Skyll det på snoppen!

Nyss hemkommen från barnkalas. Eftersom kalaset var en bit bort var vi föräldrar välkomna att stanna och fika och jag tog tillfället i akt att få äta lite underbart hembakt; bullar, kakor, cheesecake och tårta. Kalaset bestod av 14 barn, vad jag förstod födelsedagsbarnet själv som blev 7 år, kamrater till henne och 2 småsyskon (varav min lilla var en). Det var 10 flickor och 4 pojkar, varav en pojke tillhörde kategorin småsyskon.

Som vanligt när det är kalas blev det uppspelt och volymen hög. Det som hördes och märktes mest var de 4 pojkarna som rusade runt i huset, skrek, brottades och rev ner saker. eller det var inte det som hördes och märktes mest, det var det enda som hördes och märktes. Tjejerna försökte stänga in sig i födelsedagsbarnets rum och leka skola.

För mig får detta gärna bero på biologi, genetik, uppfostran eller kultur, det spelar ingen roll; det jag reagerar på är att alla vuxna som fanns på plats bara accepterade detta med en axelryckning och ett konstaterande att "det är pojkar". Och det är väl så kulturen föds, vi accepterar vilket beteende som helst bara för att det är pojkar. Vi ifrågasätter inte att de rusar runt och brottas inomhus, att de gapar och skriker och tar plats på bekostnad av flickorna. Och nu var det ju faktiskt en flicka som fyllde år, en flicka som borde ha varit i centrum, som vi borde ha hört och sett och märkt. Vi har mycket långt kvar.