Damfotboll kan också ha nyhetsvärde

Från och med i år finns det åter ett damlag i BKV och i Norrtälje stad. Det är en ganska djärv satsning som det här väldigt unga laget gjort tillsammans med sina ledare. Det är också toppen på en våg av flicklag som vuxit fram genom starkt engagerade ledare som organiserat och samarbetat ihop en flicksektion i BKV. Nu finns gott om tjejer som tränar och spelar ända ner på NT-ligan nivå.

Ända sedan seriespelet drog igång i våras har jag funderat på varför det öht inte rapporteras om tjejernas spel i lokaltidningen. Visserligen spelar de i lägsta serien, div 5, det är där en börjar. I tidningen rapporteras ju om herrlag som spelar i div 6, norra.

Idag fick jag så svar från sportredaktionen där man förklarar att man inte har resurser att bevaka div 5-matcher, dam; att herrfotbollen, enbart till följd av att det finns fler lag och serier också har ett större nyhetsvärde. Det är ett sätt att tänka, menar jag. Det finns andra sätt att se på det hela, bl a utifrån vilken roll vi tycker att media har.

Jag vet inte hur många herrlag det finns i kommunen, men uppenbarligen rätt många om lokaltidningen väljer att bevaka div 1-6, norra och södra. Jag tror att det finns 5 damlag i kommunen, och enligt ett annat sätt att se det skulle detta kunna ha ett betydligt större nyhetsvärde, en större dynamik. Dessutom är damfotbollen på frammarsch i kommunen och det finns fullt av tjejer där ute som drömmer om en fotbollskarriär. Inte helt säker på att de (eller deras föräldrar)  ser att nyhetsvärdet i alla dessa herrserier är större än det som finns i damfotbollen.

Efter en kort tweetkonversation om frågor som för mig är otroligt viktiga att vi har en diskussion om känner sig sportredaktionen skrämda av att "en annan politiker"  retweetar mina tweets. Detta efter att jag påtalat att media är en del av verkligheten som inte bara kan spegla den utan även har makten att förändra den. Tydligen uppfattade sportredaktionen det som att två kvinnliga politiker med intresse för damfotboll och med fotbollsspelande döttrar försökte idka påtryckningar på fri media.

Jag vet att media är fri och att media rapporterar om det som säljer. Vi kan inte med likabehandlingsplaner och jämställdhetsplaner förändra detta på samma sätt som i politiskt styrda organisationer. Däremot kan jag tycka att media har ett ansvar för vad som blir nyhetsvärde. Media har en stor roll i hur vi ser på saker och uppfattar vad som är viktigt och intressant. Journalister är välutbildade människor som borde ha intresse av att utmana normer och slentrian. Jag säger inte att det är viktigt att bevaka div 5, damfotboll, men jag tycker att det är viktigt att reflektera över hur vi bedömer vad som har nyhetsvärde, att vi reflekterar över vår roll och att vi kan diskutera olika sätt att se på vilka val vi gör.

Bra betyg i gympa i nian ger friska lyckliga kvinnor

Idag presenterades på radionyheterna att flickor som hade dåliga betyg i idrott i högstadiet också får en sämre hälsa som vuxna. Detta gäller inte pojkar. Genast börjar en ju fundera på vad en hade för betyg i gympa i nian. Kan ju inte ha varit högt. För det mesta försökte en slippa, skyllde på mens och annat. Jag tror att idrotten för väldigt många flickor är extremt jobbig i den åldern, kanske inte själva idrottandet, men omklädning, dusch osv. För dem som inte idrottar på fritiden är det nog väldigt få som får, eller ens har ambitionen att få, höga betyg i idrott. Tyvärr. Själv idrottade jag ju en del då, men gympan var ändå något annat, något hemskt.

Varför tror jag att det är annorlunda för pojkar? Givetvis tycker många pojkar också att omklädning, dusch och prestationer i idrottshallen kan vara besvärande, men pojkarna ligger i femtonårsåldern några år efter flickorna i utveckling och klarar antagligen på det sättet av gymnastiken bättre. När jag börjar googla på ämnet ser jag att pojkar i snitt får bättre betyg än flickor i idrott och att år 2003 saknade så många som var tionde flicka betyg i ämnet idrott och hälsa.

Med detta i bakhuvudet blir forskningsnyheten att flickors idrottsbetyg i högstadiet påverkar deras framtida hälsa skrämmande. Jag har inte läst forskningsrapporten, kanske kan det vara så att kvinnor rent allmänt har en sämre hälsa som är knuten till fysisk aktivitet, men jag tycker detta tål att tänkas på. Hur får vi idrotten att vara lustfylld även för flickor med kroppar som utvecklas och inte fungerar som de vill och är vana med? Kanske är flickornas framtida hälsa också kopplad till att de i unga år mår mer psykiskt dåligt än pojkarna?

Flera studier visar att idrott på schemat varje dag ger såväl pojkar som flickor en bättre hälsa, även om det för flickor bör påbörjas i tidigare år än för pojkar för att ge resultat på starkare benstomme t ex. Detta är prövat i det s k Bunkefloprojektet. Skolan har mycket att göra, men även föreningslivet bör utarbeta strategier för hur vi håller kvar tonåringarna som inte kommer att bli elitidrottare inom föreningen och i rörelse. För den framtida folkhälsans skull. Och kanske bör vi satsa lite extra på flickorna.

Spela försiktigt Zlatan!!!

Jag undrar uppriktigt om förbundskaptenen i Sveriges landslag någonsin skulle ropa: Ta det lite försiktigt, Zlatan!

Jag undrar uppriktigt om någon förut hört en fotbollsledare uppmana någon på planen att sparka bollen lite försiktigt!

Jag undrar uppriktigt om detta är något som drabbar tjejer i större grad än killar (om det nu drabbat någon tidigare).

Även om fotboll för barn är på lek, så går fotboll inte ut på att vara försiktig med bollen. Igår när Storasyster spelade fotboll (jag återkommer till det) studsade en boll som hon sköt upp i ansiktet snett bakifrån på en liten tjej som var där för första gången. Eftersom det var i slutet av träningspasset var tjejen trött och blev lite rädd så hon började naturligtvis gråta (kanske gjorde det lite ont också).

Ledaren går fram till henne och sitter där en stund. Samtidigt pratar han med de andra tjejerna och säger att man måste vara lite försiktig när man sparkar bollen...

som tur är hörde inte Storasyster det. "Vara lite försiktig"???

Jag tycker att ledaren istället borde ha förklarat att det hör fotboll (och annan idrott till) att man gör sig lite illa ibland, men att ju mer van man blir och ju duktigare blir, desto mer kommer man också att kunna undvika att bli överraskad av att få bollen på ett icke önskvärt ställe. Hade den lilla tjejen varit bollvan hade hon stått vänd mot den plats på planen där bollen fanns och kunnat ta emot den med kroppen utan att skada sig.

"Man måste tåla lite om man ska spela fotboll", borde han ha sagt. Det hade han säkert sagt om det varit killar.

Genus och barnfilm

- Nu vet jag, säger Storasyster. Alla pappor är konung.

Jag är så trött på alla filmer med pappor och söner, ärligt alltså, Lejonkungen, Bambi, Vilddjuren, äh, ta vilken som helst, eller bröder; Björnbröder t ex. Var är alla tuffa tjejer? Var är alla starka band mellan mödrar och döttrar? Varför säger inte min dotter: - Nu vet jag. Alla mammor är drottningar.`?

Mina barn har så oändligt mycket filmer (storasyster älskar film) och med undantag av Pippi så är det väl Kogänget som faktiskt innehåller tuffa kvinnfolk och en urbota dum manlig häst. Trist.

Föreslå gärna om ni vet filmer... Mulan? Hon som måste klä ut sig till en pojke för att få vara med och strida för sitt land?

Förresten började det ett nytt barnprogram på Bolibompa igår, två vuxna män som låtsades att de åkte BMXcykel trots att de egentligen lekte med dockor. Storasysters kommentar var faktiskt bra: - Vad löjligt, det är väl klart att man kan leka fast man är vuxen? I hennes tolkning fanns inte begreppet "vuxna karlar" som det sas i programmet. Bra jobbat.

Mer genus i förskolan

Här kommer ännu en länk till er som vill följa debatten om den stalinistiska genuspedagogiken i landets förskolor. En kommentar är att vi snart inte kan hålla näsan över ytan i denna stinkande flumvetenskap... http://helenaduroj.blogspot.com/2008/12/varning-kan-innehlla-genusteori.html

Klimat och genus

vill också länka till en sida om hur klimatpolitiken och jämställdhetspolitiken touchar varandra, eller om man säger så, går hand i hand.http://royamatilda.wordpress.com/2008/11/17/rika-man-forstor-klimatet-fattiga-kvinnor-betalar/

Pippipedagogik

Jo, jag är vaken ikväll igen, men jag har inte sovit mycket så jag är super supertrött. I natt lade de ny asfalt i stan samt att jag fått en ny granne med ett litet barn med sömnsvårigheter. Jag somnade kanske halv två och vid kvart i fem var det dags att stiga upp igen. Barnen låg på köksgolvet och gäspade medan jag försökte få på dem kläder, borsta hår etc. Och givetvis leder sömnbrist och trötthet i samband med stress till att det blir en del konflikter i morgonhettan. Liten ville ha ett par stövlar som det bara gick att hitta ett exemplar av, hon skulle inte ha jacka. Storasyster kom på att hon ville ha vantar precis när vi gick ut genom dörren och cirkusen var ett faktum. Men jag kom i tid till jobbet, puh.

Tolv timmar senare kom vi hem och åt rester med fräsch grönsallad innan vi tog ett snabbt fredagsmys innan sängen hägrade. Lyckades hålla mig halvvaken genom nattningen och kom upp för att plocka om diskmaskinen och hänga tvätt, tvätt och åter tvätt. Vika den får jag hinna i helgen.

- S frågade mig varför jag har en killtröja, berättade Storasyster.

- Vad svarade du då då? undrade jag.

- Jag vet inte om jag ska säga sanningen, svarade Storasyster.

- Nej, men vet du vad du skulle ha frågat? Varför säger du att det här är en killtröja? Det hade varit intressant att veta.

- Ja.

- Lite som Pippi; jag är ett barn och det här är mitt hem, alltså ett barnhem. Jag är en tjej och det här är min tröja, alltså en tjejtröja.

- Men mamma, vet du? Jag tror inte på killbaciller och tjejbaciller, och killtröjor och tjejtröjor och killeksaker och tjejleksaker. Jag tror inte på det.

- Det gör inte jag heller, svarade jag.

Kul med fotboll i alla fall

Fotboll är i alla fall roligt. Men visst är det typiskt att när ledarna talar om att 01orna går dit och 02orna stannar där etc, så är det givetvis pojkar det talas om. Flickorna, som är indelade i blandlag med både 01or och 02or förväntas dessutom förstå att de inte är dem man talar om. Kul är det, men redan från start blir man van att på något vis bli åsidosatt.

Läs och må illa - barn ska vara barn

Länkar till en artikel om barnvaxning som tydligen blir allt vanligare. Var går gränsen`?
http://nyhetskanalen.se/1.596127/2008/08/22/barn_vaxar_sig

genusproblemus

Ja, det är inte lätt att vara snart sex år. Och det är inte lätt när alla tycker att man ser ut som en kille, är som en kille. Som tröst kan man väl säga att det ändå är mer accepterat än att som kille se ut som en tjej... eller? Vad svarar man när en ledsen dotter säger att "Alla säger att jag ser ut som en kille"?

a) Säger att det gör väl ingenting, har du tur växer det snart ut mustasch också.
b) Springer till frissan och löder fast löshår till rumpan alternativt köper peruk.
c) Klär barnet enbart i rosa tyllklänningar och balettskor och sminkar med läppstift och ögonskugga varje morgon.
d) Förklarar att de som säger så är stereotypa, trångsynta människor utan perspektiv på verkligheten.

Jag vet inte. Men visst tänker man en eller två gånger extra innan man plockar fram Spindelmannentröjan.

Själv tycker man ju inte att det spelar någon roll, barn är barn, och den som känner en människa bryr sig väl inte om om det är en kille eller en tjej? Men vi vuxna säger också mycket som sårar barnens självkänsla, utan att tänka oss för. Här kommer några exempel:

Alla säger till den lilla flickan; Åh vad du är lik din pappa. Ni är lika som bär. (Betänk nu att pappan är en vuxen karl, kanske med hårväxt både på kroppen och i ansiktet och inte alls någon som flickan vill se ut som). Ja, jag erkänner, jag har varit med om den här varianten själv.

Någon säger till en lite tuff tjej: Men du är väl ingen sån där prinsesstjej? Den vuxne menar det som positivt, men tolkningen hos en liten flicka är nog snarare; Men du ser väl inte ut som en prinsessa (vilket av någon anledning är synonymt med att vara vacker och det vill ju alla vara).

En kompis till min dotter sa för en tid sedan till henne: Du har bruna ögon. Jag har blåa som prinsessor har... Sånt hugger, så är det bara.

Ja, jag kan skriva om detta i evighet, det vet ni redan. Läs gärna boken; Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor av Liza Marklund och Lotta Snickare. Kom sen och försök övertyga mig om att flickor och pojkar är olika från födseln............................

Sveket mot flickorna

Idag var jag på en konferens om barns psykiska hälsa, en konferens som norra sjukvårdsstyrelsen inbjudit de norra kommunerna till för att diskutera fakta och samverkan. Och alla kommuner hade representanter på plats. Utom kommunen jag arbetar i. Och kommunen jag bor i, för den tillhör ju liksom inte längre landstinget efter som vi har vårt eget samarbete här uppe. Jaja...

Dagen inleddes med en påminnelse om arbetet med barnkonventionen. Intressant att bli påmind om den ännu en gång inom en veckas tid. Så sent som i torsdagskväll satt chefen och viftade med den på ett infomöte för nya föräldrar och talade om att vi arbetade aktivt med den. Och den kortversionen hon hade har jag aldrig sett förut...

Nu hör ni att jag låter lite bitter och spydig, men det var en bra dag i många avseenden, mycket information och även ett par goda exempel på bra arbete som utförs. Tiden före lunch fick vi lyssna till, jag tror inte mindre än fyra män, docenter allihop, experter, som talade om hur det ser ut idag och hur det såg ut igår, hur man mäter psykisk hälsa osv. Alla var rörande överens om att det som oroar är den ökande psykiska ohälsan hos unga flickor, 13-15 år. Några olika förklaringsmodeller presenterades också; Ungdomar dricker allt mer (en utmaning för oss vuxna i den fria marknadens tidevarv), ungdomsarbetslösheten som utvecklades under mitten av 90talet har inte återhämtat sig, många fler ungdomar studerar längre och för de ca 28% som går ut gymnasiet med ofullständiga betyg så ter ju detta sig inte särskilt lockande. En annan föredragare hade två punkter som han kallade Sveken mot barnen; det ena var den nya socialtjänstlagen 1981 och det andra var kommunaliseringen av skolan. Samma föredragare var också inne på flickors tidigare mognad och att denna skulle vara orsak till att flickorna börjar må dåligt redan innan de hinner ut på arbetsmarknaden och inte hittar ett arbete...

Ett arbete som presenterades var projektet Ung Tjej i Täby. Projektledaren arbetade med att träffa ungdomar och fråga dem kring alkohol- och sexvanor, hon frågade varför och hon fick bra svar. Hon arbetade också med tjej- och killgrupper samt med att utbilda fritidsledare och andra som arbetar med ungdomar i kommunen.

Jag tyckte det lät som ett föredömligt arbete, men jag saknar de förebyggande insatserna för små flickor. Varför börja med att stärka flickors självbild och självförtroende när de är tretton år? Varför inte medvetandegöra all personal som arbetar med barn från tidig förskoleålder till unga vuxna om det faktum att flickor i tonåren inte tycker om sig själva på det självklara sätt som många pojkar gör? Varför inte genom hela barndomen arbeta aktivt med att förändra de könsskillnader som ger självskadebeteende och inåtvändhet hos tonårsflickor?

En av åhörarna tyckte att jämställdhetsarbetet ställt till det för unga mammor som idag inte har ro att vara hemma och vara mammor åt sina små barn utan måste leva som pojkarna och ha sina tjejkvällar på krogen o dyl. Min kommentar till detta är väl bara den att jämställdhetsarbetet inte verkar ha kommit någon vart med de unga papporna om de nu inte kan ställa upp och vara pappor åt sina små barn utan prompt måste ränna på krogen med sina gamla killkompisar titt som tätt. Det är vi som är barnens förebilder. Och ett problem enligt mig är att föräldrar idag vägrar att själva bli vuxna och på det sättet kan vi inte heller uppfostra våra barn.

Så till sveket mot flickorna, min alldeles egen teori: Jag vet ju av egen erfarenhet både från mitt eget arbete och från mina barns förskola, att det arbetas en hel del med genustänk i förskolan. Samtidigt som man försöker få flickor att våga mer, bli tuffare, ta för sig mm så jobbar man med att låta pojkarna visa känslor, sätta ord på känslor etc. Det jag ofta hört i diskussioner är att detta arbete sedan nästan helt försvinner när barnen börjar skolan (hjälp hjälp) och för många flickor blir detta en chock.

Trots att genusglasögonen tas av så pratar samhället och de vuxna hela tiden om att Sverige är världens jämställdaste land; här har pojkar och flickor samma möjligheter. Och det får flickorna sig itutat, trots att killarna knuffar ut dem ur kön till maten, ropar ut svaret på frökens fråga högt trots att flera flickor räcker upp handen, trots att flickor skriver dikter för byrålådan och män blir stora författare, tjejer som blir kockar hamnar i skolkök och killar på gourmetrestauranter, tjejer har bättre betyg genom hela grundskolan och killar får de välbetalda jobben. MEN; tjejer och killar har samma möjligheter i världens mest jämställda land.

Sen ser tjejerna sina mammor streta och dra, sköta hemmet, jobbet, barnen, mannen och gamla mamma. Och de ser att det är precis vad de själva kommer att få göra (för har de inte räknat ut det redan vid femton års ålder kommer de att få en chock när deras första barn föds och pappan ränner ut på krogen och firar med kompisarna). De ser att visst kan de plugga och få jobb inom någon tuff bransch, men med lägre lön än sina manliga kollegor och de måste se till att orka med både att sköta det krävande jobbet och hemmet, barnen, hämtningar, lämningar, aktiviteter och disk. Gärna även en självförverkligande fritid för sig själva (kanske pappan kan ställa upp och "passa barnen" under tiden.

Nej, sluta ljug för barnen. Möjligtvis är Sverige det jämställdaste landet i världen, men till jämställdhet är det mycket långt kvar. När vi har ett jämställt samhälle kommer vi inte att kunna utröna skillnader i hur pojkar och flickor mår.

/sen är det givetvis en massa andra grejor med stress, konsumtionsmönster, kostvanor och annat, men det tar vi en annan dag./

genuspedagogik, fotboll, skolstart mm

På jobbet diskuterar vi just nu genuspedagogik ganska mycket. Privat diskuterar jag det också. Och det är inte alltid så lätt som det först ser ut.

Vi diskuterade t ex en väninnas väninna som har två söner som hon låter gå i kjol och pippilotter till förskolan för att HON vill överbrygga könsåtskillnader i samhället. Och visst, nu reagerar ni, precis som jag. För man tycker det är FÖR, liksom. Man tycker att hon utsätter barnen. Antagligen mest för att de är pojkar och blir nedgraderade genom att kläs i utstuderat tjejiga attiraljer.

Det är helt annorlunda med tjejer som har tuffa kläder och spelar fotboll. Eller är det egentligen det?

Det är nu ett tag sedan jag läste boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor" (vem är det egentligen som lånat den av mig och inte lämnat tillbaka den?), men jag minns speciellt hur den berättar om hur en flicka som inte lärt sig flickors normer och koder känner ett utanförskap som är svårt att ta på, som man inte riktigt kan säga vad det beror på. I grunden beter sig flickan fel, på ett sätt som inte förväntas av henne och det gör henne konstig i andras ögon.

Jag är jätteorolig för att jag missat att ge mina flickor de här koderna. Eventuellt är jag inte helt på det klara med dem själv. Jag tog för givet att genom att de båda går på förskola så kommer de att få de bitarna automatiskt, jag behöver bara ta ansvar att de får motvikten; känslan av att vara människor obegränsade av kön. Men kanske begränsar jag dem ändå?

Fotbollen var hur som helst rolig som vanligt (även för Liten som med hjälp av alvedon kunde supporta Storasyster). 39 graders feber slog oss nämligen med storm här hemma, så nu blir det till att vara hemma imorgon. Många av tjejerna i Storasysters nya klass är med på fotbollen och det känns jättekul. Idag har vi även fått veta att grannen snett nedanför kommer att gå i samma klass till hösten. Spännande.

Annars har vi i helgen (med strålande soligt väder) klippt gräs, städat uterum, tagit första doppet (ja, även jag), varit på mulleavslutning och letat efter TBE-vaccin vid Coop. Visst är det typiskt, jag har ju bloggat om min skepsis mot att ta vaccin på parkeringar vid stormarknaden; när vi nu skulle ta vår andra spruta som skulle göra oss immuna redan denna sommar så fanns ingen vaccinatör på plats, bara att åka hem. Ska nu försöka med en privat vaccinklinik imorgon och hoppas att det inte är för sent. Husläkarmottagningen (de har slut på vaccin sedan länge) har jag försökt ringa ett antal gånger av andra skäl, men en röst talar bara om att telefonkön är full och hänvisar till jouren vid akuta åkommor. Vad är akut? Efter ett tag blir det mesta rätt akut.

Man kan ha kul utan socker

Föräldrarmöte på Storasysters avdelning på förskolan ikväll. Mormor var barnvakt och jag var inte hemma förrän nio. Inget av barnen sov trots att jag nästan trodde att de skulle somna innan jag åkte vid tio i sju. Så får man ont i magen av det, att barnen inte kan sova om jag inte är hemma. Hur ska man då kunna ta sig tid att göra någonting?

Vi fick se en film med klipp från verksamheten på föräldrarmötet. Jättespännande och kul att se. Sista klippet var en dramagrupp som satte upp en teater om en prinsessa som sprang bort sig i skogen, blev fångad av en drake, räddad av en prins som sedan fick löfte av prinsessans pappa kungen att gifta sig med dottern. Det fastnade ju naturligtvis på min näthinna. Bara usch och hallå, varför ska pappan bestämma vem flickan ska gifta sig med? Och varför kunde prinsessan bara vara ett hjälplöst offer som skulle räddas av en man?

Jojo, förklarade personalen, det var en gammal folksaga (och de är ju så). I vanliga fall brukar många pojkar vilja spela prinsessa, men i just det här fallet så var det det traditionella som gällde. Och på de här avdelningarna (2 st storbarnsavdelningar) så är det minsann tjejerna som var kaxiga och bestämde det mesta medan pojkarna är väldigt osäkra. Och, sa en förälder, det där med könsroller, det fixar barnen själva, det mönstret behöver man inte hjälpa dem att bryta.

Varför, undrar jag då, är det så att mina två kollegor som har söner i ungefär samma ålder som Storasyster vittnar om att dessa söner vare sig vill delta i fotbollsträning eller simundervisning eller något dylikt för de anser sig redan kunna allt samtidigt som Storasyster (som kan väldigt mycket) i stort sett varje dag förminskar sig själv och berättar om att hon inte kan någonting (inte cykla, inte simma, inte läsa, inte vissla, inte någonting) fast hon egentligen kan en hel del av de där grejorna? Jag tyckte det gick ganska smidigt när hon var mindre, men nu känns det som om hon kryper ner i tjejrollen mer och mer för varje dag som går. det tycker jag är tråkigt och jag ser det som förskolans uppgift att aktivt motarbeta dessa förminskningar av individer och ge barnen kraft, mod och kunskap att utnyttja hela sina register som människor.

Personalen undrar hur vi som föräldrar vill ha inflytande över förskolan. Detta föranlett av en enkät där många föräldrar ger högsta betyg åt trygghet och en massa andra parametrar, men alltid ett par snäpp under i betygskalan när det kommer till inflytande för barn och föräldrar. Jag tar ett exempel som gör att jag själv kryssat i enkäten på det viset, min hjärtefråga; kostintaget:

När Storasyster en gång i tiden skulle börja i förskolan ville jag kunna påverka råvarorna som användes för barnens mat, jag ville ha svenskt kött, närproducerade, gärna kravmärkta livsmedel. Jag är övertygad om att "Du blir vad du äter" inte bara är en myt och det kändes märkligt för mig att inte kunna påverka vad mitt barn skulle få i sig. Dessa krav på maten gick nämligen inte att ställa inom den kommunala barnomsorgen, då måste man söka sig till privata alternativ som har rätt att göra andra typer av upphandlingar och inköp.

Sen har jag genom åren tjafsat på i stort sett vartenda föräldrarmöte och enhetsråd jag deltagit i om sockerintag på förskolan. För mig är det helt onödigt och förkastligt. De flesta barn får idag i sig långt mycket mer socker än vad som är bra för dem i hemmet. Det behöver inte späs på i förskolan. Varenda gång jag tagit upp det har det blivit vilda diskussioner, vissa föräldrar håller med mig, andra tycker att man tar bort allt roligt från barnen om de aldrig får äta glass på förskolan. Men snälla ni; MAN KAN HA ROLIGT UTAN SOCKER! Vad det t ex gäller födelsedagsfirande kan man äta lite festligare frukter, men firande behöver inte heller vara knutet till ätande; den som fyller år kan få sitta i en tjusig stol, få välja lekar eller sånger, alla kan rita en teckning till den som fyller år, barnet kan få en liten present. Man kan ha ballonger, serpentiner och sjunga. Firande med sockerstinna tårtor, kakor o dyl kommer de allra flesta barn att ha allra minst en gång, för det mesta flera gånger, utanför förskolan.

Personalen försvarar sig med att det väldigt sällan intas socker på förskolan, mycket mer sällan nu än för ett par år sedan. Det lustiga är ju att de för ett par år sedan också sa att det mycket sällan intogs socker på förskolan. Men allt beror ju på vad man jämför med. Hur som helst, med 18 barn per avdelning som ska firas med glass, jul, påsk, midsommar, halloween (har jag glömt någon godishelg) samt föräldrarfika med bullar så blir det ju rätt så mycket sötsaker. Och med lite kunskaper från verkligheten så vet jag att det äts en del kakor och sånt även vid andra tillfällen på förskolan (fredagar, sena eftermiddagar etc).

Med all respekt, jag förstår om inte personalen kan fatta ett beslut om att ta bort sötsaker från förskolan. Inte med föräldrar som är helt emot detta. Inte då inte ens personalen är överens om detta. Men för mig är det självklart. Att i början av 1900talet bjuda barn på godis och läsk (i en tid då detta kanske aldrig annars fick testas av fattiga barn) skulle ha varit en sak, ett slags utjämnande arbete, men idag är det framförallt barn i del lägre samhällsklasserna som intar sötsaker i stor utsträckning, har dåliga tänder och problem med övervikt. Så för att utjämna skillnaderna mellan barnen i dagens samhälle skulle ett arbete med att ta bort sötsaker inom förskolan vara önskvärt. Jag har för mig att skattepengar är till för att utjämna skillnader i samhället.

I den kommun jag arbetar har man, som jag tidigare nämnt, ett projekt som heter Ung och Sund. Det har inneburit att man försökt rensa förskolorna från födelsedagsfirande med glass och andra sötsaker och infört olika alternativ liknande dem jag nämnde ovan. Visst förekommer fortfarande sötsaker eftersom de som är närmast verksamheten ändå har möjlighet att påverka den. Men det känns ändå bra att eniga politiker har fattat ett beslut om en policy som man tycker är bra för barnen. Jag tycker att det är ett utmärkt stöd för personal och föräldrar som vill undvika det tjafs som lätt uppkommer om någon lyfter den här frågan. Den är någonting att luta sig mot.

Däremot så tycker jag att den fungerar lite konstigt emellanåt (och då tänker jag på luncherna vi serveras). Vi får aldrig sås till maten (kanske kall filsås någon gång till fisken) för det är osunt. Däremot får vi ketchup och sylt. Och det jag tycker är allra konstigast är att vi serveras bacon, kassler eller skinka ett par gånger i veckan. Jag tycker inte stekt, rökt griskött kan vara sunt att äta flera gånger i veckan för små barn. Vi får t ex aldrig baljväxter i form av linser, bönor eller liknande trots att man vet hur otroligt nyttigt det är. Endast en gång i veckan serveras fisk. Som jag skrev redan igår, bacon och blodpudding, den absolut märkligaste rätt jag ätit. På vilket sätt uppfyller den kostcirkeln, matpyramiden eller någon modern tanke om fullvärdig kost (okej, det var rivna morötter till)?

Jag kan drumla om genus och kost hur länge som helst, men jag tror jag slutar här. Om sex timmar ringer klockan igen och imorgon kväll är det arbetsplatsträff (då kan jag ju ta upp samma ämnen igen) och barnen ska vara hos syster och antagligen kan de inte sova förrän jag kommer då heller så vi går mot totalkollaps i slutet av veckan...

Genuskunskaper i praktiken

Igår var döttrarna och jag på ettårskalas. Storasyster hade sin "nya" snygga, svarta tröja med en grön eldsprutande drake på (alltså ny för henne, köpte den på Röda Korset för 2,50 på rea) och ett par beiga, påsiga byxor med fickor på benen. Liten hade likaså en "ny" tröja, gul med en racerbil och blå joggingbyxor och de numer obligatoriska pippitofsarna. Förutom tofsarna skulle jag säga att de var ganska könsneutralt klädda.

På kalaset dök också en annan mamma med två barn upp, den äldsta i samma ålder som Storasyster och sedan en till två år yngre. Båda barnen hade långt hår, bruna och gröna kläder utan krusiduller, d vs rätt könsneutrala kläder. Till saken hör att alla fyra barnen dessutom har ganska könsneutrala namn.

De två femochetthalvtåringarna fann varandra direkt. Min med sin nyinköpta käpphäst och kompisen med en liten nyckelpigeväska med sjörövare i. I synlig frånvaro av vuxna utspelar sig då denna konversation:

- Du är en tjej.

- Nej, jag är en kille.

- Men du har ju tjejhår.

- Du är en kille.

- Nej, jag är en tjej.

- Men du har ju killröst.

- Men kanske killar kan ha tjejhår och tjejer killröst? Är det sant att du är en kille? På riktigt?

- Ja, du också?

- Nej, jag är en tjej.

- Luras du?

Barnen lekte tight under hela ettårskalaset och sedan fick familjen könsneutral skjuts med oss till bussen. Det enda problemet var att hålla reda på om de skulle kalla sin nyvunna vän för han eller hon. När allt kom omkring spelade det ju ingen roll vem som var tjej och vem som var kille.

När vi kom hem hade Storasyster ont i huvudet och idag har hon 38.5 i feber. Hon har legat på soffan hela dagen och just nu har hon flyttat till mammas säng en stund. Min arbetskamrat är också sjuk och på jobbet blir det förstås ännu en slitsam dag imorgon. Själv får jag fortsätta min karriär som vabmaster.

Denna eviga hosta-anställningsintervjuer-och barns utveckling

Liten störde min nattsömn med hosta från ca halv två till nästan åtta på morgonen. Sen slocknade vi båda två och sov till kvart över nio. Det är jättelänge med Litens mått mätt. Jag kände mig lite småstressad och tvingade mig upp för att få ordning på barnen och komma iväg till jobbet, men efter att ha torkat Litens geggiga näsa ett antal gånger så kände jag att det inte var rätt att lämna henne på dagis till halv sju på kvällen. Det skulle bara leda till att hon blev sämre. Hon behövde vila. Ett klokt beslut tyckte dagispersonalen. Vad de tyckte på mitt jobb vet jag inte.

Tänkte på en grej med nya jobb och anställningsintervjuer. Inte så konstigt kanske när det ju är lite aktuellt. När jag berättade för min närmaste chef att jag skulle på anställningsintervju så sa hon att hon aldrig varit på någon sådan. Hon tyckte det lät urläskigt. Ja, det är det, urläskigt. Och det är ju urläskigt att börja jobba på ett nytt jobb där man inte känner någon. Särskilt läskigt att åka på anställningsintervju känns det ju när man ser ut som Lotta Engberg i håret. Jo, jag hade det problemet igår. Mitt nyklippta hår med lugg ville inte alls som jag ville och jag kunde för mitt liv inte få till det så att jag såg ut som mig själv. En kompis tröstade mig och sa att företaget kanske var ute efter just en Lotta Engberg, men det hjälper ju föga när man inte känner sig hemma i sig själv så att säga.

Men visst är det konstigt att en människa kan bli chef över en annan utan att ens ha varit på en anställningsintervju i sitt liv (och dessutom erkänna att de inte skulle våga gå på en). För oss som inte är chefer eller har en fast anställning är det där ju ingen valsituation precis. Man måste ju gå på intervju, man måste ju få ett jobb.

Liten sov middag mellan fyra och sju och gjorde därför mig sällskap framför tv tills klockan var över elva och jag började bli nervös att inte hinna in på nätet och anmäla VAB. Jag hann. Och idag när jag varit hemma hela dagen har håret inte alls sett ut som Lotta Engberg. Förresten var jag inte hemma riktigt hela tiden, jag fick tid för utvecklingssamtal för Storasyster på dagis. Det gick som vanligt bra, hon älskar att vara på dagis, har många kompisar och klarar av det mesta. Det där vet jag ju, men det känns alltid bra att veta att personalen har samma uppfattning som jag. Som vanligt hamnade jag också i en genusdiskussion, det är nästan ofrånkomligt när man pratar om barn och deras utveckling tycker jag. Jag är också glad att höra att personalen upplever henne som en stark person med integritet och självförtroende, en tjej som inte fallit in i rosa träsket, som föredrar grovmotoriska utelekar framför pyssel och som lika gärna leker med pojkar som med flickor. Jag är glad så länge det är så. Detta gör henne redan vid fem års ålder unik och man kan bara bäva för vad framtiden kommer med.

Jag har pratat mycket med en väninna som fick sitt första barn för snart ett år sedan de senaste dagarna. En medveten väninna som vill ge sitt barn en medveten uppfostran. Och allt vad man då måste tampas med. Allt från en annan förälder som kanske har annan syn på det hela till trycket från dagis, handeln, tvn, reklamen och inte minst vänner och bekanta. Min väninna är vegan och väljer att låta sitt barn äta laktovegetarisk kost.

- Men ska du verkligen göra det valet åt honom? säger hennes bekanta.

- Ja, svarar min väninna, jag anser att det är min plikt att göra val som jag tror är det bästa för mitt barn.

Och visst har hon helt rätt i det. Väljer vi inte alla vilken kost våra barn får i sig? I vår familj har vi däremot valt att inte ge barnen en religion. Själv är jag medlem i svenska kyrkan och barnens pappa är muslim. Kanske tycker vi inte att tillhöra en religion är det bästa för barnen? Jag vet inte, men jag tycker de ska få välja själva. Däremot väljer jag ju deras kost i den utsträckning jag tycker det verkar vettigt (alltså, de får äta blodpudding, men jag hade aldrig kommit på det själv). Jag kan inte direkt påverka kosten på dagis (även om jag alltid tjatar om sockerintag på enhetsråden), men hemma ger jag dem bara svenskt kött och i stor utsträckning fisk och vegetarisk mat. Jag tror att kosten är jätteviktig inte bara för kroppen utan också för knoppen. Jätteviktig. Ett val föräldrar måste göra åt sina barn.

Föräldrar måste också välja hur de ska förhålla sig till genus. Om vi ska hålla fast vid de gamla könsrollerna och uppfostra våra barn därefter eller om vi ska låta alla utvecklas fullt ut. Jag vill frigöra den fullständiga individen i varje barn, pojke eller flicka, jag vill hjälpa våra nya medborgare att bli så starka i sig själva att de ser igenom reklamen. Jag vill att varje människa ska ha kunskap om sitt eget värde och kapacitet. Det vinner vi alla på.

Okej, jag är en envis feminist, socialist, rospigg, plugghäst och rospigg som ser ut som Lotta Engberg i håret. Men ändå rätt flexibel tycker jag.