Jag är en lydig människa, jag vet, ni tror inte det, men just när jag träffar t ex läkare, lärare, myndighetspersoner och sånt så är jag väldigt foglig och nästan medtramsande. Iofs har jag väl väldigt lätt att bli nerpratad av nästan vilken självsäker människa som helst, hur goda argument jag än tycker mig ha, men det går ändå lättare om personen är någon typ av auktoritet. Om en läkare t ex säger till mig att jag har bihåleinflammation fast jag själv tror att det är migrän så går jag snällt hem med medicin mot bihåleinflammation, äter den och konstaterar att ingenting blev bättre. Helknäppt.
För ett par år sedan hade min äldsta dotter Borrelia. Jag ringde till vårdcentralen där jag och min sambo gått i alla tider. De svarar mig att min dotter inte "hör till" den vårdcentralen. Jag försöker lite tafatt, men människan i andra ändan står på sig. Och överkörd blir jag trots att jag som sjukvårdspolitiker i åratal tillbaka VET att jag har rätt att välja vilken vårdcentral jag vill. Jag ringde till den vårdcentral min dotter "hörde till" och nu har vi alla listat oss där.
Ungefär samma grej hände för dryga tio år sedan då min dåvarande styvson flyttade hem till oss och skulle börja skolan. På alla skolor jag ringde så sa de att han inte "hörde dit" trots att det redan då var fritt att välja vilken skola man ville. Men då kom den där lilla frasen "i mån av plats" in. Och den gäller ju givetvis på vårdcentralerna också.
När jag jobbade i skolan kom jag särskilt ihåg att vi hade två olika avslutningar vid jul eller sommar eller båda, minns inte så noga; ett firande för barnen och personalen och ett annat större där föräldrar var inbjudna. De som respekterade dessa regler kom till den stora avslutningen, de som gjorde som de ville kom redan innan och naturligtvis kunde vi inte låta dem stå utanför skolan i minus 20 grader så de fick vara med även på det intima avslutet som var menat enbart för barnen och deras lärare.
Sen finns det ju spelregler. I en politisk debatt eller annat politiskt sammanhang är det ju meningen att man ska prata för sin sak och argumentera sig till framgång i frågan. I en butik eller på en restaurant gäller devisen "kunden har alltid rätt" om det finns någon som helst servicekänsla hos företaget. Men hos läkaren, i skolan, på ett kommunalt kontor så känns det som om man kan få svälja nästan vilken sanning som helst och godta denna.
Men sen har jag märkt att det gäller lite annat när man talar för någon annan än sig själv, t ex sina barn eller för sin mormor eller farmor. Jag glömmer aldrig när jag skulle hämta min mormor på Thoraxkliniken efter ett pacemakerbyte. Mormor var redan då över 90 år och hade haft en näradödenupplevelse i samband med operationen så hon var en aning skakad. Nu satt hon där i korridoren i bara sjukhuspyjamas och väntade på besked om när hon skulle få åka hem.
Så fort jag kom in på avdelningen så sa de att hon kunde få åka hem snart, hon kunde gå och klä på sig. Hon gick in på rummet och började klä på sig. Då kommer personal inkörande med en säng med en äldre man i. Eftersom mormor är så gott som naken så ställer jag mig och blockerar dörren. Personalen hävdar att de måste in där och då blir jag förbannad och säger åt dem att åtminstone vänta tills hon har fått på sig kläderna. Och då gör dem det.
Resten av vistelsen fortsätter i samma stil. En person säger till mormor att hon får åka hem med hela bröstet inplåstrad i bandage som hon sen själv får ta bort hemma. Det vill inte mormor. Jag lugnar henne och säger att jag ska följa med henne till distriktssköterskan dagen efter och ta bort paketet. Hela tiden fortsätter de att hävda att mormor ska åka bussen hem. När hon frågar om sjukresa säger de att landstinget spar pengar.
Och där står man som sittande i politisk majoritet i landstinget där vi knappt talade om någonting annat än hur vi måste ta hand om våra äldre så att de känner sig trygga.
Till sist lyckas vi tigga till oss en sjukresetaxi (och då har jag varit både arg och tydlig med att mormor är över 90 år och bor 8 mil bort. hon kanske inte ens i friskt tillstånd skulle klara av att åka buss från Karolinska hem), men vi ska få vänta i en timme nere i entren på den.
Precis när vi ska gå därifrån kommer en annan personal och säger att hon inte kan åka därifrån med bandaget på, det måste plockas bort på plats. Så vi får gå in till en läkare som ursäktar sig om och om igen för att det är sån kaos, men halva läkarkåren är på utbildning i Italien så vi får ha förståelse. Bandaget plockades bort och vi fick åka limosin hem. Men det var det värsta bemötande och omhändertagandet jag skådat. Och absolut den värsta tolkningen av att spara pengar åt landstinget; skicka läkarna till Italien på utbildning och skicka ut 90åriga nyopererade lantisgummor att själva ta bussen hem från storstan. Där räckte inte min respekt för auktoriteter långt.
Nu har jag just kastat lite svidande kritik mot landstinget som det fungerade när jag själv satt i majoritet. Det var inte så vi ville att det skulle fungera. Det säger mer om hur svårt det är att verkligen få hela organisationen att förstå vad det är politikerna vill. Att patienten ska vara i fokus, det tror jag alla politiska falanger är överens om. Sen kanske vi ibland ger personalen otillräckliga eller rent av fel verktyg för att genomföra detta, men deras besvikelse får inte gå ut över patienterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar