Här bloggar jag om stora och små, mer eller mindre politiska, händelser i världen och i vardagen.
lördag 19 december 2015
Att göra skillnad
Igår när jag var och lämnade plast och papper i återvinningen stod en kvinna i min ålder på andra sidan och plockade ur containrarna saker som vi andra stoppade in. Hon var i samma ålder, men av ett annat ursprung. Hon hälsade på mig när jag parkerade bilen och plockade ur mina kassar. "Vem var det?", frågade femåringen.
Barnen är vana med att se fattiga människor varje dag. När de handlar i affären lägger de alltid växeln i burken till mannen eller kvinnan som sitter inlindad i filtar utanför butiken. Förra året då äldsta barnet hade hjälpt till att julpacka på en stormarknad för att få ihop pengar till fotbollslaget hade hon fått rejält med dricks och skänkte hälften till kvinnan som satt utanför med sin mugg. I skolorna tävlar man om att ordna loppmarknader, julbasarer och välgörenhetstillställningar där alla pengar oavkortat går till fattiga människor någonstans på jorden, ofta här i vårt eget land. Barnen är väl medvetna om vad fattigdom är och de vill bidra till ett bättre liv för de som har det knapert.
Det här är inte det samhället jag ville att mina barn skulle växa upp i, det här är inte det samhället jag vill ha. Framför allt vill jag inte att den uppväxande generationen ska lära sig att dessa problem endast mildras genom välgörenhet. Vi har fadderbarn i Indien, jag är världsförälder och flickafadder i Plan, vi har skänkt kläder och leksaker till flyktingförläggningar och ringt in önskningar till musikhjälpen. Men. Men. Det är inte på det viset vi får en bättre värld. Jag vill att barnen ska få lära sig om olika politiska system, att vi faktiskt kan styra resurser på ett rättvisare sätt genom politik. Jag vill att barnen ska förstå att EN vit mans rikedomar skulle kunna få tusentals mörkhyade flickor att få gå i skolan, att kunna gå på toaletten utan att bli sjuka eller överfallna, våldtagna och mördade. Jag vill att de ska upplysas om att välgörenhet till stor del också är ett sätt för oss "rika" att döva vårt samvete, att välgörenhet ALDRIG kommer att förändra världen till en rättvisare resursfördelning. Vi ska vara solidariska, vi ska vara medmänniskor, men vi måste också öppna ögonen för vad som i grunden är orsakerna till att det ser ut som det gör.
Jag tycker samhället har tappat den biten idag. Välgörenhetsarragemangen blir bara större. Antalet fattiga i Sverige och på jorden ökar stadigt medan miljardärerna håller hårt i sina slantar. På vilket sätt har vi svenskar drabbats så till den grad av flyktingströmmen att vi måste stänga gränserna? Hur har du drabbats? Har din levnadsstandard försämrats under hösten? Staten betalar fortfarande ut många många miljoner för att subventionera hushållstjänster hos bättre bemedlade i Sverige. Vi exporterar fortfarande vapen. Vi saknar perspektiv.
Jag tillhör dem som gillar julkalendern. Den visar att genom kamp kan vi göra skillnad. På femtiotalet höjde man på ögonbrynen då en kvinna ville arbeta. På sextiotalet rökte föräldrarna ohämmat vid matbordet och i bilen. Detta har inte försvunnit av sig självt. Men för dagens barn är det helt otänkbart och oacceptabelt att det skulle vara så. Jag hoppas på barnen. Jag hoppas på framtiden.
torsdag 17 december 2015
En ovetenskaplig jämförande studie - del två Gran Canaria
Så fortsätter det ett par dagar, ingenting verkar ge med sig. Hon vägrar ta smärtstillande. En natt får jag i henne en supp Alvedon och hon sover lugnt resten av natten. Nästa dag går hon under protest med på att ta en till. Hon piggnar till en stund, går på benen. Vi går ut en sväng med henne i vagnen och hon är med och pekar, pratar lite, men blir snabbt trött igen. På kvällen har vi samma läge igen. Hon vägrar ta smärtstillande, sover dåligt, bajsar på sig och spyr på natten. Hon blir bara tröttare, dricker nästan ingenting nu.
Jag tar henne till en läkarmottagning som rekommenderas av resebolaget. De skickar oss vidare till ett privat sjukhus med taxi. Där tar de om alla prover som togs i Sverige, sätter in dropp och skickar oss sedan vidare i ambulans till det stora Barnsjukhuset i Las Palmas. Nu börjar barnet vakna till. Hon säger att hon är hungrig. Jag pratar med sköterskor och läkare, kan hon få något att äta? Känner mig hoppfull. Läkaren säger att hon kan få något att äta senare, sköterskorna tittar på mig som om jag är dum i huvudet, barnet beklagar sig över sin hunger, hon vill ha någonting nu.
Efter timmar av provtagningar (samma prover igen) läggs vi in på observation över natten. Jag tjatar om att barnet vill äta. Hon erbjuds näringslösning i små medicinsprutor som ska tas med tio minuters mellanrum. När hon fått i sig dem kan hon få yoghurt. Hon vägrar. Jag fortsätter tjata på personalen, de erbjuder henne efter ett par timmar yoghurt. Hon gillar inte yoghurt. Personalen tjatar om att hon ska kissa. De vill ta urinprov. Hon vägrar.
Vi får veta att hon ska få en "very painful injection". Det är i stället för den penicillin jag inte lyckats få i henne. På det första sjukhuset hittade de streptokocker, på det stora sjukhuset hittade de inte streptokocker, men för säkerhets skull ska hon ändå ta penicillin så att inte tillståndet förvärras av streptokocker. Jag ser väl lite skärrad ut när doktorn förklarar om "very painful injection", när han berättar att antibiotikan ibland kristalliseras när den kommer in i kroppen så att det blir stopp och de måste ta ut nålen och sticka in den igen på ett annat ställe. Antagligen ser jag skärrad ut, barnet har dåliga erfarenheter av nålar då man både i Sverige och Spanien har misslyckats med att hitta ådror att ta blod ur och därmed stuckit fel, karvat runt osv (ni som vet hur det känns vet hur det känns s a s. Hur som helst säger personalen att jag inte behöver vara med när hon får sprutan, jag kan vänta utanför. Hahahaha, vänta utanför??? När de ger mitt sjuka barn "a very painful injection"? Dröm och glöm, så funkar det inte i min moderna svenska hjärna.
Hur som helst lyckas jag slita ur hennes droppnål när jag ska lyfta henne upp på britsen för att få den hemska sprutan. Det gör jätteont. Jag lovar henne på svenska att prata med doktorn, säga att vi avstår sprutan, att vi kan ta penicillinet i flaskan hemma.
Det funkar inget vidare, ska jag erkänna. Doktorn säger att hon ska ha sprutan. Hon kommer inte att ta medicinen hemma, säger doktorn, det säger hon bara till dig nu, men det kommer hon inte att göra när ni väl kommer hem. Men vi kan få vänta till imorgon bitti, vilket vi får nöja oss med för tillfället.
Vi tillbringar natten på observation, 12 sängar i rad med sjuka barn i direkt öppen planlösning mot akutmottagningen där många små ledsna, panikslagna barn ges "very painful injections" natten i ända. Som tur är så är barnet utmattat och sover. Hon har inte ont någon gång, hon sover gott. Jag sitter och fryser i stolen bredvid, tur jag hade med hennes badlakan som jag kan lägga över benen. Ungefär en gång i timman tar personalen tempen på alla barn och då och då ska någon få medicin eller ta blodtryck. Vid ett tillfälle slutar ett barn andas och mamman får panik och ropar och skriker. Massor av personal kommer springande och har mer jobb med att få mamman lugn än de har med att få igång pojken. Mamman får sedan lugnande och allt blir lite tystare igen. Tyst blir det aldrig. Och inte mörkt. En sköterska upplyser mig om att dottern måste kissa innan kl 06.00 annars tar de ut urin med nål.
På morgonen serveras torrt vitt bröd och yoghurt till barnet. Hon vägrar äta. Vi blir inskrivna på sjukhuset.
De hittar blod i urinen. Dottern slipper "the very painful injection" och får antibiotika via droppet i stället. Vi ligger kvar på observation till klockan halv fyra på eftermiddagen. Dottern serveras även lunch à la 70talsskolmat och vägrar naturligtvis äta. Personalen frågar mig om det är något hon inte gillar. Jag svarar att hon äter det mesta, men just nu är hon väldigt sugen på pasta, varpå jag blir informerad om att pasta inte precis är sjukhusmat. Inte ens på ett barnsjukhus. Personalen fortsätter att ta tempen och blodtrycket på alla barnen med jämna mellanrum. Dottern har ingen gång under sjukhusvistelsen haft feber. Inte heller har hon ont längre, men hon är trött och sover mycket.
När vi kommer upp på fyrbäddsrummet där vi ska tillbringa natten kommer resten av familjen på besök och det är roligt. Dottern håller sig vaken nästan hela tiden. På avdelningen ska dottern kissa i bäcken för hon ska inte flyttas. Hon är vaken en stund på kvällen också. Hon är ledsen. Hon vill åka till de andra på hotellet. Hon har inte ont. Hon vill äta, men maten är inte god. Jag har vid detta tillfälle (under tiden familjen varit där) kommit iväg och rekat att det finns automater med kaffe, smörgåsar, chips och choklad utanför avdelningen. Vilken tur, annars hade jag kanske svimmat av hunger. Ingen gång har någon personal frågat mig om jag fryser, om jag är hungrig eller i behov av någonting annat. Toaletterna på avdelningen är egentligen bara till för barnen och vi vuxna som envisas med att stanna med våra barn är hänvisade till en superäcklig toalett utan lås och med överfulla papperskorgar utanför avdelningen. Jag har köpt med mig en macka till kvällen. Dottern äter chips, hon vill ha chips, egentligen pasta, men i brist på detta duger chips.
Morgonen efter är hon mycket piggare och jag har väl också sovit okej i stolen. Vi väntar på att läkaren ska komma och ge oss klartecken att åka hem. Vi blir lite oroliga när sköterskorna i stället ger intrycket av att vi ska vara kvar i flera dagar, de pratar om att spänna fast dottern i stilla läge. Jag får lite panik, hon har ju äntligen börjat röra sig, vägrar ligga utan sitter hela tiden upp i sängen och pratar, pysslar med de små böckerna jag har med mig. När frukosten serveras är hon precis nyvaken och inte sugen på torrt bröd och yoghurt, men när lunchen kommer är hon fast övertygad att äta, vad det än är, för att få komma ut från sjukhuset. Sköterskorna säger nu att de ska ta urinprov varje gång hon kissar. De vill också veta när hon ska bajsa.
Jag vill gå och köpa kaffe i automaten. Dottern är pigg och vill följa med. Hon vill köpa mera chips, kanske finns något annat gott? Sköterskorna säger att det är otänkbart, barnet får inte lämna avdelningen, det är olagligt. Men de säger att jag kan gå och köpa kaffe, de tar hand om henne. Dottern tar hand om sig själv, jag köper kaffe, choklad, chips och smörgås.
När doktorn kommer vill hon veta hur gammal jag är, hur gammal är pappan, var graviditeten besvärlig, förlossningen, hur var den? Hon pratar om att göra ett ultraljud på dotterns mage. Jag börjar känna mig som i Gökboet, ser inget slut på detta, ingen väg ut. Jag förklarar desperat att vi vill bli utskrivna, dottern är mycket piggare, vi har uppföljningsbesök bokat i Sverige när vi kommer hem, vi kan ta hand om vår dotter om de bara talar om för oss hur vi ska göra. Doktorn ser tveksam ut. Hon påpekar att jag ger mitt barn choklad och Coca cola, det är inte bra när man är sjuk.
Eftermiddagen blir allt mer outhärdlig. Barnet ska badas. I sängen eftersom hon inte får gå upp. Sköterskorna klär av henne och baddar henne i ljummet vatten. En kvinna kommer in och talar om att vi måste ha ett greencard för att kunna bli utskrivna. Jag pratar engelska med en dansk läkare från försäkringsbolaget i telefonen. Ett greencard tar några dagar, säger han. Lunchen består av soppa, hårdpanerad fisk och kokt potatis som är skalad, men ändå har ett hårt skal. Jag gröper ur innandömet i potatisen och mosar med ketchup. Barnet äter. Hon äter upp all potatis. Jag frågar sköterskorna om de vill ha urinprov när hon ska kissa. Nu är beskedet att urinprov bara tas morgon och kväll. Jag frågar sköterskorna om de vill ta prov när barnet ska bajsa. Inte bajsa, säger en, Inte nu, svarar en annan. Doktorn kommer in igen och säger att de väntar på analysen av morgonens urinprov. En annan doktor ska titta på det och jämföra det med det första urinprovet som togs på det första sjukhuset. Vi ska få besked senare.
Klockan blir tre och jag blir lite orolig eftersom jag fått beskedet att läkarna bara finns på avdelningen 9-15. Men så dyker en läkare upp, tittar på dotterns ben, nästan inga prickar eller fläckar. Det ser bra ut. Hon ska skriva ut oss. Inom en timma, säger hon. Jag är inte helt säker på att jag vågar tro på henne. Men vi blir utskrivna. En läkare och en sköterska skriver under pappren. På spanska. Men det står att vi ska hålla henne i absolut vila, att vi ska uppsöka läkare direkt om hon får ont i magen eller om vi upptäcker blod i urin eller avföring.
När vi kommer ut känns det som om vi rymt. När det ringer på dörren hos grannen på hotellet morgonen efter tror jag att de kommer för att hämta oss. Och visst är man nervös. Hemma i Sverige är man nästan arg när de skickar hem en med ett sjukt barn, nu har jag visat mig vara svensk och själv övertygat/övertalat dem att skriva ut oss. Tänk om vi gör fel, tänk om hon blir dålig. Vi lyder dock läkarens råd och låder henne inte gå på benen fast hon kan, fast hon vill. Vi låter henne bli buren/sitta i vagnen i en hel vecka till tills vi träffar en svensk läkare som säger: Kan man gå så ska man gå. Annars blir man ju bara sjukare....
En ovetenskaplig jämförande studie - del ett: Sverige
På fredagen ringer en sköterska från barnläkarmottagningen för att ge oss en återbesökstid veckan efter. Jag förklarar att vi ska på semester. Hon går och rådfrågar en läkare och kommer tillbaka för att boka en ny tid veckan efter. Vi fortsätter packa. Vi beställer rullstol på flygplatsen eftersom barnet inte kan gå själv.
Fredagkväll kräks dottern. Hon kräks även under natten. Hon har ont i magen. Allt detta tillhör ju sjukdomen. Det är jobbigt och äckligt, men så här ska det vara enligt de beskrivningar av sjukdomen vi läst. Det är förståeligt att hon inte vill äta något. Vi nöjer oss med att hon dricker lite och vilar mycket.
Följ resten av studien i del två
måndag 16 november 2015
Är alla barn barn? Är alla barn lika mycket värda? Är alla människor lika mycket värda?
- catarina wahlgren
@mammapolitik 4h4 hours ago Norrtälje, Sverige - C tycker inte att flyktingbarn under 15 år ska räknas som barn - vad hände med FNs barnkonvention?
#allaslikavärde@ReidarCarlsson
@mammapolitik C menar att asylsökande mellan 15 och 18 inte skall räknas som barn. Driftiga 17-åringar behöver inte sättas i HVB-hem.
@ReidarCarlsson vi kan väl inte ändra definitionen barn för vissa barn till följd av ursprung?#allaslikavärde#barnsrätt
@mammapolitik Nej, men vi kan väl bestämma att asylsökande barn mellan 15 och 18 skall behandlas som asylsökande vuxna?
fredag 13 november 2015
Är barn och unga också Fullvärdiga människor?
Det framkommer under föredragningarna att kvinnor har mer ont i ryggen, mer ont i nacken, mer ont i huvudet och mår mer psykiskt dåligt än män. Trots att kvinnor äter bättre, dricker mindre och rör sig mer än män. Förutom levnadsvanor tror man att faktorer som materiella levnadsvillkor, psykosocial stress och tillgång till hälso- och sjukvård påverkar människors hälsa. Till exempel de faktum att kvinnor tjänar sämre än män och tar ett större ansvar för hem och familj.
Flera gånger under förmiddagen lyfts det från talarstolen att det är viktigt med tidiga insatser. BVC, förskola och skola nämns som viktiga instanser i det förebyggande arbetet. Det ligger nog mycket i det, men känns det inte lite märkligt att bara lyfta det i föredragningarna och i åtgärdsförslagen? När vi talar om tidiga insatser kanske vi också ska nämna dem som befinner sig tidigt i livet, d v s barn och unga.
Man brukar säga att det under slutet av1900-talet har skett ett paradigmskifte i vår syn på barn. Från att barn tidigare betraktats som ofullständiga becomings, som av oss vuxna skulle fyllas med kunskap och goda erfarenheter, till att barn idag redan från början betraktas som fullvärdiga individer med egna rättigheter. Detta synsätt förstärks bl a av att förskolan idag har en egen läroplan och FNs konvention för barns rättigheter som, om jag förstått det rätt, är på gång att antas som lag i Sverige.
Det blir då märkligt med en folkhälsorapport som inte innehåller någon statistik för hur människor under 15 år mår. Barn- och ungdomsstadiet reduceras till en tid där insatser ska sättas in för att skapa friska och välmående vuxna. Som om barnens välmående inte har något värde i sig. Kanske handlar det om att barn inte är frånvarande från sitt arbete då de mår dåligt, att de inte är arbetsföra och därför direkt orsakar inkomstförluster för olika instanser i samhället? Är det så man tänker tror jag att det är ett feltänk då barns välmående och hälsa även påverkar föräldrarnas välmående och hälsa. Men barnen ska inte vara med i rapporten av den anledningen även om helhetsperspektivet är viktigt; de ska vara med i rapporten för att de är också en del av folket och således folkhälsan. I Rinkeby är en så stor andel som 50% av befolkningen barn och ungdomar.
torsdag 5 november 2015
Därför föreslår Vänsterpartiet Norrtälje en återställning av skattesatsen
måndag 2 november 2015
Vad betyder ett uppdrag från kommunens högsta beslutande organ?
onsdag 21 oktober 2015
Kvinnors hälsa - en fråga om alla människors lika värde
Igår var det landstingsfullmäktige i Stockholms län. Vänsterpartiet var på hugget och drev frågor om kvinnors hälsa, kvinnors rätt till valmöjligheter och lika värde. Här kommer ett axplock ur debatterna.
Sedan några dagar tillbaka har vi kunnat läsa att Södra BB hotas av nedläggning. Södra BB ligger på Södersjukhuset, som också har en större, mer traditionellt driven BB-avdelning, och erbjuder en alternativ mödravård/förlossning i landstingsregi. På Södra BB har de t ex ansvar för föräldrarna/barnet under hela graviditeten och förlossningen. Det drivs småskaligt av barnmorskor och är ett populärt alternativ bland t ex kvinnor med missbruk eller som på andra sätt har behov av mer avskildhet.
Anledningen till att Södra BB hotas av nedläggning är resursbrist. Med en stängning av Södra BB skulle resurser frigöras till den större förlossningsavdelningen och Södersjukhuset skulle slippa hänvisa kvinnor till andra sjukhus. Samtidigt så blir möjligheterna för Stockholms gravida att välja alternativ mödravård/förlossning mindre.
Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att värna möjligheten till alternativ i den landstingsdrivna vården. Vi vill ha valfrihet inte vårdval som slår ut verksamheter som inte går ihop ekonomiskt.
En annan fråga som Vänsterpartiet lyfte igår var köerna till ätstörningsvården i länet. Ätstörningsproblematiken ökar och det är främst unga kvinnor och flickor som drabbas. Visst är det viktigt att arbeta förebyggande på bred front med dessa frågor, men det är också av största vikt att de som har problem snabbt får hjälp då detta är ett tillstånd som oavkortat leder till döden om det inte kan stoppas i tid. Det får inte vara kö till den här typen av vård.
En annan typ av hjälp som det inte får dröja för länge med är abort. Alliansen i Stockholms län (styrande minoritet) föreslår nu nya ersättningar som är så låga att 15 abortmottagningar ännu inte velat skriva på avtalen inför 2016. Det skulle bli katastrof om länet misste så många mottagningar och det skulle bli kvinnor som med fysiskt och psykiskt lidande skulle få betala för detta. En medicinsk abort kan du göra t o m v9, sedan handlar det om dyrare och mer komplicerade kirurgiska ingrepp. Vecka 9 är väldigt tidigt i graviditeten och det är möjligt att kvinnan just då upptäckt att hon är gravid. Då gäller det att snabbt kunna få en tid för att kunna genomföra den mer skonsamma varianten av abort och framförallt, att kvinnan själv får välja.
Detta är några av de frågor som rör kvinnors hälsa och rättigheter som Vänsterpartiet lyfte till debatt igår.
fredag 2 oktober 2015
Vilket kulturarv är värt att bevara?
tisdag 29 september 2015
Vem kallar du kommunist Kjell Jansson?
Egentligen skulle jag kunna skratta åt det här, men det är inte roligt. Jansson visade i går på lågt förtroende för kommunens anställda och de kommunala bolagen i sina inlägg, men han utstrålade också ett förakt för sina meningsmotståndare. Att anklaga någon (som dessutom bara har föreslagit nybygge av hyresrätter) för att stödja en ideologi som mördat miljoner människor, det är inte okej. Det var inte okej då han gjorde det förra gången och även den här gången buade fullmäktigeförsamlingen. Nästa gång kan Jansson gärna komma med belägg för på vilket vis jag verkar för ett mindre demokratiskt samhälle och mindre frihet och respekt för individerna. Några av grundpelarna i mitt liv är nämligen att arbeta för det rakt motsatta, det gör jag i min politiska gärning, i mitt arbete som förskollärare och lärarutbildare och i mitt privatliv som föreningsmänniska. Kjell Jansson däremot, verkar falla in i uppenbara problem med den mänskliga rättigeheten "Allas lika värde".
tisdag 15 september 2015
styret i landstinget är inte intresserad av neddragningarnas konsekvenser
133 busslinjer berörs av de s k effektiviseringar som den styrande borgerliga minoriteten ämnar genomföra i kollektivtrafiken. Nu brukar ju effektiviseringar vara lika med besparingar, men vi får knappast en effektivare busstrafik med färre bussturer. 15 av de 133 berörda linjerna ligger i Norrtälje kommun, den till ytan största kommunen i länet där många barn och unga är beroende av busstrafiken för att kunna ta sig till och från skola och fritidsaktiviteter. Fyra busslinjer i Norrtälje kommun läggs ned helt och hållet. Trafikförvaltningen hänvisar till övrig kollektivtrafik i området. Bosatta längs dessa busslinjer berättar att det kan vara sju km till närmaste övrig kollektivtrafik. Situationen är lite annorlunda än i Stockholms innerstad. Min fråga till trafiklandstingsråd Christoffer Tamsons idag är; är du medveten om att de indragna turer och busslinjer som läggs ned i Norrtälje kommun kommer att slå särskilt hårt mot barn och ungdomar?
måndag 14 september 2015
Varför engagerade du dig politiskt?
torsdag 18 juni 2015
I´m moving on
måndag 15 juni 2015
Var kommer barnen in?
onsdag 27 maj 2015
FIFA diskriminerar halva jordens befolkning
Enligt FIFA får sommarens fotbollsvm inte kallas för fotbollsvm utan damvm. Som om det var brädspelet dam det skulle duelleras i. Fotbollsspelarna måste dessutom bevisa att de verkligen är damer genom blodprov. För gud nåde om de skulle vara män, då kanske de skulle spela fotboll också. Och det går ju inte an i ett damvm. FIFA tillåter inte heller spelare av kvinnligt kön i sina TV-spel. Hur löjligt som helst. Varför lyssnar vi på FIFA? Ett gäng fifflare som nu avslöjats. Passa på att åtala dem för denna massiva diskriminering av halva världens befolkning på en gång.
I alla småklubbar runt om som kämpar på ideell basis får vi lära oss att inte särbehandla, inte diskriminera. Vi lär oss mer och mer om vilka som känner sig utsatta och kränkta genom idrottsvärldens inrutade normer och vi arbetar för att bli bättre, ta till vara allas talanger, välkomna fler i gemenskapen. FIFA kan inte vara vår förebild och högsta organisation. Det måste bli en ändring. NU.