Hur vill vi utveckla skolan?

I måndags var jag på en intressant föreläsning med Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik, vetenskaplig ledare för problembaserad skolutveckling mm. Han har bl a arbetat som lärare och psykolog i skolan, haft egna barn i skolan och sedemera forskat om skolutveckling. Det var så skönt att lyssna till föreläsningen då den vetenskapligt bekräftade många av de idéer och tankar som jag själv har kring skolan och hur den borde fungera. Bl a så pratade Scherp om synen på betyg, en diskussion som jag själv hade med några kollegor för bara ett par veckor sedan, och han skiljde på den synen som ser betyg som ett mått på elevens kvalitet och den synen (som jag själv ansluter mig till) som ser betygen som ett mått på hur bra skolan/läraren lyckats med sitt uppdrag. Det är alla elevers rätt att få en undervisning som leder till att de blir godkända. Om lärare/skolan inte lyckas med detta är det inte elevens fel. Scherp talade kring det som Elisabeth Nordin Hultman flera gånger uppmärksammat; att vi alltför ofta söker problemet hos det enskilda barnet och inte försöker se vad det är i miljön, i vårt beteende, som gör att det inte fungerar så bra för barnet. Han lade på en rolig skämtteckning där läraren säger till eleven (argt): Men har du inte förstått någonting????, varpå eleven svarar: Jo, jag har förstått precis allt som du lyckats förklara. Mycket bra, tycker jag.

Scherp talade också om det som vi i Vänsterpartiet, Norrtälje, faktiskt motionerat om. Han beskrev det som att de skolor som har de bästa förändringsprocesserna och har störst framgång är de skolor där alla lärare än involverade och beforskar sin egen vardag. Detta är detsamma som vi i Vänsterpartiet vill skapa då vi talar om Akademiska enheter, vi vill att en utveckling som tar avstamp i lärarnas egen vardag, med denna som forskningsbas, ska kunna skapas, åtminstone på prov på några enheter i kommunen. Vi föreslog enheter i norra delen av kommunen för att vi tror att detta arbetssätt skulle kunna göra enheterna attraktiva för såväl lärare, föräldrar och elever. Detta skulle kunna bidra till ett större underlag att driva dessa skolor vidare med framgång.

Det handlar inte om att vara bäst, sa Scherp, det är lätt att vara bäst. Det kräver endast att alla andra är sämre. Det som vi i stället ska fokusera på är att få till en kontinuerlig förbättringsprocess där vi hela tiden blir lite bättre. Detta kan vi skapa genom att ta till vara den variation som finns i våra kompetenser och låta dem komplettera varandra och stärka varandra. En arbetsplats/enhet bör ha en helhetsidé som utgör ett ramverk för vad vi vill åstadkomma. Inom denna helhetsidé bör vi sedan kunna fånga upp den variation av kunskap och kompetens som finns bland medarbetarna. Scherps förslag är att medarbetarnas idéer om vad som är viktigt att arbeta diskuteras i lärande samtal som några personer utses att leda. Idéer och tankar diskuteras, verkställs, reflekteras och utvärderas och leder till nya idéer ungefär på samma sätt som en cykel av Pedagogisk dokumentation fungerar i den bästa av världar. Det intressanta är ju att hans tanke är att variationen berikar. I de flesta böcker du läser skrivna av olika verksamma pedagoger så bygger ju hela deras lyckade projekt på att alla tänker ungefär lika och drar åt samma håll, annars är det nästan omöjligt att åstadkomma något.

Scherps idéer handlar inte om konkurrens och benchmarking, de handlar inte om Best practice utan om Next practice, hur vi ska samverka för att göra varandra bättre. Vi behöver inte åka till andra skolor/förskolor och se hur de gör, vi ska titta på vår egen verksamhet och se hur vi kan förbättra den utifrån de förutsättningar vi har och själva utgör. Scherp talar om chefer/ledares betydelse för de anställda som samma som lärarens betydelse för sina elever och här är det elevinflytande och medarbetares delaktighet som han lyfter som viktiga framgångsfaktorer. En viktig fråga att ställa till oss själva i vårt utvecklingsarbete är: Vad var det som hände och varför gjorde jag som jag gjorde när det som hände hände? Där får vi säkert många intressanta svar.

Hans-åke Scherp var, som många andra som står på vetenskaplig grund, skeptisk till förre utbildningsministern Jan Björklund (Fp) och till tidiga betyg. Skeptiska till tidiga betyg är också Lärarförbundet, vilkas årsmöte jag ikväll bevistat. Men årsmötets ordförande var inte orolig över den överenskommelse som regeringen gjort med alliansen om försöksverksamhet med betyg i åk 4. "Fridolin sa att han litar på professionen", sa ordförande, och med detta menade han att det för att starta ett försök med betyg i åk fyra krävs att rektor, lärare och föräldrar på skolan är överens om att en ansökan om att få prova betyg i åk fyra ska skickas in. Sedan ska denna beviljas. Fridolin litar på professionen, alltså lärarna. Försöket är tänkt att omfatta 100 skolor, ett antal som kvällens ordförande inte trodde att man skulle komma upp i. Och om man ändå gör det så har det från vetenskapligt håll sagts att det är ett alldeles för litet underlag för att basera resultat för att införa betyg i åk fyra överlag utefter. Så, turligt nog, lär betyg för tioåringar dröja ännu ett tag.

Vad är detaljer Kjell Jansson? Tror du inte lärarna kan sitt jobb?

Vad roligt. Moderaterna som styrt Norrtälje kommun i 16 år och ständigt har beskyllt oppositionen för att vilja peta i detaljer, varenda motion, varenda interpellation, har ansetts vara detaljpetande, tycker nu att det är helt på sin plats att tala om för lärarna att de måste undervisa om vad som hänt i Europa under 1900-talet, ja, de vill t o m tala om för lärarna att de bör göra en resa till ett koncentrationsläger med sina elever. Det är ju en väldigt viktig del av undervisningen, naturligtvis, vi i Vänsterpartiet tycker också att lärarna ska göra sitt jobb och undervisa eleverna om detta, och visst är det önskvärt att de också gör studiebesök i samband med detta, om det finns ekonomi för det.

Det som vi skrattar åt nu, är väl att detta måste vara höjden av att peta i detaljer? Tror Moderaterna att lärarna inte kan sitt jobb? Vill de att alla elever ska få besöka ett koncentrationsläger så kan kommunen antagligen ge direktiv om detta, men inte utan att tala om hur det ska finansieras, var ska pengarna tas? Ska kommunen skjuta till extra medel för att göra detta möjligt? Ska eleverna betala ur egen kassa? Oavsett vilket, så är det på gränsen till om det är möjligt att detaljreglera av politiker i kommunfullmäktige. Lärare har ju en gedigen utbildning och har idag dessutom krav på att inneha legitimation för att bevisa att de är behöriga/kunniga/kompetenta på sina områden. Det finns antagligen många lärare som skulle vilja göra studiebesök i koncentrationsläger med sina elever, en del gör det också, men då gäller det ju att skapa utrymme för detta genom att dra in på någonting annat. Skolan badar inte precis i pengar.

När vi föreslog att införa ett maxtak på 15 barn per barngrupp i förskolan, sa Moderaterna att vi petade i detaljer. När vi ville införa EN vegetarisk lunch i veckan inom kommunens verksamheter, sa Moderaterna att vi petade i detaljer. Och detta är ju bara en bråkdel av alla idéer som vi fört fram och fått benämnt som detaljer.

Jag vill gärna spinna vidare på förslaget om ett maxtak på 15 barn per barngrupp i förskolan. Till en början var detta någon som även Socialdemokraterna motsatte sig, de hävdade att det var svårt att avgöra vad som var en barngrupp i förskolan. Efter det har ju partiet centralt kommit på  bättre tankar och vi kan bara hoppas att detta tänk kan få slå rot i huvudet på politiker, tjänstemän och verksamhetschefer i vår kommun. Idag är vi så itutade att sätta ekonomin och inte barnens bästa i fokus. Vi talar om idealbarngrupper på 23-25 barn för då kan vi behålla en stabil personalstyrka. Men det handlar ju inte om vad som är bäst för barnen egentligen. Jo, ok, det kanske är bättre med 17 barn och fyra personal än 16 barn och tre personal, men det är ju inte så vi ska diskutera den här saken. Att många chefer och politker får till svar av de verksamma på golvet att det är ok med barngrupper på 20 barn handlar ju om att de anställda vet att om barngruppen blir mindre försvinner personaltimmar från avdelningen. Och då blir det svårt att jobba i smågrupper, det blir skört när någon är sjuk osv osv. De flesta som jobbar ute i förskoleverksamheten vill inte ha stora barngrupper, de vill bara ha tillräckligt med personal för att hinna med omsorgen och det pedagogiska uppdraget med barnen. Och kanske t o m ta rast.

Går jag till nästa förslag om att införa en vegetarisk dag på matsedeln så slår Moderaterna verkligen bakut, i landstingsfullmäktige får även Folkpartiet spel när denna fråga lyfts; "Peta inte i MIN lunchtallrik", liksom. Det är ju otroligt märkligt att samma människor tycker det är helt ok att ha en fiskdag, en korvdag, en färsdag osv. Men GUD FÖRBJUDE en vegetarisk dag. Trots all kunskap och forskning som pekar på att detta vore bättre för så väl vår hälsa, miljön och ekonomin.

Och där kan vi ju fortsätta med nästa grej, som också går emot precis all vetenskap och forskning och där jag faktiskt är grymt besviken på regeringen. Hur kan de över huvud taget låta major Björklund få en enda påverkan till på den svenska skolan? Han är den människa i detta land som troligtvis är minst intresserad av lärande, lärandemiljöer och vetenskap och han har redan haft sin chans att bevisa det. Han har inte en gång under sin tid som högst ansvarig för kommande generationers kunskapsnivå lyssnat till vad forskningen säger. Nu går regeringen honom till mötes och inför betyg från årskurs fyra i 100 frivilliga skolor. Samtidigt föreslår hans parti att arbetslösa ska fungera som extraresurser i förskolans stora barngrupper, när ingen är sjuk vill säga, för då ska de gå hem till barnen och ta hand om dem i deras hem medan föräldrarna kan arbeta som vanligt.

Detta är ju ett förslag som sänker kvaliteten i förskolan, inte innehar något som helst barnperspektiv och ökar pressen på föräldrarna att arbeta trots att deras barn är sjuka och behöver dem. Hur sänker det kvaliteten i förskolan? Jo, det blir en större andel outbildad arbetskraft i förskolan. När ordinarie utbildad personal är sjuk kommer inte vikarier att tas in eftersom den extra arbetskraften ju finns där. Det kommer dessutom att kunna uppstå otrevliga tvister när personal har befunnit sig i de s k "kundernas" hem, saker kan försvinna ur hemmen, personalen kan bli anklagad, det kan spridas skvaller på förskolan om hur barnet har det hemma som gör att barnet inte behandlas likvärdigt (speciellt som andelen outbildad personal ökar). Förutom detta blir ju denna "extrapersonal" också en levande smittspridare som går från sjuksäng till sjuksäng och emellan detta kommer in i förskoleverksamheten och kramas med barnen. Vad som kan hända i hemmet med ett barn och en outbildad personal låter jag här vara osagt.

Oj, det blev lite mer än Moderaternas motion till kommunfullmäktige om att elever i årskurs åtta och nio ska få mer undervisning om nazismen och kommunismens illdåd och helst också besöka ett koncentrationsläger, men jag kände väl att jag måste skriva av mig om en del andra detaljer också.

Björklund får underkänt - redan efter fyra år

Jan Björklund verkade något desperat då han häromdagen presenterade förslaget om betyg från fjärde klass. I sitt försvar anklagade han Lärarförbundet för att i stort sett vara emot alla regeringens förslag på skolområdet. Lärarförbundet organiserar väldigt många lärare och deras synpunkter på reformer i skolan borde vara intressanta för beslutsfattare. Det borde även aktuell forskning vara. Forskare från Uppsala universitet skriver att "Vi argumenterar för att läraren har en mycket stor, sannolikt den största, betydel- sen för elevernas resultat och kunskapsutveckling. Vi visar också att feedback är ett effektivt pedagogiskt redskap för lärare att påverka elevers kunskapsutveckling, men att just betyg, enligt de evidensbaserade studier som finns, kan ha en avsevärd negativ effekt för lärandet." Det är svårt att bli trovärdig då en hävdar att utbildningsnivån måste höjas samtidigt som en själv inte tar utbildning på forskarnivå på allvar. Hade Björklund gjort det skulle han kanske förstått att han är helt fel ute.

Hur som helst tar Björklund säkert snart tillbaka förslaget då han märker hur snett det landar. Flera hävdar att detta utspel endast kommit för att skilja Alliansens skolpolitik från Socialdemokraternas. Å andra sidan stod Reinfeldt för kort sedan i rutan och berättade hur bra det var att vara överens och hur  medborgarna vill att politikerna ska vara överens. Lite grand beror detta säkert på vad politikerna är överens om. I Aktuellt idag uppmärksammades att pensionärer i vissa fall överväger att rösta på SD eftersom de tycker att allianspartierna och socialdemokraterna är för överens om en politik som missgynnar pensionärer.

Det var inte länge sedan Alliansen backade från ett förslag som ena dagen, i deras version, beskrevs som jättebra och nästa dag sågs som inte alls särskilt genomtänkt, nämligen sänkningen av studiebidraget. På det lokala planet i Norrtälje kommun har den borgerliga majoriteten också förändrat sin politik för att tillmötesgå upprörda medborgare vid ett flertal tillfällen. Det gäller fr a verksamheter inom sjukvård och omsorg där de styrande politikerna gjort specialskrivningar, inrättat

 filialer, ändrat ersättningar, skjutit till pengar bakvägen och framvägen och fixat och trixar så snabbt någon verksamhet med tillräckligt högljudda brukare hotats. Detta gäller bl a vårdcentralen på Blidö och den i Edsbro, BVC i Hallstavik och underfinansiering av hemtjänsten.

När projektet Tiohundra startades 2006 fanns en underförstådd överenskommelse om att i detta arbete skulle alla vara överens, just på det sätt som Fredrik Reinfeldt förespråkade i TV häromdagen. Så fort borgarna sedan fick majoritet så frångicks detta koncept och de körde på med sin traditionella blå politik som gynnar de starka och lämnar de som inte kan föra sin talan högt nog åt sitt eget öde. Nu är det valår och Moderaterna kan inte nog betona hur överens de är med sin huvudmotståndare Socialdemokraterna. Motståndaren svarar, i nån slags skräck att bli lämnad, med att egentligen bara vara lite oense om detaljer. De mindre allianspartierna måste däremot profilera sig gentemot Moderaterna och gör därför utspel inom ramen för vad allianspolitiken i stort kan svälja. KD och C motsatte sig visst betyg från åk 4, vad fick de i utbyte? Lokalt får C ständigt en möjlighet att hävda att det är de som räddar småskolor, vårdcentraler och andra serviceinrättningar på landsbygden. Frågan är ju varför de blir hotade till att börja med, med ett politiskt styre där C ingår. Verksamheter och personal lever i alliansens Sverige ett otryggt liv med otrygga anställningar och osäkra möjligheter att kunna skaffa sig ett eget hem. Det är dags att sluta vara så överens, var gärna oense även innan valet så att medborgarna får en chans att ta ställning. Det samhälle vänsterpartiet eftersträvar påminner inte om någonting som moderaterna eller folkpartiet föreslår. Och det är vi stolta över.

Är lösningen mer av samma vara?

Idag har regeringen presenterat ett förslag för att förbättra skolresultatet i Sverige. Och jag har lite svårt att greppa hur mer av samma vara ska kunna ge bättre resultat. Om vi ger alla barn ett års längre skolplikt, d v s från en ålder då många kanske inte är helt mogna för skolstart, d v s sex år, ger det automatiskt bättre resultat? Idag går nästan alla barn i förskoleklass. Förskoleklassens arbete utformas lite olika på olika skolor, men den är tänkt att vara en mellanform mellan förskola och skola och ha större möjligheter att utformas efter barnens behov. Nu ska den alltså obligatoriskt bli en del av en skola som på många håll misslyckas med att ge barnen de kunskaper de har rätt till?

Och för de som inte hänger med bättre av ett ytterligare års obligatoriska studier på samma sätt, finns ännu mer; obligatorisk sommarskola, ett ytterligare obligatoriskt år i grundskolan efter nian osv. Mer av samma sak som eleverna inte hittills har lyckats förstå.

Om en tänker så här, att klasserna är för stora och lärarna inte hinner med alla, så blir det ju ett straff för dem som läraren inte hinner med, de får sin tid då de andra, som inte krävde så mycket, har fått möjlighet att avsluta och gå vidare.

Eller, om en tänker att läraren använder sig av ett lärsätt som eleven inte tar in, då kommer ju den eleven inte att ta in det oavsett hur många extra år eleven blir kvar i obligatorisk skola. Ja, jag upprepar ordet obligatorisk för det är ett ord som stör mig, som gör mig rastlös och orolig. Skolan och undervisningen är ju en rättighet för barnen, kunskap är en makt som alla barn ska ges möjlighet till. Då låter obligatorisk skolgång så väldigt märkligt, självklart, men varför används ordet gång på gång på gång som något tvingande och överifrånkommandekrav på själva eleven?

Jag tror, rent personligt, som pedagogikstuderande, att lärarna i stället måste ges möjligheter och verktyg att arbeta med eleverna på ett sätt som de vet gynnar elevernas lärande. Det är kunskaper som lärare har efter flera år på högskola. Vilka möjligheter har lärare idag att ta hänsyn till alla elevers olika lärstilar och kunskapsnivåer i stora klasser där lärarna också får hantera en rad "ickepedagogiska" frågor i brist på tillräckligt med kringpersonal på skolorna? I stället för att locka barnen till lärande tvingas de införa disciplinära åtgärder för att hinna med.

Ett av mina barn har under snart tre års tid haft obligatorisk närvaro på den extra läxläsningstimman som ges i skolan. Det är jättebra att den timmen finns, det måste jag börja med att säga, men när den blir obligatorisk, så får den  lätt en negativ klang. Ett år läste hon även modersmål utanför skoltid. Jag räknade ut att under det året hade hon tre veckors extra skoltid + läxor utöver vad hennes klasskamrater hade. Hon har efter det i två år till haft ungefär 1,5 vecka per år utöver ordinarie skoltid. Gör det att hon klarar sig bättre i skolan? Tveksamt. Vad hon själv anger är att hon helst har undervisning i liten grupp där det är lugnt, hon kan ställa frågor och få svar så att hon förstår. Då lär hon sig mest. 

Ja, med dessa funderingar om regeringens förslag till hur vi höjer kvaliteten i den svenska skolan och med en del funderingar om de förskolor i Nacka kommun som saknar förskollärare och i framtiden ska få kallas "pedagogisk omsorg med lokal", så lämnar jag er för idag, inte helt tillfreds med min framtidstro om det svenska samhället. En får ju bara jubla åt att det är valår, måtte det bara hamna tillräckligt långt ut åt vänster för att kunna rädda skutan.

En dyster läsning

Dagens mest uppmärksammade händelse verkar, landstingsfullmäktige till trots, vara presentationen av årets PISA-rapport. Rapporten visar att svenska elever presterar sämre i såväl matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Pojkar presterar sämre än flickor och lågpresterande elever försämrar sina resultat ytterligare, d V S kunskapsklyftorna ökar. Rapporten kommenteras i gammelmedia och flitigt i sociala media. Givetvis blir den ett politiskt slagträ, så kaxigt som jan Björklund har dömt ut och förändrat den svenska skolan efter sina egna tankar får han nu också stå till svars. Under de sju år han varit utbildningsminister har resultaten gått stadigt nedåt. Många kommentarer i sociala media menar att politiker nu ska "sluta tjafsa" och nå konsensus kring de förbättringar som måste göras i skolan. Detta är, menar jag, är kommentarer från människor som inte har förstått att "förbättringar i skolan" är ett politiskt betingat begrepp. Det skiljer sig partier emellan vad vi tror är det bästa för skolan. Jan Björklund (fp) har nu genom att tvärtemot vad all pedagogisk forskning visar, tillåtits att försöka förbättra skolresultaten genom tidigare betygssättning, hårdare disciplin och segregering genom det fria vinstinitierade skolvalet.

Sen kan jag hålla med om att det blir löjligt att bara skuldbelägga varandra, det leder inget vart. Björklund skyller ju i sin tur på socialdemokraterna och flumskolan. Flumskolan? Vilket ovetenskapligt använt begrepp. Vad innebär flumskolan? När var flumskolan i bruk? Hur länge kan den användas som argument för dåliga skolresultat?

Oavsett vems fel de ständigt nedåtgående kunskapsresultaten är, är det allra allvarligaste alla de barn som drabbas av detta. Dessutom tycker barnen, enligt PISArapporten, att de är ganska duktiga i skolan. Vem ska tala om sanningen för dem? Och vilka system för att ge dem en andra chans finns då kvar i samhället?

Oroande är också var detta kommer att leda arbetet med förbättringar av skolresultaten i norrtälje kommun. Det är sedan länge accepterat att skylla barnens resultat på avsaknad av studietradition i hemmen. Det finns också hos många en acceptansen för att slå sig till ro med detta och tro att alla, oavsett fullständig skolgång, kommer att ha möjlighet att starta sitt eget lilla företag och gå runt på det. För dem kommer det här resultatet att vara välkommet, de kan nu också luta sig tillbaka på en nationell trend som befriar dem från allt ansvar att ta initiativ till en förändring.

En av de allra viktigaste punkterna i PISArapporten är den som visar på hur likvärdigheten i utbildningen försämrats. Detta har gått att utläsa redan i tidigare rapporter och det är ganska enkelt att se att det fria skolvalet är en huvudorsak till denna segregering av elever. I skollagen finns tydliga skrivningar om skolans kompensatoriska uppdrag. Skolor måste nu också ges reella möjligheter att arbeta med detta uppdrag. Skattepengar som tillförs skolan ska stanna i skolan och användas för att ge eleverna den undervisning de har behov av. De pengarna behövs i skolan och ska inte gå till privata vinster. Mindre klasser, fler lärare och möjligheter att tillämpa olika inlärningsstilar. Hög kvalitet på förskola och fritids. Trygga barn som tycker det är roligt att lära sig nya saker, inte stressade och pressade barn som är beroende av hjälp hemifrån för att hänga med i skolarbetet genom läxor.

Vi tycker inte lika, Jan Björklund och jag, det kan bli svårt att arbeta för en höjd kvalitet inom skolan genom politisk samsyn. Jag tror ett maktskifte är en bättre lösning.

Bra betyg i gympa i nian ger friska lyckliga kvinnor

Idag presenterades på radionyheterna att flickor som hade dåliga betyg i idrott i högstadiet också får en sämre hälsa som vuxna. Detta gäller inte pojkar. Genast börjar en ju fundera på vad en hade för betyg i gympa i nian. Kan ju inte ha varit högt. För det mesta försökte en slippa, skyllde på mens och annat. Jag tror att idrotten för väldigt många flickor är extremt jobbig i den åldern, kanske inte själva idrottandet, men omklädning, dusch osv. För dem som inte idrottar på fritiden är det nog väldigt få som får, eller ens har ambitionen att få, höga betyg i idrott. Tyvärr. Själv idrottade jag ju en del då, men gympan var ändå något annat, något hemskt.

Varför tror jag att det är annorlunda för pojkar? Givetvis tycker många pojkar också att omklädning, dusch och prestationer i idrottshallen kan vara besvärande, men pojkarna ligger i femtonårsåldern några år efter flickorna i utveckling och klarar antagligen på det sättet av gymnastiken bättre. När jag börjar googla på ämnet ser jag att pojkar i snitt får bättre betyg än flickor i idrott och att år 2003 saknade så många som var tionde flicka betyg i ämnet idrott och hälsa.

Med detta i bakhuvudet blir forskningsnyheten att flickors idrottsbetyg i högstadiet påverkar deras framtida hälsa skrämmande. Jag har inte läst forskningsrapporten, kanske kan det vara så att kvinnor rent allmänt har en sämre hälsa som är knuten till fysisk aktivitet, men jag tycker detta tål att tänkas på. Hur får vi idrotten att vara lustfylld även för flickor med kroppar som utvecklas och inte fungerar som de vill och är vana med? Kanske är flickornas framtida hälsa också kopplad till att de i unga år mår mer psykiskt dåligt än pojkarna?

Flera studier visar att idrott på schemat varje dag ger såväl pojkar som flickor en bättre hälsa, även om det för flickor bör påbörjas i tidigare år än för pojkar för att ge resultat på starkare benstomme t ex. Detta är prövat i det s k Bunkefloprojektet. Skolan har mycket att göra, men även föreningslivet bör utarbeta strategier för hur vi håller kvar tonåringarna som inte kommer att bli elitidrottare inom föreningen och i rörelse. För den framtida folkhälsans skull. Och kanske bör vi satsa lite extra på flickorna.

Kropp och knopp

Jag hörde det redan när jag själv gick i skolan, en lärare som sa åt en klasskamrat till mig att sluta med idrottandet på fritiden och koncentrera sig på skolarbete istället. Idag har jag hört det igen, att lärare till en av dotterns kamrater sagt att det var förbjudet att gå på träning dagen innan ett prov och över huvud taget ifrågasatt att elever som inte presterar topp i skolan ägnar sig åt idrottsutövning på fritiden. Tydligen utdelas även priser till elever som gör bäst ifrån sig på proven, vilket givetvis stressar de barn som vet att de har svårt att trycka in just den här kunskapen i huvudet.

 

Jag blir så arg. Och det är av flera anledningar. För det första kan det ju vara så att den här idrotten är något som det här barnet är duktigt i, som hen får vara bra, kanske t o m en vinnare i, när nu inte skolarbetet går så bra. Varje barn har ju rätt att få känna sig bra, att få känna sig duktig. Att ta bort detta från ett barn kan inte ge hen lust och kraft att prestera bättre i t ex matematik.

 

För det andra visar forskning att dagens barn sitter alltför mycket stilla och blir fetare och fetare, vilket i sin tur leder till dåligt självförtroende, sjukdom och för tidig död. Och stora kostnader för samhället. Stora kostnader för samhället orsakas även av ensamma människor som saknar nätverk. Idrottsrörelsen fyller här en enormt viktig funktion för barnen som får lagkamrater och andra nätverk och förebilder bestående av aktiva ungdomar och vuxna ledare. Dessutom är idrotten och intresset för att sköta sin hälsa ett gott skydd mot rökning, alkohol och droger.

 

Forskning visar också att fler idrottstimmar i skolan skulle ge bättre resultat även i andra ämnen. Våra kroppar behöver röra sig för att fungera. Trots detta har idrottstimmarna i skolan minskat till förmån för svenska och matematik.

 

För det tredje är det väl knappast troligt att ett barn lär sig mer för att "lärandet" blir ett alltmer påtagligt tvång som också knuffar bort glädjeämnen i livet. Inställningen till skolan kan knappast bli positiv.

 

Det är viktigt att alla barn får möjlighet att tillgodogöra sig de kunskaper de behöver för att bli aktiva, friska deltagare i ett demokratiskt samhälle. Detta kan inte göras genom att vi förbjuder dem att delta i idrottsrörelsen och tvingar föräldrarna att tjata gångertabellen all "ledig" tid. Det är skolan som ansvarar för att kunna anpassa undervisningen så att alla elever kan tillgodogöra sig nödvändiga kunskaper. Föräldrarnas viktiga ansvar kan mycket väl vara att se till att barnen kommer till träningen och upprätthåller god hälsa och sunda nätverk för ett framtida friskt liv.

Spelar storleken någon roll - 2?

I Dagens samhälle publiceras i dag en artikel om att friskolorna är effektivare än de kommunala skolorna vad det gäller kostnad per betygspoäng. Kommunerna lägger mer och mer pengar på sina skolor ändå minskar inte betygsgapet, vad beror detta på? Enligt C-G Stawström, chef på Friskolornas riksförbund, beror det på att friskolorna har ett avkastningskrav som gör att de måste arbeta effektivt. Enligt Maria Stockhaus (M), ordförande i Sveriges kommuner och landsting, konstaterar klarsynt att kommunerna har ansvar för alla elever medan friskolor etablerar sig där det är lönsamt och kan slå igen när elevunderlaget sviktar. Lärarförbundets ordförande Eva Sirén ´pekar på den ökade segregationen och hur det blir allt viktigare för resultaten vilken skola eleven går på. Elever med behov av särskilt stöd hamnar i den kommunala skolan, menar Eva Sirén.

Jag tittar på vår egen kommun. Elever och föräldrars val spelar ingen roll. Två populära skolor som Vigelsjöskolan och Flygskolan lades ned trots att det fanns elever medan Norrtälje Fria skola med 58 elever kunde köra vidare tills konkursen var ett faktum. Nu finns endast en liten kommunal skola kvar i Norrtälje tätort, Parkskolan, och den har också varit hotad vid flera tillfällen. Detta trots att föräldrar gärna vill välja en liten skola till sina barn, Lärarförbundets representant i Norrtälje bedömde att en skolstorlek på 200 elever var ganska optimal. Det är också en storlek på skola som de privata skolorna gärna håller sig kring. Och det är nog en av anledningarna till att de är så populära. Både fristående skolor och förskolor kan hålla en mindre storlek, mindre klasser och barngrupper och trots att undersökningar visar att lärartätheten inte är större, så kanske läraren ändå kommer närmare eleven i en mindre grupp i ett mindre sammanhang. Dessutom kan man finna större stöd från andra barn/elever och lärare på skolan/förskolan då den håller en storlek som gör att alla känner alla. Jag saknar den aspekten i alla utvärderingar och jämförelser.

Som jag också bloggat om tidigare så finns inte heller några utvärderingar om kostens betydelse. Flera fristående skolor och förskolor har valt att servera närodlad, ekologisk mat, lagad från grunden då de inte behöver ta hänsyn till kommunens upphandlingsregler eller för den delen laga mat till flera hundra elever/barn varje dag. Enligt mig har kostens kvalitet (men även situationen kring måltiden) en avgörande betydelse för barnens möjligheter att tillgodogöra sig kunskaper, orka hänga med och hålla intresse. Barns behov av fritids och kvalitet på fritidsverksamheten, barngruppsstorlek etc är givetvis också viktiga faktorer.

oklart i skolpolitiken

Jag har tidigare bloggat om problemet med detbatter. Alla partier verkar överens i alla frågor är konstigt och känns kanske bra för stunden, att inte vara osams, men vad ger det väljarna. Dessutom är det ju bara jidder, partiernas uppfattningar skiljer sig i verkligheten vida. Jag har flera gånger skrivit om och funderat över Centern. Centern de tycker och tycker och håller med. Ofta säger de en massa kloka saker, men i kommunen har de suttit i majoritet i 12 år och inget av det de säger verkar finnas på agendan. Jag vet hur det är att sitta i majoritet med ett större parti, men nog kan man åtminstone orsaka lite dispyter på fullmäktige eller någon gång gå emot allianslinjen????

Nu var det inte Centern utan Folkpartiet jag ville hugga på idag. Förra veckans debatt i skolfrågor i Folkets hus gav inte mycket kött på benen. Det håller tydligen Åsa Wennerfors med om och i sin blogg förklarar hon att Fp på det lokala planet vare sig vill ha föräldrar i skolan eller betygsätta skolk. I dagens SvD säger Fp att man vill att elever med dåliga resultat ska gå i skolan även på lördagar. Detta med anledning av att niorna i Stockholm får sämre betyg. Enligt utbildningsförvaltningen är några av orsakerna till detta det fria skolvalet och segregationen. Samma sak framgår även av Skolverkets rapport. Varför tar de styrande inte till sig detta? Och vad är det som gäller? Rikslinjen med burkaförbud, skolkbetyg och föräldrar till bråkiga elever på skolbänken? Stockholmslinjen med skola på lördagar? Eller Norrtälje där Fps linje inte skiljer sig nämnvärt från vad alla andra partier säger?