onsdag 30 april 2008

mikroblogg

Mikroblogg är tydligen det senaste och jag förstår varför. Nu ska jag betala hyran. Har fått vinterdäcken bortbytta (nu när det äntligen inte är minusgrader varje morgon) för 150 kronor och besökt brasa med fiskedamm och ponnyridning med barnen. sovdags för oss alla. Imorgon är en stor dag. Imorgon är vi tillsammans. Imorgon - på första maj.

tisdag 29 april 2008

God natt

Jag är så himla trött, det är därför jag aldrig orkar ens sätta på datorn. Och nu måste jag sova egentligen, måste. Jag var bara tvungen att dra igång maskinen en sväng ikväll för att anmäla Storasyster till fotboll. Annars hade vi missat det och hon hade blivit jättebesviken. Men nu ska jag sova. Måste. God natt.

Trött

Jag är för trött för att ens sätta igång datorn på kvällarna, men nu måste jag anmäla Storasyster till fotboll senast imorgon. Jag t o m gjorde i ordning ett brev och anmälde henne via snigelpost eftersom jag aldrig orkar trycka igång datorn. Sen lade jag på brevet utan frimärke, så nu ska jag anmäla henne via epost ändå. Sen sova. Jag är så trött ¨så trött.

torsdag 24 april 2008

en torsdag

Sovmorgon till 06.00, men jag vaknade förstås redan tio i fem och trodde att jag försovit mig... Utvecklingssamtal för Liten 08.00. Och de tyckte hon var pigg och glad på förskolan. Ja, det är väl det man vill höra. Vidare till Volvo där jag till sist lyckades få en kille från verkstan att komma ut och fylla på bromsvätska i min bil utan att det kostade någonting. Fyllde själv på vatten. Nöjde mig då med att bestämma att vänta med att kolla bilen till 12000milaservicen. När jag passerade Rydbo på väg till jobbet stod mätaren plötsligt på 120000. Får beställa tid till semestern. Men det är dyrt, sa de på Volvo, och det läste jag också som ett minus för bilen i en test innan jag köpte den. Dyr 120000milaservice. Men då detta skulle bero på att kamremmen ska bytas tänkte jag att jag kanske slipper det eftersom kamremmen redan är bytt. Det kanske kan bli lite billigare. Dyrt betyder ungefär 10 000 kronor enligt killen på Volvo. Och jag får ju bara tillbaka 5300 ca på skatten.
På jobbet var det tre ordinarie personal borta och två vikarier + två ordinarie personal på plats. Det är slitigt så klart, men det gick ganska bra, tyckte jag. Inte mer gråt och elände än normalt. Men några hade visst rymt ut genom grinden på morgonen innan jag kom...
Handlade efter jobbet.
Jag har en grå lock i luggen som inte fastnar när jag sätter upp håret. Grey look på utrikiska. Måste sova nu. Öppnar imorgon igen. Öppnar, stänger, öppnar, stänger. Det är samma personal på dagis när föräldrarna lämnar som när de hämtar. Hur korta dagar har de egentligen? Måste duscha först förresten. Bäst jag gör det nu.

onsdag 23 april 2008

Sjukdomar, vikariebrist och liv som hopar sig

En kollega sjuk, en vabbar och imorgon ska vår halva resurs vara ledig för att hennes dotters dagis har planeringsdag. Det blir till att vara bläckfisk. Barnen på jobbet är givetvis inte sjuka just nu utan de allra flesta är på plats. Förutom att försöka hålla rätt på dem, ge dem föda och vila samt se till att de inte skriker alltför mycket har vi under dagen kämpat febrilt med att hitta vikarier till resten av veckan samt nästa vecka (som som tur är blir kort).
Först såg det ut som att jag skulle bli ensam fredag efter två (eftersom min friska kollega måste ner till vårdcentralen och byta ett bandage runt en infekterad, punkterad tumme). Men sent omsider fick vi tag på en pensionerad förskolelärare som tidigare vikarierat hos oss under ett par kritiska veckor. Hon kunde komma fredag eftermiddag och nästa vecka. Toppen.
Då strulade morgondagen till sig istället. Vi hade efter mycket letande och ringande fått tag på två vikarier, men när en av dem (som f ö var hos oss igår också) fick höra att hon inte fick tiderna nästa vecka ville hon inte heller komma till oss imorgon. Snacka om putt! Den attityden var absolut inte möjlig att ha på den tiden jag var timvikarie inom barnomsorgen. Så var vi igen två man kort och det finns ingen möjlighet att klara verksamheten på tre personal.
Precis när jag skulle gå hem (och jag hade bråttom för tjejernas dagis skulle stänga kvart i fem och jag slutade fyra) så ringde chefen och jag hängde mig kvar för att få veta att hon skulle försöka fixa fram någon till imorgon. Och på vägen hem (när jag redan insett att jag aldrig skulle hinna till kvart i fem) så ringde kollegan och sa att vi fick in ännu en ny stjärna. Ja ja, vi tackar och tar emot; ett par vuxna ögon till är i alla fall ett par vuxna ögon till. Verksamhet?`Förvaring? Ibland är skillnaden hårfin.
Annars är det en lampa som blinkar till lite oroväckande i bilen från och till. Tyckte inte om det så jag öppnade motorhuven och insåg att det behövs nog fyllas på av lite av varje. Hm, kan man göra det själv eller måste man lämna in bilen? Vad kostar det? Hur lång tid tar det? Vad kostar en hyrbil? Letar efter erbjudanden på räkningen från Volvokortet (det brukar finnas rabattkuponger), men där gick jag bet. Däremot upptäckte jag att min kreditgräns ändrats från 4000 till 15000. Det är väl iofs inget bra, men just nu kändes det rätt okej, om jag nu blir tvungen att serva bilen och hyra en bil för att ta mig till jobbet etc.
Utvecklingssamtal på dagis för Liten klockan 8 imorgon, sen svänger jag förbi Volvo och pratar med dem en snabbis, börjar inte förrän halv 10. Hoppas det inte är totalkaos när jag kommer. Ska handla lite på vägen hem, barnen hos mormor, på fredag kan vi då åka direkt till landet. Nu ska jag bara deklarera via Internet och hoppas att pengarna kommer före midsommar innan jag går i säng. God natt.

Vad blir man frisk av?

En väninna till mig separerade nyligen. Nu delar hon fortfarande sitt hem med sitt ex; varannan vecka bor han där med barnen och varannan vecka bor hon där med barnen. Den andra veckan bor de i en andrahandsetta. Han oroar sig inte för framtiden, "han har ju en lägenhet", medan hon letar med ljus och lykta efter någonstans att bo, snart går andrahandskontraktet på ettan ut och hyresrätter går inte att få tag på i den nordostkommun i Stockholms län som detta utspelar sig. Hon kan bli tvungen att flytta från kommunen med allt vad det innebär för barnen och hennes egen arbetssituation (hon har inte körkort och bil). Till saken hör också att min väninna har problem med obetalda räkningar och fakturor i massor. För ett par veckor sedan fick hon träffa en konsumentvägledare som rådde henne att låta allt gå till fogden, annars kan hon inte få någon hjälp. Och med anmärkningar och skulder hos fogden kan det ju vara svårt att få tag på en bostad.
Min väninna mår givetvis inte bra. Och för detta har läkaren ordinerat piller och sjukskrivning. Är det verkligen det som kommer att få henne att må bättre? Man kan fundera.

måndag 21 april 2008

jobbet och politiken

Det kan, som jag tidigare skrivit, vara svårt att kombinera familj och politiskt arbete. Det kan också vara jobbigt att kombinera arbete med politiskt jobb. Imorgon hade jag för första gången sedan jag började mitt nya jobb tänkt ta ledigt (vilket man har laglig rätt till) och gå på ett halvdagsmöte med sjukvårdsstyrelsen. Jag har fixat vikarie och allt. Vad händer?
En kollega är sjuk, en annan blir hemringd efter lunch för att hennes son är sjuk. Inga fler vikarier finns att få tag på. Alltså måste min vikarie användas för att vikariera för någon annan och jag måste vara kvar på min arbetsplats. Något annat finns ju inte.
Nu blir det en tuff vecka då vi ska jaga vikarier och turas om att öppna och stänga förskolan vi två ordinarie personal som är kvar och friska. Jag öppnar imorgon. Alltså dags för sängen nu.
Politiken påverkar oss varje dag och är mig ständigt nära. men sammanträdeslokaler känns rätt far away för tillfället.

torsdag 17 april 2008

Familjen och politiken - familjepolitiken

ALLT ÄR POLITIK. Ja och familjepolitik är det när politiker blir tvungna att lämna sina politiska uppdrag för att klara av att ha en familj. Sorgligt. Inte tycker jag att Kristina Axén-Ohlin är sympatisk rent politiskt, men nog tycker jag att det är synd och skam att en kvinna inte kan få både vara med i maktens korridorer och kunna ha ett fungerande familjeliv. Men det är klart, det blir hårt när man måste stryka gubbens skjortor också...
I morse hade de någon slags inringning till radion där folk fick säga vad de tyckte om Kristinas avhopp från politiken. Ett par kvinnor ringde in och tyckte att hon gjorde helt rätt som satsade på familjen (d v s: en kvinnas plats är i hemmet) och gratulerade henne till ett klokt val. Naturligtvis ska valet vara familjen om man tvingas välja, men varför ska man tvingas välja? Varför kan inte demokratin vara utformad så att alla kan delta? Varför har efter så många år samhället inte kunnat bli så jämställt att både en kvinna och en man kan ha möjlighet att kombinera viktiga uppdrag med ett gott familjeliv?
Både min mor och min mormor har upplevt orättvisorna i det ojämställda samhället och båda två har de trott att det ska bli bättre tills deras döttrar växer upp. Likadant tror jag. Och visst är mycket mer tillåtet för oss tjejer idag än det var på mormors tid, men är det praktiskt möjligt?
Jag är helt övertygad om att vi behöver ett samhälle och en demokrati där fler kan delta. Där kvinnor, arbetslösa, sjukskrivna, invandrare och andra grupper som inte självklart har en plats i demokratiutövandet har en plats och en aktiv roll. Vi behöver en verklighet där barnen är en tillgång och räknas som ett plus när vi har åsikter, när vi söker jobb, när vi deltar i utvecklingen av närområdet och i världspolitiken. vi behöver ändra vår syn på hur och av vem demokratin ska utövas. Vi behöver ta makten över vår vardag och vår framtid.

onsdag 16 april 2008

AHA


Jag fick en AHA-upplevelse idag. Det var drop-in-fika på Litens dagisavdelning och jag tog ut två timmar föräldrarledigt för att kunna delta. Det betyder att jag åkte från jobbet redan kvart i två. Jag var på dagis strax efter halv tre och jag fikade och såg på film med dottern i nästan en timme. Sen ville hon åka hem.



Vi hämtade Storasyster (som inte alls ville gå hem) och var hemma strax före fyra (vi är aldrig hemma före fem annars). Båda barnen flöt in i lägenheten och hamnade på golvet i lekrummet där de fortsatte med legot de lekt med igårkväll. Det var lugnt och stilla. Vi hade nästan en hel pizza kvar från gårdagen (då vi festat till eftersom jag fyllde år) och den skulle vi ha till middag så jag behövde inte stressa igång med maten. Jag satte en matbrödsdeg, diskade två maskiner disk och tvättade två maskiner tvätt. Efter pizzan hann jag bada barnen och tvätta håret på dem innan Bolibompa. Efter Bolibompa klippte jag dem och sen hann de leka ett tag till med legot innan sängdags. Vilket flyt. Två små timmar och jag fick en helt annan verklighet (ändå var jag ju kvar på dagis över en timme).
Tänk om jag kunde få till det så här en eller två dagar i veckan. Då kanske jag skulle slippa barn som är så trötta att de ligger och gråter på golvet varje dag när jag kommer hem. Det tål att tänka på till hösten.

Nu har jag duschat och gjort lite partiarbete vid datorn (ändå känner jag mig så superstressad för att jag inte hinner med all politik). Igår ringde de från en styrelse jag sitter i (jag har tänkt sluta, men jag hinner ju knappt ens lämna in avskedsansökningar) och frågade efter en verksamhetsberättelse jag skulle skriva under. Hjälp! Jag har inte ens sett den. Och jag letade i alla högar, mappar och pärmar, men inte hittade jag den. Till sist ryckte jag in hela stora pappersinsamlingen (den är stor nu för de kommer och hämtar på tisdag) och gick igenom vartenda papper, men inte hittade jag någon verksamhetsberättelse. Så pinsamt. Jag tycker verkligen inte om att tappa kontrollen. Nu måste jag verkligen se till att lämna alla uppdrag som jag känner att jag absolut inte kommer att hinna med.

Annars har jag planerat in första sammanträdet med sjukvårdsstyrelsen efter nya jobbet nu på tisdag. Det blir lite mjukstart med sjukvårdsstyrelsemöten eftersom jag då bara behöver ta ledigt en halv dag. Eventuellt kommer jag inte igång med någonting mer (förutom kommunfullmäktige då) innan sommaren. Sen blir det ju nytt schema, nya barn och nya tag till hösten. Och kan jag då gå ner lite i arbetstid så kanske det inte blir helt omöjligt ändå...

Nu ska jag läsa lite i min nya bok: "Ett tal till min systers bröllop" av Linda Skugge innan jag sover gott i min sköna säng (barnen sover i sina sängar den här veckan).

måndag 14 april 2008

I vågornas sken

I år var första året Storasyster tittade på Melodifestivalen. Med nöd och näppe höll hon sig vaken medan bidragen framfördes sen ville hon verkligen gå och lägga sig. Under omröstningen. Men då tvingade mamma henne att vara vaken en stund till så vi fick veta vem som vann.
Det har alltid verkat som om alla andra barn älskar Melodifestivalen och snabbt lär sig alla låtar utantill. Så, av någon anledning, blir man överlycklig när ens dotter äntligen vill se Melodifestivalen och tjatar programmet igenom om vilken låt hon gillar bäst. Till sist känner hon sig tvungen att svara något och väljer Nordmans bidrag för hon tycker tjejen i elden är så häftig. Okej, alla nöjda så långt.
Sen en dag hör hon en låt på radion som hon gillar. Mamman känner igen den som ett bidrag från Melodifestivalen och lovar genast att fixa en CD med alla låtarna (drömmer väl om att slippa barnskivorna i bilen någon vacker dag).
Och så igår kommer moster med CDskivorna. Storasyster har glömt att hon vill ha dem. Vi lyssnar ändå i bilen och genast kommer frågan: Mamma, vad menar de med "i vågornas sken"? Kul kul, nu ska jag alltså förklara för den där känsliga lilla människan allt om häxbränningar? Hur ska hon då kunna sova, hon som redan drömmer mardrömmar om jättar som knatar omkring i skogen och kastar stora stenblock omkring sig? Kanske ska vi ta Sjörövarfabbe en gång till i alla fall, den är ju bara lite läskig?? Jag minns med fasa hennes reaktion när jag lite kort försökte mig på en snabb resume av Jesu liv och död. Okej, häxbränningar. Hm...
Hon tar det ganska coolt ändå. Orättvist, är hennes kommentar, varför brände de bara tjejer?
Annars har jag fått fyra mail/sms idag där jag uppmanas tända ett ljus för den mördade tioåringen och hennes familj. Alla utformade som kedjebrev. Ett med en text som insinuerade att om jag inte skickade meddelandet vidare så bryr jag mig inte om andras barn och vad som händer i samhället. Jag avskyr den här typen av kedjebrev. Jag skickar dem inte vidare utan tar genast bort dem för de gör mig illa berörd. Däremot tände jag ett ljus i fönstret. Det som hänt är avskyvärt och väcker hatiska känslor i varje normal människa. En vidrig man (i min egen ålder) som plågar livet ur ett oskyldigt barn som han inte ens känner. Sånt skulle kunna få den frommaste människa att tänka mördartankar. Givetvis vill jag vara med att bygga ett samhälle där den här typen av sjuka människor inte kan utgöra ett hot mot våra barn.
Själv plockade jag hem två mycket trötta barn från dagis idag. Storasyster bara grät och grät och trodde att hon var sjuk. Mamman försökte trösta och förklarade att bästa medicinen var sömn, så direkt efter bolibompa blev det sängläge och välling för båda tjejerna. Sen har mamman gjort en jättefruktsallad att ta till jobbet imorgon för att fira sin födelsedag samt bakat havreflarn att ha att bjuda på till kvällsgäster. Så ska det ju bli födelsedagsfika i bilen till jobbet också, hej och hå. Börjar en kvart tidigare imorgon för kollegan är sjuk. Måste nog sova snart.
Får säkert ge mig in i en längre diskussion om häxbränningar och lågor imorgon. Och hjälp, snart är det ju valborg...

fredag 11 april 2008

Är jag folkskygg eller svensk?

"Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut. Vi skulle ut och ha kul, nångång måste man ju uut..." Dessa gamla tonårsfraser känns ju verkligen helt främmande. Nu är det äntligen fredag och jag vill bara vara hemma med min familj och ta det väldigt väldigt lugnt. Mer verklighetstroget. Ja, förutom det där att ta det lugnt då. När man jobbar hela veckorna är man ju tvungen att tvätta, städa, diska, sortera tvätt och allt det där på helgerna. Och nu ska ju jag på konferens hela dagen imorgon också så jag får ju lägga på ett kol...
Klev ur bilen här hemma vid tjugo i sex ikväll (vi åkte tjugo i sju i morse) och då står dotterns dagiskompis utanför och vill leka. Jag säger att de kan leka ute en liten stund. Liten vill också, men jag släpar med det motsträviga arga lilltjejen in. Hon är trött och har inga ytterkläder på sig. Storasyster får kränga på sig en jacka.
Jag tror det tar två minuter så står de och rycker i den låsta dörren (jag var tvungen att låsa så att inte Liten skulle springa ut). De har "smekt" båten och är fulla av båtbottenfärg. Jag ger dem varsin våtservett och låser dörren igen. Två minuter, så står de där igen och är blå. jag suckar. Klockan är sex. jag frågar Storasyster om hon ska se Bolibompa eller om hon vill vara ute och leka. Hon vill se TV. Kompis försöker också smita in men jag blockerar vägen och säger att jag inte vill ha några gäster just nu. Känner mig urtaskig.
Storasyster bryr sig inte så mycket, hon är trött och vill se TV, men jag grämer mig och känner mig ogästvänlig. Trots att vi faktiskt är helt slut, har jobbat hela veckan och haft möten på kvällarna. Sängarna är obäddade sen i morse och jag har massor av städning och tvätt att ta hand om. Klart att jag inte vill ha ett extrabarn hemma, men ändå känner jag mig så grym.
Men jag är nog bara svensk. Och jag är hemma så sällan att jag verkligen vill ha lugn och ro när jag väl är här. Med 19 småbarn 8 timmar om dagen så känns det faktiskt som om man gjort sig förtjänt av ett par timmars lugn och ro. Och barnen, de har ju lekt och stimmat hela dagen. De behöver också lugn och ro.
Vi såg Bolibompa, åt pannkakor med sylt och grädde (hemma får man svulla och vara onyttig) och sen läste vi om Ronny och Julia och tomten. Nu sover barnen och jag ska halvsova framför Morden i Midsomer på SVT24. God natt.

torsdag 10 april 2008

Lite grand om respekt, vårdapparaten mm

Jag är en lydig människa, jag vet, ni tror inte det, men just när jag träffar t ex läkare, lärare, myndighetspersoner och sånt så är jag väldigt foglig och nästan medtramsande. Iofs har jag väl väldigt lätt att bli nerpratad av nästan vilken självsäker människa som helst, hur goda argument jag än tycker mig ha, men det går ändå lättare om personen är någon typ av auktoritet. Om en läkare t ex säger till mig att jag har bihåleinflammation fast jag själv tror att det är migrän så går jag snällt hem med medicin mot bihåleinflammation, äter den och konstaterar att ingenting blev bättre. Helknäppt.
För ett par år sedan hade min äldsta dotter Borrelia. Jag ringde till vårdcentralen där jag och min sambo gått i alla tider. De svarar mig att min dotter inte "hör till" den vårdcentralen. Jag försöker lite tafatt, men människan i andra ändan står på sig. Och överkörd blir jag trots att jag som sjukvårdspolitiker i åratal tillbaka VET att jag har rätt att välja vilken vårdcentral jag vill. Jag ringde till den vårdcentral min dotter "hörde till" och nu har vi alla listat oss där.
Ungefär samma grej hände för dryga tio år sedan då min dåvarande styvson flyttade hem till oss och skulle börja skolan. På alla skolor jag ringde så sa de att han inte "hörde dit" trots att det redan då var fritt att välja vilken skola man ville. Men då kom den där lilla frasen "i mån av plats" in. Och den gäller ju givetvis på vårdcentralerna också.
När jag jobbade i skolan kom jag särskilt ihåg att vi hade två olika avslutningar vid jul eller sommar eller båda, minns inte så noga; ett firande för barnen och personalen och ett annat större där föräldrar var inbjudna. De som respekterade dessa regler kom till den stora avslutningen, de som gjorde som de ville kom redan innan och naturligtvis kunde vi inte låta dem stå utanför skolan i minus 20 grader så de fick vara med även på det intima avslutet som var menat enbart för barnen och deras lärare.
Sen finns det ju spelregler. I en politisk debatt eller annat politiskt sammanhang är det ju meningen att man ska prata för sin sak och argumentera sig till framgång i frågan. I en butik eller på en restaurant gäller devisen "kunden har alltid rätt" om det finns någon som helst servicekänsla hos företaget. Men hos läkaren, i skolan, på ett kommunalt kontor så känns det som om man kan få svälja nästan vilken sanning som helst och godta denna.
Men sen har jag märkt att det gäller lite annat när man talar för någon annan än sig själv, t ex sina barn eller för sin mormor eller farmor. Jag glömmer aldrig när jag skulle hämta min mormor på Thoraxkliniken efter ett pacemakerbyte. Mormor var redan då över 90 år och hade haft en näradödenupplevelse i samband med operationen så hon var en aning skakad. Nu satt hon där i korridoren i bara sjukhuspyjamas och väntade på besked om när hon skulle få åka hem.
Så fort jag kom in på avdelningen så sa de att hon kunde få åka hem snart, hon kunde gå och klä på sig. Hon gick in på rummet och började klä på sig. Då kommer personal inkörande med en säng med en äldre man i. Eftersom mormor är så gott som naken så ställer jag mig och blockerar dörren. Personalen hävdar att de måste in där och då blir jag förbannad och säger åt dem att åtminstone vänta tills hon har fått på sig kläderna. Och då gör dem det.
Resten av vistelsen fortsätter i samma stil. En person säger till mormor att hon får åka hem med hela bröstet inplåstrad i bandage som hon sen själv får ta bort hemma. Det vill inte mormor. Jag lugnar henne och säger att jag ska följa med henne till distriktssköterskan dagen efter och ta bort paketet. Hela tiden fortsätter de att hävda att mormor ska åka bussen hem. När hon frågar om sjukresa säger de att landstinget spar pengar.
Och där står man som sittande i politisk majoritet i landstinget där vi knappt talade om någonting annat än hur vi måste ta hand om våra äldre så att de känner sig trygga.
Till sist lyckas vi tigga till oss en sjukresetaxi (och då har jag varit både arg och tydlig med att mormor är över 90 år och bor 8 mil bort. hon kanske inte ens i friskt tillstånd skulle klara av att åka buss från Karolinska hem), men vi ska få vänta i en timme nere i entren på den.
Precis när vi ska gå därifrån kommer en annan personal och säger att hon inte kan åka därifrån med bandaget på, det måste plockas bort på plats. Så vi får gå in till en läkare som ursäktar sig om och om igen för att det är sån kaos, men halva läkarkåren är på utbildning i Italien så vi får ha förståelse. Bandaget plockades bort och vi fick åka limosin hem. Men det var det värsta bemötande och omhändertagandet jag skådat. Och absolut den värsta tolkningen av att spara pengar åt landstinget; skicka läkarna till Italien på utbildning och skicka ut 90åriga nyopererade lantisgummor att själva ta bussen hem från storstan. Där räckte inte min respekt för auktoriteter långt.
Nu har jag just kastat lite svidande kritik mot landstinget som det fungerade när jag själv satt i majoritet. Det var inte så vi ville att det skulle fungera. Det säger mer om hur svårt det är att verkligen få hela organisationen att förstå vad det är politikerna vill. Att patienten ska vara i fokus, det tror jag alla politiska falanger är överens om. Sen kanske vi ibland ger personalen otillräckliga eller rent av fel verktyg för att genomföra detta, men deras besvikelse får inte gå ut över patienterna.

onsdag 9 april 2008

Ännu en lång dag

Barnen var inte pigga i morse och inte jag heller. Jag hade lite svårt att varva ner och koppla av efter föräldrarmötets diskussioner. Tio i fem började mobilalarmet surra och snurra, snö utanför, tur att jag kopplat in motorvärmaren till bilen. Hade lite ångest efter diskussionerna igår. Jag gillar ju att diskutera just dessa mina hjärtefrågor, men ändå var det som om det skulle ha varit kritik mot förskolepersonalen och så ville jag ju inte att det skulle kännas. I såna fall skulle jag ju velat berömma allt bra de gör också, jag är ju jättenöjd med barnens dagis. Det är ju som någon förälder sa, ändå huvudsaken att barnen känner sig trygga och trivs.
Idag hade vi arbetsplatsträff på vår förskola och moster hämtade barnen. Överraskande nog hade Storasyster slocknat på hennes soffa när jag kom vid nio och imorgon har vi lite sovmorgon så kanske ska vi greja även denna vecka. Nu måste jag nog sova.

tisdag 8 april 2008

Man kan ha kul utan socker

Föräldrarmöte på Storasysters avdelning på förskolan ikväll. Mormor var barnvakt och jag var inte hemma förrän nio. Inget av barnen sov trots att jag nästan trodde att de skulle somna innan jag åkte vid tio i sju. Så får man ont i magen av det, att barnen inte kan sova om jag inte är hemma. Hur ska man då kunna ta sig tid att göra någonting?
Vi fick se en film med klipp från verksamheten på föräldrarmötet. Jättespännande och kul att se. Sista klippet var en dramagrupp som satte upp en teater om en prinsessa som sprang bort sig i skogen, blev fångad av en drake, räddad av en prins som sedan fick löfte av prinsessans pappa kungen att gifta sig med dottern. Det fastnade ju naturligtvis på min näthinna. Bara usch och hallå, varför ska pappan bestämma vem flickan ska gifta sig med? Och varför kunde prinsessan bara vara ett hjälplöst offer som skulle räddas av en man?
Jojo, förklarade personalen, det var en gammal folksaga (och de är ju så). I vanliga fall brukar många pojkar vilja spela prinsessa, men i just det här fallet så var det det traditionella som gällde. Och på de här avdelningarna (2 st storbarnsavdelningar) så är det minsann tjejerna som var kaxiga och bestämde det mesta medan pojkarna är väldigt osäkra. Och, sa en förälder, det där med könsroller, det fixar barnen själva, det mönstret behöver man inte hjälpa dem att bryta.
Varför, undrar jag då, är det så att mina två kollegor som har söner i ungefär samma ålder som Storasyster vittnar om att dessa söner vare sig vill delta i fotbollsträning eller simundervisning eller något dylikt för de anser sig redan kunna allt samtidigt som Storasyster (som kan väldigt mycket) i stort sett varje dag förminskar sig själv och berättar om att hon inte kan någonting (inte cykla, inte simma, inte läsa, inte vissla, inte någonting) fast hon egentligen kan en hel del av de där grejorna? Jag tyckte det gick ganska smidigt när hon var mindre, men nu känns det som om hon kryper ner i tjejrollen mer och mer för varje dag som går. det tycker jag är tråkigt och jag ser det som förskolans uppgift att aktivt motarbeta dessa förminskningar av individer och ge barnen kraft, mod och kunskap att utnyttja hela sina register som människor.
Personalen undrar hur vi som föräldrar vill ha inflytande över förskolan. Detta föranlett av en enkät där många föräldrar ger högsta betyg åt trygghet och en massa andra parametrar, men alltid ett par snäpp under i betygskalan när det kommer till inflytande för barn och föräldrar. Jag tar ett exempel som gör att jag själv kryssat i enkäten på det viset, min hjärtefråga; kostintaget:
När Storasyster en gång i tiden skulle börja i förskolan ville jag kunna påverka råvarorna som användes för barnens mat, jag ville ha svenskt kött, närproducerade, gärna kravmärkta livsmedel. Jag är övertygad om att "Du blir vad du äter" inte bara är en myt och det kändes märkligt för mig att inte kunna påverka vad mitt barn skulle få i sig. Dessa krav på maten gick nämligen inte att ställa inom den kommunala barnomsorgen, då måste man söka sig till privata alternativ som har rätt att göra andra typer av upphandlingar och inköp.
Sen har jag genom åren tjafsat på i stort sett vartenda föräldrarmöte och enhetsråd jag deltagit i om sockerintag på förskolan. För mig är det helt onödigt och förkastligt. De flesta barn får idag i sig långt mycket mer socker än vad som är bra för dem i hemmet. Det behöver inte späs på i förskolan. Varenda gång jag tagit upp det har det blivit vilda diskussioner, vissa föräldrar håller med mig, andra tycker att man tar bort allt roligt från barnen om de aldrig får äta glass på förskolan. Men snälla ni; MAN KAN HA ROLIGT UTAN SOCKER! Vad det t ex gäller födelsedagsfirande kan man äta lite festligare frukter, men firande behöver inte heller vara knutet till ätande; den som fyller år kan få sitta i en tjusig stol, få välja lekar eller sånger, alla kan rita en teckning till den som fyller år, barnet kan få en liten present. Man kan ha ballonger, serpentiner och sjunga. Firande med sockerstinna tårtor, kakor o dyl kommer de allra flesta barn att ha allra minst en gång, för det mesta flera gånger, utanför förskolan.
Personalen försvarar sig med att det väldigt sällan intas socker på förskolan, mycket mer sällan nu än för ett par år sedan. Det lustiga är ju att de för ett par år sedan också sa att det mycket sällan intogs socker på förskolan. Men allt beror ju på vad man jämför med. Hur som helst, med 18 barn per avdelning som ska firas med glass, jul, påsk, midsommar, halloween (har jag glömt någon godishelg) samt föräldrarfika med bullar så blir det ju rätt så mycket sötsaker. Och med lite kunskaper från verkligheten så vet jag att det äts en del kakor och sånt även vid andra tillfällen på förskolan (fredagar, sena eftermiddagar etc).
Med all respekt, jag förstår om inte personalen kan fatta ett beslut om att ta bort sötsaker från förskolan. Inte med föräldrar som är helt emot detta. Inte då inte ens personalen är överens om detta. Men för mig är det självklart. Att i början av 1900talet bjuda barn på godis och läsk (i en tid då detta kanske aldrig annars fick testas av fattiga barn) skulle ha varit en sak, ett slags utjämnande arbete, men idag är det framförallt barn i del lägre samhällsklasserna som intar sötsaker i stor utsträckning, har dåliga tänder och problem med övervikt. Så för att utjämna skillnaderna mellan barnen i dagens samhälle skulle ett arbete med att ta bort sötsaker inom förskolan vara önskvärt. Jag har för mig att skattepengar är till för att utjämna skillnader i samhället.
I den kommun jag arbetar har man, som jag tidigare nämnt, ett projekt som heter Ung och Sund. Det har inneburit att man försökt rensa förskolorna från födelsedagsfirande med glass och andra sötsaker och infört olika alternativ liknande dem jag nämnde ovan. Visst förekommer fortfarande sötsaker eftersom de som är närmast verksamheten ändå har möjlighet att påverka den. Men det känns ändå bra att eniga politiker har fattat ett beslut om en policy som man tycker är bra för barnen. Jag tycker att det är ett utmärkt stöd för personal och föräldrar som vill undvika det tjafs som lätt uppkommer om någon lyfter den här frågan. Den är någonting att luta sig mot.
Däremot så tycker jag att den fungerar lite konstigt emellanåt (och då tänker jag på luncherna vi serveras). Vi får aldrig sås till maten (kanske kall filsås någon gång till fisken) för det är osunt. Däremot får vi ketchup och sylt. Och det jag tycker är allra konstigast är att vi serveras bacon, kassler eller skinka ett par gånger i veckan. Jag tycker inte stekt, rökt griskött kan vara sunt att äta flera gånger i veckan för små barn. Vi får t ex aldrig baljväxter i form av linser, bönor eller liknande trots att man vet hur otroligt nyttigt det är. Endast en gång i veckan serveras fisk. Som jag skrev redan igår, bacon och blodpudding, den absolut märkligaste rätt jag ätit. På vilket sätt uppfyller den kostcirkeln, matpyramiden eller någon modern tanke om fullvärdig kost (okej, det var rivna morötter till)?
Jag kan drumla om genus och kost hur länge som helst, men jag tror jag slutar här. Om sex timmar ringer klockan igen och imorgon kväll är det arbetsplatsträff (då kan jag ju ta upp samma ämnen igen) och barnen ska vara hos syster och antagligen kan de inte sova förrän jag kommer då heller så vi går mot totalkollaps i slutet av veckan...

måndag 7 april 2008

Statistik om friskolor

Lite intressant att läsa om friskolor i Stockholm. http://ilsemarie.wordpress.com/2008/04/04/friskolefiaskot-och-politiska-utrensingar/

Arbetsresor

Många frågar mig om det inte är jobbigt med resorna till och från jobbet. Jag brukar svara nej, för i sig tycker jag inte att det är så jobbigt. Ett par-tre morgnar i veckan har jag resesällskap och då brukar vi dricka en kopp kaffe och prata. det tycker jag är roligt eftersom jag aldrig har tid och ork att träffa bekanta och ta en fika efter jobbet.
Tiden uppgår ju till nästan två timmar per dag, men om jag jobbat här i stan eller i dess närhet så hade det ändå tagit tid att ta sig till och från jobbet via dagis. När jag började jobba tio på mitt gamla jobb lämnade jag barnen nio för jag skulle upp och byta om och allt sånt innan jag började. När jag nu börjar halv tio lämnar jag barnen halv nio. Slutar jag fyra hämtar jag dem fem. Förut kunde jag hinna till halv fem om jag tokstressade. Så det handlar om en knapp timma om dagen i tidsförlust.
Att barnen får långa dagar på förskolan och att jag själv har ont om fritid beror inte i första hand på resorna utan på att jag faktiskt nu jobbar heltid. Jag har jobbat väldigt mycket under perioder tidigare också, efter att jag fick barnen främst politiskt och då har jag haft barnen med mig under vissa delar av det arbetet. Så för mig och barnen är det nytt att vara ifrån varandra så mycket. Och det är jobbigt, men det är inte främst resvägen som förlänger vår frånvaro från varandra utan arbetstiderna.
Det som känns mest obekvämt med resorna (förutom kostnaderna) är påverkan på miljön, att det för mig känns som ett fel sätt att färdas. Att det är någonting konstigt med att jag ska resa 6,5 mil bort för att ta hand om barn till föräldrar som reser flera mil åt ett annat håll för att utföra ett arbete. Det känns onaturligt. Och varje dag sitter jag i min relativt stora bil, mer än halva tiden ensam och pruttar ut avgaser för att göra detta. Det är det jobbigaste med resorna.
Men jag läser att för varje kilo biffkött som produceras så släpps 36 kg koldioxider ut och det är mer än man släpper ut om man kör bil i tre timmar (d v s nästan 2 dagars resor för mig). Jag är inte vegetarian, men jag äter inte jättemycket kött heller. På jobbet har vi ju pedagogisk lunch så då är det svårt att välja och i den kommun jag arbetar serverades idag blodpudding med bacon. Första gången för mig. Konceptet kallas Ung och Sund. (!?) Ja, det är ju inte biffkött precis men ändå...

söndag 6 april 2008

Valfrihet - paranoia - stressmoment





Redan innan min första dotter var född så oroade jag mig för hennes skolgång. Min egen var ingen höjdare och nu får man ju som förälder den stora äran att "välja rätt" åt sina barn också. Det började naturligtvis med barnomsorg. Jag valde den förskola som ligger närmast där vi bor, bara ett par kvarter bort; enkelt tänkte jag, men det är också en s k naturförskola där barnen vistas mycket utomhus. Förutom detta en privat förskola så jag fick betala 200 kronor för att ställa mitt barn i kö dit (detta är nu borttaget eftersom kommunen sköter även de privatas administration av köer och intagning). Jag ställde henne i kö till förskola då hon var ca 3 månader gammal.

Vi kom varken in på förskolan i kvarteret bredvid eller en annan privat förskola som vi ställt oss i kö till utan blev erbjudna plats på en kommunal förskola ett par kilometer bort. Jag kände mig lite tveksam, men ville ge det hela en chans. På den tiden hade jag inte heller tillgång till bil, så det blev en extra dryg halvtimmas promenad fram och tillbaka varje dag (så länge barnet satt i vagn).



Dottern trivdes utmärkt på den kommunala förskolan och precis intill låg en liten 0-3 skola där det nu tedde sig självklart att hon skulle fortsätta tillsammans med sina dagiskompisar när nu den dagen kom. Då behövde jag ju inte göra det där viktiga valet som jag haft ångest för så länge förrän hon skulle börja fyran.


En dag på jobbet (då jag satt i kassan) berättade en kund för mig att det var hon som hade hand om kön till det privata dagiset i kvarteret där vi bor. Hon förklarade att min dotter inte kommit in för de ville inte ha fler små barn just då, men hon kanske skulle kunna få en plats när hon blev lite större. Jag log mot henne, men tänkte att det är knappast aktuellt eftersom hon nu trivdes så bra på den förskola hon gick på. Något senare träffar jag en bekant från öppna förskolan som berättar att hennes son börjat på just det där privata dagiset, trots att han var yngre än min dotter och att de ställt sig i kön relativt nyligen. Sånt får en att fundera.


En del människor varnade mig för att ge flickorna både för och efternamn som klingar utländskt, att det skulle bli en last för dem. Det har jag själv aldrig trott på. Jag tror att samhället kommer att rasa framåt och detta kommer att vara helt ointressant inom en snar framtid. Jag tror till och med att människor som mina döttrar med utländska namn och perfekt svenskt uttal kommer att bidra till den utvecklingen. Och helt ärligt funderade jag över om det inte hade varit värre att ge dem mitt efternamn, jag som sökt över 500 jobb och fått nobben, rikskänd uppstudsig vänstermänniska, det är väl ingen som alla vill ha i sin föräldrarkrets?

Jag vet inte, men den s k valfriheten får en ju att fundera. Nu var det så dags att välja skola. Den lilla 0-3skolan intill barnens förskola lades ned av den borgerliga majoriteten och lokalerna hyrs nu ut till en privat montessoriskola. Dagiskamraterna skingras för vinden. Föräldrarna får slita sitt hår igen för att "välja rätt". Då väljer jag den skola som jag tycker ligger närmast, "åt rätt håll" och där jag dessutom själv har arbetat en tid så jag känner några som fortfarande är kvar där. Jag går in på webben och väljer första dagen det är öppet för s k skolval.

Sen går man här med ångest och undrar om ens barn ska komma in i nollan...

Förförra veckan berättar lokalblaskan att i stort sett alla har kommit in på sina förstahandsval. det är bara två privata skolor som inte kunnat ta emot alla sökande (men det stämmer inte heller hör man sen via säkra källor). Beskedet till föräldrarna skulle komma i veckan och man hörde att andra fick sina besked. Vår brevlåda var tom och jag beskyllde City Mail (kanske för att jag inte fick jobb där när jag sökte...).


På fredagen ringer jag skolkontoret för att höra efter. Där vet man inte mycket men bekräftar att mitt barn är "oplacerat" och att man i övrigt fått besked från den skolan vi sökt om vilka de tagit in. Hon vet inte varför min dotter inte fått någon plats men ber mig ringa rektorn. Två klunkar kaffe, fredagslunch, nästa samtal till en rektor som låter helt oförstående. Jag berättar att vi sökt skolan och att vi inte fått besked, att man på skolkontoret säger att vi är oplacerade och råder oss att ringa rektor. "Det låter konstigt, vi har meddelat alla", tycker rektor, "vad heter barnet?" Jag talar om vad hon heter och får reaktionen: "Jaså, är det hon, ja, du förstår, det har blivit något fel på hela systemet här, det har kollapsat, vi upptäckte det idag. Ja, det har blivit något fel på systemet, ingen kan lastas för det, men vi bestämde här alldeles nyss att vi skulle ta emot henne. Ja, så hon har en plats här."

Ska jag nu bli paranoid? När då alldeles nyss, på stående fot eller? Först tycker rektor det är jättekonstigt, sen har hela systemet kollapsat. Jag kan fortsätta nojja på det här länge. Är det barnens namn? Är det mitt rykte? Kom de på att jag är aktiv politiker i den här kommunen? Har hela systemet kollapsat? Vad är valfrihet och hur kan man bevisa för de som inte kommer in att det är just de som rätteligen inte har kommit in? Nu är jag inte lugn över det här skolvalet förrän jag fått skriftligt på det.

Nästa år byggs en helt ny "stadsdel" utanför nuvarande tätort. Det är redan beslutat att den planerade skolan ska bli privat och ha en viss pedagogisk inriktning. Utbudet av kommunala skolor i tätorten minskar rejält i och med att några även "knoppar av". För människor utan bil (man kan ju välja att vara det när man bor i en tätort) finns ingen valfrihet. I vissa delar av tätorten kommer det att bli riktigt långt till en kommunal skola. Och när en kommunal 0-6skola i ett stort bostadsområde nu knoppar av och blir privat säger man att barnen kan välja att gå kvar eller välja en annan skola. Närmaste kommunala skola (0-3) är redan sprängfylld av elever och det skulle kunna innebära att en tioåring bosatt i bortre Solbacka skulle behöva ta sig till Kvisthamra eller Lommarskolan för att få gå i en kommunal skola, men det kanske blir närmare att cykla till Vätö eller Roslagsbro?

Nej, nu får helgen vara all. Trädgårdsarbete hela dagen igår och veckohandling, tvätt och styrelsemöte idag. Överskuggande PMS tog bort lite av guldkanten, men igår hade vi det rätt bra ändå. Trotsig tvååring som satt på matbordet, åt playdohlera, hoppade i sängarna och slogs blev lite övermäktigt idag, men till slut slocknade även den motvilligaste...

torsdag 3 april 2008

Attendo Care

Just det, glömde skriva att ett av mina buobjekt Attendo Care just fått klart att driva ännu ett äldreboende i vår kommun. De fick högst poäng i anbudsgivningen efter att t ex en av finalisterna visade sig ha fejkade referenter. bu bu bu, vilket dåligt sätt att bjuda ut vårt kommunala ansvar.

bajs bajs på er

Ännu en dag av nedbajsade blöjor och kläder på jobbet. Här hemma verkar alla, peppar peppar, friska. Kom hem vid halvåtta idag eftersom jag jobbar sent på torsdagar och hämtar barnen hos mormor innan jag åker hem. Barnen badades medan jag åt nudlar och kidneybönor. Sen körde jag två diskmaskiner och en tvättmaskin samt packade kläder och lakan för att kunna åka direkt till landet efter jobbet imorgon. Inte utan att man var lite orolig för om varmvattnet skulle räcka när det blev dags för en själv att ta en dusch. Två maskiner disk (visserligen bänkdisk) på varmvatten, två badade barn (visserligen i små baljor) och varmvattenberedaren som måste vara avstängd medan tvättmaskinen går annars går det en propp.
Men vattnet räckte och nu har jag kollat mailen och undersökt om svaret på skolvalet möjligtvis skulle kunna finnas på Webtjänster mot förskolan som det så vackert heter, sidan där man ska anmäla nya scheman till dagis, nya inkomster, ändrade adresser och liknande. Det var även där man gjorde skolvalet som man skulle få svar på denna vecka. Mammas arbetskamrat hade fått sitt svar igår, i vår brevlåda - nada. På hemsidan - nada - förutom information om att dottern kommit in på fritidset som ligger i anslutning till skolan vi valt. Bara hoppas hon kom in på den skolan då...
Det kanske tar ett tag innan vi får beskedet per post. Tydligen är det City Mail som börjat leverera viss post till oss och de kommer bara två gånger i veckan. Låter helt knasigt tycker jag. Är vi moderna 2000talsmänniskor verkligen nöjda med att snigelposten bara kommer två gånger i veckan??? Då kan man ju verkligen förstå att det kallas snigelpost. Och det var väl därför det var så konstigt tomt i brevlådan igår. Tydligen delar City Mail bara post tisdagar och torsdagar. så något besked om dottern kom in i nollan lär vi väl inte få förrän i mitten av nästa vecka...
NU måste jag nog sova för klockan ringer tio i fem och jag behöver min skönhetssömn. Om ni vill höra/se mer av mig före söndag så får ni kolla mobilbloggen. Åter i stan för Mulle, veckohandling och styrelsemöte på söndag. God natt.

onsdag 2 april 2008

hemmakvällar, tvätt och diarré

Jojo, här skrävlar man med att man är hemma 28 kvällar i månaden och nu är det första kvällen den här veckan (och månaden) som man är hemma. I måndags var det ju kommunfullmäktige och igår hade vi personalträff hemma hos en kollega, åt middag (de andra drack vin) och kaffe med kaka. Hämtade barnen hos syster och var inte hemma förrän närmare halv elva och då var jag tvungen att köra en tvättmaskin eftersom Liten bajsat ner sig på morgonen. Somnade dock ifrån tvätten ganska så direkt och var jättetrött vid fem när klockan väckte mig igen. Sovit lite dåligt eftersom jag haft barnen i sängen två nätter i rad. Ville ha det så eftersom Storasyster varit lite orolig på sista tiden och vi är ifrån varandra så långa dagar. Lite närhet. Lite trygghet. Men också ont i kroppen och stel nacke.
Ett par kollegor hade suttit uppe till strax före två. Puh. Och druckit vin. Inte förstår jag hur de orkade jobba idag. Jag börjar visst bli gammal.
Första middagen hemma denna vecka och då blev det blodpudding på beställning av Storasyster. Sen slocknade hon på soffan framför Bolibompa. Liten och jag åt lite glass och sen somnade även hon tämligen snabbt. Jag tog in tvätten från strecket (den som hängt sen i söndags), plockade fram kläder till imorgon och ska nu ge mig på det spännande draget att gå in och kolla om pengarna på mina konton räckt till alla räkningar jag beställt betalning av. Blir säkert en upplevelse.
Annars hade vi en lugn dag på jobbet förutom att en hemsk diarré börjat härja på avdelningen. Först trodde vi att en pojke kanske var allergisk då han drabbades förra veckan. Barnen är nämligen pigga och glada och äter med god aptit trots diarrén. Det var två som blev sjuka förra veckan, men den ena stannade hemma i slutet av veckan och vi anade ännu ingen epidemi. Sen fortsatte bajsandet och påsarna med smutsiga kläder i hallen blev fler och fler. När idag samma kille som förra veckan lidit en omgång återinsjuknade bestämde vi oss för att skicka hem de bajsande barnen för att slippa rundgång i gruppen. Vi skickade hem tre stycken idag. Ytterligare två har varit drabbade av diarrén, men inte visat några tecken under dagen. Även en flicka på andra avdelningen har varit lös i magen så om de är lite snabbare än vi så kanske de kan undvika massinsjuknande i denna otrevliga åkomma.
Och så hoppas man förstås slippa den själv...