Snart har vi sopat järnvägen under mattan för gott

1884-85 kom järnvägen till Norrtelje från Uppsala och Stockholm via Rimbo. I samma veva blomstrade småindustrierna upp runt stationsområdet i Norrtälje. Där fanns ett antal fabriker och arbetarbostäder och Norrtälje stadsgräns flyttades norrut för att rymma den nya befolkningen. I kvarteren Balder och Frej bodde framför allt järnvägsarbetarna, vid Baldersgatan fanns det stora röda huset som inrymde arbetare från Norrtälje Snickerifabrik. Här fanns också låsfabrik (Balders Hus), armaturfabrik, repslageri och mycket annat.

 

När sista tåget gått till Norrtälje i slutet på 1960talet gick det fort att röja spåren efter järnvägsepoken. Rälsen revs upp och byggnader revs. Under årens gång har olika folkliga protester gjorts för att rädda byggnader och områden runt den f d järnvägen, med olika framgång. När aktionerna kring kvarteren Balder och Frej på 1990talet resulterade i en bevarandeplan där några hus belades med rivningsförbud och riktlinjer om att de andra husen "fick" rivas, men i sådana fall skulle ersättas med hus i samma stil, trodde vi kanske att vi vunnit, att en helhet för att minna om järnvägens storhetstid och betydelse för staden skulle bevaras. Vi kunde nog inte i våra vildaste fantasier drömma om hur beslutet skulle komma att tolkas.

 

På den tiden (1990talet) var vi fortfarande lyckligt omedvetna om vilken makt byggherrarna i framtidens norrtälje skulle komma att ha. Vi hade ju sett vad som hänt med det vackra gamla stationshuset, som i slutet at 1980talet ersattes av kolossen inrymmande ICA Kryddan och Biblioteket, och trodde kanske att detta skulle vara en blunder som skulle gå till historien som den sista i sitt slag.

 

Nu är järnvägsparken bebyggd. Bussterminalen vill de styrande helst också glömma och gömma. Trots att vi Norrtäljebor är ett pendlingsfolk. En fungerande pendling utgör basen för många av våra invånares uppehälle. Men det enda de styrande vill minnas och se av Norrtäljes historia och karaktär är att vi är en handelsstad som måste ha utrymme för MER konsumtion och konsumenter.

 

Kvarteret Balder är idag helt oigenkännligt med stora lyxlägenhetshus. I kvarteret ovan skulle den gamla armaturfabriken bevaras (men byggas in och döljas för allmänheten), men se.... byggherren upptäckte att huset höll på att rasa när man grävde under det.... Nu rivs huset. Inte ens en vacker gammal vägg kunde tydligen sparas för att minna om det gamla. Arbetarna var tydligen tvungna att för första gången under bygget komma hit en LÖRDAG för att se till att byggnaden verkligen jämnades med marken innan någon huskramare vaknade och upptäckte vad som höll på att hända...

 

Nu blir det bostadsrättshus ovanför kvarteret Balder (Niord och Narstrand). Nedanför kvarteret planeras också den öppna bussterminalen att övertäckas och förses med 3,5våningslimpor. något som en gång för alla gör de bevarade husen (Rodret, Skeppet m fl) helt osynliga i stadsbilden.

 

Norrtälje behöver en stadsarkitekt. Det har vi i Vänsterpartiet länge hävdat. Snart är det väl ändå för sent. Ett köpcentrum åt Solbackahållet kanske. Det måtte väl finnas ålänningar där med.

Kan vi påverka utvecklingen?

Snart kommer beslut tas av kommunstyrelsen om en markanvisning till konsortiet Roslagens Famn som vill överdäcka busstationen i Norrtälje centrum och bygga 3,5våningslimpor med bostäder ovan och affärer, cafeer och restauranter i markplan. Bussterminalen kommer att efterapa förortsbussterminaler, gömmas under jorden och inte synas. Kommunalrådet (M) talar om bussterminalen som ett problemområde som länge varit olösligt. Det tycker jag låter jättekonstigt. Det har ju legat en terminal för tåg/bussar i ungefär samma område sedan slutet av 1800-talet. Att området känns kalt och blåsigt beror ju till stor del på att man lyckats plantera fel sorts träd och sedan tagit bort i stort sett alla träd och all grönska utan att återplantera någonting. Det finns många andra sätt att göra bussterminalen mer välkomnande än att däcka över den. Men då blir det inga bostäder förstås.

 

Det finns dock en del yta runtom bussterminalen där det med fördel kan byggas, t ex parkeringen vid f d Västra skolan. Parken nedanför Rodret tycker jag däremot med fördel kan vara kvar, det måste också finnas parkmark i centrum. Bostäder och butiker som ska byggas bör inte vara högre än 2-2,5 våningar och med träfasad, kanske med små täppor på innergårdarna. Det skulle kännas som ett värdigare försök att värna stadens karaktär vid förnyelse.

 

På bussterminalen kan man plantera nya träd och buskar, kanske öppna upp för torghandel i mitten. Det bus som redan nu är problematiskt vid bussterminalen lär inte bli mindre om det får pågå under jord.

 

I Norrtelje tidning lyfts idag satsningen som någonting som kommer att påverka centrumhandeln positivt, men tillåt mig vara tveksam till att det går att få mer livaktig handel i centrum genom fler handelslokaler. Representanter från konsortiet presenterade tidigare i höst att det behövs nya lokaler för en större livsmedelsbutik i centrum, så...., ICA Kryddan, det kanske var en onödig satsning att bygga ut och bygga om? Nä, ärligt talat, tomma lokaler har vi väl så det räcker i centrum, vare sig handlare eller restauratörer verkar få det att gå med särskilt stor vinst. Och vi vanliga dödliga, vi har väl annat att göra än att handla hela tiden?

 

Min fråga är egentligen vad som händer nu? Kan vi påverka? Kommunstyrelsen beslutar om en markanvisning, vad händer sen? När ska man protestera? När ska man kedja fast sig vid bussterminalens sista träd? För att värna en öppen plats och en del större vackra byggnader som måste få fortsätta vara just det; stora vackra och av vikt för kvarterens karaktär.

 

Allt i skymundan av tillväxt, badhussprängningar och storhetsvansinne.

Gamla hus får ge plats för fler bilar

Idag skriver lokaltidningen om rivningen av det stora trähuset på Baldersgatan. I en annons under artikeln annonseras boende i den "Nya trästaden" ut. Jag vill kommentera artikeln eftersom jag tycker att den utelämnar en del intressant fakta.

Först är det kommunen som säger sig inte ha råd att rusta upp huset och därför river det. Det är ju fel rakt igenom. Huset köptes in 1994 för att rivas och kunna bygga om Baldersgatan för fler bilar som lättare skulle kunna komma fram. Alla som bott där sedan 1994 har bott genom socialförvaltningen eller på rivningskontrakt och inte haft något besittningsskydd.

Det handlade inte om att riva de gamla arbetarbostäderna ELLER de två yttersta husen i kvarteret Balder. Det handlade om att man ville riva alla tre och göra området mer framkomligt för trafik. Nästan alla gamla hus som rivits i den här staden har fått ge plats för bilar (de har skymt sikten eller blivit parkeringsplatser).

Den plan som är tagen för kvarteren Balder och Frej skyddar inte de två yttersta husen i kvarteret Balder. Vad jag vet är det bara de fyra husen i mitten av kvarteren som är belagda med rivningsförbud. Samtliga andra hus som fortfarande är i kommunens ägo underhålls minimalt, förfaller och kommer troligtvis i framtiden bli offer för rivningshysterin. Strategin i den här kommunen förefaller nämligen vara att låta husen förfalla tills ingen har råd att renovera dem och då har man lyckats få samtycke från omgivningen att ta bort dem.

Nu är tanken för Baldersgatans framtid förändrad och den ska inte längre bli fyrfilig utan göras om till en lokalgata med träd och cykelbanor och längre upp ska den nya Trädgårdsstaden växa fram. De gamla arbetarbostäderna hade kunnat rustas upp och smält bra in i de nya kvarteren.

Det är löjligt att skylla rivningen på att man inte har råd. Har man det minsta intresse av att ha kvar gamla hus i staden (turister gillar sånt) så kan man sälja huset till någon som anser sig ha råd att renovera, någon som är intresserad av historia. Det är egentligen synd och skam att kommunen ska tillåtas köpa in hus bara för att låta dem förfalla och sedan riva dem. Det hade varit mer naturligt om kommunen köpt in hus för att kunna bevara dem.

Sen stod det i artikeln att huset under lång tid stått obebott, vilket inte heller är helt sant. Även om kommunen vägrade hyra ut fem av lägenheterna under de sista 3-4 åren så hade huset en hyresgäst kvar ända till slutet. Och den hyresgästen hade inte så sent som i vintras fått besked om att huset skulle rivas.

Än så länge finns mina syrenbuskar kvar ytterst mot vägen, en planka har ramlat lite grand mot den ena. Jag hoppas innerligt på att grävmaskinisten ska kunna rädda dem till mig. Ett minne från ett hus jag älskade. Till ett annat hus jag älskar; stugan. Huset har inte bara kallats "pensionat lusnästet" som lokaltidningen berättade utan även "baracken" och det gick rykten om att där hängde istappar i taket om vintrarna och att det inte fanns vattentoaletter i lägenheterna så sent som på 2000talet. Och huset har inte bara fungerat som arbetarbostäder utan även som bl a flyktingförläggning och som boende åt socialförvaltningens klienter.

- Där har det bott många jon genom åren, sa vår föreningskassör, född 1922 och uppvuxen i stan. And my God I know I´m one...