Redan innan min första dotter var född så oroade jag mig för hennes skolgång. Min egen var ingen höjdare och nu får man ju som förälder den stora äran att "välja rätt" åt sina barn också. Det började naturligtvis med barnomsorg. Jag valde den förskola som ligger närmast där vi bor, bara ett par kvarter bort; enkelt tänkte jag, men det är också en s k naturförskola där barnen vistas mycket utomhus. Förutom detta en privat förskola så jag fick betala 200 kronor för att ställa mitt barn i kö dit (detta är nu borttaget eftersom kommunen sköter även de privatas administration av köer och intagning). Jag ställde henne i kö till förskola då hon var ca 3 månader gammal.
Vi kom varken in på förskolan i kvarteret bredvid eller en annan privat förskola som vi ställt oss i kö till utan blev erbjudna plats på en kommunal förskola ett par kilometer bort. Jag kände mig lite tveksam, men ville ge det hela en chans. På den tiden hade jag inte heller tillgång till bil, så det blev en extra dryg halvtimmas promenad fram och tillbaka varje dag (så länge barnet satt i vagn).
Dottern trivdes utmärkt på den kommunala förskolan och precis intill låg en liten 0-3 skola där det nu tedde sig självklart att hon skulle fortsätta tillsammans med sina dagiskompisar när nu den dagen kom. Då behövde jag ju inte göra det där viktiga valet som jag haft ångest för så länge förrän hon skulle börja fyran.
En dag på jobbet (då jag satt i kassan) berättade en kund för mig att det var hon som hade hand om kön till det privata dagiset i kvarteret där vi bor. Hon förklarade att min dotter inte kommit in för de ville inte ha fler små barn just då, men hon kanske skulle kunna få en plats när hon blev lite större. Jag log mot henne, men tänkte att det är knappast aktuellt eftersom hon nu trivdes så bra på den förskola hon gick på. Något senare träffar jag en bekant från öppna förskolan som berättar att hennes son börjat på just det där privata dagiset, trots att han var yngre än min dotter och att de ställt sig i kön relativt nyligen. Sånt får en att fundera.
En del människor varnade mig för att ge flickorna både för och efternamn som klingar utländskt, att det skulle bli en last för dem. Det har jag själv aldrig trott på. Jag tror att samhället kommer att rasa framåt och detta kommer att vara helt ointressant inom en snar framtid. Jag tror till och med att människor som mina döttrar med utländska namn och perfekt svenskt uttal kommer att bidra till den utvecklingen. Och helt ärligt funderade jag över om det inte hade varit värre att ge dem mitt efternamn, jag som sökt över 500 jobb och fått nobben, rikskänd uppstudsig vänstermänniska, det är väl ingen som alla vill ha i sin föräldrarkrets?
Jag vet inte, men den s k valfriheten får en ju att fundera. Nu var det så dags att välja skola. Den lilla 0-3skolan intill barnens förskola lades ned av den borgerliga majoriteten och lokalerna hyrs nu ut till en privat montessoriskola. Dagiskamraterna skingras för vinden. Föräldrarna får slita sitt hår igen för att "välja rätt". Då väljer jag den skola som jag tycker ligger närmast, "åt rätt håll" och där jag dessutom själv har arbetat en tid så jag känner några som fortfarande är kvar där. Jag går in på webben och väljer första dagen det är öppet för s k skolval.
Sen går man här med ångest och undrar om ens barn ska komma in i nollan...
Förförra veckan berättar lokalblaskan att i stort sett alla har kommit in på sina förstahandsval. det är bara två privata skolor som inte kunnat ta emot alla sökande (men det stämmer inte heller hör man sen via säkra källor). Beskedet till föräldrarna skulle komma i veckan och man hörde att andra fick sina besked. Vår brevlåda var tom och jag beskyllde City Mail (kanske för att jag inte fick jobb där när jag sökte...).
På fredagen ringer jag skolkontoret för att höra efter. Där vet man inte mycket men bekräftar att mitt barn är "oplacerat" och att man i övrigt fått besked från den skolan vi sökt om vilka de tagit in. Hon vet inte varför min dotter inte fått någon plats men ber mig ringa rektorn. Två klunkar kaffe, fredagslunch, nästa samtal till en rektor som låter helt oförstående. Jag berättar att vi sökt skolan och att vi inte fått besked, att man på skolkontoret säger att vi är oplacerade och råder oss att ringa rektor. "Det låter konstigt, vi har meddelat alla", tycker rektor, "vad heter barnet?" Jag talar om vad hon heter och får reaktionen: "Jaså, är det hon, ja, du förstår, det har blivit något fel på hela systemet här, det har kollapsat, vi upptäckte det idag. Ja, det har blivit något fel på systemet, ingen kan lastas för det, men vi bestämde här alldeles nyss att vi skulle ta emot henne. Ja, så hon har en plats här."
Ska jag nu bli paranoid? När då alldeles nyss, på stående fot eller? Först tycker rektor det är jättekonstigt, sen har hela systemet kollapsat. Jag kan fortsätta nojja på det här länge. Är det barnens namn? Är det mitt rykte? Kom de på att jag är aktiv politiker i den här kommunen? Har hela systemet kollapsat? Vad är valfrihet och hur kan man bevisa för de som inte kommer in att det är just de som rätteligen inte har kommit in? Nu är jag inte lugn över det här skolvalet förrän jag fått skriftligt på det.
Nästa år byggs en helt ny "stadsdel" utanför nuvarande tätort. Det är redan beslutat att den planerade skolan ska bli privat och ha en viss pedagogisk inriktning. Utbudet av kommunala skolor i tätorten minskar rejält i och med att några även "knoppar av". För människor utan bil (man kan ju välja att vara det när man bor i en tätort) finns ingen valfrihet. I vissa delar av tätorten kommer det att bli riktigt långt till en kommunal skola. Och när en kommunal 0-6skola i ett stort bostadsområde nu knoppar av och blir privat säger man att barnen kan välja att gå kvar eller välja en annan skola. Närmaste kommunala skola (0-3) är redan sprängfylld av elever och det skulle kunna innebära att en tioåring bosatt i bortre Solbacka skulle behöva ta sig till Kvisthamra eller Lommarskolan för att få gå i en kommunal skola, men det kanske blir närmare att cykla till Vätö eller Roslagsbro?
Nej, nu får helgen vara all. Trädgårdsarbete hela dagen igår och veckohandling, tvätt och styrelsemöte idag. Överskuggande PMS tog bort lite av guldkanten, men igår hade vi det rätt bra ändå. Trotsig tvååring som satt på matbordet, åt playdohlera, hoppade i sängarna och slogs blev lite övermäktigt idag, men till slut slocknade även den motvilligaste...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar