lördag 19 december 2015

Att göra skillnad


Igår när jag var och lämnade plast och papper i återvinningen stod en kvinna i min ålder på andra sidan och plockade ur containrarna saker som vi andra stoppade in. Hon var i samma ålder, men av ett annat ursprung. Hon hälsade på mig när jag parkerade bilen och plockade ur mina kassar. "Vem var det?", frågade femåringen.


Barnen är vana med att se fattiga människor varje dag. När de handlar i affären lägger de alltid växeln i burken till mannen eller kvinnan som sitter inlindad i filtar utanför butiken. Förra året då äldsta barnet hade hjälpt till att julpacka på en stormarknad för att få ihop pengar till fotbollslaget hade hon fått rejält med dricks och skänkte hälften till kvinnan som satt utanför med sin mugg. I skolorna tävlar man om att ordna loppmarknader, julbasarer och välgörenhetstillställningar där alla pengar oavkortat går till fattiga människor någonstans på jorden, ofta här i vårt eget land. Barnen är väl medvetna om vad fattigdom är och de vill bidra till ett bättre liv för de som har det knapert.


Det här är inte det samhället jag ville att mina barn skulle växa upp i, det här är inte det samhället jag vill ha. Framför allt vill jag inte att den uppväxande generationen ska lära sig att dessa problem endast mildras genom välgörenhet. Vi har fadderbarn i Indien, jag är världsförälder och flickafadder i Plan, vi har skänkt kläder och leksaker till flyktingförläggningar och ringt in önskningar till musikhjälpen. Men. Men. Det är inte på det viset vi får en bättre värld. Jag vill att barnen ska få lära sig om olika politiska system, att vi faktiskt kan styra resurser på ett rättvisare sätt genom politik. Jag vill att barnen ska förstå att EN vit mans rikedomar skulle kunna få tusentals mörkhyade flickor att få gå i skolan, att kunna gå på toaletten utan att bli sjuka eller överfallna, våldtagna och mördade. Jag vill att de ska upplysas om att välgörenhet till stor del också är ett sätt för oss "rika" att döva vårt samvete, att välgörenhet ALDRIG kommer att förändra världen till en rättvisare resursfördelning. Vi ska vara solidariska, vi ska vara medmänniskor, men vi måste också öppna ögonen för vad som i grunden är orsakerna till att det ser ut som det gör.


Jag tycker samhället har tappat den biten idag. Välgörenhetsarragemangen blir bara större. Antalet fattiga i Sverige och på jorden ökar stadigt medan miljardärerna håller hårt i sina slantar. På vilket sätt har vi svenskar drabbats så till den grad av flyktingströmmen att vi måste stänga gränserna? Hur har du drabbats? Har din levnadsstandard försämrats under hösten? Staten betalar fortfarande ut många många miljoner för att subventionera hushållstjänster hos bättre bemedlade i Sverige. Vi exporterar fortfarande vapen. Vi saknar perspektiv.


Jag tillhör dem som gillar julkalendern. Den visar att genom kamp kan vi göra skillnad. På femtiotalet höjde man på ögonbrynen då en kvinna ville arbeta. På sextiotalet rökte föräldrarna ohämmat vid matbordet och i bilen. Detta har inte försvunnit av sig självt. Men för dagens barn är det helt otänkbart och oacceptabelt att det skulle vara så. Jag hoppas på barnen. Jag hoppas på framtiden.

torsdag 17 december 2015

En ovetenskaplig jämförande studie - del två Gran Canaria

Vi åker iväg på semester med ett barn i vagn. På flygplatsen får vi låna rullstol. Hon är trött och sover rätt mycket. Klagar på ont i magen och äter ingenting. Dricker ytterst lite.


Så fortsätter det ett par dagar, ingenting verkar ge med sig. Hon vägrar ta smärtstillande. En natt får jag i henne en supp Alvedon och hon sover lugnt resten av natten. Nästa dag går hon under protest med på att ta en till. Hon piggnar till en stund, går på benen. Vi går ut en sväng med henne i vagnen och hon är med och pekar, pratar lite, men blir snabbt trött igen. På kvällen har vi samma läge igen. Hon vägrar ta smärtstillande, sover dåligt, bajsar på sig och spyr på natten. Hon blir bara tröttare, dricker nästan ingenting nu.


Jag tar henne till en läkarmottagning som rekommenderas av resebolaget. De skickar oss vidare till ett privat sjukhus med taxi. Där tar de om alla prover som togs i Sverige, sätter in dropp och skickar oss sedan vidare i ambulans till det stora Barnsjukhuset i Las Palmas. Nu börjar barnet vakna till. Hon säger att hon är hungrig. Jag pratar med sköterskor och läkare, kan hon få något att äta? Känner mig hoppfull. Läkaren säger att hon kan få något att äta senare, sköterskorna tittar på mig som om jag är dum i huvudet, barnet beklagar sig över sin hunger, hon vill ha någonting nu.


Efter timmar av provtagningar (samma prover igen) läggs vi in på observation över natten. Jag tjatar om att barnet vill äta. Hon erbjuds näringslösning i små medicinsprutor som ska tas med tio minuters mellanrum. När hon fått i sig dem kan hon få yoghurt. Hon vägrar. Jag fortsätter tjata på personalen, de erbjuder henne efter ett par timmar yoghurt. Hon gillar inte yoghurt. Personalen tjatar om att hon ska kissa. De vill ta urinprov. Hon vägrar.


Vi får veta att hon ska få en "very painful injection". Det är i stället för den penicillin jag inte lyckats få i henne. På det första sjukhuset hittade de streptokocker, på det stora sjukhuset hittade de inte streptokocker, men för säkerhets skull ska hon ändå ta penicillin så att inte tillståndet förvärras av streptokocker. Jag ser väl lite skärrad ut när doktorn förklarar om "very painful injection", när han berättar att antibiotikan ibland kristalliseras när den kommer in i kroppen så att det blir stopp och de måste ta ut nålen och sticka in den igen på ett annat ställe. Antagligen ser jag skärrad ut, barnet har dåliga erfarenheter av nålar då man både i Sverige och Spanien har misslyckats med att hitta ådror att ta blod ur och därmed stuckit fel, karvat runt osv (ni som vet hur det känns vet hur det känns s a s. Hur som helst säger personalen att jag inte behöver vara med när hon får sprutan, jag kan vänta utanför. Hahahaha, vänta utanför??? När de ger mitt sjuka barn "a very painful injection"? Dröm och glöm, så funkar det inte i min moderna svenska hjärna.


Hur som helst lyckas jag slita ur hennes droppnål när jag ska lyfta henne upp på britsen för att få den hemska sprutan. Det gör jätteont. Jag lovar henne på svenska att prata med doktorn, säga att vi avstår sprutan, att vi kan ta penicillinet i flaskan hemma.


Det funkar inget vidare, ska jag erkänna. Doktorn säger att hon ska ha sprutan. Hon kommer inte att ta medicinen hemma, säger doktorn, det säger hon bara till dig nu, men det kommer hon inte att göra när ni väl kommer hem. Men vi kan få vänta till imorgon bitti, vilket vi får nöja oss med för tillfället.


Vi tillbringar natten på observation, 12 sängar i rad med sjuka barn i direkt öppen planlösning mot akutmottagningen där många små ledsna, panikslagna barn ges "very painful injections" natten i ända. Som tur är så är barnet utmattat och sover. Hon har inte ont någon gång, hon sover gott. Jag sitter och fryser i stolen bredvid, tur jag hade med hennes badlakan som jag kan lägga över benen. Ungefär en gång i timman tar personalen tempen på alla barn och då och då ska någon få medicin eller ta blodtryck. Vid ett tillfälle slutar ett barn andas och mamman får panik och ropar och skriker. Massor av personal kommer springande och har mer jobb med att få mamman lugn än de har med att få igång pojken. Mamman får sedan lugnande och allt blir lite tystare igen. Tyst blir det aldrig. Och inte mörkt. En sköterska upplyser mig om att dottern måste kissa innan kl 06.00 annars tar de ut urin med nål.



På morgonen serveras torrt vitt bröd och yoghurt till barnet. Hon vägrar äta. Vi blir inskrivna på sjukhuset.


 De hittar blod i urinen. Dottern slipper "the very painful injection" och får antibiotika via droppet i stället.  Vi ligger kvar på observation till klockan halv fyra på eftermiddagen. Dottern serveras även lunch à la 70talsskolmat och vägrar naturligtvis äta. Personalen frågar mig om det är något hon inte gillar. Jag svarar att hon äter det mesta, men just nu är hon väldigt sugen på pasta, varpå jag blir informerad om att pasta inte precis är sjukhusmat. Inte ens på ett barnsjukhus. Personalen fortsätter att ta tempen och blodtrycket på alla barnen med jämna mellanrum. Dottern har ingen gång under sjukhusvistelsen haft feber. Inte heller har hon ont längre, men hon är trött och sover mycket.


När vi kommer upp på fyrbäddsrummet där vi ska tillbringa natten kommer resten av familjen på besök och det är roligt. Dottern håller sig vaken nästan hela tiden. På avdelningen ska dottern kissa i bäcken för hon ska inte flyttas. Hon är vaken en stund på kvällen också. Hon är ledsen. Hon vill åka till de andra på hotellet. Hon har inte ont. Hon vill äta, men maten är inte god. Jag har vid detta tillfälle (under tiden familjen varit där) kommit iväg och rekat att det finns automater med kaffe, smörgåsar, chips och choklad utanför avdelningen. Vilken tur, annars hade jag kanske svimmat av hunger. Ingen gång har någon personal frågat mig om jag fryser, om jag är hungrig eller i behov av någonting annat. Toaletterna på avdelningen är egentligen bara till för barnen och vi vuxna som envisas med att stanna med våra barn är hänvisade till en superäcklig toalett utan lås och med överfulla papperskorgar utanför avdelningen. Jag har köpt med mig en macka till kvällen. Dottern äter chips, hon vill ha chips, egentligen pasta, men i brist på detta duger chips.


Morgonen efter är hon mycket piggare och jag har väl också sovit okej i stolen. Vi väntar på att läkaren ska komma och ge oss klartecken att åka hem. Vi blir lite oroliga när sköterskorna i stället ger intrycket av att vi ska vara kvar i flera dagar, de pratar om att spänna fast dottern i stilla läge. Jag får lite panik, hon har ju äntligen börjat röra sig, vägrar ligga utan sitter hela tiden upp i sängen och pratar, pysslar med de små böckerna jag har med mig. När frukosten serveras är hon precis nyvaken och inte sugen på torrt bröd och yoghurt, men när lunchen kommer är hon fast övertygad att äta, vad det än är, för att få komma ut från sjukhuset. Sköterskorna säger nu att de ska ta urinprov varje gång hon kissar. De vill också veta när hon ska bajsa.


Jag vill gå och köpa kaffe i automaten. Dottern är pigg och vill följa med. Hon vill köpa mera chips, kanske finns något annat gott? Sköterskorna säger att det är otänkbart, barnet får inte lämna avdelningen, det är olagligt. Men de säger att jag kan gå och köpa kaffe, de tar hand om henne. Dottern tar hand om sig själv, jag köper kaffe, choklad, chips och smörgås.


När doktorn kommer vill hon veta hur gammal jag är, hur gammal är pappan, var graviditeten besvärlig, förlossningen, hur var den? Hon pratar om att göra ett ultraljud på dotterns mage. Jag börjar känna mig som i Gökboet, ser inget slut på detta, ingen väg ut. Jag förklarar desperat att vi vill bli utskrivna, dottern är mycket piggare, vi har uppföljningsbesök bokat i Sverige när vi kommer hem, vi kan ta hand om vår dotter om de bara talar om för oss hur vi ska göra. Doktorn ser tveksam ut. Hon påpekar att jag ger mitt barn choklad och Coca cola, det är inte bra när man är sjuk.


Eftermiddagen blir allt mer outhärdlig. Barnet ska badas. I sängen eftersom hon inte får gå upp. Sköterskorna klär av henne och baddar henne i ljummet vatten. En kvinna kommer in och talar om att vi måste ha ett greencard för att kunna bli utskrivna. Jag pratar engelska med en dansk läkare från försäkringsbolaget i telefonen. Ett greencard tar några dagar, säger han. Lunchen består av soppa, hårdpanerad fisk och kokt potatis som är skalad, men ändå har ett hårt skal. Jag gröper ur innandömet i potatisen och mosar med ketchup. Barnet äter. Hon äter upp all potatis. Jag frågar sköterskorna om de vill ha urinprov när hon ska kissa. Nu är beskedet att urinprov bara tas morgon och kväll. Jag frågar sköterskorna om de vill ta prov när barnet ska bajsa. Inte bajsa, säger en, Inte nu, svarar en annan. Doktorn kommer in igen och säger att de väntar på analysen av morgonens urinprov. En annan doktor ska titta på det och jämföra det med det första urinprovet som togs på det första sjukhuset. Vi ska få besked senare.


Klockan blir tre och jag blir lite orolig eftersom jag fått beskedet att läkarna bara finns på avdelningen 9-15. Men så dyker en läkare upp, tittar på dotterns ben, nästan inga prickar eller fläckar. Det ser bra ut. Hon ska skriva ut oss. Inom en timma, säger hon. Jag är inte helt säker på att jag vågar tro på henne. Men vi blir utskrivna. En läkare och en sköterska skriver under pappren. På spanska. Men det står att vi ska hålla henne i absolut vila, att vi ska uppsöka läkare direkt om hon får ont i magen eller om vi upptäcker blod i urin eller avföring.


När vi kommer ut känns det som om vi rymt. När det ringer på dörren hos grannen på hotellet morgonen efter tror jag att de  kommer för att hämta oss. Och visst är man nervös. Hemma i Sverige är man nästan arg när de skickar hem en med ett sjukt barn, nu har jag visat mig vara svensk och själv övertygat/övertalat dem att skriva ut oss. Tänk om vi gör fel, tänk om hon blir dålig. Vi lyder dock läkarens råd och låder henne inte gå på benen fast hon kan, fast hon vill. Vi låter henne bli buren/sitta i vagnen i en hel vecka till tills vi träffar en svensk läkare som säger: Kan man gå så ska man gå. Annars blir man ju bara sjukare....





 

En ovetenskaplig jämförande studie - del ett: Sverige

Under de senaste två veckorna har jag gjort ett par oplanerade studiebesök i barnsjukvården, ett här i Sverige, Stockholms län, och ett i Spanien, Gran Canaria. Sittandes på olika stolar nätterna igenom på olika sjukhus har jag hunnit såväl fundera som jämföra en hel del. Det finns, som titeln anger, inga vetenskapliga belägg i det jag tänker avhandla i den här bloggen, men det är likväl en nutidsstudie gjord av en sjukvårdspolitiker på besök i verkligheten.

Det började med att mitt yngsta barn fick värk i armarna som sedemera flyttade sig till benen och rätt vad det var kunde hon inte gå. Det var på onsdagkvällen. Ungefär samtidigt fick hon lite feber så jag ringde husläkarjouren som hänvisade mig till akutmottagningen och dit åkte vi. Lite senare samma nollgradiga regniga kväll får vi sätta oss i bilen och köra vidare till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Och det är väl en historia för sig hur man där förväntas parkera i ett parkeringshus och sedan ta sig runt hela huset med ett barn som inte kan gå, och inte begrep jag hur betalningen skulle ske heller. Väl inne på sjukhuset fick vi sitta på hårda stolar bland många skrikande barn, mestadels yngre barn. Klockan var nu sent på kvällen och mitt barn somnade om och om igen sittande på de hårda stolarna. När det äntligen blev vår tur fick vi genast komma in på ett rum så att hon kunde ligga på en brits och sova medan vi väntade på doktorn. Själv satt jag i en hård rosa pinnstol.

Tidigare i livet har jag alltid uppskattat sjukhus för att det är alltid människor vakna där, människor som arbetar och är närvarande. Den här natten börjar jag tycka att det är jobbigt med människor som springer ut och in som om det vore mitt på dagen då jag sitter med ett sovande barn, knappt har hon hunnit somna så kommer de instormande och ska ta något nytt prov. De böjer och trycker henne på benen och på magen, sätter nålar i armen som inte hittar rätt, sticker i finger och tar blodtryck. Alla värden ser bra ut, men benen gör ont. Hon kan inte stödja på dem, hon har inga reflexer.

Vid halv tre kommer läkaren in igen och då har de ställt en diagnos, Henoch-Schönleins purpura. Han funderar på att lägga in oss eftersom det är så sent och att hon inte kan gå. Det är en ganska vanlig diagnos får vi veta, det kommer att göra ont på olika ställen på kroppen, men det kommer att gå över av sig självt; det enda vi kan göra är att ge smärtstillande och att avvakta. Det är ingen diagnos de på sjukhuset brukar lägga in patienter för. Vi vill inte bli inlagda. Resten av familjen väntar ju oroligt där hemma. Barnet får en dos antibiotika mot streptokocker och vi blir hemskickade med ett informationsblad på engelska. Doktorn säger att det kommer att ta en vecka - tio dagar.

Nästa dag sover vi halva dagen och resten av dagen går åt till att försöka få sjukhuset att ändra receptet på antibiotika från flytande form till tabletter, men då detta inte fungerar, plockar jag slutligen ut flaskan. Barnet vägrar äta. Vi vet att hon "ska ha" ont, tänker att om vi bara får i henne smärtstillande så att hon känner sig bättre kan vi säkert lirka med antibiotikan, men just nu blir den inte prio ett.

Det är lite stressigt eftersom vi har en resa till Gran Canaria inbokad tidigt på lördagmorgonen. Jag ringer barnläkarmottagningen för att höra om det är okej att vi åker trots dotterns diagnos. Vad vi kan förstå kan vi ändå inte göra annat än att ge smärtstillande och vänta. Doktorn säger att det går bra att åka, garderar sig med att han givetvis inte kan garantera att inga komplikationer uppstår, men i det stora hela kan han inte se några problem med att vi åker. HSP är som sagt ingen ovanlig eller allvarlig diagnos.

Symptomen däremot kan te sig rätt obehagliga. Efter att en väninna ringt på torsdagmorgonen och tipsat om svenska texter om sjukdomen som en lätt kan googla sig fram till så gör jag ju det (trots att jag vet att det är livsfarligt att googla på sjukdomar). Tycker dock att sjukvårdsupplysningens egna texter borde vara någorlunda trovärdiga. Texterna upplyser om fula utslag, blod i urin och avföring, ont i magen, kräkningar, svullna leder osv. Men ingenting av detta är farligt eller ger bestående men. Komplikationer kan tillstöta, främst hos vuxna, vilket också kan ge varaktiga besvär. Föräldrar till drabbade barn berättar dock om långvariga förlopp, allt från åtta dagar till ett år med besvär som kommer och går i skov.

Visst kändes det oroligt att vi skulle åka iväg på semester då dottern inte var frisk, men med lite tur skulle hon ju vara frisk ett par dagar in på semestern och under tiden fick vi väl stoppa i henne värktabletter. Jag fick allehanda tips av vänner och bekanta om hur jag skulle få i henne smärtstillande och sköterskan på barnläkarmottagningen tipsade om suppar; de verkar fort och barnet behöver inte uppleva obehaget att svälja ner dem. Jag inhandlade alla möjliga olika tabletter, flytande och suppar till packningen. Med lite otur skulle hon, vad vi förstod, kunna ha värk till och från i ett år och då var det ju inte stor vits att ställa in resan heller.
På fredagen ringer en sköterska från barnläkarmottagningen för att ge oss en återbesökstid veckan efter. Jag förklarar att vi ska på semester. Hon går och rådfrågar en läkare och kommer tillbaka för att boka en ny tid veckan efter. Vi fortsätter packa. Vi beställer rullstol på flygplatsen eftersom barnet inte kan gå själv.
Fredagkväll kräks dottern. Hon kräks även under natten. Hon har ont i magen. Allt detta tillhör ju sjukdomen. Det är jobbigt och äckligt, men så här ska det vara enligt de beskrivningar av sjukdomen vi läst. Det är förståeligt att hon inte vill äta något. Vi nöjer oss med att hon dricker lite och vilar mycket.
Följ resten av studien i del två

måndag 16 november 2015

Är alla barn barn? Är alla barn lika mycket värda? Är alla människor lika mycket värda?

Den västliga delen av världen blir snabbt varse om de ohållbara situationer som råder runt om i världen genom flyktingströmmar och terrordåd som flyttar sig närmare. Det står klart att vi inte var beredda på detta. Det står klart att vi nu i desperation försöker komma på olika lösningar för att visserligen kunna hjälpa människor, men på ett sätt så att det inte allt för mycket inkräktar på vårt vardagliga, drägliga liv. Norrtelje tidnings ledare skriver idag om hur alla partier, utom Sverigedemokraterna bidrar till idéer för att lösa situationen för alla inblandade. SD, menar ledaren, ägnar sig istället åt att rida på tänkbara motsättningar och katastrofer och utropa sig som de som inte behöver komma med lösningar, eftersom det inte är deras politik som orsakat situationen. Det sistnämnda kan ju diskuteras, då IS politiska agenda faktiskt påminner en del om SDs med hyllad monokultur, tystande av oliktänkande osv. En skulle också kunna säga att det är just enfalden och oviljan att låta människor vara olika som är orsak till de motsättningar vi ser idag.

Förslagen för att förbättra situationen här i Sverige handlar om tillfälliga lagändringar och tillfälliga lösningar, men det finns inga garantier för att detta inte blir förändrade normer som också hänger kvar och bidrar till ett förändrat samhälle med annan syn på människor som varande individer med lika värde och lika rättigheter. En del förslag bidrar också till att ställa grupper mot varandra och skapa motsättningar och orättvisor/oegentligheter som inte borde få förekomma i vårt land.

Som t ex ett förslag från Centerpartiet, som Norrtelje tidnings ledare idag hyllar, att flyktingbarn mellan 15-18 år inte ska betraktas som barn utan behandlas på samma villkor som vuxna flyktingar.

Detta är ett extremt märkligt förslag med tanke på de två första paragraferna i FNs deklaration för barns rättigheter, som ju också är på gång att bli lag i Sverige.

§1. Ett barn är varje människa under 18 år.
§2. Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.

Ska flyktingbarn som kommer till Sverige (som skrivit under barnkonventionen) inte behandlas som barn? Ska en 17åring från Afghanistan inte ha samma rätt till trygghet och utbildning som en 17åring med svenskt medborgarskap? Hur förändras statusen för det barn som kommer hit som 15åring och sedan blir svensk medborgare vid 17? Är denne då helt plötsligt barn? Hur påverkar detta vår syn på barnarbete, barnsoldater och barnäktenskap?

Jag skulle säga att ett genomförande av ett sådant här flyktingmottagande och en sådan syn på barn med bestämdhet strider mot FNs barnkonvention. Lägg till detta obligatoriska åldersbestämningsmetoder som kan slå fel med upp till fyra år. Då har vi elvaåringar som riskerar att bedömas som vuxna i det svenska samhället.

  1. catarina wahlgren @mammapolitik 4 hours ago Norrtälje, Sverige
  2. C tycker inte att flyktingbarn under 15 år ska räknas som barn - vad hände med FNs barnkonvention?

    1. C menar att asylsökande mellan 15 och 18 inte skall räknas som barn. Driftiga 17-åringar behöver inte sättas i HVB-hem.
    1. vi kan väl inte ändra definitionen barn för vissa barn till följd av ursprung?
    1. Nej, men vi kan väl bestämma att asylsökande barn mellan 15 och 18 skall behandlas som asylsökande vuxna?





    Jag skulle önska att vi istället för att göra skillnad på människor, ställa grupper mot varandra, misstänkliggöra människor för att ha slängt sina pass för att komma in i Sverige och lägga ned resurser på arbete som försvårar både hanteringen och den humana sidan av mottagandet skulle kunna göra ändringar som faktiskt förenklar och leder till ett bättre mottagande av människor på flykt. Till exempel behövs en snabb tillfällig lagändring i bygglovet för att kunna färdigställa fler boenden för ensamstående flyktingbarn. Idag är det krångliga bygglovsförfaranden som stoppar upp arbetet och gör att många människor lider i onödan. Att lika snabbt göra en förändring i reglerna på detta område som det gjorts på området med gränskontroller vore verkligen önskvärt för alla de som sliter med detta ute i kommunerna. Vi ska göra vårt bästa för att ge människor ett värdigt mottagande och det gör vi inte genom vare sig identitetskränkande åtgärder eller att definiera om internationellt vedertagna begrepp om vad ett barn är. Vi ska stå upp för allas lika värde.

    fredag 13 november 2015

    Är barn och unga också Fullvärdiga människor?

    idag har jag varit på en presentation av folkhälsorapporten 2015 för stockholms län. Här presenteras ett antal av de största ohälsosymptomen, orsaker och förslag till åtgärder. Särskilt presenterades rygg- och nackbesvär, psykisk ohälsa/självmord, rökning, övervikt/fetma, fysisk aktivitet och alkohol. Rökningen minskar visserligen stadigt, men tas ändå upp för att det fortfarande är den enskilda levnadsvana som orsakar störst sjukdomsbörda. Det rapporterades också om ojämlikheter i hälsa till följd av utbildningsbakgrund och bostadsort. Medellivslängden inom olika bostadsområden i Stockholms län skiljer sig idag mer än den gör mellan olika bostadsorter i en nationell jämförelse.

    Det framkommer under föredragningarna att kvinnor har mer ont i ryggen, mer ont i nacken, mer ont i huvudet och mår mer psykiskt dåligt än män. Trots att kvinnor äter bättre, dricker mindre och rör sig mer än män. Förutom levnadsvanor tror man att faktorer som materiella levnadsvillkor, psykosocial stress och tillgång till hälso- och sjukvård påverkar människors hälsa. Till exempel de faktum att kvinnor tjänar sämre än män och tar ett större ansvar för hem och familj.

    Flera gånger under förmiddagen lyfts det från talarstolen att det är viktigt med tidiga insatser. BVC, förskola och skola nämns som viktiga instanser i det förebyggande arbetet. Det ligger nog mycket i det, men känns det inte lite märkligt att bara lyfta det i föredragningarna och i åtgärdsförslagen? När vi talar om tidiga insatser kanske vi också ska nämna dem som befinner sig tidigt i livet, d v s barn och unga.

    Man brukar säga att det under slutet av1900-talet har skett ett paradigmskifte i vår syn på barn. Från att barn tidigare betraktats som ofullständiga becomings, som av oss vuxna skulle fyllas med kunskap och goda erfarenheter, till att barn idag redan från början betraktas som fullvärdiga individer med egna rättigheter. Detta synsätt förstärks bl a av att förskolan idag har en egen läroplan och FNs konvention för barns rättigheter som, om jag förstått det rätt, är på gång att antas som lag i Sverige.

    Det blir då märkligt med en folkhälsorapport som inte innehåller någon statistik för hur människor under 15 år mår. Barn- och ungdomsstadiet reduceras till en tid där insatser ska sättas in för att skapa friska och välmående vuxna. Som om barnens välmående inte har något värde i sig. Kanske handlar det om att barn inte är frånvarande från sitt arbete då de mår dåligt, att de inte är arbetsföra och därför direkt orsakar inkomstförluster för olika instanser i samhället? Är det så man tänker tror jag att det är ett feltänk då barns välmående och hälsa även påverkar föräldrarnas välmående och hälsa. Men barnen ska inte vara med i rapporten av den anledningen även om helhetsperspektivet är viktigt; de ska vara med i rapporten för att de är också en del av folket och således folkhälsan. I Rinkeby är en så stor andel som 50% av befolkningen barn och ungdomar.


    torsdag 5 november 2015

    Därför föreslår Vänsterpartiet Norrtälje en återställning av skattesatsen


    Här följer Vänsterpartiets protokollsanteckning vid beslut om skattesats på veckans budgetfullmäktige. Vi är övertygade om att kommunen kommer att bli tvungna att återställa skattesatsen förr eller senare med de behov som vi ser idag. Vi föredrar förr för att stå rustade och inte behöva ställa grupper mot varandra.

    Vänsterpartiet föreslår en återställning av skattesatsen till 2012 års nivå för att värna välfärden och långsiktiga investeringar i kommunens medborgare. Vi ser att det behövs resurser för att kunna höja kvaliteten inom skolan och för att klara av ett ökat antal äldre medborgare. Vi blir fler i vår kommun och vi blir äldre. Det finns också stora behov inom individ och familjeomsorgen.

    Vi har under lång tid haft ett borgerligt styre med prioriteringar som skiljer sig från de vi har och vi förstår att det kan ta tid att lägga om ekonomin så att vi får en förebyggande och god välfärd för alla. Den, av det nuvarande styret, lagda budgeten klarar nätt och jämt av att upprätthålla den kvalitet vi har idag. Det ligger t ex fortfarande kvar besparingskrav i skolans verksamhetsplan. Vi vill se en starkare satsning på att ge alla våra medborgare goda förutsättningar till ett gott liv. En återställning till den skattesats vi hade för fyra år sedan ger oss ca 40 miljoner kronor till. Det är inte mycket, men vi står åtminstone något mer rustade för att möta de behov som kommunens medborgare har.

    SKL, Sveriges kommuner och landsting, varnar för behov av mycket stora skattehöjningar de närmaste fem åren och flera stora kommuner väljer att justera skattesatserna redan 2016 för att bl a kunna anställa fler behöriga lärare. Exempel är Stockholm, Uppsala och Örebro.
    Här följer även mitt anförande, del ett och två

    Inlägg 1: Återställaren
    Ordförande, fullmäktige
    Norrtälje kommun, liksom många andra kommuner, står inför stora utmaningar. Efter många år av borgerligt styre i såväl kommun, landsting som riket har resurser omfördelats från den gemensamma kassan till privata fickor. Samtidigt har allt mer av samhällets kärnverksamheter konkurrensutsatts. Skola, äldreomsorg och vårdverksamhet har pressats att gå med vinst och sänka kostnaderna för personal och verksamhet. På vissa områden har detta varit positivt, på vissa enskilda enheter har detta också varit bidragande till en höjd kvalitet. På andra ställen har det varit ren katastrof. Rent ekonomiska förlustverksamheter blir ofta kvar i offentlig drift då ingen privat vill stå för de extra utgifterna. Det vi kan vara överens om är att privatiseringen av våra gemensamt finansierade verksamheter har lett till ojämlikheter; din bostadsadress har betydelse för vilken vård du får/kan välja, om du över huvud taget kan välja, om någon entreprenör väljer att etablera sig på din bostadsort, skolan är inte längre likvärdig och det finns risk att välja FEL skola.
    Översiktsplanen för Norrtälje kommun talar om att kunskapsresultaten i skolan ska förbättras och utbildningsnivån ska höjas. För att detta ska bli möjligt tror vi att det behövs en hel del förstärkningar inom skolan. Just nu pågår en skolutredning som kommer att ge rekommendationer till utvecklingsplan för skolan. Oavsett vad dessa blir så kommer det inte att gå att spara sig till bättre kvalitet även om det säkert går att effektivisera en del funktioner med bättre studieresultat som på köpet. Några av de områden där vi ser att det kommer att kosta mer pengar för att nå en högre kvalitet är t ex att vi måste anställa fler behöriga lärare, vi måste tidigare och i större utsträckning nå alla elever i behov av särskilt stöd. Elevhälsan måste vara tillräckligt utbyggd för att fånga upp de barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt. Fritidshemsgrupperna behöver bli mindre för att fritidshemmen ska kunna efterleva de mål som läroplanen anger. Vi behöver också bli bättre på att kunna erbjuda modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmålet till de elever som har rätt till detta. Vi vill att lärarna som kollektiv ska ha ett bra löneläge. De utgör en nyckelfaktor i utbildningssystemet och ska ges det ansvar, förtroende och den lön denna roll tarvar. Vi vill dock inte se ett lönesystem som vänder kollegor emot varandra utan ett system som lyfter alla lärare eftersom alla barn har rätt till en bra lärare. Vi tror att detta är grundläggande funktioner som kanske kostar pengar idag, men som kommer att ge tiofalt tillbaka på längre sikt. Det är investeringar vi gör i barn och unga idag som ger oss trygga och kompetenta vuxna imorgon.
    En annan satsning som vi i Vänsterpartiet länge drivit är gratis simundervisning till kommunens barn, utomhus och inomhus. Vi tycker att det är oerhört viktigt att vi som bor i en skärgårdskommun kan simma. Nu kommer till vår kommun också ett större antal människor från kulturer där simning inte är en självklar färdighet. Desto viktigare blir det att se till att alla får ta del av simundervisning samt utbildning i bad- och båtvett. Varje drunkningsolycka är onödig. Det finns resurser att lära människor hur vi undviker drunkning.
    Trycket på socialförvaltningen har under lång tid varit stort. För att kunna göra rättvisa och riktiga bedömningar i situationer där det handlar om ”barns bästa” behövs tillräckligt med kompetent personal och idag finns ett behov av att anställa sju socionomer till för att hinna med att göra ett bra arbete. Att ett gott och förebyggande arbete görs för de människor i samhället som har det svårast är av yttersta vikt för att åstadkomma ett samhälle där alla kan må bra och vara delaktiga.
    Därför kommer Vänsterpartiet idag att yrka på en återställning av skattesatsen till 2012 års nivå. Det ger oss runt 40 miljoner extra att investera i trygghet, omsorg och utbildning för våra medborgare. Detta är givetvis inga stora pengar i sammanhanget, men vi ser det som en investering i ett annat tänk där mjuka värden har hög status och solidaritet är ett ord som genomsyrar verksamheterna. Vi vill långsiktigt kunna investera i en stark välfärd och genomföra omfördelningar. I en tid då antalet medborgare i vår kommun ökar, och många av de som kommer hit är äldre eller har andra behov av stödinsatser för att få en bra start i vår kommun, kan vi inte lägga oss på en nivå utan marginaler så att grupper riskerar att ställas emot varandra. Att satsa och ha tillräckliga resurser nu ser vi som en långsiktig investering i våra medborgare och ett gott samhälle.
    Inlägg två: Återställaren
    Ordförande, Fullmäktige
    Låt mig fortsätta tala om de omställningar vi i Vänsterpartiet vill se. Det borgerliga marknadstänket har inneburit ett eftersatt underhåll för våra hyresgäster i Roslagsbostäder då bolaget tvingats bidra till kommunens ekonomi. Detta gör att vi nu måste finna en varaktig modell som tillåter att bostadsbolaget kan behålla sina resurser för underhåll och nyproduktion. Att gå med vinst ska inte vara ett allmännyttigt bostadsbolags främsta uppgift, det måste vara att fungera som ett verktyg för kommunen att leva upp till lagen och försörja sina medborgare med bostäder till rimliga priser. Det finns modeller för att eftersträva så låga hyror som möjligt, men då krävs också en omställning av hur planering av nya bostadsområden sker. För att få ta del av den statliga bostadssatsningen krävs också att det finns en bostadsförmedling i kommunen, något som Vänsterpartiet länge har efterfrågat.
    Likadant påverkar en marknadsmässig hyressättning nu möjligheten för kulturverksamheter att flytta in i gamla brandstationen/konsthallen i Norrtälje centrum. Vänsterpartiet tror på kulturen som en stark faktor i samhället som ska kunna komma så många som möjligt till del. Därför kan inte kulturverksamhet styras på ett marknadsmässigt sätt. Kulturen är viktigt för varje medborgare, den stärker, inspirerar och manar till eftertanke. Det måste finnas gott om offentliga, kostnadsfria rum där olika typer av kultur är tillgänglig och kulturella miljöer som t ex Gevärsfaktoriet måste öppnas upp så att det åter blir till ett värde för Norrtäljes medborgare.
    I Vänsterpartiet tycker vi också att det är absurt att biltrafiken ohämmat har fått växa på de oskyddade trafikanternas bekostnad. Vi ser fler investeringar i utbyggnad av säkra gång- och cykelvägar som nödvändiga för att ändra den obalansen och stärka bl a barn och ungas position i samhället. Medborgare utan tillgång till bil måste säkert kunna ta sig till och från skola/arbete och fritidsaktiviteter. Detta är också en långsiktig satsning på en bättre miljö och en fossilbränslefri kommun.

    måndag 2 november 2015

    Vad betyder ett uppdrag från kommunens högsta beslutande organ?

    Den femtonde december 2014, snart ett år sedan, beslutade Norrtälje kommunfullmäktige att tillsätta en parlamentarisk utredning för att se över ersättningsbestämmelserna gällande arvoden till våra förtroendevalda politiker. Detta gjordes efter en debatt där bl a Vänsterpartiet förde fram att de ersättningar som idag utgår är för subjektiva och för ojämnt fördelade. Det finns inga tydliga regler för vem som ska få hur mycket i ersättning utan det avgörs från mandatperiod till mandatperiod utifrån hur partierna samarbetar och fördelar uppgifter. Oavsett ett parti sitter i majoritet eller i opposition är det dock lika mycket material att läsa in, lika många invånare att träffa och lyssna på och lika mycket förberedelser, kanske t om mer i oppositon, att göra. Mängden dokument att läsa minskar inte heller för ett mindre parti. Idag finns också ett oppositionsråd med högre procentuellt arvode än vad oppostionsrådet hade förra mandatperioden. Detta trots att oppositionsrådet inte ens företräder hela oppositionen utan bara en liten del av den.

    Som ni hör fanns det anledning att se över ersättningsbestämmelserna och det var väl också därför vi fick gehör för detta på sittande fullmäktige som beslutade detta (§197).


    Vad hände sedan? Vi vänsterpartister var taggade och utformade ett ganska detaljerat förslag till hur ersättningarna skulle kunna se ut om vi fördelade dem annorlunda. Det handlade bl a om att inte basera arvoden på statsrådslöner utan på prisbasbelopp, det handlade om att kommunalråd kanske fick lite mindre arvode, gruppledare och fritidspolitiker fick lite mer. Det handlade om en omfördelning för att möjliggöra för en bredare demokrati.

    Men egentligen är det inte alls det som jag skulle skriva om här idag. Det jag vill skriva om är att den parlamentariska utredning som hänsköts från fullmäktige till val- och förtroendemannanämnden aldrig blev av. Ordförande Branting (C) fick plötsligt kalla fötter, eller så hade hon inte uppfattat uppdraget, och beställde i stället en språklig översyn av ersättningsbestämmelserna från tjänstemännen. Med anledning av att detta tjänstemannaförslag (med språkliga tillrättalägganden + med ett helt oförklarligt och oberett politiskt tillägg om att ytterligare två politiker ska tituleras kommunalråd!!!) nu är på väg upp för beslut i kommunfullmäktige i december ville vi från Vänsterpartiet ställa frågan till val och förtroendemannanämndens ordförande hur hon egentligen uppfattat det uppdrag hon fått från kommunens högsta beslutande organ, kommunfullmäktige.

    Och efter den debatten är väl den kvarhängande frågan; vad betyder ett uppdrag från kommunfullmäktige? Brantings (C) svar är att "hur hon uppfattar uppdraget är ointressant". Ett mycket märkligt svar med tanke på den position och det förtroende hon har. Tänk om övriga anställda och chefer i kommunen skulle svara så när fullmäktige givit dem ett uppdrag; "det är väl ointressant hur jag uppfattar uppdraget?" 

    Nej, Louise Branting, det är inte ointressant hur du som ordförande i val och förtroendemannanämnden uppfattar ett uppdrag som nämnden fått från kommunens högsta beslutande organ, det är ytterst väsentligt. Särskilt eftersom ganska många, även om inte så många vågade säga det i talarstolen, uppfattat det på ett annat sätt. Det kan inte vara möjligt att man ska kunna tolka uppdrag från kommunfullmäktige på ett sätt som passar en själv. En språklig redigering av ett dokument behöver inte ett beslut i kommunfullmäktige för att tjänstemännen ska kunna göra den. Att inte svara på en fråga som ställs av förtroendevalda i fullmäktige om ett uppdrag som en erhållit som ansvarig för den nämnden utan istället hänvisa till att svaret är ointressant är inte att fullgöra sin plikt. Det är inte du som avgör om ditt svar på den frågan är ointressant Louise Branting.

    Uppdraget - icke slutfört. Interpellation - icke besvarad utan nonchalerad. Förtroendet för fullmäktige som högsta beslutande organ - rubbat. Vi räknar inte med att få majoritet i fullmäktige för vårt förslag till förändrade ersättningsbestämmelser till politiker, men vi räknar med att våra förslag tas emot, diskuteras och förs till protokollet. Och vi räknar med att ansvariga politiker svarar då de får frågor om uppdrag som fullmäktige beslutat.

    onsdag 21 oktober 2015

    Kvinnors hälsa - en fråga om alla människors lika värde

    Igår var det landstingsfullmäktige i Stockholms län. Vänsterpartiet var på hugget och drev frågor om kvinnors hälsa, kvinnors rätt till valmöjligheter och lika värde. Här kommer ett axplock ur debatterna.

    Sedan några dagar tillbaka har vi kunnat läsa att Södra BB hotas av nedläggning. Södra BB ligger på Södersjukhuset, som också har en större, mer traditionellt driven BB-avdelning, och erbjuder en alternativ mödravård/förlossning i landstingsregi. På Södra BB har de t ex ansvar för föräldrarna/barnet under hela graviditeten och förlossningen. Det drivs småskaligt av barnmorskor och är ett populärt alternativ bland t ex kvinnor med missbruk eller som på andra sätt har behov av mer avskildhet.

    Anledningen till att Södra BB hotas av nedläggning är resursbrist. Med en stängning av Södra BB skulle resurser frigöras till den större förlossningsavdelningen och Södersjukhuset skulle slippa hänvisa kvinnor till andra sjukhus. Samtidigt så blir möjligheterna för Stockholms gravida att välja alternativ mödravård/förlossning mindre.

    Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att värna möjligheten till alternativ i den landstingsdrivna vården. Vi vill ha valfrihet inte vårdval som slår ut verksamheter som inte går ihop ekonomiskt.

    En annan fråga som Vänsterpartiet lyfte igår var köerna till ätstörningsvården i länet. Ätstörningsproblematiken ökar och det är främst unga kvinnor och flickor som drabbas. Visst är det viktigt att arbeta förebyggande på bred front med dessa frågor, men det är också av största vikt att de som har problem snabbt får hjälp då detta är ett tillstånd som oavkortat leder till döden om det inte kan stoppas i tid. Det får inte vara kö till den här typen av vård.

    En annan typ av hjälp som det inte får dröja för länge med är abort. Alliansen i Stockholms län (styrande minoritet) föreslår nu nya ersättningar som är så låga att 15 abortmottagningar ännu inte velat skriva på avtalen inför 2016. Det skulle bli katastrof om länet misste så många mottagningar och det skulle bli kvinnor som med fysiskt och psykiskt lidande skulle få betala för detta. En medicinsk abort kan du göra t o m v9, sedan handlar det om dyrare och mer komplicerade kirurgiska ingrepp. Vecka 9 är väldigt tidigt i graviditeten och det är möjligt att kvinnan just då upptäckt att hon är gravid. Då gäller det att snabbt kunna få en tid för att kunna genomföra den mer skonsamma varianten av abort och framförallt, att kvinnan själv får välja.

    Detta är några av de frågor som rör kvinnors hälsa och rättigheter som Vänsterpartiet lyfte till debatt igår.

    fredag 2 oktober 2015

    Vilket kulturarv är värt att bevara?

    Detta är ju ett ämne som jag skrivit om förr. Jo, en del kommer att känna igen sig. Nu väcktes tankarna igen efter måndagens kommunfullmäktige då min interpellation om vad som händer med den gamla sågtandstakade armaturfabriken som byggbolaget "råkade" riva då de skulle bygga nya flotta lyxlägenheter. Tydligen har återuppbyggnaden börjat, svarar Bygg och miljönämndens ordförande Margareta Lundgren (S). Den är påbörjad innan den trettonde oktober och nu har byggbolaget FEM år på sig att färdigställa byggnaden innan nämnden kan gå på dem och begära ut vite igen. Alltså, de hade TVÅ år på sig att sätta spaden i jorden och påbörja återuppbyggnaden. Och nu ytterligare fem år. Det är en lång tid då majoriteter och personer i både förtroende- och tjänstemannaled hinner bytas ut. Idag är alla (utom Sverigedemokraterna) överens om att armaturfabriken ska återställas, men hur ser det ut om fem år? Kan byggbolaget sinka sig till att slippa återuppbyggnad och vite?

    Jag har vid flera tillfällen i denna blogg lyft frågan vilket kulturarv som är värt att bevaras. Oftast har jag gjort det utifrån att många gamla slott och herrgårdar står kvar (kanske inte alltid i bästa skick tyvärr) men att arbetarnas historia raskt har rivits ned som om det varit en pinsam del av historien som vi alla bör glömma. Det var en hård kamp och många eldsjälar som lyckades rädda motorfabriken Pythagoras från att jämnas med marken och i dag är det ett muséum som emottagit flertalet priser och stipendier och berättar om vår historia för såväl barn som vuxna.

    Ja, då kan ju en del tycka att det räcker. Vi har Pythagoras. Ja. Vi har Skansen. En del resonerar så. 

    Själv tycker jag att det allra bästa är när gammalt och nytt kan mötas. Gamla byggnader som genom sina vinklar och vrår berättar sina historier i kombination med moderna lösningar som gör dem tillgängliga och bidrar till en hållbar utveckling. Det allra modernaste och det äldre ger oftast väldigt bra kombinationer.

    I måndags gick Sverigedemokraternas Mikael Strandman upp i talarstolen och ifrågasatte syftet med att återuppbygga ett fult gammalt hus då vi kan ge plats för moderna bostäder. Det förvånade mig lite. Jag trodde att Sverigedemokraterna var ett parti som värnar om det svenska kulturarvet. men det kanske bara handlar om fina hus och fin kultur?

    Kvarteret Niord, där armaturfabriken stod, låg i början av 1900-talet i ett expansivt område av Norrtälje stad. Stadsgränsen flyttades utåt och de nya bostadskvarteren Balder och Frej byggdes i direkt anslutning till järnväg och en mängd fabriker som växte upp runt järnvägsstationen. Byggnaderna i området, varav flera försvunnit bara under de senaste 10-20 åren vittnar om en tid då Norrtälje hade framtidstro och växte. En liknande tillväxt av staden har nog inte setts sedan dess. Själv tycker jag detta är ett kulturarv värt att värna. Idag ser vi nästan inga spår alls av att järnvägen en gång gick till Norrtälje och fick staden att blomstra. Tragiskt.

    Sen har vi gevärsfaktoriet och alla andra kulturella sorgebarn. Och några köplador. Är de fina? Tja, någon av dem får vi kanske bevara för framtiden för att vittna om den konsumtionshysteri som förhoppningsvis flytt.

    tisdag 29 september 2015

    Vem kallar du kommunist Kjell Jansson?

    Det är sedan länge väl känt att, när borgarnas argument tryter, när de börjar bli desperata, då tar de till k-ordet, kommunist, då får en det slängt i ansiktet och på något sätt är det ju ett tecken på seger. Sist nuvarande oppositionsrådet Kjell Jansson (M) kallade mig för kommunist i en fullmäktigedebatt var innan han blev gruppledare för moderaterna i Norrtälje och då blev han tillsagd av dåvarande gruppledare (eller var det kommunfullmäktiges ordförande) att gå och be om ursäkt. Det gjorde han också.
     
    Nu är det tydligen nya tider. Jag kan inte ens tro att Jansson kände sig klämd då vi diskuterade ett ärende om direktiv till de kommunala bolagen (som han ansåg var "vänster" och simmade omkring) och vi föreslog att det kommunala bostadsbolaget Roslagsbostäder skulle få i uppdrag att bygga hyresrätter i Grisslehamn. Det kan väl inte ha retat honom så att han var tvungen att kalla mig kommunist? Nej, jag tror det låg en helt annan strategi bakom detta.
     
    Bosse Blideman (Mp) kommenterade för en tid sedan en artikel på DN debatt som Kjell Jansson hade undertecknat. Och jag tror att Bosse och jag ser ungefär samma mönster. I artikeln på DN debatt uttrycker Jansson (M) tankar om begränsning av anhöriginvandring och förbud mot tiggeri. Kanhända känner han sig efter detta trängd då han blivit jämförd med Sverigedemokrater? Eller så handlar det för Jansson om att börja sortera människor, och helt plötsligt är det okej att hävda att alla inte har samma värde. Jansson hade själv en illa skriven motion om att skolan bör upplysa elever i årskurs åtta och nio om nazismen och kommunismens illdåd vid gårdagens fullmäktige. När han inte lyckades få bifall för den (p g a att den var illa skriven, att den innehöll uppmaningar till lärarna som redan ingår i deras uppdrag mm) så rasade han ut mot hela fullmäktige och antydde att vi var kommunister allihop. Jo, han sa faktiskt att om motion enbart hade handlat om att upplysa om nazismens illdåd så hade fullmäktige bifallit den (!!!). Flera gånger antydde Jansson också sammankopplingar mellan kommunism och såväl Vänsterpartiet, Ung Vänster och Socialdemokraterna. Jag skulle kunna säga att det verkade som att han ville befästa en naturlig länk mellan det allmänt hållna ordet "vänster" och kommunism.

    Egentligen skulle jag kunna skratta åt det här, men det är inte roligt.  Jansson visade i går på lågt förtroende för kommunens anställda och de kommunala bolagen i sina inlägg, men han utstrålade också ett förakt för sina meningsmotståndare. Att anklaga någon (som dessutom bara har föreslagit nybygge av hyresrätter) för att stödja en ideologi som mördat miljoner människor, det är inte okej. Det var inte okej då han gjorde det förra gången och även den här gången buade fullmäktigeförsamlingen. Nästa gång kan Jansson gärna komma med belägg för på vilket vis jag verkar för ett mindre demokratiskt samhälle och mindre frihet och respekt för individerna. Några av grundpelarna i mitt liv är nämligen att arbeta för det rakt motsatta, det gör jag i min politiska gärning, i mitt arbete som förskollärare och lärarutbildare och i mitt privatliv som föreningsmänniska. Kjell Jansson däremot, verkar falla in i uppenbara problem med den mänskliga rättigeheten "Allas lika värde".



     

    tisdag 15 september 2015

    styret i landstinget är inte intresserad av neddragningarnas konsekvenser

    Innan ni läser min fråga till trafiklandstingsråd Christoffer Tamsons (m) vill jag upplysa er om att han svar var: "det är ert fel. I alla kommuner och landsting där rödgröna styr läggs busslinjer ner. Det är ert fel. Ni är norrtäljeborna svaret skyldiga!"

    133 busslinjer berörs av de s k effektiviseringar som den styrande borgerliga minoriteten ämnar genomföra i kollektivtrafiken. Nu brukar ju effektiviseringar vara lika med besparingar, men vi får knappast en effektivare busstrafik med färre bussturer. 15 av de 133 berörda linjerna ligger i Norrtälje kommun, den till ytan största kommunen i länet där många barn och unga är beroende av busstrafiken för att kunna ta sig till och från skola och fritidsaktiviteter. Fyra busslinjer i Norrtälje kommun läggs ned helt och hållet. Trafikförvaltningen hänvisar till övrig kollektivtrafik i området. Bosatta längs dessa busslinjer berättar att det kan vara sju km till närmaste övrig kollektivtrafik. Situationen är lite annorlunda än i Stockholms innerstad. Min fråga till trafiklandstingsråd Christoffer Tamsons idag är; är du medveten om att de indragna turer och busslinjer som läggs ned i Norrtälje kommun kommer att slå särskilt hårt mot barn och ungdomar?


    Vi vill ju att fler ska resa kollektivt och att hela länet ska kunna leva och vi har ju också för detta föreslagit en skattehöjning och solidarisk finansiering. XXXX Flera av de busslinjer som drabbas av neddragningar ligger på landsbygden och är direkt kopplade till att gå mellan bostadsområden och skolor, t ex "Avgångarna klockan 07.28 samt 07.40 på sträckan Långsjö torg - Rånäs skola dras in under skoldagar." "Avgången klockan 14.03 på sträckan Rånäs skola-Långsjö torg dras in under skoldagar." Det vill säga direkta skolbussar. Detta drabbar, Christoffer Tamsons, inte bara dessa ungdomar, utan blir även ett slag mot landsbygdsskolorna och, hör och häpna, det fria skolvalet för de elever som inte har föräldrar som kan skjutsa dem! Andra turer som dras in är tex kvälls-och nattbussar mot Hallstavik, bussar som gjort det möjligt för hallstaviksborna att ta del av kultur- och nöjesliv i Norrtälje, Stockholm och Uppsala. Det här är oacceptabla försämringar i tillgänglighet för den uppväxande generationen på landsbygden och kommer sannolikt att leda till att många väljer att flytta därifrån. Känns det som ett bra beslut? Att låta landsbygdsungdomar gå sju km enkel resa till "övrig kollektivtrafik" för att komma till skolan?


    När jag var liten fanns det EN busslinje som trafikerade Norrtälje stad. Den gick runt hela staden och det tog ungefär en timme att ta sig till andra sidan staden. Min morfar brukade kalla den bussen för nykteristen. För den var aldrig full. Och nu tycker jag att det är rätt bra att vara nykter, men vad det gäller bussar ska de gärna utnyttjas optimalt. Idag är det minst fyra olika linjer som trafikerar Norrtälje stadstrafik och det går att byta för att ta sig på ett mer effektivt sätt till den plats i staden man vill ta sig. Dessa bussar används flitigt av skolungdomar som tar sig mellan skolan, hemmet och fritidssysselsättningar. Denna utökade turtäthet och förändrade sträckningar kan kallas verkliga effektiviseringar av kollektivtrafiken. Nu föreslås stadstrafiken under rusningstid få halvtimmestrafik i stället för 15minuterstrafik och på vissa sträckor heltimmestrafik under dagtid. Detta drabbar många barn och unga hårt och kommer kanske omöjliggöra deltagande i fritidsaktiviteter för vissa? Kanske kommer nykteristen åter inta Norrtäljes gator? Är du nöjd med det Christoffer Tamsons?

    måndag 14 september 2015

    Varför engagerade du dig politiskt?

    Varför engagerade du dig politiskt? Varför blev du Vänsterpartist? Det är en fråga som otaliga gånger genom ett politiskt liv dyker upp; ibland ställer andra den, ibland ställer du den till dig själv. Senast för en dryg vecka svarade jag på frågan i ett öppet sammanhang. 

    Det finns givetvis både bakomliggande strukturella anledningar till att en människa engagerar sig, och i vad hon engagerar sig, men det finns också konkreta frågor som kan bli startskottet i ett engagemang. Jag är en person som vill ta tag i saker och få saker att hända, jag vill åtminstone ha sagt vad jag tycker innan det bara händer. Och det sista jag vill är att bli en person som bara sitter ner och gnäller och känner sig bitter över världens utveckling.

    En känsla av att göra sin röst hörd fick jag nog först i och med kärnkraftsomröstningen 1980. Det handlade om vår framtid. Jag var 12 år. Jag ville få säga mitt om framiden.

    Den dag då jag tog steget och engagerade mig partipolitiskt var det framför allt två konkreta frågor som jag upplevde att många bara satt och gnällde om, utan att göra ett dugg för att förändra situationen; det första var att det fanns för få ställen för ungdomar att hänga och det andra var att det gick för dåligt med bussar, sur turtäthet och inga nattbussar. Det gjorde att vi ungdomar kände oss låsta, inget att  göra på hemorten och inga möjligheter att ta oss härifrån och hem igen.

    Kollektivtrafiken är enormt viktig, inte bara för barn och ungdomar som inte har körkort. Kollektivtrafiken nyttjas främst av kvinnor, men skulle behöva nyttjas av många fler både för att få bättre framkomlighet på vägarna, men också för ökad säkerhet och bättre miljö. I Sveriges huvudstadsregion bör vi kunna erbjuda en högkvalitativ kollektivtrafik till rimligt pris. Det är en av anledningarna till att vi i Vänsterpartiet inte vill se en höjning av SL-kortet, det slår mot de med låga inkomster som då utestängs från många verksamheter i samhället för att de inte kan ta sig dit. Nu vill borgarna i landstinget straffa kollektivtrafikresenärerna för att de inte fick majoritet för en höjning av SL-kortet i landstingsfullmäktige genom att göra kraftiga nedskärningar i bl a busstrafiken. Detta är helt vansinnigt. Kvinnor, barn och miljö ska få betala för borgarnas oförmåga att stoppa privatiseringarna, ta kontroll över ekonomin i landstinget och lägga ett finansierat budgetförslag.

    Jag läser i Norrtelje tidning hur ungdomar nu drabbas när deras buss till skolan dras in. Enligt mig och oss i Vänsterpartiet är detta helt fel väg att gå. I stället borde unga människor uppmuntras att åka kollektivt och få möjlighet att göra detta gratis. Det grundlägger ett beteende som är bra för miljön och för framtiden. Därför ställer jag idag på landstingsfullmäktige frågan till trafiklandstingsråd Christoffer Tamsons om han är medveten om att de indragna turerna i Norrtälje kommun kommer att slå särskilt hårt mot barn och ungdomar.

    torsdag 18 juni 2015

    I´m moving on

    Ibland är jag så glad att jag äntligen vet vem jag är och vad jag kan. Ibland så hjälper inte det. Normer och kontexter kan forma dig till någon du inte vill vara och försätta dig i positioner som du inte kan ta dig ur. Därför är det viktigt med en stark integritet, ett nätverk som ger dig en annan position eller platser där du kan känna frid och trygghet.

    Det har hänt mig, och säkerligen många andra, ett antal gånger i livet att jag hamnat i situationer som jag anser vara orättvisa, ogrundade och rent trakasserande eller kränkande. När jag var yngre, eller kanske innan jag hade barn, hände det ofta att dessa situationer påverkade mig väldigt hårt. Ju yngre en människa är, desto mindre erfarenhet och förståelse har hen för hur sådana här situationer uppstår och desto större är säkert rädslan att tappa fotfästet, att hamna utanför, att för evigt bli stämplad i en position med låg status. Att ha barn är också en faktor som stärker dig att vägra acceptera en lågstatusposition, det är också en faktor som får dig att alltid kämpa för att vara stark och gå vidare.

    När jag var 26 år hade jag arbetat i tre år som fritidsledare på en kommunal skola. Det var ett vikariat. Personen som jag vikarierade för visade sig inte komma tillbaka, men efter tre år gavs en yngre man som kom direkt ur skolan tjänsten i stället för att jag fick den. Den gången gick jag tillsammans med fackförbundet Kommunal i strid med arbetsgivaren. Vi hade rätt, men efter de otrevligheter som utspelat sig i samband med striden, ville jag inte ha tillbaka tjänsten. Vi fortsatte strida för en ersättning, men för varje förhandlingsmöte vi hade hade arbetsgivaren hittat på fler elaka och nedsättande påståenden om mig och mitt arbete. Till sist orkade jag inte längre. Jag var ett vrak som knappt vågade gå ut på stan i rädsla för att möta någon gammal arbetskamrat. Jag kände det som att alla blickar var på mig som något utan värde, något utan möjligheter. Min ambition hade hittills varit att plugga vidare till lärare, men nu ville jag varken tillbaka till skolan eller som anställd i kommunen (där jag haft olika visstidsanställningar under 8 år). Jag började i stället studera någonting helt annat.

    Det gick ganska många år innan jag återkom, nu som barnskötare i förskolan i en annan kommun, men ganska snart efter det började jag studera till förskollärare och var nästan 20 år efter den tidigare incidenten tillbaka som visstidsanställd i kommunen. Det var kanske inte optimalt, jag var utbildad inom ett bristyrke och borde naturligtvis kunna ha fått en tillsvidareanställning, men jag hade en chef som uppmuntrade mig och hela tiden lät mig förstå att så fort det fanns möjlighet så skulle jag givetvis få en fast tjänst. Jag trivdes på min arbetsplats och med mitt yrke och genom att jag fortsatte att studera på fritiden, delta i olika pedagogiska diskussioner via sociala media mm kände jag hur jag hela tiden kunde utvecklas i min yrkesroll. 

    På något vis kände jag under hösten 2014 att det verkade ställas andra krav på mig än på andra anställda, jag måste hela tiden bevisa att jag var bra på mitt jobb, alltid vara pigg och alert och aldrig låta mitt privatliv ta plats. Nyår 2014/15 gick min visstidsanställning ut för tredje gången och den här gången (med en ny chef) blev jag tvungen att söka tjänsten och gå på en timmes intervju, där jag blev ifrågasatt i min yrkesroll och i min relation till barnen, för att bli anställd ett halvår till (tidigare hade tjänsten bara förlängts). Redan här borde jag väl ha låtit gränsen gå. Men på något sätt var jag fast övertygad om att jag kunde bevisa att jag var en skicklig yrkesperson som tillförde verksamheten något och att detta var något som var övergående.

    Under våren 2014 så annonseras då äntligen de efterlängtade tillsvidareanställningarna ut på enheten. Min tid har äntligen kommit efter tre år som visstidsanställd. Jag sökte så klart, men hörde sedan ingenting. Ingenting. Utom rykten, och så blir det ju när ingen pratar och alla undrar. Och när dagen då intervjuerna för tjänsterna enligt annonsen skulle äga rum hade passerat så visste jag ju att jag inte skulle bli erbjuden någon tjänst. Jag funderade i stället över vilken ursäkt chefen skulle ha för att inte ha pratat med mig, för att inte kunnat erbjuda mig en tjänst. Någon typ av ursäkt måste hen väl kunna hitta på efter tre års anställning?

    Näst sista dagen innan semestern, och innan min tjänst sedan löper ut, kommer hen förbi jobbet och meddelar att jag "inte gått vidare till intervju" för tjänsterna som annonserats ut. "Och så är läget", meddelar hen. Inget mer. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för varför ska hen behöva intervjua mig igen? Jag har ju jobbat i enheten i tre år. Jag var ju på en intervju för ett halvår sen. Vad skulle hen eventuellt i såna fall vilja veta? Men med tio behöriga sökande till vad jag förstår var tre tjänster och den som har arbetat i enheten i tre år "inte går vidare till intervju" då är det ju någonting riktigt illa. Egentligen så illa att det borde ha lyfts med den anställda på ett seriöst sätt för länge sedan. Så jag bestämmer mig för att inte fråga varför. För jag vill inte ha någon som målar in mig i en lågstatusposition precis innan semestern. Jag vill inte att en person som jag inte känner någon tillit till ska få möjlighet att påverka min syn på mig själv som person och yrkesmänniska. Jag vet inte om chefen vill få bort mig för att hen inte gillar mina arbetsmetoder, om motiven är politiska eller personliga eller påhittade, men jag vet att jag är glad att jag vet vem jag är och jag vet vad jag kan. Jag har ett nätverk av människor som jag litar på och jag har platser och sysselsättningar som gör att jag kan känna frid och trygghet. Den här gången har Lärarförbundet sagt att de kan ta striden med mig, om jag vill... Men jag har också en tro på framtiden, och jag vill gå vidare dit jag blir uppskattad för den jag är och det jag kan. Samtidigt vill jag berätta såna här historier för att ingen ska acceptera att bli behandlad på ett sätt som ger hen ett lägre värde än andra människor. Och en kommun ska vara en bra arbetsgivare med en god personalpolitik. Annars kommer vi få problem att rekrytera kompetent personal i framtiden.

    måndag 15 juni 2015

    Var kommer barnen in?

    Alla partier i kommunen har sagt sig vilja höja kvaliteten inom skolan. Ambitioner om mindre klasser och fler vuxna i skolan, en förbättrad elevhälsa, har uttalats från representanter från flera olika läger. Norrtälje kommuns skolor har sedan länge legat på bottennivåer i olika nationella mätningar. Barn och unga i kommunen mår också sämre psykiskt än i andra kommuner i Stockholms län. Förhållandevis få väljer att fortsätta studera efter gymnasiet.

    Ibland lägger de styrande i kommunen in en extra växel och satsar på matematik i förskolan, förstelärare eller någonting annat, men det är tungrott och det är kanske inte alltid rätt åtgärder som sätts in. Att jämföra kostnader med andra kommuner blir ofta snett då vi har långa avstånd, många små skolor (mycket lokaler) och andra förutsättningar som gör att vår skola kanske måste kosta lite mer än i s k jämförbara kommuner.

    Idag kan vi läsa i Norrtelje tidning att skolan måste spara 25 miljoner kronor. Detta ska tas på att stänga ännu fler landsbygdsskolor eller att minska ner på antalet lärare och elevhälsa. Det är så en sätter frukosten i fel strupe. Det kan väl inte vara möjligt?

    Lite senare på dagen deltar jag i sjukvård och omsorgsnämndens möte där vi bl a behandlar ett underlag till kommunen för att påtala behovet av resurser under den kommande åren. Det är stort, från kommun och landsting sammanlagt ca 110 miljoner kronor mer än budgeterat. Främst beror det på att andelen äldre kommer att öka massivt i kommunen och detta ses endast som en kostnad. Ett annat område som lyfts är den ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i kommunen. Denna vill man få bukt med genom samarbete med Barn och skolnämnden och socialnämnden, d v s två andra nämnder som ekonomiskt går på knäna.

    Idag konstaterar jag bara vad som händer framför våra ögon. Bakbundna av stora byggprojekt och hårda frågor ser vi hur barnen offras. Det är inte acceptabelt. Jag kommer att återkomma i denna blogg med vad vi måste göra, hur vi kan tänka på de äldre som en resurs och hur vi ska få barnfamiljer att stanna kvar i kommunen.

    onsdag 27 maj 2015

    FIFA diskriminerar halva jordens befolkning

    Enligt FIFA får sommarens fotbollsvm inte kallas för fotbollsvm utan damvm. Som om det var brädspelet dam det skulle duelleras i. Fotbollsspelarna måste dessutom bevisa att de verkligen är damer genom blodprov. För gud nåde om de skulle vara män, då kanske de skulle spela fotboll också. Och det går ju inte an i ett damvm. FIFA tillåter inte heller spelare av kvinnligt kön i sina TV-spel. Hur löjligt som helst. Varför lyssnar vi på FIFA? Ett gäng fifflare som nu avslöjats. Passa på att åtala dem för denna massiva diskriminering av halva världens befolkning på en gång.
    I alla småklubbar runt om som kämpar på ideell basis får vi lära oss att inte särbehandla, inte diskriminera. Vi lär oss mer och mer om vilka som känner sig utsatta och kränkta genom idrottsvärldens inrutade normer och vi arbetar för att bli bättre, ta till vara allas talanger, välkomna fler i gemenskapen. FIFA kan inte vara vår förebild och högsta organisation. Det måste bli en ändring. NU.

    samhälle i förändring

    Min dotter är snart tretton år. Hon berättar för mig om en promenad hon företog sig med några jämnåriga kamrater. Först passerade de en parkeringsplats; "Här stod huset där jag bodde när jag föddes", berättade min dotter, "men det har de rivit nu". (stämmer, de gamla arbetarbostäderna skulle ge plats för ett nytt bostadshus, men ännu snart tio år efter rivning är det en parkeringsplats). Efter det passerar de genom kvarteren där vi sedan bodde 11 år. Vårt gamla hus står kvar med rivningsförbud och renoveringskrav (som kommunen ställde på köparen då de sålde för 5-7 år sedan, bl a skulle plåtfasaden bytas mot trä.) Det har köparen inte hunnit med. Däremot har resten av kvarteret rivits och fått ge plats för nya lyxiga bostäder. Även kvarteret intill har bebyggts och där revs även en fabriksbyggnad med rivningsförbud. Denna lovade byggherren att återuppföra, men det har vi inte sett några tendenser till 2 år senare.

    Promenaden går vidare ner genom Väster Knutby. "Här låg mitt dagis", säger dottern, "men det har de rivit nu". I stället tornar två höghus upp sig på platsen. Förskolan är flyttad till tillfälliga baracker. Nybygget som planerades av personal och tjänstemän i åratal fick stryka på foten och beslutet drogs ur kommunfullmäktige på sittande möte. Ingen vet fortfarande säkert varför.

    Sedan fortsätter sällskapet förbi gamla badhuset, platsen där dottern tillbringat 2-4 dagar i veckan i halva sitt liv. Det är klart att hon tycker det är vemodigt när det rivs ner.

    Min dotter är snart tretton år. Snart har staden förändrats lika mycket under hennes levnadstid som under min. När denna tanke slog mig och min farmor var jag åtmistone i 25årsåldern. Min dotter tycker inte om när gamla saker rivs/slängs. Hon tror att alla ting, även hus, har ett liv och en själ. Hon är mycket klok min dotter. Det är klart att vi ska riva vissa byggnader och det är klart att det ska byggas nytt, att staden ska utvecklas, men det borde finnas en plan. Det borde finnas en tanke med vad som rivs och vad som byggs och vilken stad vi vill ha i framtiden. De gamla byggnaderna kan säga oss något, så väl om historien som om framtiden och de kan också ge de bästa möjligheterna till en utveckling som bevarar stadens karaktär, hjälper oss att minnas gamla lösningar som kan bli den nya tidens klimaträddningar.

    Köplador, köpmarknader utanför staden, pensionärskuvöser i kubik, vem tar helhetsansvar för Norrtälje stads utveckling och vilken stad vi ska ha i framtiden?

    tisdag 26 maj 2015

    Fotboll för alla?

    Idag stod jag vid kanten av planen då NT-ligan kördes. NT-ligan är den speciella klumpfotboll som är inkörsporten för många 5-8åringar till fotbollens värld. Nu är det yngsta dotterns tur att delta. Ett gäng vilda ungar springer glatt efter bollen (eller efter något annat) på planen i en timma utan att riktigt veta vilket lag de tillhör eller var de ska göra mål. Då föräldrarna mognat tar de sina barn vidare till mer regelbunden träning, de startar lag, något som oftast sker lite tidigare för pojkar än för flickor.

    När äldsta dottern skulle påbörja sin tredje säsong i NT-ligan, nu med ytterligare påfyllning av yngre tjejer, tog vi saken i egna händer och lät henne börja träna med de äldre tjejerna. Då hade vi hört en hel del kommentarer i föräldrarskaran som: "Spela lite försiktigt, tjejer" och "Det är ju kul att de får prova på..." Många glada skratt åt tjejerna när de missade bollen, när de verkligen försökte. Så var det vid tjejplanenen. Redan då hörde en ju att det lät helt annorlunda vid killplanerna.

    När mellandottern gick NT-ligan hade klubben gått in och satsat så att det blev gratis för tjejer. Detta för att locka fler tjejer till fotbollen. Det blev succé på ett sätt; fler tjejer än vad klubben kunnat drömma om dök upp och det var de väl inte riktigt beredda på så speltiden blev väl inte så väldigt lång för tjejerna. Tror det var ett femtiotal tjejer som samsades om en plan, medan killarna var uppdelade på flera planer. Hur som helst fortsatte inte NT-ligan att vara gratis för tjejer för att det kunde uppfattas som orättvist av pojkföräldrar.

    Nu är det ju rätt mycket som är orättvist inom fotbollen, inte minst då det kommer till kön. T ex presenterar fotbollskanalen.se en färsk rapport som visar att 76% av de styrande inom fotbollssverige är män. Och då är det kanske inte så konstigt att det ser ut som det gör?

    Även vid dagens besök i NT-ligan-världen skrattade föräldrarna vid tjejplanen då spelarna fått syn på en regnbåge som de pekade på. "Det är bara vid en tjejplan man kan få uppleva sånt...", var en av kommentarerna. Samtidigt står en pappa med sonen på planen bakom och vrålar till sin unge precis hela tiden så vi knappt hör vad domaren säger vid vår plan; "Det är bra XX, gå på där XX, så spring kanten XX. Nä, låt domaren vara XX, du säger ingenting till domaren XX. Kör på nu! Bollen XX, fokusera på bollen!"

    I helgen vid en pojkmatch, födda 04, stod en ledare (manlig) i det andra laget och gapade och skrek åt spelare och åt domaren (en 15årig kille från vår klubb), så både spelare och domare (och kanske några föräldrar) grät efter matchen. Flera försökte prata med ledaren, men det gick inte att stoppa honom.

    Jag tror inte att någon av tjejerna i de fyra lag som finns i klubben skulle skrika saker till domaren (även om de ibland tycker att domare är partiska). Jag har heller aldrig hört några föräldrar som redan innan skolåldern pushar sina tjejer att prestera på planen. Kanske är det knasigt, kanske är det därför Zlatan tycker att landslagsspelarna i damlaget kan nöja sig med en cykel då herrarna får en bil? Men det finns ingen forskning som stödjer elitsatsningar på små barn. Det finns inga politiska direktiv om att elitsatsa i ungdomsidrotten. Det finns ingenting som talar för att hårda tag, utskällningar och krav på barnen leder till högre prestationer. Allting talar faktiskt tvärtemot allt detta. Men självklart är det tydligt för barnen vilka föräldrarna är mest engagerade i, vilka som kan bli något inom fotbollen.

    På TV4-sporten berättas om en ny barnbok som handlar om Kosovare Aslani, svensk landslagsspelare i fotboll. Boken ska ge unga spelare kvinnliga förebilder. Då reportern frågar några fotbollsspelande sjuåriga flickor vilka förebilder de har svarar de mansnamn, de vet inga kvinnor, de kan inte namnen. Det finns mycket mycket att göra innan fotbollen blir en sport för alla på lika villkor. Svenska landslaget med Pia Sundhage i spetsen gör ett stort arbete för detta. Det är bara att önska lycka till i Kanada.