onsdag 26 mars 2014

Björklund får underkänt - redan efter fyra år

Jan Björklund verkade något desperat då han häromdagen presenterade förslaget om betyg från fjärde klass. I sitt försvar anklagade han Lärarförbundet för att i stort sett vara emot alla regeringens förslag på skolområdet. Lärarförbundet organiserar väldigt många lärare och deras synpunkter på reformer i skolan borde vara intressanta för beslutsfattare. Det borde även aktuell forskning vara. Forskare från Uppsala universitet skriver att "Vi argumenterar för att läraren har en mycket stor, sannolikt den största, betydel- sen för elevernas resultat och kunskapsutveckling. Vi visar också att feedback är ett effektivt pedagogiskt redskap för lärare att påverka elevers kunskapsutveckling, men att just betyg, enligt de evidensbaserade studier som finns, kan ha en avsevärd negativ effekt för lärandet." Det är svårt att bli trovärdig då en hävdar att utbildningsnivån måste höjas samtidigt som en själv inte tar utbildning på forskarnivå på allvar. Hade Björklund gjort det skulle han kanske förstått att han är helt fel ute.

Hur som helst tar Björklund säkert snart tillbaka förslaget då han märker hur snett det landar. Flera hävdar att detta utspel endast kommit för att skilja Alliansens skolpolitik från Socialdemokraternas. Å andra sidan stod Reinfeldt för kort sedan i rutan och berättade hur bra det var att vara överens och hur  medborgarna vill att politikerna ska vara överens. Lite grand beror detta säkert på vad politikerna är överens om. I Aktuellt idag uppmärksammades att pensionärer i vissa fall överväger att rösta på SD eftersom de tycker att allianspartierna och socialdemokraterna är för överens om en politik som missgynnar pensionärer.

Det var inte länge sedan Alliansen backade från ett förslag som ena dagen, i deras version, beskrevs som jättebra och nästa dag sågs som inte alls särskilt genomtänkt, nämligen sänkningen av studiebidraget. På det lokala planet i Norrtälje kommun har den borgerliga majoriteten också förändrat sin politik för att tillmötesgå upprörda medborgare vid ett flertal tillfällen. Det gäller fr a verksamheter inom sjukvård och omsorg där de styrande politikerna gjort specialskrivningar, inrättat
 filialer, ändrat ersättningar, skjutit till pengar bakvägen och framvägen och fixat och trixar så snabbt någon verksamhet med tillräckligt högljudda brukare hotats. Detta gäller bl a vårdcentralen på Blidö och den i Edsbro, BVC i Hallstavik och underfinansiering av hemtjänsten.

När projektet Tiohundra startades 2006 fanns en underförstådd överenskommelse om att i detta arbete skulle alla vara överens, just på det sätt som Fredrik Reinfeldt förespråkade i TV häromdagen. Så fort borgarna sedan fick majoritet så frångicks detta koncept och de körde på med sin traditionella blå politik som gynnar de starka och lämnar de som inte kan föra sin talan högt nog åt sitt eget öde. Nu är det valår och Moderaterna kan inte nog betona hur överens de är med sin huvudmotståndare Socialdemokraterna. Motståndaren svarar, i nån slags skräck att bli lämnad, med att egentligen bara vara lite oense om detaljer. De mindre allianspartierna måste däremot profilera sig gentemot Moderaterna och gör därför utspel inom ramen för vad allianspolitiken i stort kan svälja. KD och C motsatte sig visst betyg från åk 4, vad fick de i utbyte? Lokalt får C ständigt en möjlighet att hävda att det är de som räddar småskolor, vårdcentraler och andra serviceinrättningar på landsbygden. Frågan är ju varför de blir hotade till att börja med, med ett politiskt styre där C ingår. Verksamheter och personal lever i alliansens Sverige ett otryggt liv med otrygga anställningar och osäkra möjligheter att kunna skaffa sig ett eget hem. Det är dags att sluta vara så överens, var gärna oense även innan valet så att medborgarna får en chans att ta ställning. Det samhälle vänsterpartiet eftersträvar påminner inte om någonting som moderaterna eller folkpartiet föreslår. Och det är vi stolta över.

söndag 23 mars 2014

En fundering kring centrumdöden

En gång i forntiden drev min mamma en lanthandel som inte längre finns kvar. Det var en ständig kamp att få de boende runt omkring att handla i sin lanthandel och inte passa på att handla i stan när de åkte från jobbet. Det var ju både billigare och större utbud i staden förstås. Mamma började med att plocka bort lunchstängt och öka på öppettiderna till senare på kvällen så att människor hann handla efter jobbet. Hon jobbade nästan jämt och hade inte råd att ha några anställda. Hon lyssnade till vad kunderna ville ha och försökte i möjligaste mån köpa in det. Sen var det ju inte alls säkert  att någon kom och köpte specialvarorna och då var det ju stor risk att de fick kasseras eftersom det var färskvaror.

Nu för tiden lever hela Norrtälje stadskärna ungefär som en lanthandel. Och det är verkligen inte lätt som kund heller. Det finns många anledningar till att vi bör ha kvar en levande stadskärna och jag handlar verkligen helst i en butik nere på stan när det är möjligt. Om inte annat slipper jag ta bilen och riskera livet på någon av de stora snurrigt planerade parkeringarna då. I december skulle jag gå ned till en klädbutik och köpa några julklappar till barnen som vi sett i en butik i samma kedja i Åkersberga. Men då hade den butiken flyttat till ett av de nya köpcentra utanför stan. Den gången gick jag in till konkurrenten och handlade i stället. Att gå hem, ta bilen och åka iväg skulle ta alldeles för lång tid. Vid ett antal olika tillfällen har jag också besökt en sportaffär nere i centrum; en gång fick jag veta att mitt kundkort (som jag fått i just den butiken) inte fungerade i butiken på stan utan bara den som låg i externcentrat (den s k huvudbutiken), nu sist skulle jag köpa en sån simpel liten grej som ett par simglasögon. Nej, det finns bara i huvudbutiken. Äh, mäh, fredag eftermiddag, dotter skulle åka tidigt på simtävlingar på lördagen. Jag sprang ner på stan med yngsta barnet som var orolig i magen för att fixa glasögonen i sista stund. Inte hade jag den minsta lust att springa hem, knöka in ungen i bilen och svänga upp på Flygfyrenparkeringen en fredag eftermiddag. I stället hade jag bråttom att åka och hämta mittenbarnet som befann sig hos kompis norr om stan, så det blev att svänga förbi en konkurrent till sportaffären vid det andra externcentrat där det nog var lite mindre bilar.

En av de viktigaste faktorerna för kunder idag tror jag är att kunna köpa så mycket av det man tänkt handla utan att behöva åka emellan. Det mesta ska finnas att få tag på på samma ställe. Ett sådant ställe borde vara en stads centrum, en stads kärna. Är du i centrum ska du kunna få tag på det du söker, kanske inte till lägsta priset, men det ska finnas där. Idag är du nästan tvungen att ha bil för att kunna handla i en liten småstad som Norrtälje. Även om du är bosatt i närheten av centrum. Alternativet är att du är väldigt välplanerad och/eller har väldigt mycket tid och inte är stressad. Men vem är det i dagens samhälle?

Nu kommer nog jag allena aldrig att skapa någon större inkomstkälla eller kundbas för någon eftersom jag är småskalig i mitt konsumerande, men jag ställer mig ändå frågan; Norrtälje handelsstad, vad är det? Vilket utbud finns och vilket utbud behöver finnas i en attraktiv stadskärna? Vilka öppettider behöver småbutikerna hålla för att kunna konkurrera med de stora kedjorna i externcentra? Hur många butiksetableringar i utkanterna till klarar huvudstaden i en kommun där invånarna har förhållandevis lite pengar att röra sig med? Det skapar jobb, svarar kanske någon påivrare, men vilken typ av jobb? Hur många fasta heltider skapas i de nya köpcentra som växer upp runt Norrtäljes anrika centrum av mäklarfirmor och tillfälliga caf´eer?

torsdag 20 mars 2014

Hantverkare i blåbyxor av gammal hävd eller finns det andra positioner att identifiera sig med som ny eller gammal rospigg?

Öppet Campus idag och utbildningar har presenterats under hela dagen. Finalen blev en debatt mellan 6 partier, d v s 6 debattörer och dryga dubbelt så många i publiken. Lite trist. Där satt 6 politiker och beskrev hur viktigt det är att höja utbildningsnivån samtidigt som inte särskilt många var intresserade av att höra. Kanske var det inte så mycket nytt som sas, samtliga partier i Norrtälje verkar överens om att de vill se fler som utbildar sig på högre nivå i kommunen. Samtliga partier vill också locka kunskapsintensiva företag till kommunen och en fråga i debatten rörde om Campus AB främst skulle arbeta för att få hit utbildningar som lockar nya företag till kommunen eller för att tillgodose de utbildningsbehov som finns hos befintliga företag. Jag kan inte påstå att någon riktigt kunde svara på den frågan och jag kan också tycka att den var intressant för verksamma inom Campus AB, men för medborgare som funderar kring utbildningar var den knappast särskilt givande.

Samtliga partier nämnde också den traditionellt låga utbildningsnivån i kommunen. Själv tycker jag väl lite att detta har blivit en tradition i sig, att luta sig bak på de låga utbildningssiffrorna och skylla dem på gammal hävd, det blir en ursäkt för att läget ser ut som det gör och att det är riktigt riktigt SVÅRT att göra någonting åt. Vad det handlar om, menar jag, är att göra nya roller och positioner möjliga att identifiera sig med för våra unga medborgare. Känner vi inte till hur vi kan nå en position och inte känner någon som innehar den, våra föräldrar är hantverkare (som verkar vara det populäraste jobbet i Roslagen enligt politiker) och har inte heller en aning så de kan inte pusha och stötta oss, då blir advokat eller mikrobiolog inte arbeten vi identifierar oss med och strävar efter att få. Barn och unga måste redan från början få träffa vuxna med akademisk examen som visar på intressanta arbeten som kan bli möjliga att läsa sig till. Detta kan bl a ske genom verksamhet som den som finns för barn på Erkenlaboratoriet. Norrtälje har nu också tillgång till ett Resurscentrum för vatten som kan verka innovativt och visa på nya karriärvägar.

I vänsterpartiet ser vi väldigt positivt på att Tiohundra AB nu kommer att få ett antal akademiska vårdcentraler. Det kommer att möjliggöra rekrytering av personal, vidareutbildning av befintlig personal samt forskningstillfällen och utveckling av vården. I Vänsterpartiet har vi föreslagit att någonting liknande införs inom skola/barnomsorg, t ex akademisk förskola med plats för studenter och forskning. Vi föreslår detta i norra kommundelen och tror att detta kan leda både till att skapa attraktiva arbetsplatser och utgöra en stabilare grund för att en enhet med små skolor ska kunna utvecklas i stället för att avvecklas. Detta kan på så sätt också öka inflyttningen av såväl barnfamiljer som högutbildade.

Satsningarna måste handla både om att våra nuvarande medborgare får möjlighet att utvecklas och ges verktyg att kunna påverka sina egna liv samt om att få nya människor med helt annan hävd och tradition att flytta hit. Det är egentligen inte långt att åka till Stockholm eller Uppsala för att utbilda sig, vilken annan stad har egentligen ett sånt drömläge i utbildningsperspektiv? Men ibland kan resan vara hindret och då är det viktigt att kunna erbjuda flexibla möjligheter till studier på hemmaplan. Alla studenter är olika och har olika erfarenheter från tidigare studier med sig. En del är unga och lite vilsna, andra är väl vuxna och vet precis vad de vill. En del kanske har familj som ska fungera ihop med studier, en del måste arbeta samtidigt för sin försörjning medan andra kanske fortfarande bor kvar hos föräldrarna och inte har någon hyra att betala. 

Boendegaranti är ett starkt kort, med attraktiva utbildningar kan vi locka unga att flytta till vår kommun och blir utbildningstiden god, kanske de blir kvar. Genom att erbjuda praktikplatser i kommunen kan studenterna också skaffa sig kontakter och kanske arbeten efter avslutade studier. Vänsterpartiet vill stärka studiemöjligheterna i norra kommunen, bl a genom inrättande av akademiska arbetsplatser inom skola/barnomsorg, men också genom att låta RB utreda en ny satsning på studentbostäder för studerande i Uppsala.

De sektorer som vi ser kommer att drabbas av rekryteringsproblem i framtiden är vård/omsorg och skola/barnomsorg. I Vänsterpartiet tycker vi att vi därför redan nu ska satsa extra på att höja kvaliteten inom dessa områden. Norrtälje ska ha den bästa vården och omsorgen i landet. Vi har en hög andel äldre medborgare och vi har ett unikt projekt, Tiohundra, som gör att vi kan arbeta annorlunda och förbättra och utveckla kvaliteten inom vård och omsorg. Vänsterpartiet har länge sagt att Tiohundraarbetet bör göras till ett flaggskepp för kommunen. De akademiska vårdcentralerna känns som ett gott steg i rätt riktning. Ett andra steg kanske kan vara att se till att våra sjuksköterskor får lika mycket i lönekuvertet som sjuksköterskor i övriga länet. Permanenta Tiohundraprojektet och ge det förutsättningar för att anställa kompetent personal.

Inrätta åtminstone en akademisk enhet inom skola/barnomsorg i norra delen av kommunen och se till att vardagsnära forskning och studentledd verksamhet lockar kompetenta handledare och skapar goda relationer med universitet och högskolor. Höj lärarlönerna och förskollärarlönerna och se till att skapa fasta heltider inom såväl barnomsorg som vård och omsorgsarbeten.

Att vara kvalitetsledande i riket, att utveckla unika samarbetsprojekt, bedriva forskning i vardagsarbetet och arbeta i något överdimensionerade arbetslag kommer att vara attraktivt och vara någonting att konkurrera med. Annars kommer vi att få kämpa för varje rekrytering av rätt kompetens.

tisdag 18 mars 2014

Tvärfackligt frukostmöte med politiker

I morse var vi politiker inbjudna till ett tvärfackligt frukostmöte. Det var representanter från Kommunal, Vision, Vårdförbundet och Lärarförbundet som bjöd på kaffe, yoghurt och smörgås samtidigt som de ville att de olika partierna förklarade sin syn på främst två områdens utveckling; Tiohundarsamarbetet och Skola/förskola/fritids. Partierna var representerade med två från Moderaterna, två från Socialdemokraterna, två från Miljöpartiet, en folkpartist, en centerpartist, en kristdemokrat och två Vänsterpartister, undertecknad och Christina Hamnö som representerar partiet i barn och skolnämnden samt i utbildningsnämnden.

Vi började med att diskutera framtiden för projektet Tiohundra. Miljöpartiets representant Bengt Annebäck var väldigt oroad över personalens situation och att detta inte diskuterades på politisk nivå utan ansvaret för detta ligger på varje utförare. Han vittnade, efter mångårig tjänst på stressrehab, att många av de som kommer dit är kvinnor som arbetar inom hemtjänst, äldreomsorg och förskola.

Som vänsterpartist kan jag bara instämma i Bengts oro. Norrtälje kommun är en kommun med extremt stor andel äldre och om inte arbetssituationen för de som tar hand om den förbättras kommer vi att stå inför stora rekryteringsproblem. När nu lönerna ligger några snäpp under stockholmsnivå måste vi kanske kunna locka människor att arbeta hos oss genom att erbjuda goda arbetsförhållanden?

Moderaterna, som representerades av kommunalrådet Kjell Jansson och sjukvård och omsorgsnämndens ordförande Erik Langby, ville lyfta det positiva i verksamheten och blev lite putt på att höra om saker som fungerar mindre bra. Det verkade som att de gärna ville tro att genom de tillskott av pengar (som fattats under många år) som nu kommer så kommer allt att vara frid och fröjd i organisationen igen. Både Folkpartiets Hans Andersson och Centerpartiets Berit Jansson lyfte valfriheten för medborgaren som en viktig faktor i det framtida arbetet. Berit fortsatte med att klargöra att det var fackets uppgift att marknadsföra yrken inom vården som attraktiva och att det inte gynnade verksamheten att de lyfte upp det som fungerade dåligt. Här hettade det till en stund, men det är kanske inte så konstigt då Berit representerar ett parti vars ungdomsförbund för ett antal år sen propagerade parollen: Fuck Facket Forever.

För Kristdemokraternas UllaBritt Pettersson var det viktigt att privata entreprenörer kunde konkurrera på samma villkor som Tiohundrabolaget, vilket känns väldigt fjärran då de styrs helt olika och har helt olika förutsättningar. Landstingets regler styr mycket av det som sker i Tiohundra AB, t ex upphandling. Dessutom ansvarar Tiohundra AB för en akutmottagning, vilket inget av de privata hemtjänst eller primärvårdsföretagen gör.

I Vänsterpartiet kan vi bara beklaga att projektet fortfarande är ett projekt, och dessutom ett projekt som under de senaste åren vanskötts så en kan undra vad i själva projektet består. Verksamheterna struktureras nu på samma vis som alla verksamheter under Stockholms läns landsting och vårdval efter vårdval splittrar den modell som skulle bygga på samarbete - ej konkurrens. Som tur är existerar de positiva sidor som flera partier benämner, så det finns en god grund att åter vända Tiohundraskutan och utveckla den som en tydlig, alternativ modell, något som också hade varit helt möjligt att göra inom projektet.

Flera partier, bl a Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna säger att de vill permanenta projektet Tiohundra, men vad är det som de vill permanenta? Det räcker inte med att bara försöka göra presumtiva väljare nöjda och säga att vi vill permanenta projektet. Betyder det att bevara sjukhuset som akutsjukhus? Betyder det att behålla nämnden med representanter från kommun och landsting? Eller vad betyder det? Om du undrar över detta, fråga dina politiker vad de vill permanenta då du träffar dem.

I Vänsterpartiet vill vi permanenta tanken på samarbete i enlighet med ursprungsprojektet, tänka utanför stuprören, prova nytt och kanske kunna lösa de problem som alltfler kommuner i Sverige står inför med en allt större andel äldre invånare. Äldre, psykiskt funktionshindrade, barn och familjer är de som tjänar mest på ett mer ingående samarbete där vi inte ser till vem som har det ekonomiska ansvaret för våra gemensamma invånare. Visst kan det finnas flera olika utförare, men de ska finnas där med medborgaren i fokus, det får inte vara företagens förutsättningar som styr verksamheten och organisationen. Vi ska använda oss av medborgardialoger och av Tiohundrabarometern som har funnits med sedan projektets start 2006. Runt 2010 kunde vi i Tiohundrabarometern utläsa att väldigt många var nöjda med vården och med projektet. De siffrorna har nu rasat och i senaste barometern uppgav 64% av kommunens befolkning att de inte vill ha fler vårdföretag i kommunen.

Ska vi kunna utveckla vården och tiohundramodellen behöver vi ta till oss de tre (!) vetenskapliga utvärderingar som gjorts, men också det som framkommer i Tiohundrabarometern. Vi måste våga titta på det som fungerar sämre för att kunna göra  någonting åt det och utvecklas. Idag har t ex Tiohundra AB 1000 timvikarier. Enligt de fackliga representanterna anställer många av de privata vårdföretagen aldrig på heltid och praxis inom Tiohundra AB inom äldreomsorgen ligger på 75%. Det är inte rätt sätt att locka fler till vårdyrken. Enligt en nationell undersökning som Kommunal gjort vill 76% av alla unga ha en fast anställning (kommunalrådets uppfattning är en annan: unga idag är inte som när vi var unga, de vill inte ha ett jobb, de vill jobba lite, resa, jobba nånannanstans osv). De fackliga representanterna påpekar också att det i kommunen finns dåligt med utbildningsplatser för vuxna som vill utbilda sig inom vårdyrken. Ett lyft för detta hoppas vi i Vänsterpartiet att de fem akademiska vårdcentralerna inom Tiohundra AB kommer att utgöra.

Fråga nummer två som fanns på dagordningen denna morgon var situationen på kommunens skolor, fritids och förskolor. Nu fick Vänsterpartiet börja och Christina Hamnö berättade om hur vi behöver ge lärare och skolpersonal ett större förtroende. "De är kompetenta och behöver inte kontrolleras hela tiden", menade Kia. Hon ville också lyfta frågan om att vara två lärare i varje klass, att kunna dela gruppen och att kunna ge varandra feedback. Kia berättade också om sitt besök på fritids i Hallstavik och hur personalen upplevde arbetet enligt Lgr-11 som ett lyft samtidigt som de fortfarande tyckte att barngrupperna var för stora och vuxna för få. De saknade möjlighet att erbjuda en god verksamhet för barn mellan 10-12 år och det är något som vi i Vänsterpartiet vill möjliggöra. Vi har tidigare motionerat om detta i kommunfullmäktige. Vi har också motionerat om ett tak för barngrupperna i förskolan på 15 barn. Vi menar givetvis att det ska kunna finnas flexibilitet, men då ska pedagogerna kunna argumentera för varför de tycker att det är okej med en större barngrupp t ex 17 barn under en viss period. Många av de som kom in efter oss i presentationen tyckte att det var löjligt att sätta siffror för hur stora barngrupperna skulle vara och menade att det kan professionen avgöra, medan jag ville ge en bild av hur detta ser ut i verkligheten: färre barn i barngruppen innebär färre vuxentimmar och då 25% (åtminstone på min arbetsplats) inte har fasta tjänster, riskerar sådana val att människor blir arbetslösa. Vem vill göra sin kollega arbetslös? Trots att många på min arbetsplats vill se mindre barngrupper upplever jag att de i stället blir större, vilket inte är så konstigt då lokalkostnaderna ökat så att den ökade barnpengen reellt blir mindre innan den kommer ut i verksamheten. Resursfördelningen var också något som Socialdemokraterna tog upp.

Lite grand fastnade diskussionen i gruppstorlekar, men vi kom också in på lönerna, som i Norrtälje kommun ligger några tusenlappar under övriga Stockholms län. Inom tio år kommer 1/3 av alla lärare i kommunen att gå i pension och vi kommer att stå inför ett stort rekryteringsproblem, menade Anett Hallsten från Lärarförbundet. Nu satsas det en del på att höja lönen för vissa grupper, men i övriga länet satsas det ännu mer så vi kommer ändå efter.

Centerpartiets Berit Jansson, vice kommunalråd och ansvarig för de mjuka frågorna i kommunen, är känd för att tidigare stolt ha hävdat att hon trots fem egna barn aldrig varit på ett "dagis" samt uppfattningen att förskola med eget kök innebär att det går att göra trolldeg med barnen, stampade återigen in  på ett område som hon inte alls behärskar. Fritids för 10-12-åringar jämförde hon med att vårda ihjäl barnen, som hon ser som institutionerade sedan ett års ålder. "De behöver få bli vuxna och en tioåring kan mycket väl gå hem och vika strumpor", hävdade vice kommunalrådet med ansvar för mjuka frågor. Hon visste hon för hon har som sagt fem egna barn och sen ett antal barnbarn på det. Även kommunalrådet med ansvar för hårda frågor, Kjell Jansson (M), vittnade om att han curlat sin son och att det kanske inte var nyttigt för barnet, men nu bygger han ju ett nytt badhus där barnen kan hänga på fritiden.

Folkpartiet och Socialdemokraterna var rörande överens om att det krävs en bred samsyn kring skolfrågan i kommunen och båda gav sken av att förstå att det krävs resurser för att göra de förbättringar som behövs. Moderaten Langby ville dock klargöra att för att kunna rekrytera personal till kommunen krävs att kommunen går från en högskattekommun till en normalskattekommun. Men det är ju ett problem mellan de borgerliga partierna. Andersson (Fp) imponerade också genom att verka ha tagit till sig någorlunda modern forskning om hur viktig leken är för barns utveckling och lärande. alltid imponerande då politiker ibland har ögon och öron och inte bara en bred käft. Kan inte någon nu bara bjuda ut vice kommunalrådet, med ansvar för kommunens mjuka frågor, till en förskola och visa vad som sker där? Min uppmaning är dock till alla kompetenta anställda som arbetar med barn och ungdomar i vår kommun, om ni inte känner er bekväma med att betraktas som nannys, rösta inte fram ett ansvarigt kommunalråd som aldrig varit på en förskola!

fredag 14 mars 2014

Många barn i förskolan kräver hög kvalitet på verksamheten

Skolverket meddelar i en rapport att nästan 490 000 barn nu är inskrivna i förskolan, en ökning med 7000 barn sedan förra året. Det betyder att 85% av alla barn mellan 1-5 år är inskrivna i förskolan och 95% av barnen i åldersspannet 3-5 år. Detta ställer höga krav på en god kvalitet i verksamheten eftersom det blir det första steget i utbildningsväsendet för så gott som alla barn i Sverige. Det ställer också höga krav på en jämn kvalitet som ger barnen likvärdiga förutsättningar inför skolstarten. Skolverket rapporterar dock regionala skillnader där barngrupperna är störst i förortskommuner, varuproducerande kommuner och kommuner i tättbebyggda regioner. Mindre barngrupper återfinns i turism och besöksnäringskommuner.

Det kan vara lite svårt att avgöra vilken av dessa typer av kommuner Norrtälje kommun räknas som. Samtidigt som vi lanserar oss som handelsstad och har en stor fritidsbefolkning (turism/besöksnäring), så ligger vi också i en tättbefolkad region och ses ibland som en avlägsen förort till Stockholm. Hur som helst  har, enligt skolverkets siffror barngruppsstorlekarna inte ökat utan ligger på runt 17 barn/barngrupp. Vuxentätheten ligger också still på 5,3 barn per vuxen. Enligt tidigare rekommendationer från Skolverket har ett maxtak på 15 barn per barngrupp varit önskvärt, med möjlighet till än mindre grupper för yngre barn, barn i behov av särskilt stöd eller barngrupper med många olika modersmål representerade. Om de rekommendationerna (som plockades bort för något halvår sedan) skulle gälla skulle vi ju också vilja se en snittsiffra på 13 barn/barngrupp. I Vänsterpartiet, Norrtälje, anser vi att barngrupper inte bör vara större än 15 barn, lite flexibelt, men 17 barn ska inte vara snitt då vi vet att många grupper t ex på landsbygden är betydligt mindre.

Förskolan har en nyligen reviderad läroplan som ställer ganska så stora krav på verksamheten, hur den ska följa varje barns utveckling och ta vara på varje barns förmågor samt anpassas efter barnens behov och intressen. Forskning visar att barn som gått i en förskola med hög kvalitet klarar av skolan bättre än barn som inte gått i förskola. Samma forskning visar att barn som gått i en förskola av lägre kvalitet klarar skolan sämre än barn som inte gått i förskola. Med en situation där 95% av barnen under en tid av sin yngre uppväxt är inskrivna i förskolan är det mycket viktigt att alla förskolor håller en hög kvalitet. Likvärdigheten i den svenska skolan har, enligt PISArapporten, stadigt försämrats och det blir inte bättre av att barnen inte ges likvärdiga förutsättningar då de börjar skolan.

Skolverket konstaterar att 56% av de anställda i kommunala förskolor har förskollärarutbildning medan endast 41% av de anställda i friförskolorna har det. Det är dessutom en siffra som sjunkit. Det sägs att det är brist på förskollärare och samtidigt kräver förskollärarna - med rätta - högre lön. Vissa fristående förskolor betalar högre löner än kommunerna, andra betalar lägre. Norrtälje kommun satsar extra för att höja lönerna till förskollärare för att komma närmare de löner som erbjuds närmare Stockholm. Denna satsning gäller dock inte de som inte har en tillsvidareanställning. För att få en tillsvidareanställning måste du först och främst ha din legitimation, som du kan få då du skickar in intyg efter fullgjort introduktionsår (som beräknas på antal arbetade timmar, så arbetar du deltid tar det längre tid än ett år). Introduktionsåret får du sedan inte tillgodoräkna dig som anställningstid på din arbetsplats och som grund för LAS, vilket hade gjort att du automatiskt konverterades till tillsvidareanställning efter två år. Så, i Norrtälje kommun är det fullt möjligt att  som utbildad förskollärare arbeta deltid på visstidsanställning och lägre löneutveckling i flera år trots att det sägs att det är ett bristyrke och trots att det sägs att det satsas.

Andelen anställda män är fortsatt låg, dock något högre i de fristående förskolorna. Detta kan vara en följd av att de inte i lika hög utsträckning kräver förskollärarutbildning. Det är viktigt att fler män anställs i förskolan, gärna då också med förskollärarexamen. Vänsterpartiet, Norrtälje har lagt en motion om att locka fler till förskollärarutbildningen, även män. Vi vill också att kommunens förskolor aktivt ska försöka rekrytera män då de stora pensionsavgångarna kommer att orsaka ett stort behov av nya förskollärare i kommunen.

torsdag 13 mars 2014

Hur många timmar måste Rut städa för att själv kunna utnyttja Rut?

Enligt Dagens ETC så tjänar en städare i privat sektor 16800 kronor i månaden efter skatt. Ett månadsabonnemang hos Hemfrid som innehåller 8 timmars städning i hemmet kostar 2000 kronor efter subventionering. Det innebär 13 % av de pengar städaren får ut efter skatt eller motsvarar 19 arbetstimmar, d v s nästan en halv veckas arbete för två timmars städning i veckan.

En lärare med 20 000 i månaden efter skatt måste arbeta 14 timmar för samma städtjänst och ett vårdbiträde med en heltidslön på 18500 efter skatt måste arbeta 16 timmar. Det innebär 2 timmars arbete för varje timme städhjälp eller över 10% av en heltidslön. Det är dock många vårdbiträden som bara kan drömma om att arbeta heltid och få ut 18500 i månaden. Snittlönen för ett vårdbiträde ligger på 125 kronor i timmen och städtjänsten hos Hemfrid kostar 230 kronor i timmen efter subventionering, så det verkar inte vara en särskilt lönsam lösning på det s k livspusslet. Kanske blir det billigare att gå ner i tid på jobbet och gå hem och städa själv?

Hemfrids VD som har en årslön på 1,2 miljoner behöver bara jobba 5 timmar för att slippa städa hemma i en månad.

De som förespråkar rutavdrag brukar ofta visa på siffror att avdraget utnyttjas mer och mer i hela landet, inte bara i Danderyd och på Östermalm även om det fortfarande är där de flesta avdragen görs. De brukar också peka på gamla och sjuka människor som inte får tillräcklig hjälp från hemtjänsten och därför vill köpa till extratjänster, ska de inte få det då? Rutavdraget beskrivs som en frigörelse för kvinnor på flera olika sätt; kvinnor kan nu jobba mer eftersom de inte behöver städa hemma och inte heller ha dåligt samvete för att de inte har städat eller för att de inte hinner läsa läxorna med sina barn. De som städar andras hem är också i väldigt hög grad kvinnor, därför beskrivs avdraget som ett öppnande av möjligheter för kvinnor att göra karriär. Detta gäller i många argumentationer främst kvinnor med utländsk bakgrund.

Jag tror att de som använder sig av rutavdrag idag är personer som i de allra flesta fall skulle ha råd att betala dessa tjänster ändå. Det är min övertygelse att skattepengar inte ska gå till att göra Hemfrids VD löjligt rik medan nedskärningar görs i den biståndsbedömda hemtjänsten. De som har råd anlitar extra hjälp och betalar med skattesubvention för detta. De som inte har råd får en sämre hemtjänst och i många fall, om det finns kvinnliga släktingar, så faller ansvaret för den äldres väl och ve tillbaka på t ex en syster, en dotter, en maka. Det ger ett orättvist samhälle som inte gynnar kvinnor. I stället placeras kvinnor i arbetarklass och kvinnor med sämre förutsättningar i en situation där de själva tvingas att obetalt ta hand om sina sjuka och/eller gamla nära och kära.

Jämför inte Rut med Rot, outbildade människor kan inte dra el eller vatten i sitt hem, det behövs professionell hjälp. De som själva kan städa sitt hem ska göra det eller betala fullt pris för att få någon annan som gör det. Skattepengar ska subventionera städning och hjälp i hemmet till de som inte själva klarar av det till följd av sjukdom eller ålder.

onsdag 12 mars 2014

Menar Norrtälje kommun att vänthallar spelat ut sin roll?

I det gamla stationshuset i Norrtälje som uppfördes 1885 i och med att järnvägen kom till staden fanns det flera väntrum; ett lite mindre för första och andraklassresenärer och ett lite större för tredjeklassresenärer. Det fanns också ett förvaringsrum för resgods, en expedition samt en rejält tilltagen vestibul. En damtoalett fanns i själva stationshuset och sedan fanns ett speciellt litet hus med ännu en damtoalett och ett flertal herrtoaletter som låg i närheten av stationshuset. Jag har inte faktauppgifter på hur det såg ut i Rimbo, men förmodligen fanns det en liknande inrättning, om inte större, eftersom Rimbo var en mycket mer central knutpunkt för järnvägen. Från Rimbo kunde du åka till Uppsala, Hallstavik, Norrtälje och Stockholm.

Idag verkar vänthallar ha spelat ut sin roll om vi ska lyssna till tjänstemän på Norrtälje kommun. Vänthallar har, liksom telefonkiosker en gång, blivit en uppmaning till brott. Vänthallar är otrygga och lockar till sig fel klientel och därför bör de avskaffas, likt telefonkioskerna en gång gjorde för att undvika att bli sönderslagna. Då det fanns en vänthall vid Rimbo busstation användes den inte av bussresenärer, menar Helen Lott, gatu- och parkchef i Norrtälje kommun, utan av personer som inte väntade på bussen som skapade en otrygg och otrevlig stämning. Det finns liknande problem vid vänthallen i Norrtälje, säger hon.

Själv tycker jag att det är en märklig syn på problem att låta de som förstör för andra bestämma att det inte ska få finnas en varm och trygg plats för de som väntar på bussen. Det är väl inte vänthallen som sådan som är problemet; problemet måste vara de som kommer dit i andra syften än att vänta på bussen. Varför kan en vänthall inte vara en trygg och trevlig plats? Hur var det 1885? Hur tänkte de då då de byggde så mycket utrymme för de som valde att resa med tågen? 

Idag förväntas vi åka våra egna bilar och ha våra egna mobiltelefoner. De flesta telefonkioskerna är borta för länge sedan och vänthallar ska ersättas med rymdfarkostliknande toalettinstallationer som kostar pengar för kvinnor, men inte för män, att besöka. Biljettsystemen för kollektivtrafiken krånglas till så att endast dagligpendlare förstår hur det går till att köpa biljetter. Dessutom är det dyrt att åka kollektivt.

De tankar som den politiska majoriteten i Norrtälje har för vänthallen i Norrtälje stad är väl att hela det relativt nya huset, byggt i gammal stil, ska rivas och hela busstationen ska överdäckas för att kunna bebyggas med trevåningslimpor. Jag förstår ärligt talat inte hur det resoneras om en tror att detta ska leda till en tryggare kollektivresemiljö för resenärerna. Hela området runt bussarna kommer ju då att hamna utanför dagsljus och vad som händer där under blir det dåligt med insyn i. Bara att gå under en vägviadukt tycker ju många är otäckt och det är också platser som lockar till sig urinerande män och klottrare. Inte kan en sådan miljö kallas för en välkomnande Roslagens famn?

Vill vi att människor ska åka mer kollektivt eller inser vi åtminstone att det snart kommer att bli en nödvändighet till följd av den klimatpåverkan vårt ohämmade bilresande har? Det är oerhört lätt att idag välja bilen då kollektivtrafiken är dyr, krånglig och på många ställen outbyggd. Ska vi dessutom behöva stå utomhus i alla väder och vänta på våra bussar och tåg? Om jag minns rätt finns ingen vänthall i Hallstavik heller sedan den brann ned för ett antal år sedan. 

Det är mest ungdomar och kvinnor som reser kollektivt medan män gärna tar sin bil, helt utan medpassagerare också. Är det kanske därför en bra kollektivtrafik och trevliga, trygga resemiljöer är så lågt prioriterat? 

I Vänsterpartiet vill vi bygga ut en trygg och säker kollektivtrafik som kan fungera som ett gott alternativ till bilen, det bästa alternativet faktiskt. Då måste vi också göra den billigare, på sikt helst gratis. Vi kallar det klimattaxa.

måndag 10 mars 2014

Det finns inga slöa knivar på Norrtälje sjukhus!

Idag skriver Norrtelje tidning åter om oroliga cancerpatienter i Norrtälje kommun. Artikeln idag handlar främst om stängningen av bröstcancermottagningen vid Danderyds sjukhus, som jag också bloggat om tidigare. Beslutet är att bröstmottagningen vid Danderyds sjukhus ska stängas under 2016 och patienterna från Norrtälje kommun kommer då att få åka till St Görans sjukhus för att få en likvärdig (inte bättre) vård. Dock krävs att St Göran innan detta hinner bygga ut med vårdplatser och onkologi samt anställa personal för att kunna ta emot de 200-400 patienter som behandlas vid Danderyds bröstmottagning varje år. Detta handlar inte om att, som Erik Langby (M) i artikeln hävdar, att byta ut slöa kirurgknivar mot skarpa. Det handlar om att kvinnorna kommer att få en lika god vård fast med längre resväg. Det är inte lika lätt att motivera och därför har jag också ifrågasatt varför det är så bråttom med den här flytten av bröstcancervården. Varför inte vänta tills nya KS står färdigt 2018 och se vilken kapacitet som finns och vilken  kapacitet som behövs? Bröstcancer är en sjukdom som ständigt ökar och enligt rubriken för artikeln där Langby svarar på frågor om cancervården så menar Moderaterna att vården ska komma till folk. Han missade en grej där bara; allt folk bor inte i centrala Stockholm. För att få vården att komma till folk krävs en tankegenomgång till vad beträffar strukturplanen för cancervård i Stockholms län.

I reportaget blandas lite grand äpplen och päron dessutom. Erik Langby (M) verkar helt och hållet tala om statusen vid Norrtälje sjukhus, trots att bröstcancerfrågan handlar om en flytt från Danderyds sjukhus, dit Norrtäljeborna idag är hänvisade. Det är troligtvis på Norrtälje sjukhus han menar att knivarna är slöa, vilket är en grov felsägning från en person i Langbys ställning (ordförande för sjukvård och omsorgsnämnden i Norrtälje). Om vi tittar på siffror på det viset att vi räknar hur många operationer som utförs på Norrtälje sjukhus per år (och nu pratar jag om mag/tarmcanceroperationer eftersom det var det som var på tapeten när det gällde Norrtälje sjukhus och centraliseringen av cancervården) och då ser att det är färre operationer än vad som utförs vid t ex Danderyds sjukhus, så betyder det inte likhetstecken med att knivarna är slöare i Norrtälje. På Norrtälje sjukhus arbetar också färre kirurger än på Danderyds sjukhus och det kan mycket väl vara så att varje enskild kirurg i Norrtälje utför fler operationer än varje enskild kirurg på Danderyds sjukhus. Med detta vill jag hävda att det inte finns några slöa kirurgknivar på Norrtälje sjukhus. Vad beträffar kvaliteten på mag/tarmcancerkirurgi finns statistik som visar att den vid Norrtälje sjukhus är mycket hög.

Langby (M) menar också  Norrtälje sjukhus kommer  bedriva cancervård även i framtiden. Det är ett spännande uttalande eftersom det inte går att utläsa ur Framtidsplanen. I Framtidsplanen läser vi att ingen cancervård i framtiden kommer att bedrivas vid Norrtälje och Södertälje sjukhus. Men kanske har den styrande alliansen tillgång till annan information än vi som bara läser handlingarna? Min åsikt är att patienter och medborgare har all anledning att fortsätta vara oroliga och ta varje tillfälle i akt att ställa styrande politiker till svars, visa konsekvenserna för dem konkret för en del verkar ha väldigt svårt att sätta sig in i andras situation.

måndag 3 mars 2014

Vad vill du ska bli ett naturligt inslag i vardagen för dina barn?

Det har bara förflutit ett par år sedan de rumänska tiggarna började inta våra gator, ja, t o m i vår lilla idylliska småstad finns de i flertal. Det går inte längre att åka tunnelbana utan att någon kommer fram och ber om pengar, ber dig läsa en liten lapp om de fattiga barnen som ska försörjas genom tiggeri. Till en början blev vi chockade och kände avsky, ska detta behöva ske i vårt rika land? Måste vi se fattiga människor som tigger om pengar varje gång vi själva ska köpa mat eller kläder? Måste vi känna skulden varje gång vi köper onödiga leksaker eller godis till våra barn när någon sitter där och vi vet att hon kanske har sina barn hundratals mil härifrån, att hon sitter här för deras skull, för att hon hoppas att vi ska ge henne mer pengar än vad hon kan få ihop i landet där barnen bor, vi som är rika, vi som har pengar.

Ja först blev vi chockade. Sedan blev vi arga. Det får inte vara så här. Samtidigt blev vi frustrerade, på något sätt hade vi kanske för länge sedan accepterat att det fanns missbrukare som tiggde, åtminstone i storstäderna, och då kunde vi intala oss själva att pengarna ändå bara skulle gå till droger så det var lika bra att inte ge dem något. ALDRIG, ALDRIG ge något till en som tigger, då blir det bara värre. Det har en ju fått lära sig. I stället ska en organisera sig och förändra samhället. Men hur lång tid tar det?

Mina barn har redan vant sig vid de rumänska tiggarna som sitter utanför vår matbutik och på flera ställen nere på stan. De har redan, precis som vi vuxna, lärt sig att gå förbi dem. Ibland svarar vi när de säger hej, men för det mesta tittar vi förbi dem, vill inte möta deras ögon, känner skulden.

Idag när jag var i Uppsala, där det också finns många som sitter och tigger längs min väg från bussen till universitetet, ser jag en ung man med Downs syndrom komma gående i motsatt riktning. "ursäkta, ursäkta", säger han och försöker få kontakt med någon av de förbipasserande. Jag blir chockad när jag ser hur alla han möter sätter näsan i vädret och går vidare, låtsas inte höra honom, inte se honom, trots att han har gul reflexväst på sig. När han kommer fram till mig så stannar jag givetvis. Han visar mig en liten lapp som det står 39 kr på. Han säger att han ska köpa en Ipod, de  kostar bara 39 kr, har jag några pengar han kan få? Chockad skakar jag på huvudet och går vidare. "Det gör inget, det är lugnt", upprepar han flera gånger när jag går. Nej, det är inte lugnt, tänker jag. Och jag klandrar mig själv för att ha vant mig med att missbrukare och rumäner tigger på gatorna, att jag har vant mig så att jag inte längre orkar bli upprörd varje gång jag går förbi dem. Nu kom en helt annan människa fram till mig och tiggde och jag blev genast väldigt upprörd. I min värld ska den här människan ha en stödperson i ett eget, eller i ett gruppboende, som ser till att det finns 39 kronor till en Ipod om det är det han vill ha. Den här personen ska inte gå runt på gatorna och tigga. Tydligt var ju att det inte var första gången det inträffade eftersom alla andra människor på gatan verkade veta exakt vad det handlade om och därför ignorerade honom utan att han fått framföra sitt önskemål.

Nej, jag vill inte vara med om ett samhälle där människor som skulle kunna ha det bra i vårt rika samhälle i stället blir tvungna att skaffa sig en lågstatusidentitet som tiggare på våra gator och att detta för mina barn blir ett naturligt inslag i vardagen som de lär sig att ignorera. Nu är det dags att vi röstar bort de blåsvarta dunsterna från riksdag, landsting, regioner och kommuner runt om och skapar ett varmare Sverige där varje människa ses som en tillgång.