Många frågar mig om det inte är jobbigt med resorna till och från jobbet. Jag brukar svara nej, för i sig tycker jag inte att det är så jobbigt. Ett par-tre morgnar i veckan har jag resesällskap och då brukar vi dricka en kopp kaffe och prata. det tycker jag är roligt eftersom jag aldrig har tid och ork att träffa bekanta och ta en fika efter jobbet.
Tiden uppgår ju till nästan två timmar per dag, men om jag jobbat här i stan eller i dess närhet så hade det ändå tagit tid att ta sig till och från jobbet via dagis. När jag började jobba tio på mitt gamla jobb lämnade jag barnen nio för jag skulle upp och byta om och allt sånt innan jag började. När jag nu börjar halv tio lämnar jag barnen halv nio. Slutar jag fyra hämtar jag dem fem. Förut kunde jag hinna till halv fem om jag tokstressade. Så det handlar om en knapp timma om dagen i tidsförlust.
Att barnen får långa dagar på förskolan och att jag själv har ont om fritid beror inte i första hand på resorna utan på att jag faktiskt nu jobbar heltid. Jag har jobbat väldigt mycket under perioder tidigare också, efter att jag fick barnen främst politiskt och då har jag haft barnen med mig under vissa delar av det arbetet. Så för mig och barnen är det nytt att vara ifrån varandra så mycket. Och det är jobbigt, men det är inte främst resvägen som förlänger vår frånvaro från varandra utan arbetstiderna.
Det som känns mest obekvämt med resorna (förutom kostnaderna) är påverkan på miljön, att det för mig känns som ett fel sätt att färdas. Att det är någonting konstigt med att jag ska resa 6,5 mil bort för att ta hand om barn till föräldrar som reser flera mil åt ett annat håll för att utföra ett arbete. Det känns onaturligt. Och varje dag sitter jag i min relativt stora bil, mer än halva tiden ensam och pruttar ut avgaser för att göra detta. Det är det jobbigaste med resorna.
Men jag läser att för varje kilo biffkött som produceras så släpps 36 kg koldioxider ut och det är mer än man släpper ut om man kör bil i tre timmar (d v s nästan 2 dagars resor för mig). Jag är inte vegetarian, men jag äter inte jättemycket kött heller. På jobbet har vi ju pedagogisk lunch så då är det svårt att välja och i den kommun jag arbetar serverades idag blodpudding med bacon. Första gången för mig. Konceptet kallas Ung och Sund. (!?) Ja, det är ju inte biffkött precis men ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar