Var uppgift kräver sin kropp

Jag har inga mammaknän. Detta blev jag påmind om i natt när barnen vaknade och jag gick in och stoppade om dem och och tänkte att jag sitter väl en stund vid sängen så att de somnar om innan jag går tillbaka till min egen sköna säng. Det är ju bara det.... jag har inga mamma knän. Så fort jag ska resa på mig så ger knäna ifrån sig ett knixande ljud och alla barn som har lite svårt att komma till ro eller är lättväckta vaknar på en gång när jag reser mig upp och tittar med stora ögon på mig: Vart ska du?

Jag har nog snart provat alla möjliga sätt att ta mig upp utan att knixet ska höras, men det är nästan omöjligt. Kunde faktiskt vara någonting för dolda kameran när jag nu som en gravid elefant trixar runt, rullar och sträcker för att försöka komma upp utan ett ljud (blir ju en hel del andra ljud än just knixandet då). Bästa sättet (mot just knix) är nog att ställa sig på alla fyra, sträcka ut benen utan belastning och sedan klättra upp till stående med armarna mot någonting. Rena akrobatiken med andra ord.

Vad man klarar av när man är sjukskriven

Nu har jag plockat undan och dammsugit två rum, torkat golvet lite hafsigt där det var fläckar, skakat mattorna hjälpligt och förberett lite inför ommöbleringen i vardagsrummet. Jag är totalt slut. Så kom jag att tänka på ett program som jag såg för flera år sen på TV. Det handlade om en kvinna som var långtidssjukskriven. Försäkringskassan hade smygfilmat henne när hon hängde tvätt och menade på att orkar man hänga tvätt så kan man arbeta också...

Jag tänker så här, vissa saker måste man ju göra, oavsett om man har värk eller smärtor. Även om man inte får lyfta tungt måste man ta upp ett litet barn som gråter, man måste hålla rent hemma, tvätta, handla mat mm (om man inte blir berättigad till hemtjänst p g a sin skada/sjukdom). Men det är skillnad att göra alla de där måstena + att jobba och att bara kämpa sig igenom det man måste för att överleva och ha ett någorlunda anständigt liv.

Jag hinner ungefär lika lite hemma nu som jag gjorde när jag arbetade. Det beror främst på att allting går så mycket långsammare, men också på att jag helt enkelt inte orkar mer. Jag måste vila hela tiden, korta pauser, långa pauser, ibland blir det en paus på ett par dagar nästan. Och det fungerar ju när man är hemma. Det fungerar absolut inte på en arbetsplats.

En annan sak som diskuterats är huruvida man kan vara politiskt aktiv när man är sjukskriven. Det verkar ha varit någonting som varit upp till en subjektiv bedömning från Försäkringskassans personal. En bekant till mig fick veta att de skulle dra ner hans sjukpenning med 25% eftersom det var ett standardmått när det gällde politiska förtroendeuppdrag. När jag sen ställde den frågan vad beträffade mitt eget fall hade handläggaren aldrig hört talas om någon sådan regel. Många fritidspolitiker har fått avsäga sig sina uppdrag (som handlar om ett 4 timmar långt möte en gång i månaden och lite inläsning hemma) p g a Försäkringskassan hotar med att dra in delar av sjukpenningen.

Förutom att detta hindrar stora och viktiga grupper att delta i samhällets demokratiska sammanhang, så är det helt befängt då ett förtroendeuppdrag inte alls kräver samma sak som ett arbete av en människa. Det rör sig om en begränsad insats, nästan aldrig fysiskt ansträngande. Om en förtroendevald skulle känna att den inte orkar sitta ett helt sammanträde kan den lämna sin plats och gå hem (för det mesta utan att världen rasar samman). Det är nu också fastslaget sen ett par år sedan att ett förtroendeuppdrag inte går att jämföra med ett reguljärt arbete. Det var ett kommunalråd i norra Sverige som fick rätt mot Försäkringskassan då det konstaterades att hennes arbete som barnskötare innebar helt andra påfrestningar än uppdraget som politiker.

Det är bra att Försäkringskassan får på nöten ibland. En del människor är faktiskt för sjuka för att arbeta, men de blir inte friskare av att bli instängda och sängliggande. Ett arbete kräver mer än en till synes ansträngande fritid.

dagen efter

Jo, igår fick kroppen vad den tålde. Åkte med Storasyster och hennes klass till Stockholm och besökte Moderna muséet för att se Daliutställningen. Och det var ju en pers på många sätt. för det första har jag ju inte vistats i barngrupp på ett tag, så att bara tro att man orkar det är lite övermagat. För det andra blev det rejäla promenader i ganska så rask takt. De första 200 metrarna hade jag såna sammandragningar att jag trodde jag skulle bli kvar på Norrmalmstorg, men konstigt nog så släppte de och resten av dagen fungerade det någorlunda hyfsat. Men det är klart man var trött när man kom hem. Huvudet bara surrade, ingen större idé att försöka plugga eller göra något vettigt. Jag lyckades dock hålla humöret uppe nästan ända tills barnen somnat, men några motgångar vid läggningen så orkade jag inte längre. Så blev det lite gråt och lite tröst innan de till sist somnade.

Morgnarna är ju inte precis bättre och den här morgonen var det som om jag inte ville vakna alls. Trots allt är man tvungen att masa sig upp och för tredje dagen i rad, blev vi sena, jag blev superstressad och allt blev kaos. Vad trött jag är på det! Vad trött jag blir på mig själv! Att hantera stress just nu är fullkomligt omöjligt och jag känner bara för att gå och lägga mig igen så snart jag ser vart det barkar hän. Om man skulle sätta en stressmätare på mig så skulle man se hur stressen ökar ca en kvart innan vi ska iväg på morgonen, när jag ska hämta barnen på skola och dagis (eftersom det alltid uppstår konflikter i och med hämtningen) och ca en kvart innan läggdags. Och sen ska vi inte tala om hur stressad jag blir när sambon ska komma hem och jag inser att jag suttit försjunken i papper och litteratur hur länge som helst och disk och tvätt tornar upp sig och kylskåpet är tomt osv............ shit. Nu ska jag mata kaninen, hämta barnen och förhoppningsvis har allt lugnat ner sig igen om en timma....

Mot slutet av november

Varje morgon när klockan ringer är det mörkt där ute, och regnigt verkar det som. Tillbringade helgen i stugan, men mest inomhus eftersom det regnade och blåste och var grått. Kändes tråkigt att inte kunna elda i öppna spisen, men f n är inget bra ekonomiskt läge att kontakta den där killen som kunde fixa skorstenen heller.

Ovisshet är någonting som irriterar oss moderna människor något alldeles enormt. T ex att inte veta om eller när man får pengar från Försäkringskassan; att inte veta om eller hur länge man får bo kvar i sin lägenhet; att inte veta om eller hur länge skolan som ens barn går i får vara kvar, ja det finns massor av saker som man inte vet någonting om i sin framtid. Och till viss del är det fullt naturligt. T ex vad det gäller förlossningar. Idag vet man ju ganska väl ungefär när det kommer att ske, men många vill kunna planera in det exakt. Jag tror att det är anledningen till att många kvinnor idag vill ha kejsarsnitt eller bli igångsatta; de vill ha ett datum, en tid som går att sätta upp i kalendern. Bland alla andra möten och sammanträden.

Just vad det gäller barnafödande så är det ju lite av tjusningen att man inte vet riktigt när det ska ske, tycker jag. Däremot är det viktigt att veta var det ska ske, att det finns tillräckligt med platser och personal så att alla kvinnor får komma till den förlossningsklinik de valt i ett skede då de är förvirrade, stressade och i behov av lugn och ro.

Naturligtvis är det någonting som är svårt att planera, men som med flera saker i samhället (platser på Särskilt boende, tillgång på läkare eller förskoleplatser) så lönar det sig att ligga med ett litet överflöd. Var gränsen går är svårt att säga, men med ett litet överflöd ökar valfrihet och trygghet bland medborgarna och då säkerligen även den s k kundnöjdheten (som Berit J (C) pratade om på budgetfullmäktige).

Det finns kommuner där alla äldre över en viss ålder (tror det var 75) får välja om de vill bo hemma eller i särskilt boende. Jag tror att kommunen då måste hålla sig med 5 fler äldreboendeplatser än vad man annars beräknat, men tänk vilken trygghet för de äldre; att slippa genomgå en behovsprövning när man vet att man t ex inte VILL bo kvar ensam hemma. Samma trygghet som jag skulle uppleva om jag visste att Försäkringskassan tyckte att det var självklart att man fick vara sjukskriven om man inte mår bra, om man känner att man inte klarar av sitt arbete och en läkare dessutom bekräftar detta. Istället känner man sig ungefär som om man ska gå igenom tullen med en liter av nåt som man inte får införa i landet i väskan....

Information Vårdval Tiohundra

Idag har jag varit och lyssnat på hur man tänker lägga upp vårdvalet i kommunen. Det är ju en ny lag som säger att alla måste införa vårdval fr o m den 1/1 2010. Trist faktiskt att man uppifrån bestämmer hur vården ska organiseras in i detalj. Det kan ju faktiskt finnas mer effektiva sätt att ordna en bra , kvalitetssäkrad service till sina medborgare. För det måste ju ändå vara det som är syftet i slutändan.

Och redan sen långt tillbaka har vi haft möjlighet att välja läkare och vårdcentral. Jo, jag vet, det finns vårdcentraler som inte verkar veta om det, men så har det varit under en längre tid. Man har rätt att välja en vårdcentral eller läkare och lista sig där.

Vad är då det nya? Tja, en sak är ju t ex att det kan dyka upp många nya aktörer på banan. Och de dyker förstås upp i grupper och på orter där de ser att de kan tjäna en hacka. Områden där vi haft långvariga problem att skaffa läkare lär inte få någon strid ström av nya aktörer som vill etablera sig där, tyvärr. Istället är risken att mer resurser koncentreras till områden med "starka patientgrupper" och då räcker inte pengarna till att göra särskilda satsningar på de områden där det verkligen skulle behövas förstärkning.

En annan risk som jag ser det, är att underlaget inte räcker för fler aktörer inom vissa områden och att vi t ex får tre svaga mottagningar istället för en stark. Det blir fler att samverka med och mellan och det säger sig självt att det blir mer komplicerat att få det att fungera. Jag skulle tro att invånarna i tätorten Norrtälje och kanske Rimbo kan få tillskott på ett visst utbud, men i de norra kommundelarna där det redan nu är problem med rekrytering och att hålla ett tillräckligt stort underlag för vissa verksamheter (t ex MVC) tror jag inte invånarna kommer att känna av någon större valfrihet.

Och så blir det väl som i skolorna, man får ringa från BB för att ställa sig i kö till populära husläkare i Norrtälje tätort medan man har problem med att få tillräckliga underlag för att få verksamheterna att gå ihop på landsbygden. Små, trevliga privata enheter och jättelika offentliga enheter som ickevalsalternativ (alltså, bara ordet ickevalsalternativ. Nästan lika illa som ordet "svag kundstock" som användes för invånarna i t ex Edsbro).

Årets höjdare? Budgetfullmäktige

Idag har jag och flera tappra själar med mig deltagit i kommunens budgetfullmäktige under hela dagen. Vilken pers. Sitta, sitta, sitta i en trång lokal och lyssna till både den ena och den andra bullshiten. Men det är ju spännande också. Det är spännande när Berit J (C) säger att kommunen ska rädda klimatet och företagen och bli en kommun på frammarsch. Det är spännande både för att jag tror att det kan bli svårt för kommunen att rädda klimatet och för att i stort sett var det enda någon från majoriteten sa om miljön. När Miljöpartiet föreslog att lägga till ordet "hållbar" framför ordet "tillväxt" i rubriken på majoritetens budget svarade majoriteten blankt nej. Ganska spännande. Att vilja ha en icke hållbar utveckling. Spännande på många plan.

Någonting som debatterades flitigt var badhuset i Rimbo och det framstod som mer och mer klart att kommunledningen tror att deras uppgift är att straffa fastighetsägaren för att det är en dålig fastighetsägare med många skumraskaffärer i bagaget. Därför vill man inte göra affärer med honom. Därför kan inte kommunen köpa badhuset och erbjuda Rimboborna ett innehåll i det stora huset som är beläget mitt i centrum och tidigare innehöll kommunens finaste bad. Kommunledningen ser sig tydligen snarare som en domstol än som medborgarnas förlängda arm.

Även skolan debatterades och bara så att ni alla nu vet det, så finns det en som heter Mcquinzy som har gjort en utredning som visar att det enda som spelar roll för barnens kunskapsutveckling är lärarens kompetens. Gruppstorlekar, lokaler, kost, motion, antal vuxna i skolan och allt det där andra som vi som engagerar oss i skolan brukar vilja diskutera spelar överhuvudtaget ingen roll. Men det är svårt att få en lärare som har kompetens att undervisa en stor grupp elever som inte får röra på sig tillräckligt och har någonting i magen och behöver särskilt stöd och kanske har det lite jobbigt hemma.... eller finns sån kompetens i den utsträckningen att vi klarar att höja kunskapsnivån för eleverna i skolan med enbart satsning på kompetenta lärare?

Äh, det har varit en lång dag, sambon skjutsade Storasyster till fotbollen, men glömde skorna så hon kunde inte vara med på träningen. Besvikelse. Jag snabbstekte pannkakor för att lätta upp stämningen och nu är det snart sängdags för imorgon är en ny dag. Kanske rapporterar jag lite mer från den intressanta budgetdebatten då.

jag är en svensk, socialistisk sjukvårdspolitiker

För oss som brukar ha fullt upp att fixa här hemma under helgerna, var det annorlunda att åka iväg och umgås med vänner. När vi kom till kedjehuset i Hässelby var det överfullt av utländska besökare; en amerikansk kvinna som ledde kurser i självkännedom runtom i världen, en amerikansk man som jag aldrig fick pejl på, en brittisk äldre man som bodde i en gammal viktoriansk skola i Cambridge, en amerikansk kvinna som bodde mellan Seattle och Vancouver och en argentinsk chaufför som sedan 30 år bodde i Sverige. Därtill den västgötska, operasjungande socionomstuderande värdinnan och hennes smått antroposofiska sambo, värdinnans dotter, våra döttrar, jag själv och min turkiske, ickeengelsktalande sambo.

På ett väldigt amerikanskt sätt började Seattlekvinnan fråga mig om den förestående förlossningen, om jag tänkt mig en hemförlossning och vilka möjligheter det finns att välja alternativa förlossningsmetoder och smärtlindringar. Jag svarade att jag nog tänkte mig det hela ganska traditionellt på ett sjukhus. "Well", svarade hon, "there´s tradition and then there´s medical tradition", varpå jag svarade att jag nog valde medical tradition. Tja, vad ska man göra som sjukvårdspolitiker och försvarare av den offentliga vården? Den tanken fick jag tänka flera gånger under helgen.

Det gästande sällskapet (förutom vi) lämnade oss efter ett par timmar och sambon och värdinnans sambo for iväg för att leverera en bil på andra sidan stan. Sen åkte de tunnelbana tillbaka. Och på tunnelbanan träffade de nån herre som förklarat för dem att man inte behöver, eller för den delen bör, vaccinera sig mot svininfluensan, utan det räcker att äta vitlök,spenat och broccoli så håller man sig frisk. Låter ungefär som kvinnan i lokaltidningen som för någon månad sen tyckte att man kunde undvika stress och sova ordentligt istället för att vaccinera sig. Och det stämmer väl? Klart man har mer motståndskraft om man är frisk, äter hälsosamt och sover ordentligt, men den enda motståndskraft de här två männen verkade ha fått var mot att vaccinera sig. Och dt är väl upp till var och en? Eller är det det? Jag tycker inte att det har varit upp till mig om jag vill vaccinera mig, jag har två barn och ett tredje på väg, det är inte mitt val om jag vill bli sjuk, eller tror att jag kommer att bli sjuk, nej, för barnens skull är det min förbannade skyldighet att skydda mig och att inte smitta ner dem. Jag kan inte se att jag har haft ett val. Och det retar mig att den andre föräldern då tycker att han har det valet.... jag kommer att byta lås om han inte vaccinerat sig när bebisen kommer. Hur kan man tycka att man har rätt och komma hem och sprida smittor som kan döda oskyldiga barn? Nu har jag väl blivit riktigt gravidnojjing, men ARG var jag, och fortsatt ivrig förespråkare för vad det offentliga beslutat att råda befolkningen till; nämligen att skydda sig själv och andra.

Trots att männen tagit ett av oss kvinnor sett helt felaktigt beslut så firade vi dem grundligt på Fars dag med tårta till frukost, obligatoriska strumppaket och några timmar i Akalla by där barnen red på ponnyer och provade drejning. Barnen somnade i bilen hem och sen blev det en relativ lugn kväll i väntan på morgondagens budgetfullmäktige.