En vägg kan vara symbolisk eller verklig, den kan vara tunn eller tjock, den kan erbjuda en total separering eller en transparens. I fredags när jag låg på förlossningsbänken (eller vad det nu heter) och utkämpade en av de hårdaste kamperna man ställs inför i livet, nämligen att arbeta ut ännu en människa till vår värld, så pågick, precis utanför väggen (och då menar jag precis utanför) borttagning av gammal asfalt med en maskin som lät dunk-dunk-dunk-dunk på ett väldigt irriterande och oregelbundet sätt. Intill asfaltshackaren fanns också en grävmaskin som svängde runt runt och kastade sitt blinkande oranga ljus in i förlossningsrummet. Det gav lite känslan av att man låg på en katastrofplats och kämpade för sitt liv...
Men jag funderade mest på vad den här tunna väggen skiljde åt, transparensen av ljud och ljus var nog enkelriktad och i övrigt tror jag att väggen skiljde de två världarna ganska så totalt åt. Jag undrar om männen med maskinerna där ute funderade över vad som pågick innanför väggen, kunde de höra (eller föreställa sig) hejarop eller skrik av smärta och urkraft? Eller vibrerade de bara med i maskinernas buller och längtade efter att få lämna kylan ett tag och gå in och ta en kaffe?
I förlossningsrummet kändes inte kylan utanför, det var svettigt och pulsen var hög. Där inne fanns bara kvinnor. Utanför fanns männen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar