samhälle i förändring

Min dotter är snart tretton år. Hon berättar för mig om en promenad hon företog sig med några jämnåriga kamrater. Först passerade de en parkeringsplats; "Här stod huset där jag bodde när jag föddes", berättade min dotter, "men det har de rivit nu". (stämmer, de gamla arbetarbostäderna skulle ge plats för ett nytt bostadshus, men ännu snart tio år efter rivning är det en parkeringsplats). Efter det passerar de genom kvarteren där vi sedan bodde 11 år. Vårt gamla hus står kvar med rivningsförbud och renoveringskrav (som kommunen ställde på köparen då de sålde för 5-7 år sedan, bl a skulle plåtfasaden bytas mot trä.) Det har köparen inte hunnit med. Däremot har resten av kvarteret rivits och fått ge plats för nya lyxiga bostäder. Även kvarteret intill har bebyggts och där revs även en fabriksbyggnad med rivningsförbud. Denna lovade byggherren att återuppföra, men det har vi inte sett några tendenser till 2 år senare.

Promenaden går vidare ner genom Väster Knutby. "Här låg mitt dagis", säger dottern, "men det har de rivit nu". I stället tornar två höghus upp sig på platsen. Förskolan är flyttad till tillfälliga baracker. Nybygget som planerades av personal och tjänstemän i åratal fick stryka på foten och beslutet drogs ur kommunfullmäktige på sittande möte. Ingen vet fortfarande säkert varför.

Sedan fortsätter sällskapet förbi gamla badhuset, platsen där dottern tillbringat 2-4 dagar i veckan i halva sitt liv. Det är klart att hon tycker det är vemodigt när det rivs ner.

Min dotter är snart tretton år. Snart har staden förändrats lika mycket under hennes levnadstid som under min. När denna tanke slog mig och min farmor var jag åtmistone i 25årsåldern. Min dotter tycker inte om när gamla saker rivs/slängs. Hon tror att alla ting, även hus, har ett liv och en själ. Hon är mycket klok min dotter. Det är klart att vi ska riva vissa byggnader och det är klart att det ska byggas nytt, att staden ska utvecklas, men det borde finnas en plan. Det borde finnas en tanke med vad som rivs och vad som byggs och vilken stad vi vill ha i framtiden. De gamla byggnaderna kan säga oss något, så väl om historien som om framtiden och de kan också ge de bästa möjligheterna till en utveckling som bevarar stadens karaktär, hjälper oss att minnas gamla lösningar som kan bli den nya tidens klimaträddningar.

Köplador, köpmarknader utanför staden, pensionärskuvöser i kubik, vem tar helhetsansvar för Norrtälje stads utveckling och vilken stad vi ska ha i framtiden?

Gamla hus får ge plats för fler bilar

Idag skriver lokaltidningen om rivningen av det stora trähuset på Baldersgatan. I en annons under artikeln annonseras boende i den "Nya trästaden" ut. Jag vill kommentera artikeln eftersom jag tycker att den utelämnar en del intressant fakta.

Först är det kommunen som säger sig inte ha råd att rusta upp huset och därför river det. Det är ju fel rakt igenom. Huset köptes in 1994 för att rivas och kunna bygga om Baldersgatan för fler bilar som lättare skulle kunna komma fram. Alla som bott där sedan 1994 har bott genom socialförvaltningen eller på rivningskontrakt och inte haft något besittningsskydd.

Det handlade inte om att riva de gamla arbetarbostäderna ELLER de två yttersta husen i kvarteret Balder. Det handlade om att man ville riva alla tre och göra området mer framkomligt för trafik. Nästan alla gamla hus som rivits i den här staden har fått ge plats för bilar (de har skymt sikten eller blivit parkeringsplatser).

Den plan som är tagen för kvarteren Balder och Frej skyddar inte de två yttersta husen i kvarteret Balder. Vad jag vet är det bara de fyra husen i mitten av kvarteren som är belagda med rivningsförbud. Samtliga andra hus som fortfarande är i kommunens ägo underhålls minimalt, förfaller och kommer troligtvis i framtiden bli offer för rivningshysterin. Strategin i den här kommunen förefaller nämligen vara att låta husen förfalla tills ingen har råd att renovera dem och då har man lyckats få samtycke från omgivningen att ta bort dem.

Nu är tanken för Baldersgatans framtid förändrad och den ska inte längre bli fyrfilig utan göras om till en lokalgata med träd och cykelbanor och längre upp ska den nya Trädgårdsstaden växa fram. De gamla arbetarbostäderna hade kunnat rustas upp och smält bra in i de nya kvarteren.

Det är löjligt att skylla rivningen på att man inte har råd. Har man det minsta intresse av att ha kvar gamla hus i staden (turister gillar sånt) så kan man sälja huset till någon som anser sig ha råd att renovera, någon som är intresserad av historia. Det är egentligen synd och skam att kommunen ska tillåtas köpa in hus bara för att låta dem förfalla och sedan riva dem. Det hade varit mer naturligt om kommunen köpt in hus för att kunna bevara dem.

Sen stod det i artikeln att huset under lång tid stått obebott, vilket inte heller är helt sant. Även om kommunen vägrade hyra ut fem av lägenheterna under de sista 3-4 åren så hade huset en hyresgäst kvar ända till slutet. Och den hyresgästen hade inte så sent som i vintras fått besked om att huset skulle rivas.

Än så länge finns mina syrenbuskar kvar ytterst mot vägen, en planka har ramlat lite grand mot den ena. Jag hoppas innerligt på att grävmaskinisten ska kunna rädda dem till mig. Ett minne från ett hus jag älskade. Till ett annat hus jag älskar; stugan. Huset har inte bara kallats "pensionat lusnästet" som lokaltidningen berättade utan även "baracken" och det gick rykten om att där hängde istappar i taket om vintrarna och att det inte fanns vattentoaletter i lägenheterna så sent som på 2000talet. Och huset har inte bara fungerat som arbetarbostäder utan även som bl a flyktingförläggning och som boende åt socialförvaltningens klienter.

- Där har det bott många jon genom åren, sa vår föreningskassör, född 1922 och uppvuxen i stan. And my God I know I´m one...