Detta är ju ett ämne som jag skrivit om förr. Jo, en del kommer att känna igen sig. Nu väcktes tankarna igen efter måndagens kommunfullmäktige då min interpellation om vad som händer med den gamla sågtandstakade armaturfabriken som byggbolaget "råkade" riva då de skulle bygga nya flotta lyxlägenheter. Tydligen har återuppbyggnaden börjat, svarar Bygg och miljönämndens ordförande Margareta Lundgren (S). Den är påbörjad innan den trettonde oktober och nu har byggbolaget FEM år på sig att färdigställa byggnaden innan nämnden kan gå på dem och begära ut vite igen. Alltså, de hade TVÅ år på sig att sätta spaden i jorden och påbörja återuppbyggnaden. Och nu ytterligare fem år. Det är en lång tid då majoriteter och personer i både förtroende- och tjänstemannaled hinner bytas ut. Idag är alla (utom Sverigedemokraterna) överens om att armaturfabriken ska återställas, men hur ser det ut om fem år? Kan byggbolaget sinka sig till att slippa återuppbyggnad och vite?
Jag har vid flera tillfällen i denna blogg lyft frågan vilket kulturarv som är värt att bevaras. Oftast har jag gjort det utifrån att många gamla slott och herrgårdar står kvar (kanske inte alltid i bästa skick tyvärr) men att arbetarnas historia raskt har rivits ned som om det varit en pinsam del av historien som vi alla bör glömma. Det var en hård kamp och många eldsjälar som lyckades rädda motorfabriken Pythagoras från att jämnas med marken och i dag är det ett muséum som emottagit flertalet priser och stipendier och berättar om vår historia för såväl barn som vuxna.
Ja, då kan ju en del tycka att det räcker. Vi har Pythagoras. Ja. Vi har Skansen. En del resonerar så.
Själv tycker jag att det allra bästa är när gammalt och nytt kan mötas. Gamla byggnader som genom sina vinklar och vrår berättar sina historier i kombination med moderna lösningar som gör dem tillgängliga och bidrar till en hållbar utveckling. Det allra modernaste och det äldre ger oftast väldigt bra kombinationer.
I måndags gick Sverigedemokraternas Mikael Strandman upp i talarstolen och ifrågasatte syftet med att återuppbygga ett fult gammalt hus då vi kan ge plats för moderna bostäder. Det förvånade mig lite. Jag trodde att Sverigedemokraterna var ett parti som värnar om det svenska kulturarvet. men det kanske bara handlar om fina hus och fin kultur?
Kvarteret Niord, där armaturfabriken stod, låg i början av 1900-talet i ett expansivt område av Norrtälje stad. Stadsgränsen flyttades utåt och de nya bostadskvarteren Balder och Frej byggdes i direkt anslutning till järnväg och en mängd fabriker som växte upp runt järnvägsstationen. Byggnaderna i området, varav flera försvunnit bara under de senaste 10-20 åren vittnar om en tid då Norrtälje hade framtidstro och växte. En liknande tillväxt av staden har nog inte setts sedan dess. Själv tycker jag detta är ett kulturarv värt att värna. Idag ser vi nästan inga spår alls av att järnvägen en gång gick till Norrtälje och fick staden att blomstra. Tragiskt.
Sen har vi gevärsfaktoriet och alla andra kulturella sorgebarn. Och några köplador. Är de fina? Tja, någon av dem får vi kanske bevara för framtiden för att vittna om den konsumtionshysteri som förhoppningsvis flytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar