tisdag 7 mars 2017

När kroppen blir arg

Jag besökte Värmland för lite skidåkning under sportlovet. Och varför då inte också studera lite sjukvård, det verkar ju vara min grej när jag är ute och reser med familjen. Jag är i grund och botten en kärnfrisk person, sedan tonåren har jag haft mycket problem med huvudvärk, men dessa problem har nästan försvunnit sedan jag fick barn. När jag var yngre låg jag på sjukhus och undersöktes för min kraftiga och återkommande huvudvärk, men läkarna hittade egentligen ingenting, så det avfärdades som spänningshuvudvärk och något jag skulle "lära mig att leva med". Det är muntert att höra, när en är 14 år, att en ska leva med ständig huvudvärk.


Med facit i hand kan jag ju säga att det kanske var dumt att vänta till jag var 35 innan jag skaffade barn eftersom problemen med huvudvärk avtagit så i den grad att jag inte ens tänker på den längre.


Magen däremot har jag egentligen aldrig haft problem med. Jag har utsatt den för många prövningar genom att under perioder prioriterat väldigt ensidig kost, ibland har jag ätit allt, ibland har jag ätit inget. Magen har stått pall. Visst har jag haft någon släng av magsjuka, men oftast har det inte drabbat mig särskilt hårt.


Så det är klart att det blev lite jobbigt när jag natten mellan onsdag och torsdag fick ont i magen. Jag tänkte direkt att det var magsjuka, eftersom jag läst flera statusuppdateringar på Facebook om magsjuka som  härjade i fjällstugor runtom i landet. Det kändes verkligen olustigt, särskilt då vi också lyckats felbeställa och hade en extremt liten stuga för åtta personer och min säng var en underslaf i ett rum bestående av, i stort sett bara, två våningssängar med en smal gång emellan. Sennatten kom plågorna och gick igen, jag halvslumrade och drömde konstiga drömmar, vaknade av smärtor och somnade om.


På morgonen valde jag att vila över frukosten. Det var meningen att resten av sällskapet skulle göra en utflykt. Jag hade redan från början bestämt att stanna hemma och tillbringa egentid i skidspåret. Nu låg jag i sängen och sa till barnen att vi kanske skulle kunna sticka till backen på eftermiddagen om jag bara fick vila lite. Höll tummarna för att jag bara skulle drabbas lindrigt av "magsjukan" och undvika att smitta de andra.


Elvaåringen var så orolig över mig så hon valde att stanna kvar i stugan trots att jag var jättetråkig och bara låg i sängen. Eftersom jag har hög smärttröskel och nästan aldrig är sjuk är det klart att barnen blir oroliga när det väl händer. De andra åkte iväg med bilarna.


Det tog inte lång stund förrän smärtorna blev värre och "uppehållen" mellan skoven försvann. Jag försökte gå på toaletten, försökte spy, men det gav inte mycket. Jag försökte stå/ligga/gå/hänga på olika sätt men ingenting lindrade den nu ihållande smärtan. Jag bad elvaåringen värma en vetekudde, men inte heller detta hjälpte. Jag kröp runt på golvet och såg min egen svett droppa mot golvet. Utanför sken solen.


Jag ringde en ambulans och skrek åt SOS alarm på det där sättet som jag läst om att gravida gör när de ska föda, men det här var ju inte alls som att föda barn, det här var 77 resor värre. Jag kved och ylade och kunde inte svara på en enda fråga. Jag var så glad att jag kom ihåg vad stugan hette, men SOS alarm verkade inte ens veta att det fanns stugor i Värmland. Elvaåringen gick fram och tillbaka och snöt sig och hulkade.


Allt är som en skräckfilm, jag kryper runt, sjöblöt av svett och kvider. Jag har satt på mig jackan eftersom jag vill ha den när ambulansen kommer. Jag känner inte igen mig, jag är på ett främmande ställe i en främmande kropp som inte kommunicerar med mig. Jag klättrar på soffan, kan inte resa mig rak längre. SOS alarm ringer och säger att ambulansen blir sen, någon har ramlat i backen och brutit sig och måste därför hämtas först. Det har redan gått en halvtimme. Jag skriker åt dem så klart och ser i ögonvrån hur rädd elvaåringen är. SOS alarm ber att få prata med henne.


Solen skiner in genom fönstren. Jag slänger jackan på golvet, kryper upp i soffan och försöker inta något läge där jag kan försöka slappna av och andas. Det var det SOS alarm sa, slappna av och andas. Jag tänker att det är bäst om jag svimmar, då slipper jag kanske smärtan. Jag ligger still, fokuserar på andning, vågar inte röra mig alls. Jag börjar frysa. Jag börjar skaka och ber elvaåringen komma med mitt täcke. Jag fryser så jag hoppar på soffan och det blir svårt att andas lugnt.


Ambulansen kommer ca 45 minuter efter att jag först ringde. Jag låg kvar på soffan och skakade och frös. De ställde en massa frågor. Jag skrek att jag måste ha smärtlindring för att kunna prata. De måste ta tryck och temp först. Jag skakade så mycket att det var omöjligt att ta ett blodtryck. De fick försöka 5-6 gånger innan jag kunde koncentrera mig så att kroppen hölls stilla så lång tid att de hann få ett tryck. Jag fick morfin. Första dosen kräktes jag och smärtan fanns kvar. Jag fick en dos till och började långsamt komma till medvetande. Jag frös fortfarande. Ambulanspersonalen kommenterade hur varmt vi hade i stugan. Min kroppstemperatur var 35 och min puls var 30. EKG skickades till sjukhuset i Karlstad och man pratade i telefon med en helikopter.


I ambulansen kunde jag föra en normal konversation. Ambulanssjuksköterskan berättade för mig att hjärtinfarkt hos kvinnor var svår att känna igen eftersom symptomen var så olika från symptomen hos män. Det kunde mycket väl sätta sig i magen och eftersom min puls var så låg så ville de skicka EKG till Karlstad. Jag uppskattade verkligen denna kunskap hos ambulanspersonalen och kände mig trygg. Även om jag visste att jag fått smärtlindring och att det som var fel på mig fortfarande fanns i min kropp så kände jag mig lugn. Ambulanssjuksköterskan ställde alla möjliga frågor som hon sedan rapporterade in till sjukhuset. Hon beklagade sig att det var så långt (7,5 mil) till sjukhuset och sa att det är vi väl inte vana med i Stockholm, men men, jag tänkte på debatten när Norrtälje akutmottagning skulle stängas och ivrarna för detta sa att vården ändå startade i ambulansen. För mig hade det varit helt otänkbart att åka hela den här vägen med en privatperson. Det hade varit en stor trafikfara med de smärtor jag hade innan smärtlindringen så nog är det tur att vården kan börja i ambulansen.


Torsby sjukhus är ett litet sjukhus med tre vårdavdelningar och en intensivvårdsavdelning, akutmottagning, dialys och lite andra verksamheter. Det finns bibliotek, kiosk/restaurant mm. Jag kom in på akutmottagningen där jag blev kvar i ungefär 4-5 timmar. Jag låg på en brits uppkopplad till en massa mätinstrument. Strax efter att jag kommit in fick jag lite mer morfin eftersom smärtorna tilltog ganska snabbt. Sjukhuspersonalen var främst oroade över min låga puls som fortfarande låg runt 30. Jag försökte vila på britsen, men varje gång jag slumrade till lite så pep maskinerna eftersom pulsen sjönk under 30. Så jag höll mig vaken. En läkare var inne, det togs urinprov och prov ur tarmen, blodprov mm. Jag svarade på samma frågor igen.


När smärtorna åter började kännas vid halvsextiden sa läkaren att vi skulle avvakta med smärtstillande eftersom en annan läkare också skulle få känna på min mage och då var det bra om jag inte var bedövad. I stället för en annan läkare dök en sköterska upp och skulle dra upp mig till röntgen för att magnetröntga urinvägarna. Jag frågade om smärtlindring och den andra läkaren, men hon visste ingenting.


Efter röntgen fick jag komma upp på avdelning med mat och dryckförbud. Smärtorna verkade inte tillta så jag lät det vara med smärtlindring, jag visste ju att jag kunde få om jag ville ha. På avdelningen fick jag äntligen ta av mig min svettiga intorkade pyjamas och sätta på mig rena sjukhuskläder. Det var skönt. Jag delade sal med tre äldre damer som alla hade mycket ont. Själv kände jag mig bättre. Jag sov från 21.00 och hela natten tills jag väcktes strax efter fem av att någon av damerna skulle få medicin eller ta prov. Jag kände mig helt smärtfri när jag vaknade. Eftersom jag inte fått någonting annat än smärtlindring måste det ju innebära att smärtan hade gått över av sig självt om jag inte ätit eller druckit på ett dygn. Men jag hade aldrig klarat det.


På morgonen togs ytterligare blodprov och sedan kom läkaren och sa att jag skulle få prova att äta och om det gick bra skulle jag få åka hem. Droppet kopplades bort. Jag skulle få åka hem. Else-britt i sängen mittemot måste vänta på att kommunens handläggare kunde fixa hemtjänst innan hon fick lämna sjukhuset. Det skulle inte ske förrän tidigast tisdag (nu var det fredag). Else-britt själv ville inte ha en massa folk springande hos sig, hon hade ju grannfrun och fixarservice, sa hon. Hon var glad att det var Vasaloppet på söndagen så hon hade något att fördriva tiden med. Hon upptog en plats på ett sjukhus trots att hon egentligen inte behövde sjukhusets vård och trots att hon egentligen inte ville vara där. Jag tänkte att även Värmland behöver en tiohundramodell.


Egentligen kändes gårdagen bara som en märklig mardröm, men samtidigt förstod jag att jag måste vara försiktig när jag åt. Tarmarna var irriterade, ja, jag skulle säga att de måste ha varit störtförbannade, men jag ville ju absolut inte irritera dem igen. Jag åt lite fil. Det gick bra. Jag åt lite soppa. Det gick bra. Jag fick åka tillbaka till stugan och åkte skidor en dryg timma med barnen innan jag gjorde soppa till middag. Alla provsvar ser bra ut och du har värden som en elitidrottare, sa de på sjukhuset. Då gäller det bara att inte göra tarmarna upprörda igen då.



Inga kommentarer: