torsdag 25 februari 2010

Flera timmar på dygnet- kan man köpa det med subventioneringar?

En önskan som man hör nästan varje dag är att någon skulle vilja ha fler timmar per dygn för att hinna allting som ska göras. Det är ju inte utan att jag själv önskar det rätt ofta också. Nu är ju det en omöjlighet, naturen sätter vissa gränser. Men vårt samhälle sätter också vissa gränser och samhället går att förändra.
I vårt västerländska, svenska samhälle är det just nu, i början av 2000talet, så att alla människor bör arbeta minst 40 timmar i veckan utanför sitt eget hem (eller med annat än att ta hand om sitt eget hem i alla fall). Tidigare har vi haft ännu längre arbetstid per vecka som norm. I andra länder har man längre eller kortare arbetstid som norm. I andra kulturer separerar man inte lika hårt arbete och fritid utan jobbar i stort sett dygnet runt, men har ändå tid för avslappning och rekreation.
Varför pratar jag nu om det här? Jo, det var en artikel i SvD igår där två Socialdemokrater nu lanserar sin egen version av subventionerade hushållsnära tjänster (som jag ju skrivit minst 100 gånger tidigare om på den här bloggen, så ni som följer den vet vad jag tycker). De två S-politikerna anser att det blir svårt att ta bort det här avdraget och föreslår därför en förändring av det som gör att subventioneringen blir större till barnfamiljer och ensamstående. Det kan ju vid en första flukt verka sympatiskt. Eller det är sympatiskt, om nu avdraget vore ett permanent måste i samhället. Valtaktiskt kanske det är det, det ska jag låta vara osagt i nuläget.
Däremot är jag fast övertygad om att det finns bättre sätt att använda pengarna. För det första är det så att bedömningen av behov av hemtjänst har blivit striktare, hemtjänsttimmar tas bort, dras in och innehåller mindre i syfte att spara pengar på de som verkligen behöver hjälp i hemmet. I stället har i nuläget skattepengar flyttats till att subventionera rika, heltidsarbetandes hjälp i hemmet. Helt fel fördelning av skattepengar om du frågar mig. Och det ställer säkert även Socialdemokraterna upp på.
För det andra, är det rätt att två friska vuxna arbetar så mycket att de inte hinner ta hand om sitt eget hem? Är det inte sundare att ännu en gång sänka normalarbetstiden per vecka, låt oss säga till 30-35 timmar? Det ger en del nya jobb, det ger friskare, gladare personal och, som grädde på moset, det ger oss fler timmar över på dygnet. Kanske hinner vi, kvinnor OCH män, med dessa extra timmar städa och tvätta hemma hos oss själva och istället blir det någon annan som får gå in och täcka upp på vår arbetsplats. Det ger, om inte annat, ett mer varierat utbud av nya tjänster än vad enbart subventionering av tjänster i hemmet gör.
För det tredje, och det är ett rent uppfostringssyfte (och överlevnadssyfte tror jag), bör vi inte alla lära oss att reda oss själva? Se på alla dessa äldre män som blir ensamma när deras fru dör; de kan inte laga mat, inte bädda sin egen säng eller tvätta sin tvätt. Är det inte demokratiskt rätt att alla klarar av detta? Ska barnen växa upp i ett hem där någon annan kommer hem och röjer upp, tvättar och torkar smuts? Hur ska de klara sig när detta inte längre är idealsamhället? Hur ska de klara sig vid en kris/katastrof? Lika väl som att tillgång till och kunskap om internet är en demokratisk rättighet så anser jag att kunskapen och förmågan att ta hand om sig själv och sitt hem är det. Men det är ju upp till var och en att välja. Men jag tycker inte staten ska subventionera bort den kunskapen hos oss.

söndag 21 februari 2010

Politik i skolan

Frågan om politiska partiers närvaro i skolorna tas nu upp på riksnivå. Det är ju en fråga som sedan länge funnits i kommunen. Redan från början tyckte jag att det var helt fel att stänga partierna ute från skolorna, även om jag mycket väl förstår varför man gör det. Som tillhörande ett litet parti som av vissa emellanåt ses som extremister, måste jag ändå känna en viss oro. Blockpolitiken blir också allt starkare och ofta bjuds endast en representant från majoritet och en från opposition in till debatter o dyl. Detta riskerar att urholka demokratin rejält. Vi mindre partier blir inte inbjudna om inte någon specifikt frågar efter just vår politik. Vår arena att sprida vårt budskap snörps ihop.
Men det är inte bara vår möjlighet att sprida politik som jag tänker på. Jag tänker på skolan som en plats för lärande och det handlar om att lära sig hur vårt samhälle fungerar. Det kan man inte endast göra genom att läsa böcker. Sanna Rayman skriver i SvD i dag att skolan mer och mer betraktas som en arbetsplats och hon skulle inte vilja ha partiaktivister som messade ut sitt budskap på sin arbetsplats. Hon medger också att detta blir lite fel i och med skolans utbildande syfte och där är jag beredd att hålla med till hundra procent. Skolan ska lära ut samhällskunskap, vad vore mer samhällskunskap än att de politiska partierna och ungdomsförbundet erbjöds att komma in i skolorna och få ungdomarna intresserade av att engagera sig? Det är ju löjligt att ett ungdomsförbund inte ens kan tejpa upp lappar för att locka nya ungdomar till sina möten, hur ska de nå ut med sitt budskap? Är det inte på arbetsplatser och på skolan vi ska prata politik, öppna dörrarna, bjuda in? Om några kommer med olustiga budskap så måste vi möta det med ett bättre, inte stänga åsikter ute. Frågan är var gränsen går, om jag är ung och går på gymnasiet, eller om jag är äldre och arbetar på gymnasiet, samtidigt som jag är politiskt aktiv på min fritid, får jag prata om politik, får jag lägga mig i diskussioner på lektion, i cafeterian eller lärarrummet som kan verka politiska, eller har jag munkavle av den anledningen att jag engagerat mig?
Jag tycker politiken ska sprudla och utvecklas bland ungdomar på våra skolor, jag tycker tomma skollokaler ska lånas ut till ungdomsgrupper som vill engagera sig, politiska ungdomsförbund som vill hålla möten etc. Att vara engagerad ska ge pluspoäng i betygssystemen, inte förbjudas. Att vara engagerad visar att man tagit till sig undervisningen om samhällskunskap, att man fullt ut förstår och behärskar möjligheterna till delaktighet och demokrati. Låt oss inte förbjuda och förmörka detta för våra unga. Då dör vårt demokratiska system ut med fyrtiotalisterna.

fredag 19 februari 2010

nu är jag med...eller?

Äntligen uppmärksammar en av männen i lokaltidningens energidebatt att jag är med i debatten. Eller? I stället för att förhålla sig till det jag skrev om det vansinniga i att fortsätta utvinna olja och på det viset skynda på förflyttningen av kol från jorden till atmosfären och på så sätt öka växthuseffekten, så får jag skrivet på näsan att etanolframställning minsann släpper ut mer koldioxid än oljeutvinning. Och det borde vara svar nog på min fråga....
Vet inte var i mitt inlägg jag förespråkade just etanolframställning, tror inte jag nämnde det ens en gång. Tror banne mig jag skrev att det är bättre och mer långsiktigt att satsa på att utveckla nya, förnyelsebara energikällor och givetvis framställningen av dessa. Jag ser inte olja som förnyelsebart eftersom det tar miljoner år för olja att återbildas. Men det är klart, i det långa perspektivet. Då får vi väl använda den lika långsamt...
Tja, just i det här läget planerar jag inte att ge mig in i den deb atten igen. Herr Mothander hittar alltid nån ny "expert" som uttalat sig om oljans förträfflighet och outsinande lager. Men jag återkommer.

torsdag 18 februari 2010

Och blomkålen blev kvar på köksbänken

Förrgårkväll tillbringade jag med hungrig bebis vid bröstet. Hon bara vägrade ge upp. Aha, tänkte jag, matardygn, det går över snart. Vid midnatt gav jag upp och gick och lade mig och hon somnade sött vid min sida.
När jag vaknade igår morse var jag trött och tvungen att slänga matresterna som stod kvar på spisen. Eftersom Pyttet skrikit så fort jag lade ner henne på kvällen hade jag inte lyckats få undan nästan någonting. Duschen jag tog vid halv tolv på kvällen ackompanjerades av desperata skrik från babysittern. Inga kläder fanns framlagda och som vanligt blev vi sena. Nöjd ändå med att komma ihåg att skicka med Storasyster skridskorna eftersom jag glömde gympakläderna igår.
Efter att jag lämnat de stora barnen på skola och förskola åkte jag och Pyttet till möte med Tiohundranämnden. Hon sov så sött i vagnen hela förmiddagen. Efter lunch vaknade hon och fick ny blöja. Ville äta. Ville äta mer. Och mer.
Det går bra att amma när man sitter i möte, man behöver liksom inte vara så kroppsligt engagerad i övrigt, men det blir en lite obekväm ställning på en hård stol och efter ett tag önskar man att bebis ville sova lite lite i sin egen vagn. Men bebis ville helst sova hos ammamamma, gärna med bröstet i munnen eller åtminstone inom räckhåll.
När mötet var över gällde det att sätta fart hem medan Pyttet oroligt sov. Hämta ett barn på dagis och ett vid skridskobanan och sen gasen i botten. Pyttet vaken och skrek efter mer mat. Lång 30sträcka. Trötta storasystrar och trött mamma. Hemma förstod jag inte hur jag skulle lyckas laga mat till de stora barnen som var hungriga och lättretliga. Pyttet bara gapade efter mat.
Efter nästan en och en halv timma hade jag lyckats fixa blodpudding till barnen och de kunde mätta sjunka ner framför Bolibompa. Kvarstod problemet att få i mamman nån mat; färdiga falaflar och ris från gårdagen värmdes, blomkålen som skulle vara till låg kvar på köksbänken i morse. Det är inte allt man kan göra med en hand.
Jag fick fortsätta amma hela kvällen igen, inte en sekund gick det att lägga ner Pyttet och försöka plocka av eller börja med städningen inför helgens kalas. Strax efter elva gick jag i säng, då hade jag ammat i stort sett i tio timmar i streck. Pyttet ville inte ge sig, och helst ville hon inte ligga ner och amma heller. Jag var upp ett par vändor, tjejen fick ny blöja trots att det egentligen bara var en skum stank av kattpiss från källaren som spökat i lägenheten hela dagen. Ingen riktig sömn blev det. Idag är det utvecklingssamtal på skolan med Storasyster, hoppas fröken inte har alltför många anmärkningar på våra sena ankomster och glömda gympapåsar...

tisdag 16 februari 2010

Jämnt skägg

Undervisningen var inställd igår för vår lärare var sjuk, tja, man får väl sitta hemma och läsa då tänker man. Mellan hade varit sjuk under helgen och jag erbjöd henne att stanna hemma, men hon ville prompt till dagis. Ja, det är ju bra att hon trivs och jag får ju mindre dåligt samvete om jag sitter och plugga med henne på dagis än om hon kommer och ber att få sitta i knät stup i kvarten och jag säger nej.
Eftersom det var solsken ute tänkte jag att jag skulle börja dagen med en promenad ner på stan, köpa rispapper till tygblöjorna och kanske titta efter lite 4årspresenter. Så det gjorde jag. Hittade inget rispapper, men köpte lite presenter, halvbra liksom...inte helt nöjd. Sen gick jag hem och det var dags att äta lunch, åka till kursgården och skriva under bankhandlingar, till BVC och väga (3700 nu), hämta Mellan på dagis, Storasyster och kompis på fritids och hemma igen vid halv fyra!
Halv fem var det dags för de stora tjejerna att dra på sig fotbollskläderna och jag skjutsade dem till träningen innan jag skulle till fullmäktige. Släppte av dem utanför eftersom jag hade hungrig bebis i bilen. Mellan var nu hemma med pappa till sitt stora förtret, ville bara vara med mamma. Fick lov att lova ringa från fullmäktige och höra hur det gick. Blev nojjig och körde ett varv till runt träningslokalen för att kolla att Storasyster och kompis verkligen gick in... sen till fullmäktige. Premiär för Pyttet, men BarnoSkolas ordförande var sjuk så min interpellationsdebatt får ligga till sig ännu en månad. Gick faktiskt bara upp i talarstolen en gång, under punkten meddelanden, så ordföranden verkade bli alldeles nervös, men jag skulle bara påpeka att jag gläds över en Tobakskonvention från Folkhälsoinstitutet som kan användas för lokalt, förebyggande arbete. Och äntligen fick jag framföra Storasysters önskan om att "alla cigaretter ska förbjudas", trots att jag försökt förklara för henne att det är svårt för kommunfullmäktige att ta ett sånt beslut.
När jag kom hem sov Mellan redan på soffan. Läste bok för Storasyster och satt sedan vid datorn och försökte plugga en stund innan sängen.
I morse var Mellan trött och hängig och ville inte till dagis. Eftersom min undervisning var inställd idag också erbjöd jag henne att vara hemma och hon nappade direkt. Men det var som vanligt stressigt på morgonen och när vi kom hem igen efter att ha lämnat Storasyster på skolan stod gympakläderna kvar i hallen. Typiskt. Orkade inte släpa ut de två små igen. Mellan lade sig på soffan och så g på Pippi, Pyttet sov i babysittern. Mamman borde städa, men pluggade en del, städade ytterst lite och hade lite ångest över 4årskalaset och vad som ska köpas in och bakas och planeras.
Läste handlingar, uttråkad av att få spendera ännu en dag inomhus. Iofs 12 minusgrader. Efter ett par timmar sov båda barnen, Storasyster åkte med kompis hem, korv stroganoff fast med senap till middag.Vill inte ta fram dammsugaren när barnen sover.

lördag 13 februari 2010

Jag har, som Göran Skytte, inte tid, men en annan vision...

Läser i Göran Skyttes krönika i SvD idag att har blivit tillfrågad av flera partier att kandidera för dem till riksdagen. Så kan det också gå till. Vi andra får kämpa oss in på riksdagslistorna i konkurrens med andra hårt arbetande fritidspolitiker. Jag är föreslagen på 26e plats inför höstens val tror jag. Listorna fastställs på en valkonferens i Södertälje där jag borde ha varit idag, men vet inte om det var något övernaturligt som gjorde att jag fick sån huvudvärk att jag bestämde att stanna hemma. Det visade sig nämligen att Mellandottern vaknade varm och snorig och jag är tacksam att jag inte lämnade henne tidigt i morse till 12årig barnvakt och drog iväg till andra sidan länet. Tidigt på morgonen ser jag inte skillnad på sjukdom och trötthet.
Åter till riksdagsvalet. Jag är nöjd med att stå långt ner på listan inför valet 2010. Jag har, som Göran Skytte, inte tid med riksdagen just nu. Han för att han ska gå i pension och räknar med att ha ungefär dubbelt så mycket att göra de närmaste åren, jag för att jag har små barn och vi behöver mer tid med varandra än att mamma är heltidsockuperad i Stockholm.
Så tänker Göran Skytte att nästa val är nog lagom att ställa upp. Och han tror inte att han är ensam fyrtiotalistisk gubbe som tänker så. Han hoppas att få sällskap i riksdagen av t ex Mikael Wiehe, Ulf Nilson och Staffan Heimersson (alla då mellan 70-80 år). Efter debatten i riksdagen ska herrarna köras i varsin limousin till Prerabaren där de ska antingen glo ilsket eller ignorera varandra. Det är Göran Skyttes framtidsvision.
Jag tänker också att det kan vara lagom att kandidera till riksdagen mer på allvar 2014. Och jag hoppas på att det då är färre fyrtiotalistiska gubbar i riksdagen och fler yngre, gärna kvinnor, med någon stortå kvar i vardaglig verklighet, med någon uppfattning om hur familjer idag ser ut och har det och med en vilja att förändra det politiska system som stänger ute stora grupper av medborgare som är ickemedelålders/gamla gubbar med "sittredanpådettorra".
Kanske kan vi träffas någonannanstans än på Operabaren efter debatten också och förhoppningsvis inte ilsket glo eller ignorera varandra. Kanske kan vi skapa bryggor istället för barriärer? Ta bussen eller en promenad till något trevligt ställe och träffas bland vanligt folk. Kanske flera av oss måste hem till familjen och väljer andra tidpunkter att träffas och umgås, kanske vid tillställningar där hela familjen känner sig välkomna. Kanske vi slutar att avskärma oss och känna oss som en annan art i en annan värld. Kanske vi kan bredda demokratin, göra fler människor delaktiga (även ett antal gamla gubbar). En annan framtid är möjlig.

lördag 6 februari 2010

Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut

Sitter och tittar ut på sidensvansarna som flaxar i buskarna hos grannen. Tänker på bilden i gårdagens lokaltidning på en ihjälfrusen fågel som ätit av jästa rönnbär, blivit full och dött. Vad sorgligt. Hur är det då med äpplena som hänger kvar på grenarna i trädgården, har de också jäst? Fåglarna äter ju ganska flitigt av dem. Och hur blir det med de äldre barnen på skolan där de hittade de ihjälfrusna sidensvansarna, kommer de nu också att gå ut och moffa rönnbär ikväll när det är lördag och allt?
Igår satt jag hela kvällen framför TVn och ammade. Svanskotan ömmade och värkte, men vad kunde jag göra? Jag hade redan dubbla kuddar under rumpan. Disken och allting fick stå kvar i köket, Storasyster sov hos en kompis, Mellansyster somnade på soffan medan hon väntade, men Pyttebebben blev aldrig nöjd. Till sist var jag tvungen att få henne att sitta en liten stund i babysittern medan jag fick bära in Mellan i sin säng, slänga på mig själv pyjamas, släcka ner och krypa i säng, låtsas som om röran runt omkring inte fanns. Hon fortsatte äta i sängen, jag slocknade väl efter nån timma, skulle tro runt halv ett.
Pyttet vaknade igen vid fyra och ville äta. Somnade om. Vid fem vaknade hon igen och nu dög det inte att ligga i sängen att äta. Jag var tvungen att sitta upp. Mellan kom från sin säng och ville sova hos oss, men fick givetvis svårt att komma till ro när mamma for upp och ned och hit och dit i sin kamp att göra Pyttet nöjd. Läckande bröst och elakt värkande bäcken. Efter att ha varit uppe på toaletten, bytt blöja på Pyttet och snurrat åtskilliga varv i sängen så somnade hon så småningom vid sjutiden. Nu var Mellan vaken och låg och nöp mamman i halsen. Sovsituationen var tämligen omöjlig.
Vid nio kunde jag inte hålla Mellan kvar i sängen längre, vi gick upp, satte på TVn och några minuter senare vaknade även Pyttet. Hon fick mat ännu en gång och lyckades sedan somna in i babysittern. Nu har jag hunnit få igång både tvätt- och diskmaskin, bäddat sängarna, duschat, slängt den ovvikta tvätten ovanpå dubbelsängen och sett till att vi som inte ammar också har fyllt magarna. Lagom börjar det pruttas och gny i babysittern, snart dags för mer mat och sen tar vi väl en sväng till ICA och inhandlar gottigheter till kvällens sittning framför Melodifestivalens första deltävling. Kort promenad. Med rullator (vagn).

onsdag 3 februari 2010

Kritik som omvandlas till omänskliga krav

Folkpartisten Birgitta Ohlsson ska bli EUminister. Det finns bara ett litet problem, hon är gravid. Själv kan jag inte riktigt se det som ett problem, men kritiken rasar nu mot Birgitta Ohlsson som inte tar sitt kvinnliga ansvar och tackar nej till ministerposten till förmån för att vara hemma med sitt kommande barn. Att Birgitta själv intygar att hon har en modern man som är beredd att ställa upp som heltidspappa de tre månader det rör sig om spelar tydligen ingen roll. Läs t ex den här urbota dumma artikeln från dagens expressen:
Och som fritidspolitiker i kommun och landsting kan jag bara konstatera att trycket lär vara betydligt högre på stackars Birgitta i det här läget. Hoppas verkligen hon har vänner som stöttar henne och talar om att dinosaurierna har fel. De borde vara glada att representationen bland de styrande ökar, att de får erfarenhet från fler delar, skeden och upplevelser i livet. De borde vara glada att andra än äldre män sitter i styret för hur Eus framtida föräldrarförsäkring ska se ut. Vi borde alla vara glada att det 2010 är möjligt för såväl kvinnor som män att kombinera framgångsrika arbeten med familj.
Men med det resonemang som Sternberg för i Expressen så ska vi istället tala om för kvinnan att hon inte bara är en dålig förälder, utan även en dålig minister. Och eftersom denna typ av kritik sällan får någon att backa så blir effekten den motsatta; Det ni som kommer med de här påhoppen gör för de här barnen som ni säger er värna om är inte att förbättra deras situation utan ni lägger på deras mammor att de måste vara dubbelt så kompetenta politiker/arbetare som sina kollegor samtidigt som de måste vara dubbelt så kompetenta/fullfjädrade föräldrar som vilken hemmafru som helst. Det blir omänskliga krav som kanske kommer att knäcka den fullt dugliga politiker/arbetare/förälder som faktiskt finns där och har stora möjligheter att klara av kombinationen med stöd, med förtroende, med förvissning om att insatsen hon gör på arbetet och hemma faktiskt duger utan att vara snäppet bättre än gubbarna eller tanterna som har respektive sysselsättning som heltidsgöra och blir servade på den andra fronten.
Ett jättebra inlägg i debatten kommer från Helene Sigfridsson, Makalösa Föräldrar: http://http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/03/sex-argument-f-r-att-jobb-och-bebis-g-r-utm-rkt-att-kombinera
nej, nu ska jag amma.

Fikastund

Idag har jag varit och storhandlat. Människor man möter (även om man inte känner dem) ojjas över att man är ute och handlar redan, trots att man precis har fått barn. Funderar på hur de tror att det fungerar. Jag har ju två barn till, minstingen är fem dagar... Nog för att jag hör till den kategori som storhandlar. De flesta jag känner gör det inte, de springer i affären titt som tätt och fyller på. Jag tycker det är helt i sin ordning att man efter fem dagar måste fylla på lite hemma, speciellt eftersom man inte fyllde på så mycket precis innan födseln, då man var stor och tung och knappt orkade bära.
Jag passade på att åka till affären direkt efter att jag lämnat de andra barnen i skola och förskola. Det hade gått några timmar sen Pyttet fick mat så jag kände på mig att jag nog måste ta en fika och amma innan jag började handla. Annars skulle det nog bli skrikigt och körigt och jag skulle komma hem med helt andra grejor än jag hade tänkt. Sagt och gjort, vi gick in på fiket och jag köpte te och en bulle. Vi satte oss i ett hörn och Pyttet gapade och vred på huvudet för att hitta maten.
När jag sitter där och ammar och tittar mig runt i lokalen så upptäcker jag att det bara finns en till kvinna förutom jag i hela fiket. Ändå är det nästan fullsatt. Kvinnan är väl närmare åttio och sitter där med sin man. När hon tittar på mig tittar jag raskt bort och tänker att hon säkert tycker att jag sitter och slänger ut brösten inför alla karlar trots att jag verkligen försöker vara diskret. Det var ju annorlunda förr, när man inte fick amma varsomhelst och när barnen inte fick äta närsomhelst.
Jag dricker mitt te och äter min bulle, Pyttet blir mätt och vi går för att handla. När vi passerar kvinnan så säger hon "grattis" och ler med hela ansiktet. Det visar sig igen att där jag tolkar fientlighet finns istället igenkännande och värme. Två kvinnor på hela fiket och den andra tilltalade mig varmt trots att jag vände bort blicken...

måndag 1 februari 2010

En tunn vägg mellan kvinnor och män

En vägg kan vara symbolisk eller verklig, den kan vara tunn eller tjock, den kan erbjuda en total separering eller en transparens. I fredags när jag låg på förlossningsbänken (eller vad det nu heter) och utkämpade en av de hårdaste kamperna man ställs inför i livet, nämligen att arbeta ut ännu en människa till vår värld, så pågick, precis utanför väggen (och då menar jag precis utanför) borttagning av gammal asfalt med en maskin som lät dunk-dunk-dunk-dunk på ett väldigt irriterande och oregelbundet sätt. Intill asfaltshackaren fanns också en grävmaskin som svängde runt runt och kastade sitt blinkande oranga ljus in i förlossningsrummet. Det gav lite känslan av att man låg på en katastrofplats och kämpade för sitt liv...
Men jag funderade mest på vad den här tunna väggen skiljde åt, transparensen av ljud och ljus var nog enkelriktad och i övrigt tror jag att väggen skiljde de två världarna ganska så totalt åt. Jag undrar om männen med maskinerna där ute funderade över vad som pågick innanför väggen, kunde de höra (eller föreställa sig) hejarop eller skrik av smärta och urkraft? Eller vibrerade de bara med i maskinernas buller och längtade efter att få lämna kylan ett tag och gå in och ta en kaffe?
I förlossningsrummet kändes inte kylan utanför, det var svettigt och pulsen var hög. Där inne fanns bara kvinnor. Utanför fanns männen.