onsdag 30 juni 2010

dålig täckning

Ja, för den som undrar varför jag aldrig bloggar så är det för att jag har otroligt dålig täckning på mitt mobila bredband och på min mobiltelefon och mitt lönekonto och allt vad det nu är. Men jag har rätt bra täckning för det jag säger när jag väl säger nåt. Sen har det ju varit fullt upp med fotbollsskola och simskola och nya/andra vänner på landet än i stan. Bada, sova över, leka, jag hinner knappt diska mellan måltiderna ska jag erkänna.
Och barnen somnar sent på kvällarna och då får jag STÅ i ett hörn av stugan där jag har täckning och besöka internet i korta sekvenser eftersom det kopplar ner stup i kvarten. Jodå, jag kan leva utan nätet, men det händer en massa just nu. Och det är mycket man vill säga. Men det är betydligt enklare på vintern i lägenheten då datorn står på köksbordet och man läser tidningen med ena ögat och bloggar med det andra. Nu är hela hämtningen av tidningen borta i lådan en procedur som utförs i samband med Skruttets förmiddagssömn och sedan ska tidningen läsas i solen med en kopp kaffe för att Skruttet sen lagom vaknar tills man bläddrat igenom den och inte fått ett dugg gjort. Om man sen ska blogga vid halv elva på kvällen har man ju glömt vad det stod i den och vad man blev upprörd över.
Men jag ska få in rutinen, ni ska få höra mer av mig, bara de nya vanorna lägger sig på plats så...ducka.

lördag 19 juni 2010

Royal memories

Jo, jag har några minnen som har med vår monarki att göra. Och när jag tänker på dem så säger de en massa saker om andra saker än just monarkin så jag tänkte att jag denna dag (som jag av andra anledningar också kommer att minnas) skulle plocka fram de minnena och filosofera lite kring dem.
Det som jag antar är det första minnet måste vara när nuvarande konungen gifte sig (det var väl 1976?) Bröllopet sändes i en flera timmar lång sändning på TV. Det jag minns att en kompis till mig och hennes familj satt och tittade på hela sändningen samt att de spelade in det på sin BETAvideo. Jag tyckte det var jättekonstigt. Den absolut tråkigaste filmsnutten jag då kände till var mamma och pappas bröllopsfilm som de spelat in med super8kamera. Den var aaaaaslång, säkert tio minuter... Det jag speciellt reagerar över idag är att min kompis och hennes familj var den första familj jag kände som hade en video, de hade nästan alla nya prylar, de hade också en sån där gigantiskt stor mobiltelefon som man placerade mellan framsätena i bilen. Och jag minns att pappan köpte en "HEL LP" bara för att han gillade en låt, helt otroligt (Det var Love hurts med Nazareth).
Ett annat minne jag har är från slutet av 80talet då kungen och drottningen besökte Norrtälje. Kvällen innan hade jag varit på Ultrahuset i Handen och när jag körde hem sent på kvällen hade de lagt ny asfalt på vägen som kungen och hans ekipage skulle åka. Det var sån där asfalt med en massa stenar i så det gick inte att köra fortare än 20 km/h för att undvika stenskott. Och vad jag förstått åker kungen gärna fortare än så...
Vid själva kungabesöket och kungaparets färd genom centrala Norrtälje var jag inkallad att arbeta på förskolan där jag brukade vikariera. Nu kommer jag till flera lustigheter. Förskolan släpade sig ner på stan för att titta på kungaparet!!! Jag var inplockad som extraresurs för att kunna följa med!!! Det var alltså inte ens någon som var sjuk eller frånvarande, man plockade in en vikarie i alla fall. Idag plockar man väl inte ens in vikarier då ordinarie personal är borta? Och sen tycker jag att det är helt otroligt att barnen inte fick slippa kungajippot på förskolan, vad gav det dem? Trängsel och stök. Om det nu inte hade varit ett kungabesök, så tycker jag ändå att möjligheten att kunna vara en extrapersonal vid utflykter o dyl är suverän. Det borde kunna fungera även idag.

fredag 18 juni 2010

Radio röd - sänds från en plats nära Ålands hav







Idag gjorde Vänsterpartiet i Norrtälje sin första radioinspelning inför valet i höst. Vi kallar vårt program program Radio Röd och i det första programmet behandlade vi frågor kring skolan, förskolan och fritids; frågor som vi tycker är mycket viktiga inför höstens val och kommande mandatperiod. Vad sa vi då? Ja, egentligen ska jag låta er vänta tills programmet sänds (och efter sändning kommer jag att länka till det för er som är intresserade), men några godbitar: de barn som har minst med sig hemifrån är de som ska ha mest från skolan och tvärtom. med den kompensatoriska skolan är det inte säkert att det behövs mer resurser för att nå kunskapsmålen. Klart är dock att för de barn som kommer från svaga studiemiljöer hemma behövs mer resurser. Vi vill också höja kvaliteten och minska barngrupperna inom förskolan och fritids och erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Detta och en hel del kloka tankar till kommer inom kort....i Radio Röd.

Hur fort får man köra på en gågata?


Idag när jag var nere på stan upptäckte jag att man satt upp en hastighetsmätare på gågatan, en sån där stor som man själv i bilen kan se hur fort man kör. För ett par veckor sedan stod en likadan på gårdsgatan utanför skolan, något som jag tycker verkar mycket mer befogat. För frågan är ju hur fort man får köra på en gågata???


Även förra sommaren gjordes i princip hela centrala Norrtälje om till gågata, någonting som borde fungera bra eftersom det är ett så pass litet centrum, men enligt mätningar som gjordes så körde ca 700 bilar per dygn på gågatorna i centrum. 700 bilar per dygn. Ni läste inte fel. Och det är någonting som märks när man "strosar" genom stan, idag stannade vi några minuter och pratade vid sidan av vägen och genast kastades sura blickar genom bilrutor som passerade.


Men frågan kvarstår, hur fort får man köra på en gågata? I vilket syfte sitter hastighetsmätaren uppe? Kommer rapporten i höst; i somras körde ca 900 bilar per dygn på gågatorna, men de körde ganska sakta så det gör ingenting? Men för detta behöver man ju inte visa upp för bilisterna hur fort det kör, hur är det meningen att man ska tänka; Oj, jag kör ju i 30 på en gågata, bäst jag saktar ner så kanske snuten tror att jag är rullstolsbunden med lyxkärra? Nej, som sagt, jag fattar ingenting.
Och shit, bilden kom in på fel ledd.

torsdag 17 juni 2010

Kärnkraften och jag

Nu ska jag ge mig ut i farliga gränsland och berätta om barndomsminnen. Sånt är ju lite farligt eftersom människor faktiskt kan kolla upp årtal och sätta dit en om man minns fel. Jo, jag tycker mig minnas att jag var tolv, men jag kan också ha varit tretton som årtalet anger, då kärnkraften var en het fråga. Det skulle vara folkomröstning och jag var oerhört irriterad över att vi barn, som skulle leva i framtiden, inte fick vara med och rösta bort eländet. Jag var frustrerad, kände vanmakt och skrev brev till Thorbjörn Fälldin, som jag misstänkte kanske skulle kunna känna någon empati för mig och min vilja att låta den nya generationen få säga sitt om detta. För han var väl på samma sida som jag? Han sa väl också Nej tack till kärnkraften?
Jag tyckte Centerpartiet var ett ganska hyggligt parti när jag var barn. Jag tyckte mycket sämre om t ex Socialdemokraterna eller Folkpartiet som försökte få till ett njeeeaaaa, till kärnkraften. Och Moderaterna gillade jag inte alls. Och nu ska vi minnas att jag är uppvuxen under en tid när 1984 var en hemsk framtidsskildring som vi alla trodde kunde bli verklig (ja, någon har sagt mig att den handlar om kommunism, men det var inte så jag tolkade den när jag läste den när jag var tretton år). Det fanns någonting ödesdigert över framtiden, något som vi inte kunde styra över och nu inte heller fick prata om.
Det som hände i Harrisburg, det var ju högst osannolikt att det skulle hända igen. Det hände i Tjernobyl. Vi fick lära oss i högstadiet att det bara var att slänga sig i ett dike med en tröja över huvudet om det skulle ske en olycka i ett kärnkraftsverk, käka jodtabletter och allt som vanligt. Man kan undra varför de inte gjorde det i Tjernobyl...
När njeeea-linjen vann folkomröstningen om kärnkraft för 30 år sedan kändes det som ett nederlag. Idag står det klart att det var det. Det fanns två alternativ som innebar fortsatt kärnkraft och bara en som garanterade att vi skulle lämna det tokiga experimentet bakom oss.
Nu när mina barn växer upp är Centerpartiet inte längre ett hyggligt parti. Med en partiledare som oroade sig över ozonskiktet flera år innan uttunningen upptäckts, som kallar sig alliansens gröna röst och idag röstade igenom utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Jag känner samma vanmakt som jag gjorde som barn. Jag fick inte vara med och rösta om mina barns framtid heller. Hoppas det blir min tur efter den 19 september.

måndag 14 juni 2010

privat personlig eller personligt privat?

Igår hade vi en utbildning i Sociala media med gurun Johan Westerholm. Och medan han bloggar om stora världsomspännande nyheter om Lundin Oil och Carl Bildt, så nöjer jag mig idag med att blogga lite om det vi pratade om under utbildningen.
Johan underströk att det är viktigt att blogga om det man känner för, det hjärtat slår för och hålla sig till det. Han menade att man måste våga vara personlig, men inte privat. Man måste vara personlig, för annars blir det torrt, tråkigt, som en basun från partihögkvarteret och då kan man ju lika gärna läsa partiets hemsida. Men var går gränsen för personligheten? När blir man för privat?
Johan berättade att han själv valde att använda Facebook för enbart politiskt arbete, sina vänner har han kontakt med på andra sätt. Han menade att man måste välja, att man måste tänka sig för och det sista kan jag hålla med om. Det är självklart att man måste veta vilka vänner man lägger till på Facebook, att man måste fundera ett extra varv ibland. Ibland blir det kanske tokigt, men det går också att plocka bort vänner man inte känner sig bekväm med.
Själv använder jag sociala media i både privata, studierelaterade, opinionsbildande och politiska syften. Jag kan använda Twitter för att tipsa om extrapriser, naturfenomen eller vad som händer under t ex en kongress eller kommunfullmäktige. Jag använder Facebook för att diskutera studieproblem med mina klasskamrater, retas med släkt och vänner, men även för att föra ut mina bloggar och länka vidare andra tänkvärda bloggar och artiklar.
Fel statusrad på Facebook kan leda till avsked från jobbet, det fick moderaten Per Unsgaard erfara då han efter ett par glas vin definierade sin syn på Arbetslinjen. Och vad det gäller arbetsstituation begränsar jag det privata inslaget ganska starkt just med tanke på att det jag skriver kan påverka min arbetssituation. Där försöker jag vara mer generell. Jag tycker att man helt enkelt väljer vilka delar av det privata man kan tänka sig att dela med sig av och till vem. I vilket syfte vara privat över huvud taget?
Det finns ibland en hårfin gräns mellan privat och personlig. Det kan emellanåt tjäna ett politiskt syfte att vara generös med det personliga. En blogg eller en Facebookprofil blir mycket intressantare om den inte enbart innehåller politiska budskap och torra fakta. Man kan känna sig som "vän" på riktigt med någon som delar samma vardagsbestyr och bekymmer som man själv. Man bygger en bild på nätet av vem man är, det är man själv som bygger bilden och vad som läses in mellan raderna är tolkningar. Nästan vad man än skriver kan misstolkas, men varje bloggare är sin egen författare eller reporter.
Men hur man än uppfattas på nätet och vad man än delar med sig av, så är man annorlunda IRL. Livet på nätet skiljer sig från livet i skogen. Ibland föredrar man det ena, ibland längtar man efter det andra. Så småningom skaffar man sig ett förhållningssätt som förhoppningsvis fungerar bra i båda miljöerna. Min uppfattning är att de sociala medierna ger oerhört stora möjligheter för fler människor att delta i debatten, att göra sin röst hörd och kunna påverka samhällsutvecklingen. Just för att du kan vara var somhelst när du deltar. Det finns inget krav på fysisk närvaro någonstans långt borta utan barnvakt eller handikappingång.

fredag 11 juni 2010

Får jag LOV att skratta eller gråta?

Igår fick vi höra om den allra dummaste valfriheten hittills, ja, vi kallar det väl valfrihet eftersom borgarna envisas med det och eftersom det inte är någon reell valmöjlighet vi talar om.
Fr o m första december i år kommer alla flyktingar som kommer hit att tas om hand av Arbetsförmedlingen istället för av kommunen. Arbetsförmedlingen gör en utredning av hur stor arbetsförmåga den nyanlände flyktingen har: 25, 50, 75 eller 100%. Alla som inte har 100% arbetsförmåga tas om hand av kommunen till viss del. För den del de har arbetsförmåga får de ta hjälp av en personlig lots för att introduceras på arbetsmarknaden. De personliga lotsarna kommer att auktoriseras inom LOVen, lagen om valfrihetssystem, vilket betyder att det är fritt fram att bli lots. Den nyanlände flyktingen får äran att välja vilken lots han/hon vill använda sig av...
Ja, nu ligger åtminstone jag dubbelvikt och undrar om jag skrattar eller gråter. Först ska vi ha gamla sjuka människor som via nätet ska sätta sig in i och ta reda på vilket hemtjänstföretag de vill ska komma och tvätta rumpan på dem, nu ska helt nyanlända flyktingar som inte kan svenska sätta sig och slå i telefonkatalogen för att se vilken lots de vill använda sig av när de etablerar sig på den svenska arbetsmarknaden. Snacka om att möjligheter till mutor, bestickning, tjänstemannastyre och andra otrevliga saker öppnar sig. Och valfrihet? Inte på det viset jag ser det.

Världens bästa arbetsgivare

En bra arbetsgivare kan få en väl fungerande verksamhet. Hos en bra arbetsgivare känner sig personalen behövd, uppskattad och lyssnad på. Om personalen trivs och gör ett bra arbete spar man pengar på minskad sjukfrånvaro, stabila personalgrupper, personalidéer mm. Inom många områden tjänar man också pengar på en nöjd personalstyrka eftersom de levererar det som efterfrågas och på så sätt lockar nya "kunder".
Varför får kommuner och landsting inte vara bra arbetsgivare? När man mer och mer talar om medborgaren/patienten/brukaren i fokus, när man talar om mål som ska nås oavsett vilka metoder som används eller hur stor personalstyrka man ha (inget fel i något av dessa synsätt), så blir det ofta att ingen bryr sig om hur det ser ut för de som utför arbetet/tjänsten. Som politiker får man ofta höra att vi inte ska bry oss om hur arbetet utförs eller av vem utan att vi bara ska bry oss om att patienten/kunden/medborgaren får det denne vill ha till bästa pris. Och ja, medborgaren ska ha service av hög kvalitet till bästa pris, för det är väl förvaltade skattepengar. Men kommuner och landsting är också arbetsgivare och i den iver som idag finns att konkurrensutsätta, privatisera och hitta den billigaste lösningen på allt, så glömmer vi ofta det. Anställda inom kommun och landsting får veta att de inte utför arbetet tillräckligt billigt, effektivt, bra eller vad det nu är och ska därför konkurrensutsättas för att förbättra verksamheten och göra den billigare. Situationen blir osäker för så väl de offentliga arbetsgivarna som för de privata som kommer in som konkurrenter och detta leder till att fler människor blir timanställda/deltidsanställda, ofta är samma personer anställda på flera konkurrerande företag. Istället för att erbjuda fler människor trygga heltidsanställningar så slår man sönder verksamheter och bidrar till fler osäkra anställningar, något som inte kan vara bra för hjulsnurret.
Det är inte heller bra för öppenheten på arbetsplatsen. Med osäkra anställningar ökar tystnaden bland de anställda, ingen vill vara obekväm.
Jag har hört om flera dåliga varianter av konkurrens där kommuner och landsting inte har samma möjligheter att konkurrera som de privata entreprenörerna utan bara ska "ta hand om" de verksamheter som ingen vill ha, där det inte finns några pengar att tjäna, förlustverksamheter helt enkelt. Det är de tyngsta arbetena som blir kvar, de tråkigaste och de mest olönsamma. De offentliga verksamheterna får inte lägga anbud på samma sätt som de privata, de får inte marknadsföra sig, de är bundna till omöjliga upphandlingsregler, de kan inte välja sina kunder/brukare och de är låsta i personalsituationer och tvungna att rätta sig efter politiska beslut (som t ex kan lägga ned, slå ihop, organisationsförändra).
I Vänsterpartiet vill vi ha världens bästa välfärd. Vi vill att skolor, förskolor, hälso/sjukvård mm ska drivas med offentliga medel utan vinstintressen. Vi vill att patienten/kunden/brukaren ska vara i centrum, men för detta krävs att vi också är goda arbetsgivare och lyckas rekrytera duktiga, kreativa, brinnande arbetare som älskar sina jobb och trivs med sina anställningar, som känner sig trygga att utveckla verksamheterna, säga vad de tycker och känna ärlig solidaritet med sin arbetsplats.

onsdag 9 juni 2010

Skolavslutning

Så skulle man då få gå på sin första skolavslutning som vuxen. Visst jag var med i julas, men förra året när dottern slutade nollan var det mormor som fick vara stand-in eftersom jag arbetade. Avslutningen skedde traditionsenligt i kyrkan med både "Idas sommarvisa" och "Den blomstertid nu kommer", men kändes det bra?
Njae, faktum är att det var i stort sett lika obekvämt som julavslutningen i kyrkan (och den kan jag se en klar anledning till att man faktiskt förlägger till kyrkan eftersom julen handlar om det kristna budskapet). Kyrkan var knökfull och även om man kom tidigt fick man stå långt bak och trängas. I stort sett alla bänkplatser är upptagna av skolbarnen som ska fram och sjunga. Att stå och trängas långt bak utan att se mer än pannan av sitt barn/barnbarn/syskon eller vad det kan vara är inte roligt för vare sig far- och mor-föräldrar eller småsyskon. Du ska helt enkelt vara frisk och medelålders för att kunna trycka dig fram till en bra plats och njuta av tillställningen.
En poäng med kyrkan är förstås att prästen är en mycket bättre talare än rektorn, men han skulle väl lika gärna kunna tala utomhus i Guds vackraste rum. Varför inte samlas någonstans utomhus och sjunga tillsammans? Enklast vore väl att samlas på skolgården och sen skulle alla klasser kunna gå tillbaka till sina klassrum och där kanske barnen kunde sjunga för just sina föräldrar/släktingar? Då skulle man ju både se och höra dessutom.
Jag förstår att det är stort och otroligt och att man måste ta ledigt och armbåga sig fram när ens barn sjunger solo eller spelar flöjt i kyrkan, men ärligt talat, ska jag ta ledigt från jobbet för att se en panna längst bak i en hop av 50 barn (dottern såg inte ens mig)? Och varför måste rektorn plikttroget förlänga den varma, stökiga tillställningen genom att hålla ännu ett tal efter att prästen redan sagt vad som behövde sägas? Tänk om, gör nytt, det måste finnas trevligare sätt att fira skolavslutningen. Det enda jag blev tårögd av var att tänka på hur pinsamt det skulle bli för dottern om jag fick ett utbrott mitt under tillställningen.

tisdag 8 juni 2010

Centertanter yrar vilt

Centerpartiet fortsätter oförtrutet att babbla på i någon slags total okunskap. Jag erkänner, jag vet inte allt, men Centerpartiet tar priset i att inte ens veta vad man beslutar om. I en debattartikel i Norrtelje tidning 100607 förvillar de nog inte bara mig i sitt resonemang. De erkänner villigt att de deltagit i beslutet om vårdval, men sen verkar de inte ha riktig koll på vad Vårdvalet innebär. Enligt "de tre tanterna" (det var inte jag som sa det från början) i Centerpartiet så innebär Vårdvalet att personer över 65 år kan välja vem som ska komma hem och hjälpa dem i hemtjänsten. Vad är fel i det? 1. Vårdvalet har ingenting med hemtjänsten att göra, utan berör enbart Primärvården. 2. Kundvalet som införts inom hemtjänsten innebär inte att man kan välja vem som kommer hem och utför hemtjänsten utan att man kan välja vilket företag man vill ska utföra tjänsten. 3. Åldern 65 år har aldrig florerat, inom vårdvalet har jag för mig att borgarna uppmuntrar hälsosamtal med medborgare över 75 år när dessa besöker vårdcentralen.
Men i sin artikel fortsätter centertanterna att orera om att alla över 65 år ska kallas till hälsosamtal. Mycket förvirrande, det må vara vad Centern skulle vilja, men det är inte det de beslutat om. Än mer förvirrande att slänga in en mening om gång- och cykelvägar. I övrigt är det ju jättebra att Centerpartiet tycker att maten ska vara näringsriktig, kallas också floskel när man påstår något som ingen vill negera. Det finns ju ingen som vill att våra äldre ska serveras näringsfattig mat.
Centertanterna säger att de vill myndigförklara alla som fyllt 65, själv tycker jag 18 år är en ganska bra ålder och har inte för avsikt att driva någon förändring av denna. Förra valrörelsen drev Centern frågan om ett Tiohundra BB, har inte hört ett ord om detta efter valet som gav dem en plats i majoriteten i såväl riksdag, landsting och kommun. Yra i mössan och hålla med alla, men vad åstadkommer Centerpartiet? Och....vet de om det?

Om startaegetbidrag för unga

I två dagar har de nu pratat om Startaegetbidrag för unga på radionyheterna. Ämnet är att det nu är möjligt även för ungdomar under 25 år att söka bidraget, men att väldigt få i den åldern gjort det. Det förvånar tydligen. Själv är jag inte ett dugg förvånad. Att driva ett företag innebär mycket jobb och mycket ansvar, det är inte säkert att man är redo att ta det ansvaret när man är under 25 år. Ska man ha anställda ska man även ansvara för dessa, kunna lagar och regler om anställningar, kunna lagar och regler om avgifter och skatter. Det är ingen lek att starta ett företag. Går det åt skogen kan man sitta låst i skulder i åratal efteråt.
Men det är inte bara det. Vad jag förstod på radiorepotaget igår så är det inte först och främst den som vill starta företag som erbjuds bidraget utan man ska första vara arbetslös i 90 dagar och ingå i Arbetsförmedlingens garanti. Jag menar att den som har ambition och förmåga startar väl ett företag med en gång? Den som försökt få en anställning i 90 dagar och misslyckats är väl därmed inte motiverad och lämpad att starta ett eget företag?

måndag 7 juni 2010

Naturen slår tillbaka

Jag är ju en naturvän på alla sätt och vis och jag gillar nästan alla djur, mest växter, men även djur och till och med småkryp. Jag har ingenting emot maskar, skalbaggar, myror, spindlar etc. Inte ens om de är kletiga eller stora. Däremot har jag lite svårt för de som bits eller sticks, getingar och humlor är jag allergisk mot så det är kanske förståeligt, men jag är inte heller förtjust i mygg eller broms. Inte ett dugg faktiskt. Och nu känner jag att jag börjar tröttna rejält på små saker som kryper.
Det började nog med att jag hittade en lus i först äldsta dotterns huvud och sen föll det en från mitt eget (lugn, vi är avlusade nu), sen umgicks jag intensivt med en miljard myggor på landet, en snigel med hus kröp glatt (i flera meningar) över mitt lakan och så har både jag och de två äldsta tjejerna plockat bort fästingar från kroppen. Att fötterna var gröna av bladlöss när man klev i gräset på landet kan väl vara hänt, men droppen var ändå idag när halva skafferiet visade sig vara invaderat av små små skalbaggar. Neeeeeeej, nu tycker jag naturen åtminstone kan hålla sig utomhus. Fortsätter det så här får jag väl investera i både klorin och DDT.
Skojade bara, jag får väl spruta lite såpvatten, stampa på dem och skrika buu. Det blir en jämn fight, må bästa kvinna vinna.

fredag 4 juni 2010

Allting på en gång

För några veckor sedan gick diskmaskinen sönder. Det som gör det extra jobbigt är att jag har ett litet kök med en bänkdiskmaskin och när den står där finns ingen plats för handdisk. Jag är tvungen att belamra hela köksbordet med ren disk när jag diskar. Häromdagen lade frysen av en stund. Som tur var satte den igång av sig själv igen, men antagligen har den inte så långt kvar. Det är min farmors gamla frys som jag tog ur huset när hon flyttade till hemmet, säkert har den stått där i 30 år, åtminstone sen innan farfar dog och det är ... över 20 år sen. Rätt vad det var började det spruta vatten i badrummet, men det var bara en slang som lossnat från tvättmaskinen, den gick att sätta tillbaka. Hu. Men. Ett fäste i fjädringen i barnvagnschassit har visst gått sönder och om det nu går sönder på andra sidan också så rasar hela chassit ihop. Undrar om de säljer reservdelar till barnvagnar eller om det är meningen att man ska köpa en helt ny vagn. Nu för tiden verkar det inte som om saker ska hålla "för" länge och jag har ju haft den här vagnen sedan 2002. Då köpte vi den i september, det var rea på alla 2002årsmodellerna då för 2003orna hade kommit in för beställning och det var ju dem folk ville ha. Ja, det är sant. Det var mitt första möte med barnvagnsindustrin. Jag fick då också erfara att hjul köptes separat och inte ingick i priset. Vem vill ha en barnvagn utan hjul? År 2006 bytte jag hjulen och det var ju iofs förnämligt. Men som sagt; finns det små fästen i reserv till 2002 års modell, det återstår att se.
Igår tillbringade jag förmiddagen med att skriva debattartiklar innan jag begav mig till Stockholm och landstingshuset för vårens sista möte med sjukvårdsstyrelse norr. Det mest intressanta var väl uppföljningen av husläkarmottagningarna och vad som hänt efter att vårdvalet infördes. En hel del nya mottagningar har öppnats, men flera av dem är undermåliga och frågan är om medborgarna fått någon bättre sjukvård. Besök hos sjuksköterska på mottagningen har minskat kraftigt, vilket antagligen står i direkt relation till att mottagningen får bättre betalt för besök hos läkare. Det är svårt att följa upp verksamheten, men man försöker titta på dem som t ex gör 3 hembesök hos samma patient på en dag (!!!), skriver ut många konstiga recept och inte har några som helst hälsosamtal. Till exempel. Det finns fler avvikelser som gör att man kan se att allt kanske inte fungerar helt bra.
Stockholms län har sedan vårdvalet infördes fått 37 nya husläkarmottagningar, i Sigtuna har man fått fyra. Gör det att vi får en bättre vård? Är kvantitet viktigare än kvalitet?
På kvällen var det gruppmöte i Vänsterpartiets landstingsgrupp och Nya Karolinska Sjukhuset diskuterades. Det är fortfarande hemligt vad som sägs om det hela, men på tisdag blir ännu ett extra fullmäktige för att försöka få ner kostnaderna för bygget. Mötet avslutades med sommarsallad som jag inte räknat med och jag blev därför sen hem. Skruttet gallskrek typ hela vägen i bilen (eftersom hon hade somnat och vaknade när vi gick ut till bilen) och när vi närmade oss Norrtälje tornade mörka moln upp sig och det började regna...
Inte förrän halv tio (och då hade jag kastat i mig den supergoda buffén) äntrade jag hemmet och fann mina älsklingar i pyjamas och världens bästa mamma/mormor som hade diskat upp min eländiga disk. Det hade slutat regna och den skymmande himlen var åter blå. Barnen somnade relativt snabbt till Grieg och mamman kastade sig ner framför datorn för att maila bilder som ska användas i valrörelsen och svara på enkäter utformade för kandidater till riksdagen samt valarbetare. Klockan var nästan halv ett när jag kom i säng med tankarna: Imorgon måste jag....

torsdag 3 juni 2010

Tut tut - behöver akutRUT

Klockan 08.24, 23 grader varmt ute. Dagens ledare i lokaltidningen har redan orsakat sms och telefonsamtal och bör inom denna förmiddag resultera i en debattartikel. Skulle behöva kalla in en akutRUT för att ta hand om tvätten och disken nu, det var ju det de här två timmarna innan sammanträden och valledarkonferenser skulle ägnas åt.
Utanför skolan stod ett gäng och delade ut information om "vandrande skolbuss", vilket jag tycker är ett jättebra initiativ för dem det fungerar för. Jo, man skäms ju lite när man tutar förbi i bilen då också, men jag försöker verkligen intala mig själv att det är orimligt för mig att gå med barnen varje morgon. Jag gör det gärna ibland, men då ska jag också ha ett par timmar på mig. Det är det det tar när man har barnen på olika ställen, de är ganska små och vare sig de går eller cyklar så tar det lite extra tid, det är inte som att gå själv precis. Och att då också plocka upp och ta ansvar för andras barn, ja, hade jag ett barn, bodde nära skolan och började jobba klockan nio här på orten, då skulle det fungera. När jag börjar jobba igen så är det helt omöjligt. Att hinna lämna tre barn (på olika ställen) med start halv sju och vara på jobbet ombytt och klar halv åtta med en rekordtid på ca 43 minuter enkel resa i torrt och ljust väder, då är "vandrande skolbuss" inget alternativ. Därför kvarstår mitt krav på att områden runt skolor och förskolor ändå byggs för att föräldrar ska kunna lämna av sina barn med bil utan att behöva backa eller göra olagliga Usvängar. Samtidigt uppskattar och uppmuntrar jag initiativ som "vandrande skolbussar", samåkning, cykelveckor, säkra cykelvägar (vilket också är en brist), skolpoliser och andra alternativ. Hur som helst kanske vi ska erkänna att bilskjutsning till skolor och förskolor inte är någonting som minskar i och med det ökade antalet friskolor.
Nu är kaffet klart och jag ska börja ringa runt lite inför debattartikelskrivande. Om två timmar och tjugo minuter ska jag sitta på bussen mot Stockholm och inte vara hemma förrän kl.21.00 ikväll igen, så....disk diska dig, tvätt häng dig, golv torka dig, nu kör vi!