan mig och sambon i sängen, avlång och utsträckt som en människa. Jag minns hur sur hon blev när vi skaffade "en kompis" till henne, hur hon plötsligt insåg att hon inte var en människa som vi, utan en katt som det där lilla eländet vi plockade hem. Och den lilla var så kelig och den stora så avog. Till sist godtog hon den lilla men mer än så var det inte.
Vi bodde nere i centrum och gick man ner och köpte pizza eller nåt så gick katten med, väntade utanför och gick med hem igen. Hon blev mamma första gången 1993. En av de fem ungarna lever fortfarande och bor hos en kompis till mig. Alla ungarna utom den som fortfarande lever flyttade från oss när de var små. En blev osåld som man kan säga och bodde hos oss ända tills jag blev gravid och vi gjorde oss av med alla de fyra som bodde hemma då (Humlan, bokhandlarkatten, hade redan flyttat för länge sedan vid det laget).
1996 flyttade vi en bit utanför centrum och jag körde ner Humlan till jobbet på cykeln varje dag. Efter ett tag blev det för jobbigt och Humlan stannade på jobbet dygnet runt. I slutet av 1990talet fick Humlan en dotter till och var mammaledig några veckor. Jag vet inte om den katten är vid liv fortfarande. Hon flyttade också till en bekant till oss. Humlan tyckte det var jobbigt hemma hos oss eftersom vi nu hade tre andra katter (inkl. hennes dotter från första kullen). Hon fann sitt nya hem nere i bokhandeln.
I början hälsade jag på henne rätt ofta, men sen har det blivit mer och mer sällan, särskilt efter jag fick barnen. Nu känns det tråkigt att jag inte hann träffa henne innan hon dog. Hon var en otrolig personlighet, något alldeles extra. Jag kommer aldrig att glömma henne. Hon blev 17 år gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar