onsdag 28 oktober 2009

Höstlov och annan LOV som ställer till det

Jo, det blev lite lov för barnen ändå. Underbart. vi hade en bra helg när barnen skojade och lekte med varandra hela tiden. Sen fick de vara hemma med pappa på måndagen medan mamma skrev tenta. Eftermiddagen ägnades åt att göra i ordning och möblera om lite inför kommande tillökning. Tisdagen var det dags för pappa att jobba och mamma satt i sammanträde hela dagen och lyssnade till borgarnas planer för hemtjänsten. Man undrar var det där med patienten/brukaren i centrum tog vägen. Nu ska man dela in hemtjänsten i två kategorier; en som innehåller bara hemtjänst och en som innehåller hemtjänst och basal hemsjukvård. Skälet till detta, och nu citerar jag: "är att få in fler utförare". Inte att erbjuda en bättre service till brukarna. Istället blir det väl så att för den som behöver hemsjukvård kommer det inte att finnas så mycket att välja på medan den som endast är i behov av hemtjänst får några olika att välja på. Om man sedan helt plötsligt blir i behov av hemsjukvård (inte helt otroligt) så får man väl antingen byta leverantör eller ta in två utförare i hemmet........eller???
Sen pratar man om att för de som inte vill välja så ska det delas lika mellan alla utövare som vill utgöra ickevalsalternativ. Det är viktigt att det inte blir orättvist. Orättvist för vem??? Jo, för de olika företagen som levererar hemtjänst. Vem är i fokus här? Inte är det brukaren i alla fall.
Mitt förslag är att i stället se till att ha en hög kvalitet på den av kommun och landsting tillhandahållna hemtjänsten/hemsjukvården. Låt brukarna välja innehållet istället för i vems fickor skattepengarna ska hamna. Se till att sätta brukaren i centrum, inte företagaren.
Sen undrar man ju lite över det här med hur man väljer vilka företag som ska få leverera till kommunen. I Färsna t ex, ska nu ett företag som är försatt i konkurs och har en skult på en halv miljon till kommunen få byggrätt. Fanns det ingen annan som var intresserad?
Och det är ju bra att man bygger, men varför uppför man bakom kommunhuset en stor byggnad som sträcker sig ända ut i gatukorsningen och skymmer sikten för trafiken. Flera äldre byggnader här i staden har ju fått ge vika just för att ge sikt åt trafiken (t ex Bondepalatset i korsningen Roslagsgatan - Bangårdsgatan). Mittemot ligger dessutom tryckeri och tidningsdistribution så det är ju inte frågan om en plats med väldigt lite trafik heller.
Nog med gnäll. Idag har jag jobbat en halv dag och det tänker jag inte ens skriva om. Jag samlar mig till ett annat tillfälle. Imorgon och på fredag har jag semester och vi ska ut till Norröra och njuta av skärgården på hösten och grilla korv och fotografera och ....... ha det bra. Lovar att återkomma med mer åsikter när jag kommer hem igen. Känner mig åtminstone nöjd med att kunna erbjuda mina barn lite höstlov trots att jag nu plockar av de dagar jag såväl behöver i januari.....

måndag 26 oktober 2009

Vi flytt int`

Idag när jag åkte från tentan svängde jag förbi stugan och hämtade laddaren till kameran eftersom jag ju ska ha lite semester i slutet av veckan och naturligtvis måste fotografera. Jag satt i bilen och funderade över vilka alternativ som egentligen finns om vår lägenhet ska säljas. Det absolut bästa alternativet är ju att vi får en ny hyresvärd bara och ett kontrakt där inga överenskommelser om avstånd från besittningsskydd ligger och skvalpar i bakvattnet. En ny hyresvärd måste antagligen ta tag i och renovera upp lite också så att vi får det lite bättre, ev också lite dyrare, men det är inte helt säkert då direktverkande el inte är direktbillig el. Alternativ två skulle kunna vara att vi hittar en annan stor, billig, central hyresrätt där vi känner att vi kan tänka oss att bo en tid framöver. Alternativ tre är att vi flyttar ut till stugan och förhoppningsvis spar in så mycket på utebliven hyra att vi under tiden kan hyra in någon som bygger till, drar in vatten osv för att får permanentstandard. Alternativ fyra är att vi hyr en liten billig lägenhet, river stugan och låter uppföra en nyckelfärdig villa på tomten. Alternativ fem är att vi säljer stugan och köper t ex ett radhus eller en billig villa någonstans för att bo permanent. De flesta alternativen verkar ganska ansträngande tycker jag. Särskilt om man vill bo centralt och ha nära till natur och bad. Vi har liksom inte de resurserna. "Man ska få välja hur man bor ja, tamej fan. Och vissa väljer andra sidan stan. Vissa väljer västra Flemingsberg, andra väljer hus i lila färg."
När jag kom hem beslöt jag att strunta i alla alternativ. Jag är gravid och jag vill boa. Jag började röja i farstun, flyttade garderober till "lilla hallen" för att få tillstånd mer plats för kläder, flyttade storasysters skrivbord till en läxhörna och in med en fåtölj från vardagsrummet till barnens sovrum så att jag slipper sitta på golvet och läsa saga på kvällen. Nu kör jag. Det här är mitt hem. Vi flytt int´.

onsdag 21 oktober 2009

Erbarme dich mein Gott

Att börja dagen 04.30 är en plåga bara det. Det behövs inte en dotter med gråtattack på golvet och destruktiva tankar för att vilja stanna hemma och dra täcket över huvudet. Ett under att vi alla tre, trots gemensam gråt på köksgolvet kom iväg till dagis, fritids och jobb överhuvudtaget. Men jag kom förstås försent till jobbet. Snacka om etisk stress (som föreläsare från Röda korset pratade om på temafullmäktige i måndagskväll). Att göra någonting som man känner är helt fel rakt genom kroppen. Att lämna bort sitt barn när det är ledset och destruktivt för att tjäna pengar. En etisk stress som säkert de flesta hårt arbetande människor utsätts för någon gång under livet, om inte fler.

Ordnade så att mormor kunde hämta dottern direkt efter skolan och ansökte om 2½ dags semester nästa vecka. Hela tiden med tanken att det kanske redan är försent nästa vecka, jag kanske bara borde droppa allt och vara hemma med henne. Men nu har vi kommit så här långt och när pappa lovade komma och titta på utställningen om äpplen i skolan imorgon och lite filmtittning så är hon återigen (tillfälligt) positiv och förväntansfull inför morgondagen. Bra, då klarar vi en dag till.

Tyvärr håller inte glädjen länge. En stund senare vid läggdags brakar allt ihop igen. Vad skapar denna förtvivlan? Vad är det jag inte rår på? Storasyster hulkar sig genom sagoläsning och välling, som hon först vägrar ta emot. Liten vrider sig oroligt, hon känner också av att någonting inte stämmer. Till sist somnar de båda medan Hungarian state symphony orchestra bönfaller: Erbarme dich mein Gott. En total känsla av maktlöshet gör att kvällens tentastudier ter sig tämligen ovidkommande. Och bara vetskapen om att klockan 05.00 ringer klockan och det är dags för ännu en arbetsdag skjuter spjut rakt genom en mors hjärta.

Det sjuder

Det finns ett sjudande hopp runt om i kommunen och i samhället och på lokaltidningens debattsida ger det avtryck i klarsynta inlägg om alliansens politik, bl a på skolområdet. Det är hoppingivande att se att det finns så många som inte accepterar alliansen bortförklaringar om lågkonjuktur och istället plockar fram de konkreta exempel på hur alliansen rustar ned systemet och bygger ett nytt mindre solidariskt system. Det är hoppingivande att se att de inte lyckas lura i alla att detta är den enda vägen. Det finns både glöd och insikt hos medborgarna och den glöden och insikten måste vi nu peppa varandra att använda för att bryta det borgerliga systemskiftet som delar in vårt samhälle i ett betygssystem där långt ifrån alla kan få en femma, eller MVG, eller ett A, eller vad det nu är........ Kom igen kamrater, knyt nävarna, sitt inte tysta och ta detta, det är ingenting vare sig ni eller era barn kommer att må bättre av. I den stora framtiden.

lördag 17 oktober 2009

Skyll det på snoppen!

Nyss hemkommen från barnkalas. Eftersom kalaset var en bit bort var vi föräldrar välkomna att stanna och fika och jag tog tillfället i akt att få äta lite underbart hembakt; bullar, kakor, cheesecake och tårta. Kalaset bestod av 14 barn, vad jag förstod födelsedagsbarnet själv som blev 7 år, kamrater till henne och 2 småsyskon (varav min lilla var en). Det var 10 flickor och 4 pojkar, varav en pojke tillhörde kategorin småsyskon.
Som vanligt när det är kalas blev det uppspelt och volymen hög. Det som hördes och märktes mest var de 4 pojkarna som rusade runt i huset, skrek, brottades och rev ner saker. eller det var inte det som hördes och märktes mest, det var det enda som hördes och märktes. Tjejerna försökte stänga in sig i födelsedagsbarnets rum och leka skola.
För mig får detta gärna bero på biologi, genetik, uppfostran eller kultur, det spelar ingen roll; det jag reagerar på är att alla vuxna som fanns på plats bara accepterade detta med en axelryckning och ett konstaterande att "det är pojkar". Och det är väl så kulturen föds, vi accepterar vilket beteende som helst bara för att det är pojkar. Vi ifrågasätter inte att de rusar runt och brottas inomhus, att de gapar och skriker och tar plats på bekostnad av flickorna. Och nu var det ju faktiskt en flicka som fyllde år, en flicka som borde ha varit i centrum, som vi borde ha hört och sett och märkt. Vi har mycket långt kvar.

fredag 16 oktober 2009

Stor, billig, central bostad sökes.......

Tror ni någon nappar på den annonsen? Njae.. inte jag heller. Man blir lite upptagen av tidningsrubriken som talar om att ens hem ska försäljas. Det påverkar en, så att säga. Och visst blir man upprörd över att behöva läsa sånt i tidningen.
Det är aldrig kul när ens boende blir osäkert. Jag minns förra gången, den gången ville kommunen använda vår bostad till missbruksvård och man blev ansedd som någon slags fascist när man inte generöst ville flytta på sig och bereda plats för samhällets svaga. Den här gången (samma hyresvärd) så ska fastigheten försäljas, göras pengar på i kristider, och inte vet jag om någon kommer se med blidare ögon på en för att man vill bo kvar i sitt hem den här gången.
Förresten, när de rev det gamla huset jag bodde i (det fanns bara en hyresgäst kvar där då), så fanns det politiska beslut om att rivningen skulle vara slutförd innan hyresgästen ens fått besked från hyresvärden om att huset skulle rivas. Så någon direkt kommunikation kan vi nog inte vänta oss.
Hursomhelst så erbjöds den hyresgästen ett annat boende som han kunde acceptera. Men då kommunen gjort sig av med de flesta "onödiga" fastigheter som de innehar så undrar man vad som kan finnas kvar att erbjuda oss. Alltså, vi bor ju här, våra barn går i skolan och på förskolan här, vi är inte flyttbara hur som helst. Och jag har inte råd med några stora höjningar av boendekostnaden förrän tidigast 2013 då mitt räntefria lån är avbetalt och mina studier slutförda. Jag har bott i de här kvarteren sen 1996, mina barn är födda och uppvuxna här. En trea i de nybyggda husen i kvarteret intill kostar tre gånger så mycket i hyra som vår lägenhet.
Jag ska inte spankulera mer nu, hotet om försäljning av kvarteret har funnits länge och det kan finnas länge till innan någonting händer. Jag vet att det löser sig, det gör det alltid, det känns bara så onödigt jobbigt.

På bar backe?

Läser i tidningen att kvarteret vi bor i står högt på kommunens försäljningslista. Tack hyresvärden för att ni informerar oss som bor här. Jo, vi vet att husen en dag ska säljas, så har det väl sagts sen kommunen tvångsinköpte fastigheterna på nittiotalet, eller var det åttiotalet? Och det stämmer som kommunens Lars Härlin säger att vi hyresgäster fick skriva på rivningsklausuler som bifogades hyreskontrakten, men enligt text på desamma så gäller hyresnämndens godkännande av dem i tre år efter undertecknande, sen måste nya klausuler skrivas under och godkännas. Det beror ju på att hyresvärdar inte kan kalla fastigheter för rivningsfastigheter under hur lång tid som helst, alltså helst inte mer än tre år.
Det är väl dags att kontakta Hyresgästföreningen nu då. Men hur ska jag göra med garderoberna? Jag som planerat åka till IKEA och köpa nya garderober inför nedkomsten i januari. Är det en satsning som fortfarande verkar okej? Eller är det bättre att avvakta, ingen vet ju var man befinner sig om ett år. Förhoppningsvis inte på bar backe med tre små barn.

torsdag 15 oktober 2009

Tack för idag, liksom

Vad vore livet utan halsbränna, nästäppa, åderbråck, bäckenuppluckring, trötthet och illamående? Som tomt inuti liksom, men nu är det väl inte så mycket mer som ska tillkomma?


Idag har jag slagit på stort och gjort lite nytta. Flyttat två taklampor (bytt plats på dem). snurrat in lite sladdar som inte används och lagt dem i ett skåp. Tvättat, diskat och skrivit ett medlemsutskick till partiföreningens medlemmar. Men jag har inte skickat det än........... och jag har inte hängt tvätten. Men jag har duschat också. Och jag kom nästan i tid att hämta Liten på dagis när de stängde tidigt för personalmöte idag. Nästan. Men hade jag inte åkt när jag åkte så hade jag nog blivit flera timmar sen för sen blev det visst olyckor och elände på vägen. Tankade gjorde jag i morse också och upptäckte att jag tappat bort bensinkortet. Blä, förrförra veckan var det ICAkortet. Var tar de liksom vägen? Det är nog en massa andra saker jag också tappat bort av bara farten, men man upptäcker det inte förrän långt senare. Fundera inte på det nu. Ojojoj, m a o, dags för sänggående.

Hur är man funtad???

I bilen på väg till vårt studiebesök på habiliteringscentrum i Sollentuna hörde jag på radion att kvinnor med fysiska och främst psykiska handikapp i långt större utsträckning drabbas av våldtäkter än kvinnor utan dessa funktionshinder. Ändå räknar man att det finns stora mörkertal då många av de drabbade inte kan, vågar eller förstår att detta är någonting de bör tala om för att det är fel. Det är så man tappar andan....
Jo, man blir både skrämd och undrande; vem utför såna handlingar? Är det "helt vanliga män"? Jag har alltid undrat vad man överhuvudtaget får ut av sex som den andra parten inte är med på, men har kunnat förklara saken för mig själv med makt. Det är klart att den man kan tvinga sig på, ofreda, har man också makt över, men vad är det för behov att vilja ha makt av människor som redan är svaga, försvarslösa? Där sitter man ju redan i en överlägsen ställning som inte behöver bekräftas genom övergrepp.
Och här springer högfungerande(?) kvinnor och bantar, sminkar sig med djurspäck, opererar första lilla rynka och klär ut sig i kortkort och högklackat för att männen ska tända på dem. Snacka om att de lyckats befästa sin maktsituation.
En lastbilschaufför onanerar så han kör av vägen, fortsätter i diket när polisen hittar honom bakom ratten utan byxor..., ja, man slutar aldrig förvånas över dessa män...
Annars hade vi ett intressant besök på habiliteringscentrum, men tiden var knapp och vissa frågor fick hänga kvar. Att andelen barn med behov av särskilt stöd ökar har vi hört länge. Detta förklaras delvis av att fler utredningar görs idag, det kan också förklaras av att fler och fler barn som föds för tidigt idag kan räddas och det är inte sällan dessa barn får ett eller flera funktionshinder som följd av att komma till jorden utan att vara färdigutvecklade.
Autismliknande syndrom och Asperger är tillstånd som kan ha genetisk grund, men de kan också vara följder av förlossningskomplikationer. Barn med dessa diagnoser kräver mycket av samhällets resurser och man tycker att det vore på sin plats att ta reda på vad som orsakar funktionshindren istället för att bara behandla på bästa sätt. Är det förslossningskomplikationer? Vilken typ av komplikationer? Kan de t ex bero på att man idag skyndar på förlossningar för att få en effektivare och billigare verksamhet, kan det bero på att man för tidigt klipper navelsträngen? Det finns ju diskussioner om att detta är handlingar som påverkar barnet negativt. Om det är förlossningsskedet som ger dessa funktionshinder tycker jag att vi blivande föräldrar har rätt att veta om vissa förlossningskliniker bidrar till fler barn med dessa funktionshinder än andra. Vi har ju valfrihet och då kan det vara bra att få fakta till grund för valet innan det görs. Är genetiska orsaker de främsta är detta givetvis inte lika viktigt, men frågan är ju ändå varför dessa diagnoser ökar. Det är ju alltid bättre om man kan förebygga istället för att behandla.

onsdag 14 oktober 2009

mamma sa...ta ledigt idag

Storasyster bröt ihop vid middagsbordet. Över till synes ingenting. Och det var andra gången på bara ett par dagar. Livet verkar vara för mycket för henne helt enkelt. Hon orkar inte. Till sist brakar det. Vi tog ledigt en dag och bara slappade, såg på film och gick i skogen, umgicks. Vi läste läxan, bara det. Barnen har läsprojekt i skolan och ska läsa för en vuxen hemma varje dag. Tips och råd följer till den vuxne: Välj det rätta ögonblicket, skapa lugn och ro, Låt den här dagliga stunden med ditt barn leda till gemenskap och glädje, Uppmuntra gärna och ofta.........osv.
Yes, den tiden har man ju. Varje dag. He he he. När jag hittade den här läxan var det tisdagkväll, läggdags, visste att jag skulle jobba 12 timmar onsdag, komma hem halv nio, hur ska man hinna detta? Nu läste vi en lång stund igår när vi var hemma.
Storasysters lärare ringde och frågade hur hon mådde. Jag svarade som det var; hon är nog bara trött och läraren konstaterade att det är skönt att det snart är lov. Lov? tänkte jag. Just det, det är lov från skolan, men hur påverkar det oss? Hur gör det att mina barn får vila mer? Nu har Storasyster tur dsom får följa med en kompis ut i skärgården ett par dagar, om det sen är att betrakta som vila återstår att se. Vi andra får nog vackert bita i äpplet och jobba på. Inga sovmorgnar, inga lediga sköna dagar som uppladdning för årets mörkaste tid. Inte för mig och inte för mina barn.
Igår läser jag dessutom en artikel i lokaltidningen där en kvinna avråder ALLLA från att vaccinera sig mot Den nya influensan. En sida på nätet varnar och skrämmer oss för vaccinet. Istället råds vi att sova ordentligt och inte stressa. Skoja mera! Vi som inte är förunnade en stressfri verksamhet med tillräcklig sömn, är det okej om vi vaccinerar oss? Vad man behöver när man känner sig tvungen att vaccinera sig är inte fler och större varningstexter, det känns jobbigt ändå att övertyga sig själv.

tisdag 13 oktober 2009

Konsumtion i sig kan väl inte vara ett mål?

Eller så är det det? Det talas hela tiden om att tillväxten måste öka, annars ökar inte välfärden och rättvisorna i samhället. Men det är väldigt sällan som man talar om konsumtionen som ett miljöproblem. T ex talar man om grön tillväxt.
Emil Schön har just utkommit med Konsumtionsboken - Köpfrossa i en febrig värld. Han menar att man istället för att köpa samma saker fast miljömärkta kan tänka på hur man istället skulle kunna slippa konsumera. Dela med andra och/eller göra lösningar med t ex grannar som är mer hållbara såväl ekologiskt som socialt.
Emil Schön påminner oss om att för tio år sedan pratade man ingenting om miljön, ändå konsumerar vi idag, med klimathot som daglig nyhet, 30% mer och genererar långt mer sopor än för tio år sedan.
Själv tycker jag att det är underbart när fruktochgröntlådan kommer på fredagen och vi kan äta färsk frukt och grönsaker hela helgen. I veckorna blir det lite snålare, men det gör ingenting. Ibland är det skönt att längta. Istället för att läsa ett recept och springa och köpa det som behövs för att tillaga rätten, kan man göra någonting av det man har hemma. På www.arstiderna.com som levererar ekologiska fruktochgröntlådor, kan man också hitta recept bl a genom att söka på rubriken "töm skafferiet" och får då recept baserade på det man har hemma. Livet blir roligare med ett gott miljösamvete, fantasi och längtan. Tror jag. Vågar du testa?

Åh, vad jag skulle vilja låta dem sova

Smyger in i sovrummet. Ser i det halvskumma morgonljuset hur två små kroppar ligger helt avslappade under täckena i dubbelsängen. Andas med öppna munnar, drömmarna långt bort från det gråa utanför, det kalla, blöta, blåsande.

Åh, vad jag skulle vilja låta dem ligga kvar där, sova tills de vaknar, sätta mig på en stol och bara betrakta deras stillhet, deras lugn. Strunta i att fäkta på kläder och trycka ut dem i kylan, springa genom regn och halvsnö till en ouppvärmd bil och knuffa in dem halvt om halvt sömndruckna bland livliga kamrater i ljusrörsljus och buller.

Tänk om vi bara kunde ligga kvar. Vakna när vi ville vakna. Strunta i världen utanför; måsten, borden och plikter. Göra massor av varm choklad och se på film i soffan. Om.

lördag 10 oktober 2009

En solig okej lördag med finbesök efter en terrible arg arbetsam dag på jobbet igår

Idag skiner solen. En arbetskamrat har varit här och vi har gått på stan i solen, fikat, lekt i parken och haft det bra. Igår var ingen bra dag. Kommer inte ihåg om solen sken. Jag sov så dåligt natten mellan torsdag och fredag eftersom jag redan fått vibbar om att jag skulle bli ensam med 11 barn på jobbet på fredagen. Nästa gång går jag inte dit om jag får ett sånt förhandsbesked. Jag orkar faktiskt inte det. Om jag inte är sjuk innan så blir jag ju det och det är inte bra att riskera sin hälsa.
Det var inte kaos på jobbet, inte alls, det fanns dessutom snälla hjälpredor på andra avdelningar som ryckte in och hjälpte till med avklädning, lunch 0ch vila. Men ledsna barn som måste bäras, blöjbyten och lyft i och ur vagnar då de skulle sova plus att rensa golvet från leksaker då dagen var slut. Det tär när man inte har någon att dela bördorna med.
Och mest av allt är jag ändå så arg, jag var så arg att jag bestämde mig för att stänga av, ligga lågt, vara frånvarande. Annars hade jag väl gått och sagt upp mig på stubben och det hade väl inte blivit bra för mig själv i längden. Som tur var var det god lunch. Men jag gör inte det här en gång till. Det gör jag inte.
När jag är på jobbet vill jag känna att jag gör ett bra jobb, att jag är duktig, men att spara pengar så att moderatkommunen kan sänka skatten tillgodoser inte mina behov av att vara duktig. Jag vill få möjlighet att utveckla idéer, se barnen, få dem att känna sig trygga och inspirerande samtidigt som deras föräldrar ska kunna känna sig nöjda och trygga med att lämna dem till mig. Men jag är ingen superhjälte, känner mig helt slut av att hållt 11 barn någorlunda nöjda och mätta under en hel dag, men jag tror läroplanen kräver mer än så.

torsdag 8 oktober 2009

säg är det konstigt att man längtar bort nångång?

Jag skulle vilja skriva en massa saker om hur mitt jobb suger känner jag, hur trött jag är på att vi aldrig aldrig aldrig är fulltalig personal, hur detta går ut över arbetet och barngruppen och hur det sen resulterar i kritik från föräldrar och ledning, hastigt och drastiskt påkomna "lösningar" som inte alls syftar till att lösa arbetssituationen på vår avdelning på lång sikt utan endast att för en stund slippa några symptom av att man aldrig lägger in något förebyggande arbete. Jag är så less på att inte kunna göra ett så gott arbete som jag´skulle vilja göra, som min ambition är att göra. Jag är så less på att bara stå och le, putsa siffror och låtsas att allt det här är okej för min del.
Men; jag ska inte skriva mer om det nu. Jag ska inte heller skriva någonting om maten.
Partiföreningsmöte på kvällen. Jag skriver ingenting om det heller.
Solen sken idag och jag slapp skrapa rutan i morse. Jag måste gå och lägga mig nu. Barnen drack massor av saft ikväll och jag får säkert stiga upp i natt och byta lakan. Imorgon är jag ensam på min avdelning, med ca 10 barn. Oj, vad det ska bli roligt.

tisdag 6 oktober 2009

Monkeybusiness

I lördags lyssnade jag till hur Göran Rosengren förklarade vad som skiljer människan från djuren. Idag hälsade jag på djuren, våra närmaste släktingar, bl a schimpanser och ourangoutanger. Jag måste säga att jag fortfarande inte riktigt förstår i var de stora skillnaderna ligger. Vi har ett övertag, javisst, men det är också olika grupper av människor som har övertag över andra grupper av människor och även om vi är samma art, så förstår vi dem inte (dem som vi har övertag över). Vi förstår inte vilka rättigheter det är de vill ha eller varför. Vi förstår inte hur de tänker eller ens att de tänker emellanåt. Det kan gälla män och kvinnor, det kan gälla vita och svarta, det kan gälla muslimer och kristna, stadsbor och lantisar....whatever.... och frågan är, vad är vårt övertag värt? När vi bara använder det till att förstöra och förinta? Jorden har funnits i 4,6 miljarder år. Om hela den tiden var en timma skulle människan ha funnits de sista fem sekunderna. Vem vet om vi överlever så mycket längre?
På vägen hem från Furuvik stannade vi och lunchade vid en offseason supersandstrand i Dalälvens mynning. Sen letade vi efter en öppen loppis medan den stora skaran klasskamrater tog vägen förbi IKEA. Vi noterade något sorgsna att inte bara stranden var offseason utan även hela loppissverige (landsbygden). Hösten är här och varmare klimat känns fjärran. Men; ett tips bara, motorvärmare om du ska köra långt, promenad eller cykel om det gäller korta sträckor. Tänk på klimatet även i köldens tidevarv.

måndag 5 oktober 2009

Stress, miss, träff, skratt, trött, ur led och tillbaka

Dagen började som vanligt superstressigt med barn som gjorde allt annat än vad jag tyckte att de faktiskt kunde klara av själva. Det ledde till att jag blev några minuter sen till barnmorskan och möttes i dörren av beskedet att de tagit in en annan patient och att jag måste boka om min tid. Det är väl själva den. Om inte jag tiggt till mig ett besök i vecka 20 hade det här ju varit mitt första besök sen inskrivningssamtalet. Och på vårdguiden.se står det att man träffar sin barnmorska 8-11 gånger under sin graviditet. Nu blir besöket förhoppningsvis nästa vecka, i vecka 26. Får väl se hur jag sen ska hinna dit 5 gånger till på 14 veckor...
Tja, förhoppningsvis hinner jag börja må bra igen tills dess också. Jag har ju mått bra hela tiden och nästan inte haft ont alls, oförskämt bra faktiskt, men i helgen (särskilt söndagen) hade jag riktigt ont, både i magen och i bäckenet. Fick skräckdejavuer från förra graviditeten och tänkte; vad händer om det "blir såhär" nu? Om jag ska ha ont i 15 veckor till. Men jag känner mig bättre redan idag, men lite orolig så klart... Nu när man vet att arbetsgivaren inte är intresserad av att godkänna havandeskapspenning och man kanske är tvungen att jobba fram i vecka 39...
I skolan pratade vi miljöproblem och på eftermiddagen höll alla god min och gjorde goda prestationer i presentationsarbete av det tredje grupparbetet på tre veckor. Börjar bli lite tradigt...men nu är det inte så mycket mer.... ett besök på furuvik imorgon, en föreläsning och en genomgång av instuderingsfrågorna, sen är det tenta och dags att lägga ännu en kurs bakom sig. Jaha, glömde jag säga att jag nu är godkänd även på första kursen (den vi läste in i somras)? Känns utomordentligt skönt faktiskt.
Kom hem före fem och lagade mat medan barnen lekte. Sen fick jag ont i huvudet och blev irriterad och otrevlig, somnade en stund med barnen men har nu tagit mig upp igen, förberett matsäck och skrivit lite på en debattartikel om maten i skolor/förskolor och inom äldreomsorgen. Det är stora skillnader och det upprör mitt röda hjärta. Nu är det väl ändå sängdags...ska bara kolla vilken väg som blir smartast att köra mot furuvik imorgon...

lördag 3 oktober 2009

Ni kan räkna med mig.

Igår fick vi ett brev med en inbjudan till hockeyskolan. Det låter ju jättekul. Storasyster skulle säkert gilla det, men ändå lade jag det bara i pappersinsamlingen. Det gäller att fokusera sina krafter och jag kände att går det inte att få ihop ett tjejlag i fotboll, så är det väl att kasta pengarna i sjön att köpa hockeyutrustning och tro att det ska gå lättare att få ihop ett tjejlag i hockey. Men jag vet inte.
Ibland blir man bara uppgiven. Jag har väl bloggat tidigare om uppföljningsmötet efter NTligan och vad jag förstod där skulle man åtminstone bli kontaktad för att få veta om det blir någon mer fotboll för tjejer 02 eller inte.... men jag hör ingenting. Jag har anmält att jag är beredd att hjälpa till, men det kan inte betyda att man är tvungen att ställa upp och träna ett lag en kväll i veckan...det finns väl andra saker man kan göra. Annars är det ju ganska kört. Jag är ganska bra på att ha många järn i elden och klara det mesta med en eller två ungar på armen, men att fokusera på att träna ett gäng ungar i fotboll samtidigt som jag ska hålla en treåring nöjd och så småningom också en bebis, det tycker jag känns som att ta på sig för mycket. Så...vad händer då? Min dotter är diskvalificerad från en fotbollskarriär redan vid sju års ålder... trist. Konstigt att det finns så många frivilliga föräldrar som kan ställa upp och träna killarna.
Nej det blir ingen hockeyskola.
Däremot kan ni räkna med mig på en rad andra ställen. Jag kommer att fortsätta som enhetsrådsrepresentant på dagis, jag kommer att slutföra min utbildning, jag kommer att jobba kvar på mitt jobb (åtminstone fram till jul) och jag kommer att arbeta i valrörelsen med sikte på parlamentariska uppdrag efter valet 2010! Jag vill vara med och förändra samhället. Och om ni inte tror att jag orkar eller har tid bara för att jag väntar mitt tredje underbara barn, så ta och fråga mig istället för att utgå från detta. Jag kan tala om precis vad jag är beredd att ställa upp på och vad jag anser mig inte orka med/ha tid med. Att ha tre underbara barn är en väldigt god anledning att engagera sig i hur framtiden ska utformas. Ni som tror att ni slipper mig i framtiden.........Dröm och glöm, jag är mer på än någonsin.