torsdag 17 juli 2008

En röd tråd genom semesterlitteraturen

Ska bara dra en röd tråd genom böckerna jag hittills plöjt under semestern;
"Mig äger ingen"(Åsa Linderborg): Åsa lever ensam med sin pappa (frånvarande mamma). Hon växer upp, känner sig utanför, söker sina rötter. "Lyckans Hjul"(Kajsa Ingmarsson): Utspelas i Sävesta, idylliskt villaområde, här finns alla pusselbitar till lycka, men ändå mår inte människorna riktigt bra. "Jenny"(Jonas Gardell): Utspelas i Sävbyholm, idylliskt villaområde, här finns alla pusselbitar till lycka, men ändå mår inte människorna riktigt bra. Huvudpersonen saknar sin döda (frånvarande) mamma. Uppväxt och sökande efter rötter. "Ett öga rött" (Jonas Khemiri): Huvudpersonen saknar sin döda (frånvarande) mamma. Uppväxt och sökande efter rötter.
Okej, några ord till; Lyckans hjul var lättläst, men handlade liksom om ingenting. Sen fortsatte jag på sätt och vis in i ett liknande villaområde, men närmare Stockholm. Jag känner ju Jonas Gardells böcker och berättelser sen gammalt och det var väl det som gjorde att jag inte kom igenom den just när jag fått den, det kändes som han hade fastnat. Och det har han ju, det säger t o m bokens huvudperson Jenny till honom. Jag tror jag visste redan när jag började läsa vad boken skulle handla om, vad som hade hänt, men att det var så brutalt, så omänskligt, hade jag svårt att föreställa mig. Och att vuxna människor avfärdar det hela som ungdomssynder och pojkstreck hade jag nog kunnat förstå (inte ställa upp på, men förstå) om det inte vore för brutaliteten. Den är sjuk, den finns inte i vanliga människors hjärnor. Slutligen har vi den vilsna grabben i Ett Hjärta Rött. Långt in i boken undrar jag om han bara är miljöpåverkad eller om han har någon bokstavskombination som gör att han har så svårt att acklimatisera sig. Han bygger upp en egen värld och tror att alla ska förstå att juicemaskinen i matsalen blir saboterad för att man tagit bort hemspråksundervisningen. Apropå en debattartikel i dagens lokaltidning så kan man ju snacka om missriktad energi. Sammanfattningsvis gillar jag ändå boken, den ger en blick in i hur svårt människor som arbetar med ungdomar har det, att landa rätt, men också hur viktiga våra rötter och våra identiteter är för att vi ska kunna fungera tillsammans med andra.
Nu läser jag Gerda Antii "Det är mycket med det jordiska" och jag återkommer med synpunkter på denna i nästa vecka.

Hur stor kan gemensamheten bli?

På "vår" strand på landet har man i samfälligheten satt upp en lina mellan två pinnar längs med stranden. Linan tar man ner när man badar under dagen och sen spänner siste man upp den på kvällen. På detta sätt undviker man att Kanadagäss går upp på stranden och bajsar på nätter och morgnar. Helt otroligt, det fungerar, och vi har en ren och fin strand.
När jag föreslog liknande tillvägagångssätt vid en kommunal badplats, med stora bajsproblem, för några av besökarna så skakade de bara på huvudet och undrade vem som skulle spänna upp linan. Det skulle ju ingen känna ansvar för.
I samhället runt den kommunala badplatsen bor kanske ett tusental personer, men naturligtvis besöks den av många fler. I vårt stugområde har vi två badplatser på 110 tomter, men även dessa besöks av omkringboende. Hur stort kan ett gemensamt ansvar vara för att man ska känna sig delaktig?
Kollektivtrafiken ägs av oss gemensamt, men där finns uppenbara problem för människor att inse att det är vi som betalar och tar hand om verksamheten och materielet. När skolor och vårdinrättningar slumpas bort till privata entreprenörer är det få som verkar märka att det är våra gemensamma tillgångar som säljs ut/ges bort. skulle det vara familjens sommarhus skulle det nog bli högre ljud i skällan.
Men i ett område med 110 tomter verkar ansvarsandan vara någorlunda. Nog finns det de som slänger ölburkar i dikena och struntar i att plocka upp hundarnas avföring, men det känns ändå som om alla anstränger sig LITE mer för att hålla det gemensamma i ordning och reda och skick som man själv vill finna det i. En helt privat strand skulle inte alls behöva hållas i samma goda skick.
Lite tankar apropå att några ungmoderater igår skrev i lokaltidningen att det enda sättet att rädda Östersjön var att privatisera den för om den vore privat skulle någon bry sig om den. Det skulle ju vara en tråkig ytterlighet om det var på det viset. Jag tror att vi är rätt många som bryr oss om vårt gemensamma innanhav och tyvärr är det nog så att när stora (eller små) företag ser sätt att tjäna pengar så bryr de sig inte om det är ett gemensamt eller ett privat hav de släpper ut skiten i.

torsdag 10 juli 2008

uppdatering

Okej, nu uppdaterar virusprogrammet, men så kommer en skylt upp om att den vill starta om igen. Jag tror jag tar boken nu. vi får fixa det här till jul, eller, efter semestern, eller när jag kommer hem nästa vända. åtta minuter kvar av uppdateringen.

virusskydd och lyckans hjul

Nu är det sjätte gången på en dryg timma som jag är tvungen att starta om datorn för att få igång mitt nya virusskydd och jag vet fortfarande inte om det fungerar. Varför ska det vara så krångligt? Jag vill lägga mig i min sköna säng och fortsätta med boken. Ja, jag läser nu Kajsa Ingemarsson Lyckans hjul, vet inte ens om den är bra, men det var lätt att komma in i den. Beror liksom på vad som kommer att hända i den sista femtedelen av boken. Rescension dyker med all säkerhet upp i denna blogg nästa vecka. Och, enligt en figur i boken, blir man dömd efter sin bokhylla, så jag vet inte var jag ska ställa den här boken. jag fick den gratis, för att jag är en så in i norden bra kund på ICA. Jaja, resten av bokhyllan lär väl inte heller höja mig till skyarna, speciellt inte de böcker som jag faktiskt läst. Men jag är stolt över att ha hunnit en och en halv bok på en och en halv vecka, bådar gott...

lappsjuka-inte en suck

Nej, det är inte p g a lappsjuka vi befinner oss på datoravstånd för andra gången den här veckan. Vi måste handla helt enkelt och... jag längtar efter en skön, mjuk säng att vila kroppen i. Natten till idag var fruktansvärd (kanske inte berodde på sängen, men); Storasyster låg och vred och vände från halv nio till tolv i sin säng och kunde inte sova (är det inte den ena så är det den andra och mina lugna bok- och tvkvällar med te (brazilian baya) och knäckebröd med hårdost bara försvinner i intet). När Storasyster äntligen släckt sina bruna kände jag mig tvungen att också försöka sova lite, klockan ett började Liten gapa, stoppade om. Klockan två gapade hon igen, jag kröp ned bredvid henne en stund, smög tillbaka till min säng vid tre. Klockan halv fyra gapade hon igen, stoppade om, släckte Storasysters sänglampa eftersom det började bli ljust ute. Då tittar hon på mig och säger: Jag ligger bara och tittar lite på affischen. Puh. Kvart i fem gapar Liten nästa gång, stoppar om, halv sex, stoppar om, sju fick hon komma och ligga i min säng fram till åtta när jag skulle upp. Något mör.
Soligt väder så jag skyndade mig att fixa pastasallad, vatten, kaffe och lite överblivet fikabröd från gårdagen då väninnor med småpojkar var över och lekte en stund. Vi hade en dejt med Storasysters nyfunna vän på stranden och vädret var lovande. Vi blev kvar på stranden hela dagen (till typ halv fyra), åkte tillbaka till stugan, diskade och åkte in till stan. Käkade kebab och pizza med min mamma och mormor och tog en kvällspromenad. Båda barnen sov klockan nio. Imorgon handla och sen tillbaka till stranden om vädret fortsätter vara vänligt.
Det var tänkt att det här inlägget skulle handla om barnuppfostran, men jag känner mig lite för trött. avvaktar. kanske kommer igång om en stund.

tisdag 8 juli 2008

TBEvaccin (igen)

Så var vi idag på vårdcentralen för att ta vår andra spruta mot TBE. Det första vi blir informerade om är att Liten inte alls behöver ta någon spruta eftersom man inte konstaterat något fall av allvarlig TBEinfektion hos barn under sju år någonstans i världen. Därför rekommenderas man inte vaccinera små barn i onödan.
Nästa information; det finns två olika sorters vaccin och man rekommenderas ta de två första sprutorna med samma. Vårdcentralen hade inte samma vaccin som det vi fått utanför Coop i maj och hon rekommenderade oss att åka till Täby!!! Nej nej nej, vi chansar på att det funkar trots att det är två olika. Vid nästa vaccinationstillfälle spelar det inte längre någon roll.
Nu vet jag åtminstone två skäl att inte vaccinera sig utanför stormarknaden utan gå till sin vårdcentral. Förutom den att de som står på parkeringen kanske inte står där nästa gång du kommer.

utflyktstips i roslagen

Igår hade vi en utflyktsdag som ni kan se några bilder från på mobilbloggen. Vi åkte först till sjöfartsmuséet i Älmsta. Barnen tyckte det var roligt att titta på gamla båtar, modellbyggen, knopar och en ångmaskin som man kunde starta genom att trycka på en knapp. Kaptenshuset med papiermachéfigurer och gamla möbler var också intressant. Barnen fick varsin tipslapp som de gjorde orienteringsstämplar i efter vägen och klistermärken när vi gick ut.
Efteråt åkte vi till Tusen små grisar och fikade. Jo, dagens siffra på antal grisar var visst 7511. Grisar överallt. Lite besviken på fikat faktiskt eftersom jag var hungrig och det bara fanns mackor och kakor. Dyrt också. Men man fick en hel termos ljummet kaffe att ta till bordet. Barnen hade dock inte ro att sitta så länge bland alla grisar. utanför fanns kaniner och riktiga grisar.
På vägen hem stannade vi vid en secondhandbutik i Älmsta och fick tag på en exakt likadan hjärtformad lampa som vi köpt på Loppis i helgen så nu får barnen varsin vid sängarna i stugan. Vi åkte också till ICA och köpte glödlampor och Afil. Sammanlagt gick vår utflyktsdag på ca 350 kronor inklusive bensin.

Mig äger ingen

Nu har jag läst ut boken Mig äger ingen av Åsa Linderborg och jag tänkte ge en kort kommentar till den här. En sak gick igenom hela boken och det var att jag kände mig illa berörd, men det var inte av samma sak hela tiden. I början av boken drevs läsningen framåt av att jag undrade var mamman hade tagit vägen, var hon död? hade hon stuckit? varför fanns hon inte i deras liv? Jag kände mig illa berörd av den fattigdom hon och hennes pappa levde i, inte bara ekonomiskt utan kulturellt, intellektuellt. Alla miljöer kändes in i själen och berörde mig på ett obehagligt sätt. Jag kände till och med lukterna.
Sen avslöjas det var mamman tagit vägen och jag blir illa berörd av mammans agerande, av hennes och hennes släkts stora tillgång på intellekt och idealism och den stora bristen på empati och förståelse för sitt eget lilla barns situation. Som om hennes barn bara var en bricka i ett spel för ett annat samhälle. Ett samhälle där männen på samma självklara sätt ställs till svars att ta hand om sin familj och sin avkomma. Ett idealt samhälle, jag håller med, men då hon lämnade sin dotter hos en man som hon själv inte stod ut att leva med (p g a bl a brist på ansvarstagande och engagemang) så var vi långt ifrån det samhället.
Jag blir också besviken när denna intellektuella och engagerade släkt presenteras i boken, den tar liksom lite grand udden av den "fattiga" uppväxten på något sätt. Det framgår inte riktigt hur stor tillgång den lilla Åsa haft till sin mamma och hennes nya familj och det är ju rätt avgörande för hur pass "fattig" man ändå ska kunna bedöma hennes uppväxt ha varit. Mammans familj är ju drömfamiljen för en uppväxande socialist, den innehåller alla attribut man kan drömma om; ryskt blod, fängslanden, konflikter, uppstudsighet och ett maximalt engagemang i världens alla orättvisor.
Samtidigt är det spännande att få jämföra två ytterligheter på samma kant, med gemensamt drömsamhälle men med helt olika bakgrund och helt olika förhållningssätt till verkligheten. Boken beskriver detaljerat ett samhälle som var verklighet för många för inte så länge sedan, miljöerna blir verkliga, de känns. Man tänker att fattigdom är inte så långt tillbaka, men den finns fortfarande, den typen av fattigdom Åsa beskriver i den här boken finns fortfarande, men kanske syns den inte lika väl bakom tv-kanaler, billiga chips, läsk och mobiltelefoner på avbetalning.
Jag fortsätter vara illa berörd av farmor och farfars uppoffrande för den ickeansvarstagande sonen, för Åsas förnekande av densamme under sin tonårstid, ideliserandet av mamman (det står aldrig något om hennes död och därför får man väl anta att hon är i livet och därmed får en mildare beskrivning från sitt barn). Jag blir illa berörd av pappas syskon som kliver in vid hans död och mycket mer. Det som gör mig mest illa berörd tror jag är att det ska vara en kärleksförklaring men samtidigt känns ett slag ovanifrånperspektiv, ett slags "tyckasyndom" som jag själv också faller in i. Jag tycker boken är sorglig och att Leffe Andersson (Åsa bytte ju t o m bort efternamnet), trots att han blev begravd av Kenneth Kvist, verkar ha varit en väldigt sorglig figur.

fredag 4 juli 2008

zoo

Storasyster frågade just varför jag aldrig fick några myggbett (men det får jag) och jag får ju fästingar som aldrig förr. De verkar gilla mina knäveck. Tog precis bort en rackare. Tur att de kliar så att man hittar dem. Igår höll förresten en broms på att förstöra hela vår eftermiddagssession vid stranden. vi hade bara hunnit dit och barnen hade bytt om för att bada då en broms ettrigt jagade storasyster (men märk väl; ingen blev biten). Hon blev alldeles galet rädd och ville bara gå¨hem och gå in och aldrig bada mer.
Hm, hon hade väl solsting. själv var jag mer oroad över sex stycken svanar som var onaturligt nära stranden när jag tänkte bada och tvätta håret.
Och när vi var ute och sovpromenerade Liten idag och en snok glatt svalde en hel padda i diket så var Storasyster snabbt och nyfiket framme och glodde, inte ett smack skraj.

torsdag 3 juli 2008

mobilbloggen

Om ni saknar dagsinlägg här, så titta in på mobilbloggen http://mobilblogg.nu/mammapolitik

Kaniner

På min tid, d v s stenåldern, åt kaniner gräs och det bästa de visste var maskrosblad. det kunde man plocka i massor och lägga in i buren. Nu för tiden tror folk att man är helt knäpp när man yppar att man trodde att kaninen skulle äta gräs. Jag som trodde jag skulle få hjälp med gräsklippningen. Det värsta med vår kanin är att han inte alls äter någonting från burbotten. Man måste sitta med salladsblad (tur att det växer mycket i landet) i handen medan han äter. Så fort det ramlar på marken är det oätligt. Han tycker lite om klöver, men annars ratar han gräs, maskrosblad, morötter, kål mm. Sallad, hårt bröd, äpple och några saker till kan han tänka sig att äta ur handen. Och sen har han torrfoder på ett fat i sitt lilla hus, men ur det väljer han också ut vissa saker som han äter och det äts inte med någon större aptit.
Han verkar dock pigg och glad, men jag blir lite orolig. Men visst skulle han väl äta gräs om han kände att han höll på att svälta ihjäl? Eller gör inte finkaniner med stamtavla och stämpel i örat sånt?

På stadsbesök

Ja, vi är hemma från landet en sväng. Det tog ända till måndag kväll innan jag lyckats stressa ner från mitt otroligt fastlåsta stressläge. Jag trodde allting skulle barka åt skogen. I vanliga fall hanterar jag stress ganska bra, men med PMS (som visst kunde förvärras av tabletterna i början), semesterstress, ett barn som bara grät när vi skulle till dagis(och ett som grät för att hon skulle sluta på dagis) så kändes det som hela världen skulle rämna. Jag kände mig deprimerad. Inte ens när jag lämnade jobbet och skulle ha en härlig semester kändes det bra. Jag undrade vad vi skulle ta oss till i stugan i fem långa veckor. Ville bara gråta.
Men, om det var måndagkväll eller tisdagförmiddag, jag vet inte så noga, så började jag bli mig själv igen. Njöt. Trots myggor och bålgetingar, flugor, paddor och ormar. Och efter en halv vecka på landet så är jag en fullfjädrad heltidsmamma som steker pannkakor klockan nio på morgonen att ha med till stranden, skivar melon, blandar juice, lagar mat och matar kaninen (men han är inte så intresserad av mat). Hänger badkläder på tork.
Idag var det simskoleavslutning och jag hade lovat att betala Storasysters skateboard om hon provade på Guldgrodan (hon ville helst inte simma på djupt). Givetvis klarade hon märket och mamman simmade simborgarmärket tillsammans med de andra föräldrarna. Storasyster har skaffat sig en bra kompis och mamma har fått en på köpet. Vi kommer nog att umgås en hel del i sommar för ju mer vi pratar desto mer verkar vi ha gemensamt. Kul. Själv hade jag ju aldrig ens fått idén att börja prata med någon jag inte känner, men det är tur att någon i familjen är social.
Efter stranden åkte vi tillbaka till stugan, fick Liten att sova i vagnen och satte fart att packa och stänga igen eftersom vi var på väg till stan för tvätt och blomvattning. Men först skulle det gympas i parken, familjegympa med Friskis och Svettis efter en picknick med Pattatallas (pastasallad) och nybakta bullar som väninnan bjöd på. Ungarna var som galna och sprang och hoppade till musiken och mamman blev trött och svettig.
Det var kommersiellt jippo på stan och vi hämtade wowwowan (vagnen) för att ta en sväng. Jag är ju inte så mycket för sånt där och var rätt nöjd med att bara ha blivit av med 45 kronor på vägen hem (25 kronor karusell till storasyster och 10 kronor var till fiskdamm, det är ju för fasiken tre loppisar på cykelavstånd från stugan på lördag och jag behöver både ny kylväska och sänglampor till barnen). Storasyster däremot var supertrött och beklagade sig gråtande över att "det inte ens syntes att vi varit på marknad, varken ballonger eller sockervadd". När vi kom hem kissade hon på sig och grät och trodde att hon var sjuk. Men, det är nog bara tröttsjukan, sa jag. Klockan var ju halv tio.
Nu har jag, efter att pengar från FK kommit in efter senaste vabben, betalt de sista räkningarna och kontrollerat matkontot inför morgondagens proviantering på ICA. Jag glömde givetvis shoppinglistan på bänken i köket på landet, men jag får försöka göra en ny efter bästa fotominne. Vi ska väl inte svälta i alla fall. Och så är vi ju tillbaka i stan redan på tisdag för TBEvaccinering. Känner mig väldigt fundersam på om det alls kommer att fungera på Liten. Vi får väl se.