Igår hade vi en utbildning i Sociala media med gurun Johan Westerholm. Och medan han bloggar om stora världsomspännande nyheter om Lundin Oil och Carl Bildt, så nöjer jag mig idag med att blogga lite om det vi pratade om under utbildningen.
Johan underströk att det är viktigt att blogga om det man känner för, det hjärtat slår för och hålla sig till det. Han menade att man måste våga vara personlig, men inte privat. Man måste vara personlig, för annars blir det torrt, tråkigt, som en basun från partihögkvarteret och då kan man ju lika gärna läsa partiets hemsida. Men var går gränsen för personligheten? När blir man för privat?
Johan berättade att han själv valde att använda Facebook för enbart politiskt arbete, sina vänner har han kontakt med på andra sätt. Han menade att man måste välja, att man måste tänka sig för och det sista kan jag hålla med om. Det är självklart att man måste veta vilka vänner man lägger till på Facebook, att man måste fundera ett extra varv ibland. Ibland blir det kanske tokigt, men det går också att plocka bort vänner man inte känner sig bekväm med.
Själv använder jag sociala media i både privata, studierelaterade, opinionsbildande och politiska syften. Jag kan använda Twitter för att tipsa om extrapriser, naturfenomen eller vad som händer under t ex en kongress eller kommunfullmäktige. Jag använder Facebook för att diskutera studieproblem med mina klasskamrater, retas med släkt och vänner, men även för att föra ut mina bloggar och länka vidare andra tänkvärda bloggar och artiklar.
Fel statusrad på Facebook kan leda till avsked från jobbet, det fick moderaten Per Unsgaard erfara då han efter ett par glas vin definierade sin syn på Arbetslinjen. Och vad det gäller arbetsstituation begränsar jag det privata inslaget ganska starkt just med tanke på att det jag skriver kan påverka min arbetssituation. Där försöker jag vara mer generell. Jag tycker att man helt enkelt väljer vilka delar av det privata man kan tänka sig att dela med sig av och till vem. I vilket syfte vara privat över huvud taget?
Det finns ibland en hårfin gräns mellan privat och personlig. Det kan emellanåt tjäna ett politiskt syfte att vara generös med det personliga. En blogg eller en Facebookprofil blir mycket intressantare om den inte enbart innehåller politiska budskap och torra fakta. Man kan känna sig som "vän" på riktigt med någon som delar samma vardagsbestyr och bekymmer som man själv. Man bygger en bild på nätet av vem man är, det är man själv som bygger bilden och vad som läses in mellan raderna är tolkningar. Nästan vad man än skriver kan misstolkas, men varje bloggare är sin egen författare eller reporter.
Men hur man än uppfattas på nätet och vad man än delar med sig av, så är man annorlunda IRL. Livet på nätet skiljer sig från livet i skogen. Ibland föredrar man det ena, ibland längtar man efter det andra. Så småningom skaffar man sig ett förhållningssätt som förhoppningsvis fungerar bra i båda miljöerna. Min uppfattning är att de sociala medierna ger oerhört stora möjligheter för fler människor att delta i debatten, att göra sin röst hörd och kunna påverka samhällsutvecklingen. Just för att du kan vara var somhelst när du deltar. Det finns inget krav på fysisk närvaro någonstans långt borta utan barnvakt eller handikappingång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar