En inte helt okontroversiell vecka

En skulle kunna säga att det har varit en händelserik vecka. Även om ingenting egentligen var oväntat. En skulle kanske egentligen kunna säga att det har varit en vecka som har varit ganska jobbig, och det har också kunnat gå att förutse. Om jag utgår från mig själv borde jag haft både ångest och olustkänslor som liksom tagit över av en sån här vecka, både innan, under och efter.


Men jag tycker att jag hanterat det rätt bra. Jag försöker vara konstruktiv när det gäller olust.


Veckan började med skolavslutning. Inte min grej, men jag gick dit. På något sätt kunde jag bjuda på det för jag hade klarat av en hel del jobb på dagen. Var lite nöjd liksom. Mitt bland alla barn och vuxna på skolgården låg en äcklig hundbajs. Verkligen inte min grej. Jag har fobi för hundbajs och i stort sett hela uppträdandet försvann bort i någon slags dimma där jag stod och fabulerade om hur jag och mina barn ramlade i hundbajsen, hur den kladdade in sig och fastnade och aldrig gick att få bort från våra kroppar ordentligt. Men men.. i alla fall glad att sjuorna sjöng om Roslagens famn och inte om "flaskor, glas och fimpar". Jag överlevde i år igen. Barnen var glada och på väg ut i sommarnatten. Jag gick hem och moffade pastasallad och mådde lite bättre.


Dagen efter var det dags för kommunstyrelse. Och det var ju inte heller oväntat att det kommunala styret med Socialdemokrater, Miljöpartister och Centerpartister skulle komma överens med Moderaterna om den nya skolstrukturplanen utan att ens lyssna på det alternativ som de kära kamraterna i Vänsterpartiet diskuterat fram under många långa sittningar. Vi valde att lägga ett alternativt förslag till skillnad från andra partier som inte gillade strukturförslaget, men bara yrkade avslag. Det finns många välgrundade tankar i vårt förslag och några av dem skulle också gå att kombinera med det strukturförslag som Styret och Moderaterna lagt, det skulle kunna fungera som en förbättring och komplettering av det helt enkelt. Vi små partier som var emot strukturförslaget har inga heltidspolitiker, inga politiska sekreterare, inga tjänstemän och dessutom saknar vi insyn i de flesta beredande organ. Vi saknar verkligen en hel del för att kunna lägga fram våra förslag så att de blir lyssnade på och har möjlighet att gå igenom, för ibland, finns det faktiskt en majoritet för dem även i de politiska församlingarna. Ibland tröttnar man på sitt eget gnatande om samma förslag hela tiden, men vi kommer inte att ge upp. Beslutet om skolstrukturen är ännu inte fattat. Det ska upp i fullmäktige (långfullmäktige) den 20/6 och var, om inte i kommunens högsta beslutande organ, ska ett så viktigt beslut fattas? Även då beslutet är fattat kommer vi att fortsätta att arbeta för att inlemma de idéer och tankar vi har. I en ideal kommun är det tydligt och enkelt att utöva inflytande och att källsortera. Vi har väl en bit kvar.


Hemma sent. Utan middag. Fortsätter nästa dag till landstingskansliet. Här är allt upp och ned nu för tiden. Kamrater med goda idéer och skickligt arbete för en vinnande politik har problem på någon slags grundläggande nivå. Det är budget nästa vecka och stämningen är spänd. Men det beror inte på att Alliansen vill höja SL-taxan eller att de vill utöka vårdvalen. Vi våndas inte över att vården blir alltmer ojämlik, att förlossningsvården är i kris eller att bussarna inte längre trafikerar vår landsbygd (jo, det gör vi). Men mest av allt verkar vi fundera på om vi gillar våra kamrater och på vad vi ska säga till pressen imorgon. Hur hamnade jag centralt i denna soppa? Tjafselitjafs är ju liksom en grej som jag är nästan lika allergisk mot som hundbajs. Jag vill inte att det ska kleta fast i mig och inte gå att få bort ens med rotborste och galltvål. Vad gör jag då mitt i?


Överlevde, kom hem sent. Hämtade dotter på skolavslutningsdisco och fick handla frukost på macken, alla affärer var redan stängda. Dottern somnade sent. Jag hade inte mage att berätta att de ringt från sjukhuset och meddelat en operationstid.


Nästa dag åker jag tidigt till jobbet. Får lite gjort. Alla bugs blir inte lösta, men det känns ändå okej. Lyckades koncentrera mig fast tjafset från gårdagen tydligen gått vidare ut i etern och blivit en nyhet. Telefonen plingar och surrar. Ibland undrar en, suckar, förstår, men ändå inte. Så blir en bara ledsen.


Hade en plan att vara hemma i god tid, att solen skulle skina och jag skulle springa en riktigt härlig långlöpning. Kom ganska sent. Min bil lämnades på verkstaden förra veckan och fler problem än dem jag visste om uppmärksammades och måste åtgärdas. Dyrt kommer det att bli. Har i brist på bil lånat sambons bil, men helt plötsligt börjar den hacka. Han ska köra den till verkstaden, lämna den där och hämta min. Jag lånar mammas bil. Precis när sambon kommer fram till verkstaden brakar bilen ihop. Han har tur. Hjulbultarna är borta. När har detta hänt? Hur länge har vi kört så? Hur kan detta ha hänt? Min bil var inte färdig. Nu har jag mammas bil och han hyrbil. Detta kommer inte att bli billigt, tänker jag och försöker att INTE tänka på att jag också har tandvärk.


Jag handlade, lagade mat, behöll mammas bil lite längre än planerat och hämtade dotter på simning. Vid middagen är jag tvungen att delge henne datum för operation. Det blir en tystlåten middag. Svår fredagsstämning. Det är ett positivt, men jobbigt besked. Det blir ingen löpning. Sambon kommer vid halv tio efter en lång dag med bärgning och annat. Jag tar ett glas vin i stället. Det är ju fredag nu. En jäkligt jobbig vecka är faktiskt över. Nya tag nu, nya strategier. Imorgon tacklar vi världen igen med den stolta punkten på rätt ställe.

Utveckling och struktur

Idag har kommunstyrelsen fattat två beslut rörande skolans framtid i Norrtälje kommun. Det beslut som har varit och kommer att bli mest omtalat är beslutet om skolans struktur, eller egentligen ; beslutet om att stänga ett antal mindre skolor i kommunen. Detta är inte ett beslut där partierna är eniga ens inom sig, men ändå lyckades minoritetsstyret med hjälp av moderaterna klubba igenom förslaget på kvällens långa kommunstyrelsemöte. SD yrkade återremiss, L yrkade avslag och vi i Vänsterpartiet yrkade på vårt eget förslag som bl a innebär att skolor som blir för små eller för stora i första hand får ett seriöst åtgärdsprogram. Vårt förslag skulle också innebära att Björkö Arholma skola inte läggs ned p g a allt för långa resvägar för barnen.
Nästa steg för skolstrukturplanen är kommunfullmäktige. Tyvärr har de stora etablerade partierna ett övertag i taktik, heltidsarvoderade politiker och nära kontakter med tjänstemän. Men vad som kommer att hända, det vet vi inte.

Det andra beslutet som togs angående skolan handlade om skolutveckling.  Här hade alla partier varit överens i barn och skolnämnden, men nu yrkade L avslag. I Vänsterpartiet nöjde vi oss tills vidare med att lägga en protokollsanteckning. Det finns nämligen ett kapitel i utvecklingsplanen som handlar om medarbetarstrategier. I det kapitlet behandlas främst karriärtjänster och möjligheten att premiera särskilt duktiga lärare. Vår protokollsanteckning noterar att det inte står någonting om att ofrivilliga deltidsarbetare ska ha rätt till heltid, ingenting om hur visstidsanställda ska kunna få tillsvidareanställningar. Det står i planen att lärartätheten ska öka, men ingenting om hur vi ska kunna rekrytera dessa duktiga lärare. Finns det andra saker än karriärtjänster som kan vara attraktiva för lärare? Möjlighet att forska, bra kollegor, inflytande över sin arbetssituation, lärarbostad t ex på landet?
Vi bör nog fundera över detta eftersom lärarbristen är stor i hela landet. Flera av de små skolor man nu vill stänga uppges ha haft problem med lärarrekrytering i flera år. Hur ska vi rekrytera duktiga lärare till de skolor vi valt att behålla? Hur ska vi göra dem livskraftiga? Åtgärdsprogram och rekryteringssteategier vore säkert något att luta sig mot. Vänsterpartiet kommer att återkomma i denna fråga.

Första maj 2016 - underlag för tal i Norrtälje

Kamrater, mötesdeltagare

Vi har samlats här idag för att manifestera första maj, arbetarrörelsens dag. Idag är dagen då de röda fanorna ska vaja och solidaritet och gemenskap ska fylla våra hjärtan. Vi lever i ett samhälle där klyftorna ökat, där såväl andelen fattiga som andelen mycket rika har ökat. Det ger inte ett samhälle av solidaritet utan ökar tvärtom konflikter mellan svaga grupper som ställs mot varandra när de offentliga resurserna inte räcker till. Vi behöver en samlad arbetarrörelse mer än någonsin.

Vi lever i ett samhälle där rasism har normaliserats och socialism och feminism betraktas som det extrema. Och mitt i detta har vi svårt att hålla ihop, vi har svårt att se den gemensamma kampen för alla människors frihet och rättvisa.

Vi har en socialdemokratisk statsminister och ett socialdemokratiskt kommunalråd, men har vi en socialistisk politik? Socialdemokraterna har den här mandatperioden tydligt valt att samarbeta med partier som inte självklart delar arbetarrörelsens värderingar, t o m rent borgerliga partier. Andra delar av de personer som skulle kunna tillhöra arbetarrörelsen har i stället förirrat sig ut på högerkanten och engagerat sig i Sverigedemokraterna. De ser orättvisorna, men de riktar inte ilskan mot dem som roffat åt sig på andras bekostnad utan de riktar ilskan mot andra svaga grupper, fr a invandrare och flyktingar.

Allt medan de rika skatteplanerar och flyttar kapitalet utomlands. Allt medan Anna Kindberg Batra kommer undan med att föreslå oanmälda kontrollbesök hos socialbidragstagare. I det samhället lever vi idag och i det samhället behövs en stark och enad arbetarrörelse för att stoppa de rikas skatteflykt och i stället utveckla välfärden.

På ett möte med Vänsterpartiet Norrtälje i förra veckan ställde en medlem frågan varför investeringar i kultur alltid beskrivs som kostnader. Kultur är nödvändigt för oss människor och borde vara en självklar investering för en stark och frisk befolkning. I stället har kulturen hamnat på kant i den här kommunen. Nämnden har nätt och jämnt resurser att hålla ishallar, bibliotek och fritidsgårdar öppna medan vi saknar upprustning av faktoriet och Roslagsmuséet vars samlingar hyrs in i en fuktig lada, vi har en f d konsthall som står tom där kulturföreningar har blivit lovade att få komma in, men nu säger sig kommunen inte ha råd att låta dem vara där, vi har Folkets hus i Hallstavik som behöver resurser för att kunna bedriva sin kulturverksamhet och vi har Rimbo som saknar en kulturscen. Så har vi det nya ”kulturhuset” som blev betydligt dyrare än beräknat, men som för den skull inte alls täcker de behov som vi visste fanns redan innan bygget. På måndag ställer vi i Vänsterpartiet en interpellation till kommunalrådet Ulrika Falk om hur hon ser på framtiden för lokaler för kultur i kommunen? Vad tänker styret göra? Hur ser man på förslag från medborgarna? Vänsterpartiet kommer också att yrka återremiss på styrets förslag till bygge av ny skola i Rimbo då vi tycker att man måste lyssna in det förslag från Rimbo samrådsgrupp om att samtidigt bygga en kulturscen i anslutning till skolan. Det nya styret måste nu visa att de menar allvar med att lyssna på medborgarna.

När jag nu pratar om skola så förstår jag att ni gärna vill höra något om vad vi i Vänsterpartiet tycker om skolutredningen och det arbete som pågår för att få en högre kvalitet på skolan i Norrtälje kommun. Som det ser ut idag verkar det ju bara bli pannkaka igen. Inga beslut, inga planeringsförutsättningar för personal, föräldrar eller barn. Det är inte bra.

Vi i Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att alla våra barn ska ha rätt till en god utbildning och goda förutsättningar att ta till sig kunskaper. Det ska inte gå att välja eller hamna på ”fel skola”. Alla skolor ska vara bra. I en bra skola finns möjligheter för lärarna att utvecklas genom gemensamma reflektioner och kollegialt lärande. I en bra skola utgör ett arbetslag en kvalitetssäkring av verksamheten. I en bra skola finns också möjlighet för barn som har behov av mindre sammanhang att studera i liten grupp. I anslutning till en bra skola finns också fritidshemsverksamhet i lagom stora barngrupper med tillräckligt med utbildad personal och ändamålsenliga lokaler.

Vi i Vänsterpartiet tycker att det kan finnas skolor som är för små för att uppnå detta. Vi tycker också att det kan finnas skolor som blir för stora för att uppnå detta. Vi har redan tidigare sagt att det är viktigt att vi kommer fram till ett beslut om vilka skolor som ska vara kvar och satsar på att uppnå en god kvalitet på dessa. Helst så god att de som får resa lite längre ändå tycker att det är värt det. En skola som det redan fattats beslut om är Grisslehamns skola. Därför har Vänsterpartiet bl a föreslagit att Roslagsbostäder får i uppdrag att bygga hyresbostäder i Grisslehamn för att underlätta inflyttning och stärka underlaget för skolan.

Vi ser inte att vårt ställningstagande behöver innebära att alla små skolor läggs ned. Vi kan också undersöka möjligheten och kanske även önskan hos föräldrar och elever att i stället bussa barn till en mindre skola. Det är alltid lika långt från landet till tätorten som tvärtom. Jag vet att det är svårt att förstå, men det är faktiskt så. Vissa skolor ligger också så pass långt från nästa skola att resorna blir för långa för att det ska bli en god kvalitet för barnen. Här menar jag Björkö Arholma skola. Vid skolan finns också en förskola som inte heller skulle kunna existera utan skolan eftersom barngruppen fylls på med fritidsbarn efter skolans slut. Här skulle man behöva komma med nya idéer för att kunna upprätthålla god kvalitet. Jag säger inte att det är dålig kvalitet idag, men vi måste också ha system för att kvalitetssäkra verksamheten på längre sikt. Exempel på detta kan vara användning av internet, men också ett tätare samarbete med något lärosäte, fler studenter och lärare som forskar på deltid. Då får vi automatiskt ett större arbetslag kring barnen och kollegor som kvalitetssäkrar och utvecklar varandra.

Det finns också andra varianter av samarbete mellan olika professioner och olika huvudmän för att kunna erbjuda god service på landsbygden. Detta ser vi som nödvändigt t ex inom sjukvården, men det borde också vara möjligt inom andra områden.

Norrtälje är periferin i Stockholms län. Hit åker stockholmarna när de har semester för att allt är så pittoreskt och mysigt. Men det är litet i jämförelse med Stockholm och för inte allt för länge sedan så ansågs Norrtälje och Södertälje sjukhus vara för små för akutmottagningar. Patienterna var för få. Läkarna fick inte tillräckligt med träning. Kvaliteten skulle inte kunna gå att upprätthålla.

Genom samarbete och nytänk har vi bevisat att det går att ha ett akutsjukhus i Norrtälje. Ingen funderar idag på att lägga ned det. I stället lyfts fördelarna med det lilla sjukhuset ofta fram. På Södertälje sjukhus har man just fått ett utökat uppdrag för förlossningar. Sjukhuset har också fått uppdrag att utveckla ett speciellt koncept som tidigare fanns på SÖS, Södra BB, som innebär en helhet kring den gravida och födande kvinnan, från mvc till eftervård. Detta lämpar sig bra för STS eftersom det är ett litet sjukhus. Samtidigt ger det sjukhuset ett bättre underlag och kvalitetssäkrar verksamheten. Personalen är taggad för uppdraget. Något som vi i Vänsterpartiet tror händer när små enheter som länge levt på gränsen till nedläggning, som pusslat och pusslat och haft svårt att få personal, plötsligt ges ett ansvar att utveckla något nytt, då växer de och blir också populära som arbetsgivare. Så bör vi kunna arbeta mer inom både kommun och landsting. Tänk nytt. Ge ansvar till personalen att utforma sin verksamhet. Se behoven.

Här har styret i Norrtälje kommun varit föredömliga när det gäller flyktingmottagningen. I stället för att köpa in dyra platser åt de människor som kommer hit i behov av skydd och stöd har man lyssnat på personalen på socialkontoret och låtit dem skapa boenden i egen regi. Någonting som stärker personalen och förbättrar verksamheten genom att färre personer och myndigheter måste blandas in för att får det hela att rulla på. Norrtälje kommun har idag fortfarande ansvar för ett hundratal barn som är bosatta runt om i Sverige och som vi betalar andra för att ta hand om. När de nya boendemodulerna står färdiga kommer vi att kunna ha dem boende här på plats och så förenklas kontakter med skola, god man, arbetsförmedling osv. vilket ger lägre kostnader och högre kvalitet.

Idag har Hallstaviks vårdcentral mödravård en dag i veckan. Olika barnmorskor åker dit för de tycker att det är jobbigt att åka dit. Hallstavik har många tonårsgraviditeter, många gravida röker eller har annan problematik. Antalet aborter är också högt. I Hallstavik skulle det, om någonstans, behövas fasta barnmorskor som kunde stötta dessa kvinnor genom graviditeten och tiden efter att barnet har fötts. I Hallstavik finns behovet av en professionell ungdomsmottagning och SESAMmottagning. I stället sköts verksamheten med vänstra handen av Familjens hus i Norrtälje och barnmorskorna som deltar känner sig otillfredsställda med det jobb de kan utföra. Här är ett ställe där vi måste tänka nytt. Behoven finns. Vi kan inte lägga ner verksamheten. Vi är som medborgarföreträdare tvingade att erbjuda en bättre verksamhet. Det är vår utmaning och vi i Vänsterpartiet kommer att kämpa för att kunna göra detta. Vi måste bevisa att vårdval inte är det bästa sättet att möta befolkningens behov.

Ett annat område där vi behöver tänka nytt för att kunna erbjuda hela länet en tillgänglig service är mammografi. Efter att bröstcenter på Danderyd varit tvungna att lägga ner i enlighet med den regionala cancerplanen där bröstcancervården ska koncentreras till tre centra i länet som ansvarar för hela vårdkedjan så blir du som kvinna i Norrtälje kommun kallad till mammografi på KS i Solna, ett ställe som det är minst sagt knepigt att ta sig till både kollektivt och med bil. Samtidigt pågår en kampanj från cancercenter att fler kvinnor ska screena sig för att upptäcka cancern i tid och kunna behandla den. Här motionerar vi i Vänsterpartiet i landstinget nu om en rullande mammografivagn, någonting som redan finns på flera ställen runt om i landet. Det är en fullt utrustad buss som åker runt och står ett par dagar på olika ställen i länet, ungefär som blodbussen. En sån här lösning skulle vi se både kan få fler kvinnor att screena sig i tid, men gör även vården mer tillgänglig för alla oss som inte råkar bo i centrala Stockholm.

Jag tänker avsluta med en av mina hjärtefrågor, nämligen förskolan. Regeringen har nu beslutat att införa rörliga riktmärken för hur stora barngrupperna i förskolan bör vara. När det gäller de yngsta barnen mellan 1-3 år säger riktlinjerna att barngruppen kan vara mellan 6-12 barn och när det gäller de äldre barnen 4-6 år är riktmärket 9-12 barn i gruppen. Variationerna ska baseras på hur utbildningsnivån i personalgruppen ser ut, vilka lokaler man har tillgång till och vilken barngrupp man har (t ex socioekonomi, utlandsfödda). Idag ligger många barngrupper i Norrtälje kommun långt över dessa riktlinjer och när man t ex bygger ny förskola i Hallstavik har man räknat med att få in 100 barn på fem avdelningar. Då var det också tänkt att två befintliga förskolor skulle kunna stänga, men idag ser det ut som att den nya förskolan inte kommer att räcka till ens om den tar in planerade 100 barn. På flera ställen i kommunen sätts nu också upp paviljonger för att kunna ta emot barn inom garantitiden. Paviljonger är dyra och fungerar inte optimalt för förskoleverksamheten. Styret har på en fråga från Vänsterpartiet svarat att man är villig att ta fram en handlingsplan för att kunna minska barngrupperna och följa de statliga riktlinjerna. Nu gäller det att vi alla som har barn i förskolan eller själva arbetar i förskolan är med och bevakar detta så att det blir en bra verksamhet, att hänsyn tas till utbildningsnivå, lokaler och barngruppernas sammansättning. Att arbetet med en hög kvalitet i förskolan tas på allvar, att vi inte får en s k avdelning i materialrummet eller att avdelningen bara finns på pappret. Regeringen har också avsatt pengar för detta arbete.

Vänsterpartiet i Norrtälje är ett oppositionsparti. Vi ska dock medge att det sittande styrets politik ligger närmare vår politik än vad den övriga oppositionens politik gör. Oppositionen i Norrtälje företräds av två heltidsarvoderderade moderater. Ni förstår att det kan vara lite tufft. Vi ser dock att vi är ett starkt gäng som kan stötta varandra och vara en nagel i ögat på styret när de vill dra för långt högerut. Vänsterpartiet vill vara er kraft för ett solidariskt Norrtälje där hela kommunen kan vara livskraftig.

Återigen det där med detaljer och en sann oro

Idag när jag promenerade hem från spåret efter joggen eftersom benen på något sätt kändes som  betongklumpar som inte ville springa mer, så stötte jag ihop med en f d kollega. Hon hoppade genast av cykeln och började berätta om hur resursfördelningen på skolan där hon jobbar slog mot de yngsta barnen. Hon berättade, nästan med gråten i halsen, hur 46 andraklassare ska klara sig med mindre lärarresurser än en femteklass med lika många elever. Och när frågan ställs om regeringens speciella satsning på lågstadiet svarar rektorn att det väl bara är något krav från Vänsterpartiet som de inte behöver bry sig så mycket om.

Jag blir oroad när hon visar mig resursfördelningen på skolan och berättar att klassläraren nu själv kommer att få ha barnen i idrott, att det nästan inte blir några timmar i halvklass, helklass i slöjd t ex. Till hösten kommer skolan att ta in 50% fler sexåringar till förskoleklassen, vilket gör ca 60 elever. När jag frågar hur det kommer att påverka situationen på fritids, där grupperna redan är gigantiska, svarar hon att fritids är de som hamnar längst ned i hierarkien på skolan, sen kommer lågstadiet och de, som hon anser, gynnas av resursfördelningen är mellanstadiet, det är de som står högst i hierarkien. Hon vittnar också om att resurser för barn med särskilda behov knappast går att få. Oavsett om resursfördelningen grundar sig på den hierarki som denna lärare upplever, eller om det helt enkelt finns för lite resurser totalt att fördela på skolan så är det inte tillfredsställande. Bristen på tillgång till speciallärare och specialpedagoger gör arbetsbördan tung för många lärare.

För att våra barn ska klara av skolan och ta till sig de kunskaper vi vill att de ska ha krävs att de ges förutsättningar för detta. Att få undervisning i mindre grupp är en förutsättning som hjälper väldigt många barn. Att starten i skolan blir bra är också en viktig aspekt för att eleverna ska hålla motivationen uppe, viljan att lära, orken att ta till sig det nya. En skola som växer på samma utrymme som tidigare rymt färre elever, samtidigt som eleverna blir yngre kräver kompetens och det kräver tillräckligt med vuxna. Utvecklingen som min f d kollega beskriver känns inget vidare.

Som politiker får vi inte lägga oss i detaljer, det är rektorn som vet bäst hur resurserna ska fördelas, men när jag hör detta reagerar jag som pedagog, som förälder och som medborgare. Konstigt är väl då om de förtroendevalda inte kan göra ett dugg....

Hårda frågor som egentligen är mjuka

Politik brukar handla om hårda frågor (vägar, byggen etc) och mjuka frågor (barn, gamla, sjuka osv). Under en alldeles för lång tid då den borgerliga alliansen styrt i Norrtälje kommun har vi framfört klagomål på hur de prioriterat hårda frågor; vattenledningar, byggnader och vägar, framför de mjuka värdena som högre kvalitet i barnomsorg och bättre livskvalitet för äldre t ex.

Idag kom en debatt i kommunfullmäktige att handla om lokaler. Det orsakades av att polisen aviserat en omorganisation som betyder att deras lokaler i Rimbo och Hallstavik eventuellt kommer att försvinna. Med anledning av detta ställde vänsterpartisten Johannes Folkesson från Rimbo en fråga till kommunalrådet Ulrika Falk (S) om hur hon ämnar agera i frågan. Debatten kom mycket att handla om att poliser skulle befinna sig ute bland människor och inte sitta instängda i lokaler.

Jag minns en TV-sketch från 1980-talet där allt elände kom sig av att ungdomar inte hade någon lokal. "Men vi har ju ingen lokaaaaal ju", var typ svaret på alla frågor. Bland politiker tycker jag ofta andemeningen har varit tvärtom, lokaler är onödiga i de allra flesta fall, satsningar på verksamhet gör, som i polisfallet, genom att ta bort lokalerna.

Jag tänker därför i denna blogg lyfta några olika sammanhang där jag tycker att vikten av lokaler underskattats.

1. Privatiseringen av skolor. En fristående skola kan slå sig ner och öppna i stort sett var som helst, att det inte finns matsal eller gymnastiksal spelar ingen roll. Eleverna får ibland matkuponger för att gå på restaurant och äta skollunch och idrottsundervisningen hålls utomhus eller i inhyrda lokaler, i vissa fall finns inte tillgång till duschar efteråt. Problemen med att driva skola i lokaler som egentligen är byggda för någonting annat kan också yttra sig i svårigheter att bedriva undervisning i kemi, slöjd och i att hålla ett skolbibliotek. Samtidigt har kommunala skolor, bl a på landsbygden fått slå igen och gymnastiksalar och skolbibliotekssalar har blivit privata hem.

2. Privatiseringen av hemtjänsten. Hemtjänstlagen som tidigare hade egna lokaler t ex på äldreboendet eller samlokaliserat med distriktssköterska eller vårdcentral tillhör nu ett annat företag och kan p g a effektiviseringskrav inte hålla sig med en egen lokal. Hemtjänstpersonalen får äta sin lunch i bilen på väg till brukare och göra sina behov i skogen.

3. Även ambulanspersonal som är utstationerade på pass när andra bilar är på uppdrag hamnar i timmar på platser utan tillgång till toalett.

4. Politiska ungdomsförbund är organisationer som vänder sig till en målgrupp som inte är så kapitalstark. I vår kommun är politik förbjudet på skolorna, vilket gör att ungdomsförbunden missar den viktigaste arenan för rekrytering, men det innebär också att ungdomar går miste om mycket demokratikunskap. Skolans lokaler vore eftermiddagar och kvällar mycket väl lämpade för möten anordnade av de olika ungdomsförbunden, men i stället får de söka sig ut på marknaden och betala för lokaler. Något som jag anser drabbar den demokratiska utvecklingen.

Dessa punkter är exempel på hårda frågor som också är mjuka. Att kunna ta sig sin lunchmacka i lugn och ro, att kunna sträcka på benen i en soffa, att kunna gå på en toalett eller ta en dusch efter idrottslektionen, det är mjuka frågor som berör människor och deras förmåga att delta i samhället.

En annan fråga som Vänsterpartiet lyfte på kvällens fullmäktigesammanträde som till en början kan tyckas vara en hård fråga handlar om varför vi byggde ett helt nytt ståtligt badhus utan att se till att det går att ta sig dit och därifrån på ett säkert sätt. Varför rymdes inte bilväg, cykelväg, kollektivtrafik, gångväg och belysning i budgeten? Det är väl helt otroligt att en kan stå och slå sig på bröstet för ett badhus för att en lyckats få till det så billigt och ändå fått pris för det. Ja, det är klart det blev billigt när en får ta sig dit på egen risk. De som delade ut priset tittade säkert inte på någonting annat än själva huset. 

Men de barn och ungdomar, och andra, som tar sig till och från badhuset via den lilla, kurviga, halvt asfalterade vägen utan belysning gör det med sina liv som insats och det är bara en fråga om tid innan det händer någonting allvarligt. Kommunalrådet lovar att detta prioriteras i nästa budget, men den säkra vägen borde ju redan vara där igår... för de mjuka värdenas skull.

Vänsterpartiets övriga frågor under kvällens sammanträde rörde möjligheten att begränsa fyrverkerier och dess påverkan på våra vilda och tama djur samt möjligheten att införa en sommarjobbsgaranti för unga mellan 16-19 år redan sommaren 2016.

Hur kommer karriärtjänster att höja kvaliteten för våra barn?

Idag har jämställdhetsminister Maria Arnholm (Fp) varit i Norrtälje och besökt förskolan Körsbäret. Ja, det var samma förskola som de lokala moderaterna Bino Drummond och Kjell Jansson också besökte för en tid sedan. Det är en relativt nybyggd kommunal förskola där man satsat extra mycket på IT i verksamheten. Berit Jansson (centerpartiets lokala gruppledare och vice kommunalråd har troligtvis fortfarande inte besökt någon förskola alls.)

Det är roligt att politiker intresserar sig för och besöker förskolor (jo, en gång stod några lokala moderater utanför vår förskola, min arbetsplats, och skulle ta foto till valaffischerna också. Det blev visst ingen och jag vet inte hur det hade sett ut med budskapet att krogarna måste få ha öppet till fem på morgonen heller...., de ändrade inriktning där). Det är positivt att de som beslutar om verksamheten vet hur den fungerar och har en förståelse för vad som behövs för att t ex höja kvaliteten. Det förslag som jag förstår lanserades av Maria Arnholm idag, var inget nytt förslag, utan presenterades av folkpartiet redan i mars om jag inte har fel. Det handlar inte om mindre barngrupper, fler pedagoger eller stöd till barn med särskilda behov, nej, det handlar om karriärstjänster även inom förskolan. Det handlar om att några duktiga pedagoger ska få 5000-10 000 kronor mer i månaden än sina kollegor. Ja, lönesättningen är redan individuell, så rent krasst skulle det ju redan kunna vara så, i Sverige pratar vi inte med våra kollegor om vår lön. Antagligen är vi övertygade om att vi inte är värda mer, eller så tror vi att vi uppfattas som skrytsamma om vår lön är högre.

I förskolan arbetas det i arbetslag och ofta finns det någon typ av arbetslagsledare som har lite mer ansvar för att information sprids, för hur utvecklingsdagar ska se ut, för att policydokument upprättas och efterlevs, för att den pedagogiska utvecklingen förs framåt och för att alla blir delaktiga i detta. På min arbetsplats får dessa personer 500 kronor extra i månaden. Jag kan ju inte låta bli att undra vad den som får 5000 kronor mer i månaden ska göra och hur det ska leda till en högre kvalitet i förskolan. Att arbeta i förskolan är ett lagarbete och vi behöver alla högre lön. Vi behöver också tillräckliga mänskliga resurser för att kunna bedriva ett bra arbete. Med det menas mindre barngrupper utan att minska allt för mycket på personalstyrkan.

Detta leder mig in på ett inlägg en annan folkpartist gjorde i ekonomidebatten på svt igår. Han försvarade det fria skolvalets införande med att mobbade elever måste ha möjlighet att byta skola, ett mycket märkligt skäl på flera sätt. För det första har ju detta varit möjligt länge. För det andra måste det ju vara ett enormt misslyckande om den utsatte eleven ska behöva byta skolan. I stället bör vi satsa på mindre klasser, fler vuxna i skolan och bättre fortbildning hur vi kan arbeta förebyggande mot mobbing. Det är ju ytterst otroligt om en skola skulle informera om att det förekommer mobbing så att du som elev eller förälder har möjlighet att välja bort skolan, eller? All mobbing som fortgår under längre tid är "godkänd" av de vuxna som finns i skolan, antingen har de inte bättre kunskap eller så har de inte resurser att ta tag i problemen. Såväl i förskolan som i skolan saknas det ofta resurser att arbeta på ett förebyggande sätt med elever/barn som de vuxna känner kan orsaka oro i gruppen. Det krävs läkarintyg, diagnoser, för att över huvud taget få till en diskussion trots att det sägs att det är barnets behov som ska avgöra, oavsett diagnos. Här finns mycket att göra och ju tidigare det görs desto bättre.

Vänsterpartiet vill satsa på förskolan genom att se till att inga grupper är större än 15 barn med minst tre vuxna. För att höja kvaliteten för föräldrarna vill vi att förskolan har öppet även på obekväm arbetstid. Högst kvalitet blir det om barnet kan vara på samma ställe oavsett om föräldrarna jobbar dag, kväll eller natt. Vi vill se att de barn som har särskilda behov ska få stöd. Det ska vara möjligt att få stöd under längre eller kortare tid utan att barnet har diagnos. Grupper med yngre barn eller med många barn med annat modersmål än svenska eller med andra större behov ska vara mindre än 15 barn, precis som skolverket tidigare rekommenderade. Kvaliteten kan höjas med fler utbildade förskolärare som har möjlighet att diskutera olika lösningar mer vetenskapligt med varandra och med vardagsnära forskning i projektform. Att satsa endast på vissa förskollärare känns inte som rätt väg att gå.

Björklund får underkänt - redan efter fyra år

Jan Björklund verkade något desperat då han häromdagen presenterade förslaget om betyg från fjärde klass. I sitt försvar anklagade han Lärarförbundet för att i stort sett vara emot alla regeringens förslag på skolområdet. Lärarförbundet organiserar väldigt många lärare och deras synpunkter på reformer i skolan borde vara intressanta för beslutsfattare. Det borde även aktuell forskning vara. Forskare från Uppsala universitet skriver att "Vi argumenterar för att läraren har en mycket stor, sannolikt den största, betydel- sen för elevernas resultat och kunskapsutveckling. Vi visar också att feedback är ett effektivt pedagogiskt redskap för lärare att påverka elevers kunskapsutveckling, men att just betyg, enligt de evidensbaserade studier som finns, kan ha en avsevärd negativ effekt för lärandet." Det är svårt att bli trovärdig då en hävdar att utbildningsnivån måste höjas samtidigt som en själv inte tar utbildning på forskarnivå på allvar. Hade Björklund gjort det skulle han kanske förstått att han är helt fel ute.

Hur som helst tar Björklund säkert snart tillbaka förslaget då han märker hur snett det landar. Flera hävdar att detta utspel endast kommit för att skilja Alliansens skolpolitik från Socialdemokraternas. Å andra sidan stod Reinfeldt för kort sedan i rutan och berättade hur bra det var att vara överens och hur  medborgarna vill att politikerna ska vara överens. Lite grand beror detta säkert på vad politikerna är överens om. I Aktuellt idag uppmärksammades att pensionärer i vissa fall överväger att rösta på SD eftersom de tycker att allianspartierna och socialdemokraterna är för överens om en politik som missgynnar pensionärer.

Det var inte länge sedan Alliansen backade från ett förslag som ena dagen, i deras version, beskrevs som jättebra och nästa dag sågs som inte alls särskilt genomtänkt, nämligen sänkningen av studiebidraget. På det lokala planet i Norrtälje kommun har den borgerliga majoriteten också förändrat sin politik för att tillmötesgå upprörda medborgare vid ett flertal tillfällen. Det gäller fr a verksamheter inom sjukvård och omsorg där de styrande politikerna gjort specialskrivningar, inrättat

 filialer, ändrat ersättningar, skjutit till pengar bakvägen och framvägen och fixat och trixar så snabbt någon verksamhet med tillräckligt högljudda brukare hotats. Detta gäller bl a vårdcentralen på Blidö och den i Edsbro, BVC i Hallstavik och underfinansiering av hemtjänsten.

När projektet Tiohundra startades 2006 fanns en underförstådd överenskommelse om att i detta arbete skulle alla vara överens, just på det sätt som Fredrik Reinfeldt förespråkade i TV häromdagen. Så fort borgarna sedan fick majoritet så frångicks detta koncept och de körde på med sin traditionella blå politik som gynnar de starka och lämnar de som inte kan föra sin talan högt nog åt sitt eget öde. Nu är det valår och Moderaterna kan inte nog betona hur överens de är med sin huvudmotståndare Socialdemokraterna. Motståndaren svarar, i nån slags skräck att bli lämnad, med att egentligen bara vara lite oense om detaljer. De mindre allianspartierna måste däremot profilera sig gentemot Moderaterna och gör därför utspel inom ramen för vad allianspolitiken i stort kan svälja. KD och C motsatte sig visst betyg från åk 4, vad fick de i utbyte? Lokalt får C ständigt en möjlighet att hävda att det är de som räddar småskolor, vårdcentraler och andra serviceinrättningar på landsbygden. Frågan är ju varför de blir hotade till att börja med, med ett politiskt styre där C ingår. Verksamheter och personal lever i alliansens Sverige ett otryggt liv med otrygga anställningar och osäkra möjligheter att kunna skaffa sig ett eget hem. Det är dags att sluta vara så överens, var gärna oense även innan valet så att medborgarna får en chans att ta ställning. Det samhälle vänsterpartiet eftersträvar påminner inte om någonting som moderaterna eller folkpartiet föreslår. Och det är vi stolta över.

Vad är flumskolan? Hur ser skolan ut idag och vad är problemet?

Idag skriver några miljöpartister i Norrtelje tidning om hur viktigt förskoleklassåret är för eleverna och hur fel det är att ta bort det. Jag har också tidigare bloggat om detta, att ytterligare ett år av samma sak inte kommer att förbättra elevernas kunskaper. Det är tråkigt att se hur pendeln svänger mot det håll som inte förstår att lek och lärande är tätt sammanhållna för barn och kanske även för vuxna, att det finns olika lärstilar och att det inte är bra för inlärningen att sitta still och vara tyst hela tiden.

Igår menade ledaren i samma tidning att föräldrar inte har någon respekt för skolan och att detta smittar av sig på barnen. Föräldrar låter sina barn komma försent och ta med sig mobilerna till skolan. Det är så tråkigt att läsa. Jag tror inte att föräldrar med flit låter sina barn komma försent till skolan, det ligger nog mycken möda i att försöka få iväg barnen i tid, allt är inte görligt. Jag tror också att föräldrar har respekt för skolan och förväntar sig att skolan ska kunna bemöta just deras barn, utifrån just deras barns behov, och kunna hjälpa deras barn att nå samma kunskaper som de flesta andra barn når. Jag tror att det som möjligtvis tar udden av den här respekten kan vara när skolan inte kan hantera barnen och, i stället för att använda sig av modern pedagogisk forskning, återgår till 1800-tals metoder som bestraffning och kvarsittning. Men vad ska lärarna göra när de är överhopade av arbete, stora klasser och ouppnåeliga krav uppifrån? De försöker nog efter bästa förmåga möta varje barn på sin egen nivå och hjälpa dem efter sina förutsättningar, men finns tiden och ron till detta? Eller är det lättare att störa sig på att barn kommer för sent? Är det lättare att lägga sabotaget av hela klassens studiero på en eller ett par elever som kommer för sent än att förändra studiemiljön så att den passar alla?

Inom förskolan har det länge arbetats med att anpassa verksamheten efter familjernas behov. Det kanske inte är tvunget att ha gemensam samling klockan nio på morgonen, det kanske fungerar att ha den då alla barn har hunnit komma på plats? Eleverna i skolan idag arbetar mycket självständigt och det borde vara fullt möjligt att börja skoldagen med självständigt arbete och vänta med den gemensamma biten tills alla elever hunnit komma. Det är otidsenligt att ha ett system som bygger på att alla elever ska ta exakt lika lång tid på sig att göra alla uppgifter. Trots det är det de som har svårast för skoluppgifterna som blir ålagda att arbeta vidare hemma på sin fritid. Trots det är det föräldrarna till de elever som har de svårast i skolan som ställs för de största kraven att själva hjälpa sina barn, trots att svårigheterna kan vara ärftligt betingade.

Många gånger har jag upprepat det faktum att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och då duger det inte att skylla på eleverna själva och föräldrarna, det är skolans uppdrag att utjämna de skillnader i förutsättningar som eleverna har. Om en elevs föräldrar ständigt "låter" denne komma för sent med flit, så är det ju inte elevens fel och skolans uppdrag är att kompensera denne elev för förälderns bristande förmåga att ta sitt barn till skolan i tid. Det finns skolor där en personal hämtar några barn i hemmet för att de ska komma i tid, det finns skolor som serverar gratis frukost för att få barn att komma i tid, det finns skolor med flexibel skolstartstid. Det är knappast halva klassen som kommer för sent och detta är ett "problem" som går att bemöta på många olika sätt. Men det är definitivt inte orsaken till att svenska elever presterar dåligt i PISArapporten.

Själv är jag född i slutet av sextiotalet och gick genom grundskolan under sjuttio och åttiotalet. Nu har jag haft barn i grundskolan sedan 2008. Jag har aldrig sett den s k flumskolan. Ärligt talat vet jag inte exakt vad det är, men jag börjar ledsna på att den på alla möjliga olika vis används i diskussionen om skolans kvalitet. Allt är flumskolans fel! En skola där alla bara glider omkring utan att lära sig någonting, det har jag förstått. Om det ändå vore så väl, nu är det ju så att de med rätt föräldrar lär sig en hel massa medan de som kommer från skralare förhållanden slås ut redan tidigt i skolsystemet. Skolans problem ligger inte i om några få barn kommer för sent, de ligger inte heller i att det är för få prov, för många kepsar eller för slappa föräldrar. Det handlar inte heller om att barnen spelar dataspel, eller för den delen idrottar, på fritiden. Alla har sina sätt att koppla av och det ska gälla även barn. Det är inte rimligt att den som har kämpigt i skolan ska behöva ha 20 timmars arbetsdag. Skolarbete måste kunna ske inom skolans arbetstid, såväl lärarnas arbete som elevernas. Fritiden är till för att göra annat. Ska vi göra någonting åt elevernas kunskaper måste vi ge lärarna möjlighet att använda sina kunskaper om hur barn lär, vi måste minska lärarnas arbetsbelastning och öka deras löner. Vi måste minska antalet elever i klasserna och öka antalet vuxna på skolorna. Då kan vi nog vara en bit på väg....

Är lösningen mer av samma vara?

Idag har regeringen presenterat ett förslag för att förbättra skolresultatet i Sverige. Och jag har lite svårt att greppa hur mer av samma vara ska kunna ge bättre resultat. Om vi ger alla barn ett års längre skolplikt, d v s från en ålder då många kanske inte är helt mogna för skolstart, d v s sex år, ger det automatiskt bättre resultat? Idag går nästan alla barn i förskoleklass. Förskoleklassens arbete utformas lite olika på olika skolor, men den är tänkt att vara en mellanform mellan förskola och skola och ha större möjligheter att utformas efter barnens behov. Nu ska den alltså obligatoriskt bli en del av en skola som på många håll misslyckas med att ge barnen de kunskaper de har rätt till?

Och för de som inte hänger med bättre av ett ytterligare års obligatoriska studier på samma sätt, finns ännu mer; obligatorisk sommarskola, ett ytterligare obligatoriskt år i grundskolan efter nian osv. Mer av samma sak som eleverna inte hittills har lyckats förstå.

Om en tänker så här, att klasserna är för stora och lärarna inte hinner med alla, så blir det ju ett straff för dem som läraren inte hinner med, de får sin tid då de andra, som inte krävde så mycket, har fått möjlighet att avsluta och gå vidare.

Eller, om en tänker att läraren använder sig av ett lärsätt som eleven inte tar in, då kommer ju den eleven inte att ta in det oavsett hur många extra år eleven blir kvar i obligatorisk skola. Ja, jag upprepar ordet obligatorisk för det är ett ord som stör mig, som gör mig rastlös och orolig. Skolan och undervisningen är ju en rättighet för barnen, kunskap är en makt som alla barn ska ges möjlighet till. Då låter obligatorisk skolgång så väldigt märkligt, självklart, men varför används ordet gång på gång på gång som något tvingande och överifrånkommandekrav på själva eleven?

Jag tror, rent personligt, som pedagogikstuderande, att lärarna i stället måste ges möjligheter och verktyg att arbeta med eleverna på ett sätt som de vet gynnar elevernas lärande. Det är kunskaper som lärare har efter flera år på högskola. Vilka möjligheter har lärare idag att ta hänsyn till alla elevers olika lärstilar och kunskapsnivåer i stora klasser där lärarna också får hantera en rad "ickepedagogiska" frågor i brist på tillräckligt med kringpersonal på skolorna? I stället för att locka barnen till lärande tvingas de införa disciplinära åtgärder för att hinna med.

Ett av mina barn har under snart tre års tid haft obligatorisk närvaro på den extra läxläsningstimman som ges i skolan. Det är jättebra att den timmen finns, det måste jag börja med att säga, men när den blir obligatorisk, så får den  lätt en negativ klang. Ett år läste hon även modersmål utanför skoltid. Jag räknade ut att under det året hade hon tre veckors extra skoltid + läxor utöver vad hennes klasskamrater hade. Hon har efter det i två år till haft ungefär 1,5 vecka per år utöver ordinarie skoltid. Gör det att hon klarar sig bättre i skolan? Tveksamt. Vad hon själv anger är att hon helst har undervisning i liten grupp där det är lugnt, hon kan ställa frågor och få svar så att hon förstår. Då lär hon sig mest. 

Ja, med dessa funderingar om regeringens förslag till hur vi höjer kvaliteten i den svenska skolan och med en del funderingar om de förskolor i Nacka kommun som saknar förskollärare och i framtiden ska få kallas "pedagogisk omsorg med lokal", så lämnar jag er för idag, inte helt tillfreds med min framtidstro om det svenska samhället. En får ju bara jubla åt att det är valår, måtte det bara hamna tillräckligt långt ut åt vänster för att kunna rädda skutan.

Satsa på skolan eller Satsa på bygden?

I veckan hade tre vänsterpartister i Norrtälje skrivit ett inlägg i Norrtelje tidning  för att klargöra hur vi i Vänsterpartiet ser på det arbete som pågått och förhoppningsvis fortsätter för att höja kvaliteten på kommunens skolor. Vi blev ganska missnöjda med rubriken "Satsa på bygdeskolorna" eftersom vi tyckte att den inte speglade innehållet i artikeln, samt att den kändes inaktuell och ointressant efter som "slaget om bygdeskolorna" för den här gången är överspelat. Eftersom inget långsiktigt beslut om skolornas framtid fattats, så dyker självklart frågan upp igen i framtiden, men nu är det ju mer intressant att läsa om vad som bör göras i nuläget.

Vad står det då i artikeln?

Vi kan hålla med om att det står att vi bör satsa på skolan, ja, och vi kan hålla med om att det står att vi bör satsa på bygderna. Men står det, som rubriken anger, att vi bör satsa på bygdeskolorna? Nej, det tycker inte vi. 

Som vänsterpartist känns det onaturligt att säga att vi ska satsa i de skolor som redan har hög lärartäthet och trygga elever. Högsta prioritet bör naturligtvis ligga på att satsa på att de elever som går i stora barngrupper med få vuxna, i skolan och på fritids och i förskolan, får en lugnare lärandemiljö. 

För att behålla den skolstruktur vi har idag med många små skolor på landsbygden krävs satsningar på bygderna som säkrar elevunderlaget för fortsatt verksamhet på högkvalitativa, trygga skolor i kommunen. Det är satsningar som inte kan göras inom Barn och skolnämndens ansvars- eller budgetområde. Då vi kan se sådana långsiktiga satsningar på bygderna blir det även naturligt att satsningar i själva skolorna kommer till.

Vi är måna om att det nu blir reella kvalitetssatsningar i kommunens skolor. För att åstadkomma detta krävs det antagligen att mer pengar skjuts till. Vad det gäller skolstrukturen är det en fråga som inte kan behandlas inom fackområdet barn- och skola, det krävs andra åtgärder för att säkra tillgången på elever, lärare och kvalitativa lokaler på landsbygden. I Vänsterpartiet välkomnar vi sådana satsningar och vi välkomnar också ett långsiktigt brett beslut om skolstrukturen som kan ge våra bygdeskolor arbetsro åtminstone ett par mandatperioder framåt.

Norrtelje tidning valde efter påtryckningar från skribenterna att ändra rubriken i nätupplagan. Gå gärna in via länken ovan och diskutera frågan

Blev det inte lite snett igen nu?

Norrtälje kommun vill höja utbildningsnivån och höja kvaliteten på skolorna i kommunen. Det är en god och nödvändig ambition. Nu används denna ambition som argumentation då de små skolorna åter hotas av nedläggning. Redan i våras förvarnade kommundirektören att "det vore fegt att inte närma sig frågan" och det kommer ju inte heller som någon nyhet eftersom små, kommunalt drivna, skolor på landsbygden egentligen står under ett ständigt existenshot. Det är inte heller konstigt att verksamheten från och till ifrågasätts och utvärderas eftersom det kan vara svårt att rekrytera legitimerad personal, tillgodose behov av olika utrustning, lokaler och specialämnen. På landsbygden kan det också vara svårt att låna lokaler från närliggande skolor/dela på lokaler. Så långt är ju ingenting märkligt med det som nu händer.

 

Det märkliga är väl att kommunledningen inte verkar ha tagit lärdom av det som hände när Vigelsjöskolan och Flygskolan i Norrtälje stad lades ned för några år sedan. Då de uppifrån gick ut med påbud om nedläggning, möttes av föräldra/lärar/elevprotester, körde över allt och alla med förlorad respekt för demokrati och inflytande som följd. Den här gången skulle det bli annorlunda, den här gången skulle det ju föras dialog innan några beslut togs. Det är väl då märkligt att basunera ut att tio skolor ska läggas ned??? Och sedan efter det försöka föra dialog med berörda parter. Vad ska dialogen handla om? Det blir ju bara rena protestmöten när det redan från början gått ut vad tanken är.

 

Jag sitter inte i barn- och skolnämnden och jag har ingen privat insyn i de utpekade skolorna, men jag förmodar att "problemen" inte ser exakt likadana ut på alla ställen. Det skolorna har gemensamt enligt Norrtelje tidning är ju att de alla har färre än 60 elever, men det är ju inte det som är orsaken till att de är hotade vad jag förstår, utan just bristen på utbildade lärare och lokaler för specialämnen. Det naturliga, enligt mig, vore att skolförvaltningen och politikerna träffade berörda personer (lärare, elever, föräldrar, samarbetspartners på orten osv) vid varje skola där de identifierat ett existensiellt problemområde och med dem förde en dialog kring de specifika problem som finns just där. Då kunde alla komma med kreativa idéer på lösningar istället för att lägga energin på att protestera och försvara sig. Ibland finns inga lösningar, ibland blir den bittra insikten för alla att kvaliteten på barnens utbildning blir bättre någon annan stans. Men då har i alla fall alla samma bild, samma gemensamma grund för en nedläggning av en skola.

 

När jag först såg förslaget i gårdagens lokaltidning utgick jag från att detta är de skolor som ska diskuteras och föras dialog kring, sen kommer det antagligen att handla om att endast en eller två de facto drabbas av nedläggning. På de andra kommer situationen att lösas genom samarbete med andra skolor, näringsliv på orten etc Ev kommer några skolor att tas över av föräldrar/lärare. Så trodde jag. Men när jag läste dagens tidning fick jag istället uppfattningen att det redan är bestämt att dessa tio skolor SKA läggas ned. Inget krut läggs på att försöka rädda dem nu. Och då funderar jag över vad den annorlunda strategin är den här gången? Är det att kommunledningen helt enkelt lägger ner alla skolor på en gång istället för att ta en i taget som i förra omgången? Och hoppas på att väljarna har glömt detta till valet om två år?

 

Bengt Annebäck (Mp) beskriver också situationen mycket bra i sin blogg. Vad är meningen med de s k dialogmötena? Dialogen är redan överkörd och det kommer istället att bli stora protestmöten anordnade av tjänstemännen medan politikerna uppmanas att inte närvara. Rent spontant? Åka från Vätö till Svanberga för att gå i skolan? Det är ju barn vi pratar om. 

Hur mycket underkänt krävs det?

Ingen vill bedriva vårdverksamhet om de inte får ta ut vinst, hävdar många borgerliga (och andra) politiker i Sverige år 2012, året då devisen: "Roffa åt dig så mycket du kan så fort du kan"är allenarådande. På de politiska nämnderna och styrelserna ojjas det inte över hur det ska gå för elever, patienter eller brukare utan "hur ska det gå för de privata företagarna som ger sig in i detta". Så fort man nå hon gång ställer frågan hur en förändring kommer att påverka landstinget/kommunens personal så får man veta att det är inte vår sak (trots att vi är deras arbetsgivare), men det är ett väldigt bekymmer att se till att företagare inte blir "orättvist" behandlade.

I början, ja länge sen nu, i början, då tror jag att det fanns en tydlig tanke med att lägga ut verksamheter på entreprenad för nya influenser och kvalitetshöjningar, men idag? Knappast. Det är bara ideologi. Och med Sverige som i stort sett enda land i världen som tillåter obegränsade vinstuttag för företag som bedrive verksamhet med skattemedel så kan man ju ställa sig frågan vilken innebörd ordet ansvarsfullt fått i begreppet "ansvarsfullt förvaltande av skattemedel".

När Norrtälje kommun ska ge sig på att förbättra kvaliteten i skolan ( som är nödvändigt för att få den önskade inflyttningen av barnfamiljer), så stöder man sig på Hatties stora undersökning som innefattar 80000 individer över hela världen och menar att det som sägs i den är oemotsäglig sanning. Detta bara som en information innan jag fortsätter med det den här bloggen egentligen vill fästa uppmärksamheten vid.

Martin Klepke hänvisar i sin senaste ledare i LOtidningen till professor Inge Axelssons rapport som grundar sig på 38 miljoner patienters upplevelser i vinstdrivande och ickedvinstdrivande vård. Studierna visar att dödligheten är större på vinstdrivande sjukhus, den visar att liggsåren är fler på vinstdrivande äldreboenden. Skillnaderna är klart signifikanta och prof Inge Axelsson menar att det här absolut inte handlar om valfrihet. Valfrihet kan tillgodoses genom stiftelser, kollektiv och kooperativ som alternativ verksamhet.Han är ganska tydlig då han uppmanar människor att inte söka vård på vinstdrivande inrättningar och landsting att inte sluta avtal med desamma.

Kan inte länka från ipaden än, men ledaren jag skriver om finns på http://LOtidningen.se/2012/02/03/vinster-i-varden-dodar/

Hur uppmuntrar vi lärande? eller Straff i skolan?

Jag har haft en lång ledighet på ett ställe med dålig internettäckning, därav inga blogginlägg på dryga två månader. Men nu ska jag ta mig samman igen. Barnen har börjat skola och förskola, mamman har börjat skolan och pappan är på sitt nya jobb. Lägenheten är ommöblerad och datorn reparerad. Nu så.

Igår var jag på föräldrarmöte i skolan. Min dotter har just börjat i en tredjeklass med över 30 elever. Det som gladde mig då var att de nya klassföreståndarna/mentorerna/lärarna inte planderade att begära in någon klasskassa för skolutflykter som tidigare gjorts (med följd att de som inte betalat fått sitt namn skrivet på tavlan i klassrummet). De tänker klara utflykter inom skolans ramar med skolans budget; underbart. Iofs har vi redan fått bidragit med varsin vit kopp till barnens bildarbete och på fredag är det matsäck som gäller, varje dag behövs frukt eller smörgås och på tisdagar något extra att äta eftersom de har långdag. Så avgiftsfri är väl inte skolan, men ambitionen är god. Det som är synd är att det är så olika från skola till skola, från klass till klass t o m. För att alla barns skolgång ska bli likvärdig och alla barn ska kunna välja alla skolor är Kristian Krassman och Hanna Stymne Bratt (2xS)s artikel i Norrtelje tidning och den motion Krassman tidigare lämnat till Norrtälje kommunfullmäktige viktig.

Jag hade en statusrad om detta på min Facebooksida, men det var inte innehållet i den raden som fick 41 kommentarer att snabbt hagla in utan det som jag själv skrev till i kommentarsfältet om klassens straffsystem. Lärarna/pedagogerna/mentorerna har infört ett eget system för ordning och reda á la Björklund i klassrummet och på skolgården. Det innebär att den som stör, inte sitter still, pratar etc på lektionen eller är elak mot någon på rasten eller på lektionen, får en varning (Det har pratats ihärdigt om dessa varningar hemma, så det var efterlängtat att få en förklaring). När barnet uppnått ett visst antal varningar utdelas ett straff, som i detta fall (enligt lärarna överenskommet med barnet) innebär kvarsittning, eller innesittning på rasten. Man kan säga att det fungerar som ett guldstjärnesystem fast tvärtom, straff istället för uppmuntran liksom.

Många föräldrar var oerhört positivt inställda till detta och tyckte att äntligen ska det bli ordning och reda i skolan. Som snart färdigbakad pedagog blir jag mörkrädd. Är det på det här sättet vi på ett lustfyllt sätt ska främja våra barns lärande och kunskapstörst? Är det genom hot om repressalier som de ska skrämmas till tystnad och undvika att ifrågasätta det läraren säger.

Då jag funderade över om en elev skulle få lättare att sitta tyst och still genom att behöva sitta still inomhus även under rasten, svarade lärarna att de har överblick över vilka barn som av olika orsaker inte "kan" sitta still och vara tysta och att dessa inte bestraffas lika hårt som de som stör "med illvilja". "Sånt förstår barnen", menade lärarna, "att alla inte kan behandlas lika". Min undran är om man behöver ha en diagnos för att få mildare straff, får man störa mer som pojke än som flicka innan man blir straffad, vad händer om man ger igen? Om man blir utsatt för osynlig retning och ger igen med en synlig smocka, vem blir straffad? Är det rättvist? "Nej", svarade lärarna, "det blir inte alltid rättvist. Vi står för att även vi kan göra fel." Och hur drabbar det en elev som tyst tar sitt straff, sitt orättvisa straff, känner den eleven sig rättssäker och trygg i skolan?

Det finns så mycket som är fel med repressiva metoder, särskilt när det ska sammanvävas med lärande. Det går inte att lära utan lust, det går inte att skrämmas in i en mall och sedan utvecklas där. Skolan har som skyldighet att möta varje elev där denne befinner sig, skolans uppgift är att uppmuntra lärande på olika sätt, inte att skrämma eleverna att sitta tyst och passa in i en skottsäker mall.

"Det behövs ordning och reda när vi är så många", säger lärarna. Ja, ni är för många. Stora klasser gynnar inte någon elev, vare sig de som tar plats, de som sitter tysta, de som har svårt för sig eller de som ligger snäppet före. Alla elever behöver synas och bemötas och få stöd, uppmuntran och hjälp att gå vidare i sitt lärande från exakt den punkten de befinner sig på. Om de "stör" på lektionen så har de alltid en anledning till det, med eller utan diagnos och jag tror inte att ett straff är det bästa sättet att hjälpa den störande eleven vidare i sitt lärande.

Föräldrarnas ansvar - men hur?

Sist på kommunfullmäktige så fördes en debatt om kostchef i kommunen. Kommunalrådet Kjell Jansson (M) deklarerade att det är föräldrarnas ansvar att barnen får i sig tillräckligt med näringsrik mat. Intressant ur den synvinkel att föräldrarna faktiskt ännu inte är tvungna att skicka med sina barn lunchpaket till förskola och skola. Intressant ur den synvinkel att där föräldrarna säger att de vill ha ett tillagningskök på barnens förskola så väljer styrande politiker att inte lyssna. Många barn äter både frukost, lunch och mellis på förskola, skola, fritids. På vilket sätt föräldrarna ska kunna ta ansvar för vad de får i sig lämnar K Jansson åt oss att fantisera ihop. Frukost och lunch brukar allmänt ses som dagens två viktigaste måltider, kanske är det speciellt så för unga människor som går och lägger sig tidigt.

Idag hörde jag samme Jansson på Radio Roslagens politikervecka där han kommenterade kommunens dåliga skolor med att det är föräldrarnas ansvar att se till att barnen gör läxorna och att det faktiskt finns bra skolor i kommunen, men dem ville han inte nämna vid namn. Antagligen är det föräldrarnas ansvar att ta reda på vilka skolor som är bra och se till att ställa sina barn i kö dit i god tid så att de får en plats. Vilka barn som ska gå på de mindre bra skolorna framgick inte.

För mig är det självklart att inga skolor ska vara fel val p g a bristande kvalitet. Konkurrera gärna med pedagogiska inriktningar eller tänk, men se till att alla kommunens skolor (oavsett driftsform) håller en god kvalitet. Skolan har enligt skollagen ett kompensatoriskt uppdrag och med det menas att skolan ska kompensera barnen för de föräldrar och hem som inte kan ge dem det stöd och uppmuntran som de behöver för sitt lärande. Min uppfattning är att lagen ålägger skolan att se till att alla barn tillgodogör sig undervisningen även om föräldrarna inte ser till att barnen gör läxorna.

Det handlar inte om att vilja frånta föräldrar ansvar. Det handlar om att vi alla har ett gemensamt ansvar för alla barn, även de som lyckats födas till icke fullt så starka föräldrar. Och det handlar om att föräldrar och barn också måste få möjlighet till inflytande.

Då enhetsråden ute på skolor och förskolor en gång bildades var det för att föräldrar och personal tillsammans skulle kunna ta upp frågor med jämna mellanrum. Ibland skulle enhetsrådet kunna besökas av någon ansvarig politiker. Jag tror många såg enhetsrådet som en instans där möjlighet till påverkan fanns. Idag är det tveksamt om någon politiker ens vågar besöka ett enhetsråd utan att få tillstånd från någon borgerlig nämndsordförande. Än mindre lyssna till vad föräldrar och personal egentligen vill. Föräldrarna har ansvaret, men bara hemma runt köksbordet, vill de påverka någonting utanför den egna familjen göre sig de icke besvär; Inte på enhetsråd, inte i demonstrationer, inte på Allmänhetens frågestund eller via arga brev och insändare. Då ska de hålla tyst och lita på de borgerliga politikerna.

Leka för att lära

Igår frågade min handledare mig om lekteorierna idag, hur ser de ut, har de förändrats sen hon gick förskollärarutbildningen? Där satt jag och gapade, men innan jag kom i säng samma kväll så stod det mig klart att svaret fanns alldeles nära mig.

Jag behöver bara träffa mitt eget hjärta efter en vecka i skolan. Åtta år. Flera dagar i veckan kommer hon hem och är förkrossad för att hon blivit utskälld av vuxna s k pedagoger. Hon blir kallad ettåring, bebis, får veta att hon förstör för andra, att hon måste skärpa sig. Det gäller skolan, det gäller fritids och i viss mån idrottslivet (d v s; inte ens där finns en tillflykt). Samtidigt som vuxenvärlden kallar henne bebis så får hon ta ansvar för händelser som ligger långt utanför ett barns ansvarsområde, sånt som det finns vuxna anställda för att göra.

Varför blir det så här? Jag tror till viss del att det handlar om att hon har fel kön för att stöka och strula, det är alltid mycket allvarligare med en flicka som inte sitter fint och förstår sin plats i ledet. Men, jag tror också att det handlar om att pedagogerna för de äldre barnen (över förskoleålder) inte har förstått lekens värde för lärande. Enligt den nya läroplanen för förskolan så är leken livsviktig för barn eftersom lärandet sker genom lek. Det är inte så att vi sitter på våra rumpor och lär oss en massa saker och sen vilar vi genom att leka en stund på rasten. Lärandet sker förmodligen i större utsträckning i själva lekmomentet. Det är någonting som helt tappas bort i skolan, men som säkerligen finns kvar i barnen. De behöver leka för att ta in kunskaper.

När min dotter började förskoleklassen för dryga tre år sedan som en normal, nyfiken femåring så hade jag en djup och innerlig önskan; Att inte skolan skulle ta ur henne intensiteten, lusten och nyfikenheten att ständigt lära sig nya saker och utvecklas. Nu kan man väl säga att jag oroar mig för vad ytterligare sju - tio år av auktoritära, repressiva förhållningssätt kommer att innebära för henne som person. Hon är redan övertygad om att hon är en värdelös, slarvig, egoistisk, hopplös, larvig....yes, you name it....person.

vem vill vad? Vi vet vad vi vill.

Valrörelsen rullar på och jag tror aldrig jag varit med om en mer otydligt valrörelse, vem vill egentligen vad? Eller vill alla samma? Idag läser jag på sidan 3 i lokaltidningen att Folkpartiet vill bevara Norrtälje sjukhus. På sidan 5 läser jag att Centern vill trygga akutsjukhuset i Norrtälje. Jag har inte hört någonstans att någon skulle vara av någon annan uppfattning. Men idag när jag står vid valstugan på torget kommer en kvinna fram till mig och frågar om jag står fast vid min uppfattning att akutsjukhuset ska vara kvar i Norrtälje och när jag svarar JA så säger hon att hon ska rösta på mig, trots att hon aldrig röstat på Vänsterpartiet förr (och hon var inte typ 23).

Det är lika rörigt i alla frågor. Centerns annons radar upp ett antal punkter som allihop skulle kunna vara hämtade ur vårt program (bygg roslagsbanan till rimbo, fler cykelvägar, biogasbilar och bevara fraktstödet i skärgården). Ändå har ju just Centern klart och tydligt deklarerat att de inte kan tänka sig att samarbeta med något av de rödgröna partierna ens för att hålla SD kort, p g a just Vänsterpartiet som delar deras uppfattning i alla de punkter de vill profilera sig i annonsen med. Vad är egentligen politik? och vem tycker någonting annat i årets valrörelse i Norrtälje?

Alla partier är lika rörande överens om att någonting måste göras åt skolan. Det spelar ingen roll om man suttit 12 år vid makten, man lovar ändå förändring och förbättring om man åter får väljarnas förtroende. Norrtäljes skolor klättrar vid Lärarförbundets ranking i år tre platser; från 286 till 283 av 290. Nu vill alla partier ha fler lärare, dialog med lärare, föräldrar och elever samt en utbyggd elevhälsa. Jättebra. Det har visat sig att de kommuner som hamnat i topp i Lärarförbundets ranking har tre saker gemensamt; de har alla hög lärartäthet, hög andel utbildade lärare och en generös resurstilldelning till skolan. I de tre kategorierna ligger Norrtälje på plats 260,208 & 209, varav den första siffran är en försämring. I den här kommunen har man alltid fått höra att skolan kostar så mkt och man jämför med s k jämförbara kommuner. (Samma sak är det förresten inom hemtjänsten/hemsjukvården där det ju också visar sig att vi betalar för lite.)

Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och ska se till att de elever som inte har så mycket med sig hemifrån kompenseras för det i skolan. Alla barn har rätt till samma kunskaper. Det är skolans ansvar att alla barn kan ta till sig kunskaperna och komma ut ur skolan som delaktiga, demokratiska medborgare som känner sig kapabla att delta i samhället och vet hur de ska gå tillväga för att påverka. I vår kommun finns många elever från hem som kanske inte har så mycket studietradition och studievana. Det finns många elever som behöver kompenseras från skolans håll och det kräver mer resurser.

Ett problem är ju också antalet friskolor. Flera friskolor har den karaktären att de samlar på sig många barn till medvetna föräldrar som kan motivera och hjälpa sina barn hemma. Skolorna får samma elevpeng men ett mindre kompensatoriskt uppdrag, eleverna kostar m a o mindre. Kvar i de kommunala skolorna blir kanske de med föräldrar som inte orkat, förmått, klarat av att välja en annan skola eller som inte har möjlighet att skjutsa sitt barn, föräldrar som fortfarande litar på att det bästa möjliga erbjuds alla... Fler elever som kanske kräver ett större kompensatoriskt uppdrag, men med samma medföljande elevpeng. Samma resonemang som med gungor och karuseller som jag tidigare bloggat om.

Skolverkets rapport "Vad påverkar resultaten i den svenska grundskolan?" säger mycket tydligt att det som försämrat läget är: segregering, individualisering och ett misslyckande med det kompensatoriska uppdraget. Att det handlar om segregering och det fria skolvalet bekräftar också Stockholms utbildningsförvaltning och ett antal rektorer.

Nu ska vi lyssna på lärarna (säger alla partier). Nu ska vi ha dialog (säger alla partier). Nu ska vi förbättra resultaten (säger alla partier). Men vi dubbelröda(eftersom rödgrönt inte finns ännu i Norrtälje) säger att vi vill höja lärartätheten till 9 lärare per 100 elever. Vänsterpartiet vill att obehöriga lärare ska få utbildning, att det ska finnas en vikariepool som ser till att elever inte blir lämnade utan undervisning. Elever som lämnar skolan utan fullständiga betyg har inte misslyckats, det är skolan som har misslyckats. Det handlar om skolans ansvar för det kompensatoriska uppdraget. För att skolan ska kunna klara det uppdraget krävs i Norrtälje mer resurser. Det är vi dubbelröda medvetna om och därför kommer vi också att ge skolan mer resurser om vi får förtroendet att styra kommunen nästa mandatperiod.

oklart i skolpolitiken

Jag har tidigare bloggat om problemet med detbatter. Alla partier verkar överens i alla frågor är konstigt och känns kanske bra för stunden, att inte vara osams, men vad ger det väljarna. Dessutom är det ju bara jidder, partiernas uppfattningar skiljer sig i verkligheten vida. Jag har flera gånger skrivit om och funderat över Centern. Centern de tycker och tycker och håller med. Ofta säger de en massa kloka saker, men i kommunen har de suttit i majoritet i 12 år och inget av det de säger verkar finnas på agendan. Jag vet hur det är att sitta i majoritet med ett större parti, men nog kan man åtminstone orsaka lite dispyter på fullmäktige eller någon gång gå emot allianslinjen????

Nu var det inte Centern utan Folkpartiet jag ville hugga på idag. Förra veckans debatt i skolfrågor i Folkets hus gav inte mycket kött på benen. Det håller tydligen Åsa Wennerfors med om och i sin blogg förklarar hon att Fp på det lokala planet vare sig vill ha föräldrar i skolan eller betygsätta skolk. I dagens SvD säger Fp att man vill att elever med dåliga resultat ska gå i skolan även på lördagar. Detta med anledning av att niorna i Stockholm får sämre betyg. Enligt utbildningsförvaltningen är några av orsakerna till detta det fria skolvalet och segregationen. Samma sak framgår även av Skolverkets rapport. Varför tar de styrande inte till sig detta? Och vad är det som gäller? Rikslinjen med burkaförbud, skolkbetyg och föräldrar till bråkiga elever på skolbänken? Stockholmslinjen med skola på lördagar? Eller Norrtälje där Fps linje inte skiljer sig nämnvärt från vad alla andra partier säger?

Problemet med debatter

Socialdemokraterna i Norrtälje har bjudit in till tre debatter om skolan inför valet 2010. Detta till följd av att skolan varit ett ämne som funnits på allas läppar; låg lärartäthet, höga lokalkostnader, nedläggningshot, dåliga resultat, brist på resurser till barn med särskilda behov osv. Ikväll hölls den sista debatten i serien i Folkets hus i Norrtälje.

Vad får då besökarna på en debatt ut? Föräldrar, lärare eller elever som är missnöjda med någonting vill ställa frågor om varför det är som det är och vad man tänker göra åt det. De politiker som då svarar bör ha suttit ganska nära grytorna ett bra tag för att kunna ge de svar som kan ge frågeställarna någonting. Att svamla om vad man vill göra i framtiden blir då inte intressant. Politiker som inte suttit så nära grytorna eller som är nya, kan vinna sympatier genom att vara mer som "folk är mest", men lyckas inte reda ut svar på några frågor.

Andra politiker, som alltid är i majoritet i publiken på såna här tillställningar, har en annan typ av frågor, känner panelen och känns även igen av panelen. Här blir det duande och förnamn och tydliga avgränsningar mot de besökare som inte är lika kända eller känner till de lokala politikerna. Själv kom jag in lite senare i debatten eftersom jag hämtat dottern på fotboll och inte en enda gång under resten av kvällen berättade någon av paneldeltagarna eller talarfördelaren om vilket parti de olika representanterna tillhörde. Själv visste jag ju det, jag är ju själv politiker, jag har varit med ett tag, men säg en nyinflyttad förälder som trampat in några minuter för sent; han eller hon hade inte haft en susning.

Det där sista är faktiskt i dubbel bemärkelse eftersom alla representanter verkade vara överens om det mesta (tja, nån försökte väl kasta nån paj på nån med förnamn nån gång), alla ville satsa på skolan och det var väldigt svårt att utläsa att några av dem faktiskt haft makten och kunnat satsa på skolan under lång tid redan. Om någon gick dit för att ta ställning till vilket parti han/hon skulle rösta på så blev den nog inte mycket klokare. Det lustiga är ju att både Folkpartiet och Moderaterna känner sig bromsade av något annan parti i majoriteten i sina satsningar på skolan. Man undrar så vilket parti det är, men det måste väl vara Centern eftersom Kd inte verkar få igenom mycket av sina idéer.

Hur som helst, kul att det kom så mycket folk. Jag missade slutklämmen eftersom barnen blev trötta och vi måste hem och snarka en stund innan en hel dags valarbete med bl a Rotarylunch, valstugesitt och samhällsutvecklingsdebatt imorgon.

RUT, omega3 och vädret

Det är plusgrader ute idag och jag är med på 2 ställen i lokaltidningen. Först är det ett repotage om de olika gruppledarna och partierna inför valrörelsen. Vi får veta att Vänsterpartiet kommer att vara drivande i miljöfrågor, att vi är skeptiska till friskolor och att vi vill ha mindre grupper inom barnomsorgen. Ja, det är inget fel i det, sen att samarbetet med S ska gå på rutin kan man ju förhålla sig till. Nog tycker jag att det behövs uppfräschning och fördjupning även om det naturligtvis underlättar att ha bra grunder att stå på. Egentligen får politik aldrig på något vis gå på rutin. Vi förtroendevalda måste alltid ha i minne på vems mandat vi agerar och vad grunden till olika ställningstaganden vilar på.

Idag publicerar Norrtelje tidning även mitt svar på en Ledare om RUTbidraget som var med i tidningen för snart två veckor sedan. Och på den får jag som svar att min hållning är typisk för Vänsterpartiet, vilket man väl får ta som en komplimang. Sen ställer jag mig frågande till att behovsbedömd hemtjänst innebär att politikerna vet bäst och att RUTavdrag istället ger makten till enskilda att bestämma hur de vill ha det. Jag är också ovan med att bli förpassad till mitten av förra seklet även om jag blivit beskylld för att vilja tvinga människor tillbaka till stenåldern både när jag förespråkat torra toalettlösningar och en utbyggnad av Roslagsbanan till Rimbo (vilket f ö två moderater skrev föredömligt om i lokaltidningen häromdagen).

Läser också idag på nätet att Uppdrag granskning gjort ett repotage om hur fisk som ska mätta flyktingar i Västsahara i stället blir till omega3tabletter i Norge.

Igår skrev Clarence Werngren i lokaltidningen om vilka åtgärder som behövdes för att få tillbaka skolan till 1960talets nivå (vilket tydligen är önskvärt). Att döma av artikeln skulle det bästa vara om handelsstudenter tog över lärarnas roll (handelsstudenter läser in en 7,5 poängskurs på lärarhögskolan på en dag medan 25% av lärarstudenterna egentligen borde ha blivit underkända). Hmmmmm, får återkomma till det...

Prioritera fritidshemmen för en högre kvalitet i skolan

På http://www.skolverket.se/sb/d/2573/a/15918;jsessionid=E3E796349172D100B4ECE7C3C4B98117 skolverkets hemsida kan vi läsa att genomsnittsbarngruppen på fritids har ökat från 18 barn i början av 1990talet till ca 35 barn idag. På Storasysters fritids är det 55 barn inskrivna, många av dem är sexåringar som gått från att på förskolan ha 3-4 pedagoger på 20 barn till att nu vara 55 barn på samma antal vuxna.

Det finns tre fritidshem med ungefär lika många barn per varje på Storasysters skola, till hösten utökas det med ca 50 barn till, 50 barn till som man inte löst skolbarnomsorgen för. Ska det då bli 70 barn per grupp eller hur har den borgerliga majoriteten som röstade igenom att lägga ned Flygskolan tänkt?

Man vill höja kvaliteten i skolan, säger man, men, som det också står på skolverkets hemsida så är i såna fall sämre kvalitet på fritidshemmen en dålig besparing. "Glada och trygga barn som trivs på fritids presterar säkerligen bättre även i skolan, säger Ulla Nordenstam."