Flera timmar på dygnet- kan man köpa det med subventioneringar?

En önskan som man hör nästan varje dag är att någon skulle vilja ha fler timmar per dygn för att hinna allting som ska göras. Det är ju inte utan att jag själv önskar det rätt ofta också. Nu är ju det en omöjlighet, naturen sätter vissa gränser. Men vårt samhälle sätter också vissa gränser och samhället går att förändra.

I vårt västerländska, svenska samhälle är det just nu, i början av 2000talet, så att alla människor bör arbeta minst 40 timmar i veckan utanför sitt eget hem (eller med annat än att ta hand om sitt eget hem i alla fall). Tidigare har vi haft ännu längre arbetstid per vecka som norm. I andra länder har man längre eller kortare arbetstid som norm. I andra kulturer separerar man inte lika hårt arbete och fritid utan jobbar i stort sett dygnet runt, men har ändå tid för avslappning och rekreation.

Varför pratar jag nu om det här? Jo, det var en artikel i SvD igår där två Socialdemokrater nu lanserar sin egen version av subventionerade hushållsnära tjänster (som jag ju skrivit minst 100 gånger tidigare om på den här bloggen, så ni som följer den vet vad jag tycker). De två S-politikerna anser att det blir svårt att ta bort det här avdraget och föreslår därför en förändring av det som gör att subventioneringen blir större till barnfamiljer och ensamstående. Det kan ju vid en första flukt verka sympatiskt. Eller det är sympatiskt, om nu avdraget vore ett permanent måste i samhället. Valtaktiskt kanske det är det, det ska jag låta vara osagt i nuläget.

Däremot är jag fast övertygad om att det finns bättre sätt att använda pengarna. För det första är det så att bedömningen av behov av hemtjänst har blivit striktare, hemtjänsttimmar tas bort, dras in och innehåller mindre i syfte att spara pengar på de som verkligen behöver hjälp i hemmet. I stället har i nuläget skattepengar flyttats till att subventionera rika, heltidsarbetandes hjälp i hemmet. Helt fel fördelning av skattepengar om du frågar mig. Och det ställer säkert även Socialdemokraterna upp på.

För det andra, är det rätt att två friska vuxna arbetar så mycket att de inte hinner ta hand om sitt eget hem? Är det inte sundare att ännu en gång sänka normalarbetstiden per vecka, låt oss säga till 30-35 timmar? Det ger en del nya jobb, det ger friskare, gladare personal och, som grädde på moset, det ger oss fler timmar över på dygnet. Kanske hinner vi, kvinnor OCH män, med dessa extra timmar städa och tvätta hemma hos oss själva och istället blir det någon annan som får gå in och täcka upp på vår arbetsplats. Det ger, om inte annat, ett mer varierat utbud av nya tjänster än vad enbart subventionering av tjänster i hemmet gör.

För det tredje, och det är ett rent uppfostringssyfte (och överlevnadssyfte tror jag), bör vi inte alla lära oss att reda oss själva? Se på alla dessa äldre män som blir ensamma när deras fru dör; de kan inte laga mat, inte bädda sin egen säng eller tvätta sin tvätt. Är det inte demokratiskt rätt att alla klarar av detta? Ska barnen växa upp i ett hem där någon annan kommer hem och röjer upp, tvättar och torkar smuts? Hur ska de klara sig när detta inte längre är idealsamhället? Hur ska de klara sig vid en kris/katastrof? Lika väl som att tillgång till och kunskap om internet är en demokratisk rättighet så anser jag att kunskapen och förmågan att ta hand om sig själv och sitt hem är det. Men det är ju upp till var och en att välja. Men jag tycker inte staten ska subventionera bort den kunskapen hos oss.