Nu har jag läst ut boken Mig äger ingen av Åsa Linderborg och jag tänkte ge en kort kommentar till den här. En sak gick igenom hela boken och det var att jag kände mig illa berörd, men det var inte av samma sak hela tiden. I början av boken drevs läsningen framåt av att jag undrade var mamman hade tagit vägen, var hon död? hade hon stuckit? varför fanns hon inte i deras liv? Jag kände mig illa berörd av den fattigdom hon och hennes pappa levde i, inte bara ekonomiskt utan kulturellt, intellektuellt. Alla miljöer kändes in i själen och berörde mig på ett obehagligt sätt. Jag kände till och med lukterna.
Sen avslöjas det var mamman tagit vägen och jag blir illa berörd av mammans agerande, av hennes och hennes släkts stora tillgång på intellekt och idealism och den stora bristen på empati och förståelse för sitt eget lilla barns situation. Som om hennes barn bara var en bricka i ett spel för ett annat samhälle. Ett samhälle där männen på samma självklara sätt ställs till svars att ta hand om sin familj och sin avkomma. Ett idealt samhälle, jag håller med, men då hon lämnade sin dotter hos en man som hon själv inte stod ut att leva med (p g a bl a brist på ansvarstagande och engagemang) så var vi långt ifrån det samhället.
Jag blir också besviken när denna intellektuella och engagerade släkt presenteras i boken, den tar liksom lite grand udden av den "fattiga" uppväxten på något sätt. Det framgår inte riktigt hur stor tillgång den lilla Åsa haft till sin mamma och hennes nya familj och det är ju rätt avgörande för hur pass "fattig" man ändå ska kunna bedöma hennes uppväxt ha varit. Mammans familj är ju drömfamiljen för en uppväxande socialist, den innehåller alla attribut man kan drömma om; ryskt blod, fängslanden, konflikter, uppstudsighet och ett maximalt engagemang i världens alla orättvisor.
Samtidigt är det spännande att få jämföra två ytterligheter på samma kant, med gemensamt drömsamhälle men med helt olika bakgrund och helt olika förhållningssätt till verkligheten. Boken beskriver detaljerat ett samhälle som var verklighet för många för inte så länge sedan, miljöerna blir verkliga, de känns. Man tänker att fattigdom är inte så långt tillbaka, men den finns fortfarande, den typen av fattigdom Åsa beskriver i den här boken finns fortfarande, men kanske syns den inte lika väl bakom tv-kanaler, billiga chips, läsk och mobiltelefoner på avbetalning.
Jag fortsätter vara illa berörd av farmor och farfars uppoffrande för den ickeansvarstagande sonen, för Åsas förnekande av densamme under sin tonårstid, ideliserandet av mamman (det står aldrig något om hennes död och därför får man väl anta att hon är i livet och därmed får en mildare beskrivning från sitt barn). Jag blir illa berörd av pappas syskon som kliver in vid hans död och mycket mer. Det som gör mig mest illa berörd tror jag är att det ska vara en kärleksförklaring men samtidigt känns ett slag ovanifrånperspektiv, ett slags "tyckasyndom" som jag själv också faller in i. Jag tycker boken är sorglig och att Leffe Andersson (Åsa bytte ju t o m bort efternamnet), trots att han blev begravd av Kenneth Kvist, verkar ha varit en väldigt sorglig figur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar