torsdag 1 december 2016

Diskussion eller krig? Var så god.

Klyftorna i samhället och politikerföraktet växer ikapp med varandra. Båda avhängiga varandra och lika farliga. Med hjälp av sociala media har det blivit lätt att raljera med såväl egna partikamrater som motståndare. Ibland får jag uppfattningen att hela nätet är uppbyggt för att hitta motsättningar och sedan samla så många som möjligt på "sin sida" mot ett opersonifierat motstånd, våra förtroendevalda politiker kan gärna få vara de som ger ansikte åt detta motstånd.




I den representativa demokratin väljer vi representanter genom fria och demokratiska val. De representanter vi väljer förväntas sedan representera våra åsikter och våra behov i fyra år. Det är dock inte alla grupper i samhället som finns representerade i  den grupp av människor som ställer upp och väljs in som förtroendevalda representanter. Det kan vara en orsak till att många inte känner sig representerade av de förtroendevalda vi har idag. Att inte alla grupper finns representerade har ju också olika orsaker. En av dessa skulle kunna vara att många idag kräver att politiker ska vara klanderfria; de ska ha betalt sin TV-licens, inte köpa piratkopierade märkeskläder på semestern och de ska inte åka taxi eller flyga för mycket, de ska vara väl insatta i alla frågor, stora som små och aldrig glida på svaret, då hängs de ut och spottas på. Det gör att många inte är intresserade av förtroendeuppdrag idag. Vem vet när en missar en kolumn i försäkringskassans blankett och åker dit för vabfusk? En annan orsak skulle naturligtvis också kunna vara kulturen, normen; de allra flesta förtroendevalda är i övre medelåldern, de är svenskfödda och ofta män. Visserligen finns idag både personer med utländsk bakgrund och kvinnor bland våra förtroendevalda, mer ovanligt är att vi träffar på personer med olika funktionsförmågor, särskilt psykiska, hemlösa, fattigpensionärer m fl. Detta är också grupper som fått det sämre i och med den långa tid av borgerlig politik och ökade klyftor i Sverige.




Det som varit på gång några år nu och som jag känner ökar är att många efterfrågar de förtroendevaldas engagemang och dialog, men flera av de som gör det vill inte ha dialogen. Då försvinner ju motståndaren, Den Andre, den som ska representera det onda. Jag har framför allt lagt märke till detta i olika facebookgrupper där engagerade medborgare bildat en grupp för att driva vissa frågor. I grupperna diskuteras ofta hur medborgarna ska kunna påverka de inkompetenta politikerna, hur de ska kunna få dem att lyssna, tvinga dem till dialog. Om någon förtroendevald, som ju också är en medborgare med intresse i olika sakfrågor, finns i gruppen och försöker föra en dialog, blir det ofta ramaskri; gruppen är för medborgare, inte för politiker!!! Motsättningen är ett faktum. Jag har som sagt sett detta i flera år, men jag tycker att det ökar. Jag känner att jag själv väljer att inte kommentera inlägg på facebook trots att jag är intresserad av frågan och gärna skulle vilja ha en diskussion om den. Jag väljer att inte kommentera för jag vet att den med partipolitiskt engagemang inte får en diskussion utan ett krig.




Jag har begått många misstag i mitt liv, gjort fel, tagit miste. Det har jag gjort som privatperson, vanligt människa, som yrkesmänniska och som politiker, förtroendevald. Det är ingenting jag hymlar med. Jag kan inte allt, jag vet inte allt, jag är av den stammen som tror att det räcker att göra sitt bästa. Jag skriver även inlägg i vredesmot på sociala media någon gång då och då trots att jag vet att det kanske inte alltid är det bästa forumet att ta ut en konflikt.


Visst finns det förtroendevalda som har en annan inställning, precis som det finns privatpersoner som alltid anser sig ha rätt, som mansplainar och dominerar. Jag ser dagligen hur det händer, inte minst från förtroendevalda på ganska så höga poster, man fjärmar sig, man försöker lösa problemen från någon slags metanivå som blir obegriplig för de som inte är insatta. Och när man blir ifrågasatt går man i försvarsställning. Motsättningen är ett faktum. Det blir ingen diskussion, det blir ett krig.




Jag är inte övertygad om att den representativa demokratin är det bästa sättet att driva ett land, men jag är övertygad om att det inte är det sämsta sättet heller. Just nu vet jag inget annat lika bra sätt. Däremot ser jag en rörelse i samhället som undergräver förtroendet för den representativa demokratin. Vad det kommer att leda till vet vi inte. Jag vill inte bidra till denna rörelse (av vilken stora delar förmodligen inte alls har som syfte att undergräva demokratin), men samtidigt blir jag en del av den varje gång jag försöker föra ett samtal. Jag blir då politikern som per definition inte vet någonting om verkligheten. Det är egentligen bara SDs ledamöter som vet något om verkligheten. De är också de enda som kan slåss med järnrör, lyfta arvode utan att gå på möten osv utan att ifrågasättas som goda representanter för vanligt folk.


Medborgarna vill ha dialog med de förtroendevalda, men när de bjuds in till samtal så dyker väldigt få upp. När förtroendevalda dyker upp på möten som medborgarna själva ordnat för samtal blir hånade och får inte yttra sig för det är inte ett möte för dem, det är ett möte för vanligt folk.


På Kuba har de bara ett parti, alla tillhör det partiet. Folkets representanter väljs i kvarteren där man bor. Jag tänker inte gå i försvar för det system som finns på Kuba, men, jag kan ändå tänka att det kan finnas bra saker som vi kan lära oss, även från Kuba. Kanske skulle kontakten med, och förtroendet för våra folkvalda vara större om vi valde en representant från vårt kvarter? Om det var vår granne som representerade våra behov och synpunkter? Jag vet inte. Idag sprids bilden av förtroendevalda som några världsfrånvända ickemänniskor, ibland tror jag att även vi förtroendevalda sväljer den bilden av oss själva. Vi är inte verkliga och därför kan man också ställa orimliga krav på oss och sen känna att det är helt okej att samla en mob mot enskilda personer på nätet om de inte kan leva upp till kraven.


Politiker ska ta ansvar för sin politik och sina beslut, det har medborgarna rätt att ställa krav på. Men politiker är inte overkliga, de allra flesta lever i samma verklighet som vi andra, de allra flesta är helt vanliga människor, vars barn går i skolan, vars föräldrar behöver plats på hemmet, vars moster är i behov av ledsagare, de är vanliga människor som behöver tillgång till kommunikationer och kultur. Om vi utgår från det och är öppna för samtal och kompromisser (gäller båda sidor) så kan vi kanske nå en fungerande representativ demokrati i stället för att de som vill åstadkomma en bredare demokrati istället bara åstadkommer ett samhälle där den som skriker högst är den som sätter dagordningen.


Detta är inte ett försvarsinlägg för politiker som har gjort misstag eller skött sina uppdrag på ett otillfredsställande sätt. Det är ett försvarsinlägg för den representativa demokratin, som jag tycker att vi ska ta hand om. Det finns en rad exempel på när den har fungerat mindre bra, på såväl, riks- landstings- och kommunnivå bara på senare tid, men det betyder inte att vi behöver skrota den. Vi kan ifrågasätta den, vi kan diskutera den och vi kan förändra den tillsammans. Byt ut de politiker ni tycker har tagit felaktiga beslut vid nästa val, kandidera själva som förtroendevalda, men byt inte ut den representativa demokratin förrän vi har hittat ett fullgott alternativ.

tisdag 22 november 2016

Om Trumpifiering och det uppenbara hotet av politikerföraktet

Jag tror att vi i Sverige var mer chockade än vad folk i övrigt runtom i världen var över att Trump vann det amerikanska valet och nu blir amerikansk president med makt över den kanske största vapenarsenalen i världen och, som om det inte räckte, också över "Knappen" med stort K. I Sverige trodde vi att detta var omöjligt. Vi trodde inte att det som vi ser som en av de största demokratierna i världen, som alltid varit demokratins förkämpe i världen och  haft ett finger med i spelet vid alla stora konflikter i världen, alltid som representanter för det goda, vi trodde inte att detta kunde hända.

Och kanske är vi mer naiva än andra, jag har alltid velat se detta som något positivt, jag tycker av hela mitt hjärta att naivitet är en trevlig egenskap, vi dömer ingen på förhand, vi vill tro alla om gott, att människan är god i grunden. Därför har vi nog i vår naivitet inte sett att USA faktiskt inte är en demokrati i egentlig mening. Ja, de väljer sin president i demokratiska val, men det kanske krävs lite mer? I vår övertygelse har vi svårt att ifrågasätta den liberala staten som det enda idealiska styrskicket. Enligt gängse mening är demokrati också detsamma som ett kapitalistiskt samhälle, vi ifrågasätter väldigt sällan att det ser ut så. Den representativa demokratin ser vi som att personer representerar oss genom vår röst, men de representerar oss inte som enskilda personer utan som företrädare för ett parti. Det är i de flesta stater som betraktas som demokratiska omöjligt att välja representanter som inte företräder ett parti.

Ett land som alltid har fått representera det onda i världspolitikens konflikter är Ryssland, eller tidigare Sovjetunionen. Det spelar ingen roll om det landet har kallat sig för kommunister eller för en kapitalistisk demokrati, de har ändå alltid fått rollen av det onda. Det som nu är både skrämmande och lite intressant är ju att USA (det godas ständiga representant) har fått en president som är kompis med presidenten i Ryssland (det ondas ständiga representant). Hur kommer världskonflikter att lösas i framtiden? Vem representerar det goda och vem är ond?

Hur demokratiskt är då USA? Är det så som vi i Sverige nu förfaras över, att en majoritet av det amerikanska folket har en skruv lös? Eller vad är det egentligen som har hänt?

Om vi tittar på den här bilden så ser vi att knappa 20% av den vuxna befolkningen i USA röstade på Trump. Det är endast en liten andel fler än vad som sympatiserar med Sverigedemokraterna i Sverige. Den största andelen av den vuxna befolkningen i USA har av olika anledningar inte röstat i detta val. Det beror säkert på en mängd olika orsaker, men vissa av dem går säkert att finna även här i Sverige. Den representativa demokratin har på många sätt misslyckats i sitt uppdrag att representera medborgarna och allt oftare ser vi uttryck som "inte min talman", "inte min minister", inte min representant helt enkelt. Hur vi har hamnat här är svårt att säkert säga, men klyftorna i samhället har ökat. I USA är klyftorna enorma. Ett av världens mest framgångsrika länder på många plan, men också med en stor andel fattiga och marginaliserade människor. När klyftorna i allmänhet ökar, t ex genom avdrag för de som har det ganska bra (jobbskatteavdrag, RUTavdrag, ROTavdrag mm) och sänkta bidrag för de som har det allra sämst (sjukförsäkring, akassa, höjda patientavgifter och andra höjda avgifter för samhällsservice som främst nyttjas av de svagaste), så ökar även klyftorna mellan de folkvalda och folket. De ökade klyftorna har också lett till minskade resurser i de offentliga kassorna då pengarna gått som vinster i vissa flinka företagares fickor. Minskade resurser i de offentliga kassorna medför att politikerna får svårt att gå folket till mötes, det enda de kan göra är att presentera de effektiviseringar och neddragningar som väcker minst protester, d v s, de som drabbar dem som inte själva kan protestera. På detta vis bygger vi avstånd. Vi måste se bilden ovan som någonting som kan ske även i Sverige och i Europa (vilket skulle påverka oss).

"Det som händer i USA är farligt, men där finns också något mer. Det har växt fram en bred och kraftfullt rörelse kring presidentkandidaten Bernie Sanders och budskapet om ekonomisk jämlikhet tillsammans med feminism, antirasism och hbt-rättigheter. I den växande rörelsen, oavsett om det är USA eller Europa eller någon annanstans, där finns ett stort hopp.
Vi ska lära oss av det som hänt men inte fastna i uppgivenhet. När andra försöker splittra oss svarar vi med sammanhållning. Vi ska samlas och bygga något bättre. Sörj inte, organisera er."


Politiken och samhällets ideal pendlar fram och tillbaka. Det vilar just nu ett hot mot världen, hotet kan beskrivas som ett utbrett politikerförakt. Jag säger inte att politiker inte gjort sig förtjänt av detta, men är det värt att offra demokratin? Jag minns en SSU-affisch från min ungdom. Några människor klängde över ett taggtrådsstängsel för att fly. Texten löd: Det finns anledningar att inte rösta. Vilken är din? jag tänker ofta på den affischen. Jag tänker på att om människor i Sverige föraktar politiker så mycket att de struntar i att rösta så finns det människor som står redo att ta över och förändra vårt samhälle på ett sätt som säkert inte är människornas önskan. En representativ demokrati bygger på att vi röstar, även om det blir på det minst dåliga. Vi är alla lika ansvariga för vår demokrati och våra politiska företrädare.


måndag 7 november 2016

Spelet om budgeten

Idag var det dags för budgetdebatt i Norrtälje kommunfullmäktige. Samverkansstyret, bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern hade lagt fram ett mastigt budgetförslag som vi andra partier försökte förhålla oss till. Det gjorde vi på lite olika sätt, kan jag säga, men alla våra andra förslag var ju beroende av Styrets förslag som utgångspunkt. Inga andra partier har ju på samma sätt haft tillgång till tjänstemän och siffror som gjort att de med någon större säkerhet har kunnat peka på kostnader och intäkter.
Det välbetalda oppositionsrådet, som egentligen bara representerar sitt eget parti som alla vi andra gruppledare, yttrade visserligen att det var det sämsta budgetförslag han sett på 25 år. Själv hade han åstadkommit ett löst blad med siffror, ingen text som förklarade på vilket sätt han och moderaterna föreställde sig att dessa pengar skulle plockas in/delas ut eller någon slags vision. Där fick han ju hjälp kan jag avslöja av ett annat oppositionsparti, SD, som bara hade en vision och sedan yrkade bifall till de siffror som Moderaterna lade fram.
Precis som förra året hade oppositionsrådet en debattartikel om budgeten införd i lokaltidningen samma dag som den kommunala budgeten också skulle behandlas. I artikeln slår han fast att samverkansstyrets usla budget skulle gå igenom med stöd av Vänsterpartiet. På liknande sätt har han tidigare gått ut i en artikel och slagit fast att parkeringsstrategin skulle gå igenom med stöd av Vänsterpartiet. Jag vet inte vilken källa oppositionsrådet använder sig av, men tydligt är att han är desinformerad när han går ut i pressen.
Och sanningen är ju en helt annan.
Det fanns skillnader mellan de olika budgetförslagen som låg på bordet vid dagens fullmäktige, men som jag redan tidigare nämnt så byggde de allihop i stor utsträckning på det förslag som styret lagt fram. KD hade till exempel ett förslag som bara skiljde sig på tre att-satser från det som samverkansstyret lagt. Den allra tydligaste skillnaden mellan Styret och de andra budgetförslagen som fanns idag, var att i stort sett alla andra partier ville lägga mer pengar till Kommunförbundet för vård och omsorg. Moderaterna och SD hade 12,9 mnkr mer, Liberalerna hade 16 mnkr mer och från Vänsterpartiet föreslog vi 23,5 mnkr mer till vård och omsorg (minns inte vilket av detta KD stöttade). Hur detta skulle finansieras fanns det dock delade meningar om; medan Moderaterna ville göra neddragningar på fr a kultur och utbildning för att också få till stånd en skattesänkning föreslog vi i Vänsterpartiet en skattehöjning. Vad alla oppositionspartierna var överens om var dock att besparingsbetingen på vård och omsorg var på tok för otydliga i förslaget från Samverkansstyret. I Vänsterpartiet är vi inte beredda på att acceptera ospecificerade neddragningar inom vården av gamla och svaga människor på över 20 miljoner kronor. Det är helt horribelt.
Jag kan med ganska stor säkerhet säga att det fanns en majoritet i fullmäktige idag för att tillskjuta mer pengar till Kommunalförbundet för vård och omsorg. Och. Om fullmäktige beslutat i budgetärendena i den ordning som från början var bestämd och betat av nämnd för nämnd hade detta kunnat bli verklighet. Den moderate ordföranden föreslog dock en annan ordning som gjorde att de olika budgetförslagen ställdes emot varandra i sin helhet.
 Det är en helt klart lättare modell som säkert besparade oss många timmar i fullmäktigesalen och det är också lätt att se vad samverkansstyret hade att vinna på den här hanteringen; finansiering och kostnader hänger ihop, inga tilläggsyrkanden som riskerar att stjälpa budgeten osv. Det är också möjligt att tänka att Moderaterna, som suttit länge vid makten i Norrtälje, kan känna styrets kval över detta och därför går med på denna hantering för att på något sätt kunna räkna med samma förståelse i framtiden, ett slags "visomaxlardettungaansvaretatthamakten"-perspektiv. För ärligt talat, här hade en samlad opposition kunnat fälla styrets budget. Vi kunde ha enats om ett antal ytterligare miljoner till vård och omsorg och yrkat på det. Hur mer resurser till detta sedan skulle trollas fram skulle inte vara vårt problem. Det är alltid de som sitter vid makten som har ansvaret att se till att de har stöd för sin budget innan den ska beslutas. Det bör givetvis ske i god tid innan budgetfullmäktige. Har de inte det stödet så får de problem. Stöd för sitt budgetförslag får man ju bland annat genom att förhandla med andra partier om man som i detta fall inte har majoritet. Här förhandlades det i sista stund med det största oppositionspartiet som genom sitt bifall till ändrad hantering räddade den sämsta budget de sett på 25 år. Samverkansstyrets budget gick inte igenom med stöd av Vänsterpartiet, som oppostionsrådet hävdar i lokaltidningen, det gick igenom med stöd av Moderaterna.

fredag 15 juli 2016

Tack alla starka kvinnor - det är vi som får jorden att gå runt

Förra veckan tillbringade jag på sjukhus med min dotter som opererades för en medfödd missbildning på lillhjärnan, Arnold Chiaris syndrom. Det var förstås en ansträngning att ta med sitt barn till ett sjukhus och låta okända människor skära i henne, alldeles intill hjärnan och centrala nervsystemet dessutom. Det var inte bara en gång som jag såg kniven slinta framför mina ögon när jag blundade, det var inte bara en gång som jag tänkte tanken att hon skulle vakna och hennes pigga, kloka ögon skulle vara dimmiga och borta. Hela veckan efter ingreppet fortsatte förstås oron då hon låg där med smärta och illamående och matades med starka mediciner. För patienter står tiden stilla på sjukhus. Det blir aldrig dag och natt, det bara pågår. Stressad personal som springer ut och in och tar prover, kontrollerar, medicinerar, byter skift, nya ansikten men samma intensitet. Ett sjukhus sover aldrig.

Titt som tätt kommer meddelanden från syskonen där hemma, de saknar sin mamma, de längtar efter sin storasyster, de vill att allt ska vara som vanligt. De biter ihop, de med, de sväljer sina tårar och det gör ont att tänka på. Jag hjälper min dotter med allt, vänder henne, matar henne, ger henne dricka och rättar till kudden. Efter ett par dagar behöver vi inte ringa på sköterskan varje gång, integritet och självständighetskänslan hos patienten upprätthålls bättre om det är mamma som hjälper till. Detta kanske blir speciellt påtagligt när det handlar om en tonårsdotter.

Samtidigt får jag meddelanden från väninnor i världen utanför. Den står inte still. En väninna är tvungen att ta sig till en stor europeisk stad för att hämta hem sin nedsupne, undernärde bror. Gula sidan ut. Pragmatiken. Ingen tid för sorgearbete eller sentimentalitet. Bara åka dit och hämta, vara tuff, ställa krav, ta skit. En annan väninna överöses av "skit" från sin dotter som mår dåligt, som bara vill vara med mamma, som bombarderar henne med mess från det roliga sommarlägret för att hon bara vill hem, som hotar skada sig själv om hon inte får komma hem. En annan väninna mottager meddelanden från sin dotter som längtar hem från en semester med pappa och "hans nya". Och det är gula sidan ut. Vi ska visa våra nära och kära att vi är starka, att vi stöttar dem, men att vi också ställer krav på dem. Att vi finns här. Att det liksom är vi som finns här.

Jag ser en kvinna med klump i magen som reser genom ett regnigt Sverige, jag ser en kvinna som sitter och stirrar på sin telefon, knyter sina händer och biter ihop när hon svarar sin dotter att bilen är trasig och hon inte kan hämta henne. Jag ser en kvinna som funderar hur hon ska gottgöra sin dotter med en "riktig" semester. Jag ser den kvinna som är min mor som tar hand om mina andra barn medan vi är på sjukhuset, som ser till att de får vara med om roliga saker och att de får känna sig trygga trots att hon själv är utom sig av oro. Jag ser ett sjukhus som aldrig står stilla fast tiden står stilla, vårdpersonal, varav de flesta är kvinnor, som sliter (jag tror en del är där dygnet runt) för att tillmötesgå varje patient, som känner sig otillräckliga, som ser att de inte kan ge vad som egentligen skulle behövas varje gång. De ser när det blir knasigt, men de kan, de orkar inte mer än kanske be lite lätt om ursäkt. Gula sidan ut. Pragmatiken. Ingen tid för sorgearbete eller sentimentalitet.

Många kvinnor i Sverige idag blir utbrända, s k utmattningssyndrom, går in i väggen. Jag känner flera stycken själv. Och det handlar inte om att de stressar för att hämta tidigt på förskolan, för att ordna hippa kalas med clowner och hembakt, ekologiskt fika. Det handlar inte om att ordna de flesta och de dyraste aktiviteterna för barnen på fritiden och semestern, hinna träna och se bra ut och ha en snyggt inrett hem. Det handlar framför allt om omhändertagande och de handlar om de krav vi kvinnor ställer, kanske inte i första hand på andra utan på oss själva. Just nu vill jag bara tacka alla kvinnor för att vi finns och för att vi gör det här för våra nära och kära. För att vi orkar hålla ställningarna, gula sidan ut. Livet vore mycket svårare för många utan oss. Vet inte om jag här ska lägga till "inte alla kvinnor", men jag tror jag skiter i det.

torsdag 16 juni 2016

HELA mina inlägg från budgetdebatten i landstinget


I budgetdebatten delar vi kamratligt på talartiden, vilket betyder att vi inte har så många minuter på oss att säga allt vi vill och allt eftersom tiden tickar så stryker vi mer och mer ur våra manus. Här tänkte jag publicera en text som utgår mer från originalinnehållet, d v s lite mer än det jag hann säga från talarstolen. Mina talarområden är 1. Barn, kvinnor och förlossning. 2. Tiohundra/Norrtäljemodellen



"I går sa Torbjörn Rosdahl att 92000 personer skulle bli arbetslösa om vinstuttag i vården förbjuds. Inte då det är vårt primära ansvar att se till detta, men jag undra ändå om medborgarnas behov av vård, som ju är vårt ansvar, kommer att minska så pass. Kommer ett vinstförbud i vården att göra människor friskare? Nej, så är det ju inte. Och visst ska vi ha vinster i vården, men kanske inte nödvändigtvis ekonomiska. Vi ska göra hälsovinster. För den största besparingen är ju ändå de människor som aldrig behöver uppsöka vården.



BVC och MVC är exempel på beprövande förebyggande verksamheter som funnits länge i Sverige. Just nu råder ett särskilt stort tryck på dessa att stödja blivande och nyblivna föräldrar under experimentet Vårdval Förlossnings haveri. De ska ge föräldrarna tillräcklig trygghet för att de ska hålla sig borta från förlossningsavdelningarna så mycket som det bara går.



Tillsammans med kommunens öppna förskola och socialtjänsten kan MVC och BVC skapa ett brett stöd för familjen i Familjecentraler. I Norrtälje och Tiohundra har vi utökat detta ytterligare med BUP och andra verksamheter som berör familjerna i ett Familjens hus. Samarbete med kommunens verksamhet har också skett i  Ritnkebyprojektet med ett utökat hembesöksprogram för förstagångsföräldrar. BVC-sköterskor tillsammans med familjerådgivare från kommunen har besökt familjer sex gånger i stället för en gång i ett projekt som slagit mycket väl ut och fungerat som en brobyggare mellan svenska myndigheter och människor som innan hade lågt förtroende för samhället. I vårdtunga och svårarbetade områden är dessa verksamheter speciellt viktiga för att åstadkomma en jämlik vård. På de ställena har man också upplevt stora problem att rekrytera. Förstärkning genom samarbete kan vara det som hjälper oss att minska ojämlikheten i hälsa i länet. Vänsterpartiets budget innehåller fler Familjecentraler med sikte på en i varje kommun/stadsdel.



Även när barnen blir ungdomar vill vi förstärka deras möjligheter att behålla sin hälsa. Många unga mår idag dåligt, inte minst psykiskt. Vänsterpartiet vill satsa på utökade öppettider, ökad tillgänglighet och flera olika kompetenser på ungdomsmottagningarna. Vi vill göra särskilda insatser för att locka fler pojkar till mottagningarna. Mottagningarna ska finnas där ungdomarna finns och vara öppna när de behöver dem. Därför innehåller vår budget två nya ungdomsmottagningar, varav en mobil.



När barnen mår bra påverkar det också föräldrarnas hälsa. En studie som gjordes på långtidssjukskrivna kvinnor i Norrtälje visade att en betydande andel av dem, utöver sin egen sjukdom, låg i en svår vårdnadstvist eller hade barn med någon slags diagnos. Generellt drabbas kvinnor i högre grad av stress, ångest och kronisk smärta än män. Samtidigt har män omotiverat kortare väntetider och får dyrare behandlingar än kvinnor. En färsk undersökning från Försäkringskassan visar att ensamstående mammor är fattigast i Sverige. Vänsterpartiets feministiska vårdpolitik innehåller en satsning på ökad forskning om kvinnors hälsa, kartläggningar om kvinnors vårdbehov samt kvalitetsuppföljning av verksamheter där kvinnors vårdbehov dominerar.



I och med den nya cancerplanen har bröstcancervården centraliserats till tre bröstcentra i länet. Det har inneburit kraftiga försämringar i tillgänglighet till screening för kvinnor, framför allt i de norra länsdelarna. Anna Starbrink talade tidigare om att det inte var något fel med att verksamheter etablerades centralt eftersom det är lätt att ta sig till centrala delar med kollektivtrafiken. Anna  har nog aldrig försökt ta sig från norra länsdelarna till Karolinska sjukhuset. Vänsterpartiet föreslår att bröstcancerscreeningen förstärks med en mobil mammografivagn.



Naturligtvis ska vården också fungera när barnen blir sjuka. Ett svårt sjukt barn i förskoleåldern ska inte kallas till operation, sövas för att sedan vakna och få åka hem igen. Tre gånger! Detta är inte bara ett skandalöst brott mot Barnkonventionen, det är också ett slöseri med resurser. Operationssal och läkare står och väntar och sedan faller det på, enligt läkarna, att sjukhuset inte får betala tillräckliga löner för att kunna anställa de specialistsjuksköterskor som behövs. Men blir inte detta dyrt?



Borde inte Sveriges främsta barnsjukhus ha möjlighet att betala de löner som krävs för att kunna anställa de främsta specialisterna?"



Inlägg 2

"Tiohundra är namnet på projektet som pågick i tio år innan det blev permanent fr o m årsskiftet. Det finns många exempel i arbetet på hur ett utvecklat samarbete mellan kommun och landsting ger fördelar för medborgarna. I en kommun som Norrtälje, som inte på något vis gynnats av införande av olika vårdvalsområden, snarare tvärtom, så är samverkan och samutnyttjande av resurser nödvändigt. Att prata om att få välja var, vem och när i vården är ett hån mot våra medborgare i t ex Hallstavik där MVC/ungdomsmottagning är bemannad en dag/vecka med olika personal, där vårdcentralen inte haft några fasta läkare på flera år och där fysioterapin fick stänga igen när vårdvalet infördes.  Nu har både fysioterapi och MVC räddats genom specialkonstruktioner som bara har varit möjliga genom Tiohundraarbetet.

I Vänsterpartiet ser vi positivt på denna typ av samarbete och tycker att det kan spridas till flera platser i länet, t ex Nynäshamn. Det är viktigt att uppföljning och statistik görs jämförbar med övriga länet."

 

fredag 10 juni 2016

En inte helt okontroversiell vecka

En skulle kunna säga att det har varit en händelserik vecka. Även om ingenting egentligen var oväntat. En skulle kanske egentligen kunna säga att det har varit en vecka som har varit ganska jobbig, och det har också kunnat gå att förutse. Om jag utgår från mig själv borde jag haft både ångest och olustkänslor som liksom tagit över av en sån här vecka, både innan, under och efter.


Men jag tycker att jag hanterat det rätt bra. Jag försöker vara konstruktiv när det gäller olust.


Veckan började med skolavslutning. Inte min grej, men jag gick dit. På något sätt kunde jag bjuda på det för jag hade klarat av en hel del jobb på dagen. Var lite nöjd liksom. Mitt bland alla barn och vuxna på skolgården låg en äcklig hundbajs. Verkligen inte min grej. Jag har fobi för hundbajs och i stort sett hela uppträdandet försvann bort i någon slags dimma där jag stod och fabulerade om hur jag och mina barn ramlade i hundbajsen, hur den kladdade in sig och fastnade och aldrig gick att få bort från våra kroppar ordentligt. Men men.. i alla fall glad att sjuorna sjöng om Roslagens famn och inte om "flaskor, glas och fimpar". Jag överlevde i år igen. Barnen var glada och på väg ut i sommarnatten. Jag gick hem och moffade pastasallad och mådde lite bättre.


Dagen efter var det dags för kommunstyrelse. Och det var ju inte heller oväntat att det kommunala styret med Socialdemokrater, Miljöpartister och Centerpartister skulle komma överens med Moderaterna om den nya skolstrukturplanen utan att ens lyssna på det alternativ som de kära kamraterna i Vänsterpartiet diskuterat fram under många långa sittningar. Vi valde att lägga ett alternativt förslag till skillnad från andra partier som inte gillade strukturförslaget, men bara yrkade avslag. Det finns många välgrundade tankar i vårt förslag och några av dem skulle också gå att kombinera med det strukturförslag som Styret och Moderaterna lagt, det skulle kunna fungera som en förbättring och komplettering av det helt enkelt. Vi små partier som var emot strukturförslaget har inga heltidspolitiker, inga politiska sekreterare, inga tjänstemän och dessutom saknar vi insyn i de flesta beredande organ. Vi saknar verkligen en hel del för att kunna lägga fram våra förslag så att de blir lyssnade på och har möjlighet att gå igenom, för ibland, finns det faktiskt en majoritet för dem även i de politiska församlingarna. Ibland tröttnar man på sitt eget gnatande om samma förslag hela tiden, men vi kommer inte att ge upp. Beslutet om skolstrukturen är ännu inte fattat. Det ska upp i fullmäktige (långfullmäktige) den 20/6 och var, om inte i kommunens högsta beslutande organ, ska ett så viktigt beslut fattas? Även då beslutet är fattat kommer vi att fortsätta att arbeta för att inlemma de idéer och tankar vi har. I en ideal kommun är det tydligt och enkelt att utöva inflytande och att källsortera. Vi har väl en bit kvar.


Hemma sent. Utan middag. Fortsätter nästa dag till landstingskansliet. Här är allt upp och ned nu för tiden. Kamrater med goda idéer och skickligt arbete för en vinnande politik har problem på någon slags grundläggande nivå. Det är budget nästa vecka och stämningen är spänd. Men det beror inte på att Alliansen vill höja SL-taxan eller att de vill utöka vårdvalen. Vi våndas inte över att vården blir alltmer ojämlik, att förlossningsvården är i kris eller att bussarna inte längre trafikerar vår landsbygd (jo, det gör vi). Men mest av allt verkar vi fundera på om vi gillar våra kamrater och på vad vi ska säga till pressen imorgon. Hur hamnade jag centralt i denna soppa? Tjafselitjafs är ju liksom en grej som jag är nästan lika allergisk mot som hundbajs. Jag vill inte att det ska kleta fast i mig och inte gå att få bort ens med rotborste och galltvål. Vad gör jag då mitt i?


Överlevde, kom hem sent. Hämtade dotter på skolavslutningsdisco och fick handla frukost på macken, alla affärer var redan stängda. Dottern somnade sent. Jag hade inte mage att berätta att de ringt från sjukhuset och meddelat en operationstid.


Nästa dag åker jag tidigt till jobbet. Får lite gjort. Alla bugs blir inte lösta, men det känns ändå okej. Lyckades koncentrera mig fast tjafset från gårdagen tydligen gått vidare ut i etern och blivit en nyhet. Telefonen plingar och surrar. Ibland undrar en, suckar, förstår, men ändå inte. Så blir en bara ledsen.


Hade en plan att vara hemma i god tid, att solen skulle skina och jag skulle springa en riktigt härlig långlöpning. Kom ganska sent. Min bil lämnades på verkstaden förra veckan och fler problem än dem jag visste om uppmärksammades och måste åtgärdas. Dyrt kommer det att bli. Har i brist på bil lånat sambons bil, men helt plötsligt börjar den hacka. Han ska köra den till verkstaden, lämna den där och hämta min. Jag lånar mammas bil. Precis när sambon kommer fram till verkstaden brakar bilen ihop. Han har tur. Hjulbultarna är borta. När har detta hänt? Hur länge har vi kört så? Hur kan detta ha hänt? Min bil var inte färdig. Nu har jag mammas bil och han hyrbil. Detta kommer inte att bli billigt, tänker jag och försöker att INTE tänka på att jag också har tandvärk.


Jag handlade, lagade mat, behöll mammas bil lite längre än planerat och hämtade dotter på simning. Vid middagen är jag tvungen att delge henne datum för operation. Det blir en tystlåten middag. Svår fredagsstämning. Det är ett positivt, men jobbigt besked. Det blir ingen löpning. Sambon kommer vid halv tio efter en lång dag med bärgning och annat. Jag tar ett glas vin i stället. Det är ju fredag nu. En jäkligt jobbig vecka är faktiskt över. Nya tag nu, nya strategier. Imorgon tacklar vi världen igen med den stolta punkten på rätt ställe.

torsdag 9 juni 2016

Utveckling och struktur

Idag har kommunstyrelsen fattat två beslut rörande skolans framtid i Norrtälje kommun. Det beslut som har varit och kommer att bli mest omtalat är beslutet om skolans struktur, eller egentligen ; beslutet om att stänga ett antal mindre skolor i kommunen. Detta är inte ett beslut där partierna är eniga ens inom sig, men ändå lyckades minoritetsstyret med hjälp av moderaterna klubba igenom förslaget på kvällens långa kommunstyrelsemöte. SD yrkade återremiss, L yrkade avslag och vi i Vänsterpartiet yrkade på vårt eget förslag som bl a innebär att skolor som blir för små eller för stora i första hand får ett seriöst åtgärdsprogram. Vårt förslag skulle också innebära att Björkö Arholma skola inte läggs ned p g a allt för långa resvägar för barnen.
Nästa steg för skolstrukturplanen är kommunfullmäktige. Tyvärr har de stora etablerade partierna ett övertag i taktik, heltidsarvoderade politiker och nära kontakter med tjänstemän. Men vad som kommer att hända, det vet vi inte.

Det andra beslutet som togs angående skolan handlade om skolutveckling.  Här hade alla partier varit överens i barn och skolnämnden, men nu yrkade L avslag. I Vänsterpartiet nöjde vi oss tills vidare med att lägga en protokollsanteckning. Det finns nämligen ett kapitel i utvecklingsplanen som handlar om medarbetarstrategier. I det kapitlet behandlas främst karriärtjänster och möjligheten att premiera särskilt duktiga lärare. Vår protokollsanteckning noterar att det inte står någonting om att ofrivilliga deltidsarbetare ska ha rätt till heltid, ingenting om hur visstidsanställda ska kunna få tillsvidareanställningar. Det står i planen att lärartätheten ska öka, men ingenting om hur vi ska kunna rekrytera dessa duktiga lärare. Finns det andra saker än karriärtjänster som kan vara attraktiva för lärare? Möjlighet att forska, bra kollegor, inflytande över sin arbetssituation, lärarbostad t ex på landet?
Vi bör nog fundera över detta eftersom lärarbristen är stor i hela landet. Flera av de små skolor man nu vill stänga uppges ha haft problem med lärarrekrytering i flera år. Hur ska vi rekrytera duktiga lärare till de skolor vi valt att behålla? Hur ska vi göra dem livskraftiga? Åtgärdsprogram och rekryteringssteategier vore säkert något att luta sig mot. Vänsterpartiet kommer att återkomma i denna fråga.