Hur vill vi utveckla skolan?

I måndags var jag på en intressant föreläsning med Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik, vetenskaplig ledare för problembaserad skolutveckling mm. Han har bl a arbetat som lärare och psykolog i skolan, haft egna barn i skolan och sedemera forskat om skolutveckling. Det var så skönt att lyssna till föreläsningen då den vetenskapligt bekräftade många av de idéer och tankar som jag själv har kring skolan och hur den borde fungera. Bl a så pratade Scherp om synen på betyg, en diskussion som jag själv hade med några kollegor för bara ett par veckor sedan, och han skiljde på den synen som ser betyg som ett mått på elevens kvalitet och den synen (som jag själv ansluter mig till) som ser betygen som ett mått på hur bra skolan/läraren lyckats med sitt uppdrag. Det är alla elevers rätt att få en undervisning som leder till att de blir godkända. Om lärare/skolan inte lyckas med detta är det inte elevens fel. Scherp talade kring det som Elisabeth Nordin Hultman flera gånger uppmärksammat; att vi alltför ofta söker problemet hos det enskilda barnet och inte försöker se vad det är i miljön, i vårt beteende, som gör att det inte fungerar så bra för barnet. Han lade på en rolig skämtteckning där läraren säger till eleven (argt): Men har du inte förstått någonting????, varpå eleven svarar: Jo, jag har förstått precis allt som du lyckats förklara. Mycket bra, tycker jag.

Scherp talade också om det som vi i Vänsterpartiet, Norrtälje, faktiskt motionerat om. Han beskrev det som att de skolor som har de bästa förändringsprocesserna och har störst framgång är de skolor där alla lärare än involverade och beforskar sin egen vardag. Detta är detsamma som vi i Vänsterpartiet vill skapa då vi talar om Akademiska enheter, vi vill att en utveckling som tar avstamp i lärarnas egen vardag, med denna som forskningsbas, ska kunna skapas, åtminstone på prov på några enheter i kommunen. Vi föreslog enheter i norra delen av kommunen för att vi tror att detta arbetssätt skulle kunna göra enheterna attraktiva för såväl lärare, föräldrar och elever. Detta skulle kunna bidra till ett större underlag att driva dessa skolor vidare med framgång.

Det handlar inte om att vara bäst, sa Scherp, det är lätt att vara bäst. Det kräver endast att alla andra är sämre. Det som vi i stället ska fokusera på är att få till en kontinuerlig förbättringsprocess där vi hela tiden blir lite bättre. Detta kan vi skapa genom att ta till vara den variation som finns i våra kompetenser och låta dem komplettera varandra och stärka varandra. En arbetsplats/enhet bör ha en helhetsidé som utgör ett ramverk för vad vi vill åstadkomma. Inom denna helhetsidé bör vi sedan kunna fånga upp den variation av kunskap och kompetens som finns bland medarbetarna. Scherps förslag är att medarbetarnas idéer om vad som är viktigt att arbeta diskuteras i lärande samtal som några personer utses att leda. Idéer och tankar diskuteras, verkställs, reflekteras och utvärderas och leder till nya idéer ungefär på samma sätt som en cykel av Pedagogisk dokumentation fungerar i den bästa av världar. Det intressanta är ju att hans tanke är att variationen berikar. I de flesta böcker du läser skrivna av olika verksamma pedagoger så bygger ju hela deras lyckade projekt på att alla tänker ungefär lika och drar åt samma håll, annars är det nästan omöjligt att åstadkomma något.

Scherps idéer handlar inte om konkurrens och benchmarking, de handlar inte om Best practice utan om Next practice, hur vi ska samverka för att göra varandra bättre. Vi behöver inte åka till andra skolor/förskolor och se hur de gör, vi ska titta på vår egen verksamhet och se hur vi kan förbättra den utifrån de förutsättningar vi har och själva utgör. Scherp talar om chefer/ledares betydelse för de anställda som samma som lärarens betydelse för sina elever och här är det elevinflytande och medarbetares delaktighet som han lyfter som viktiga framgångsfaktorer. En viktig fråga att ställa till oss själva i vårt utvecklingsarbete är: Vad var det som hände och varför gjorde jag som jag gjorde när det som hände hände? Där får vi säkert många intressanta svar.

Hans-åke Scherp var, som många andra som står på vetenskaplig grund, skeptisk till förre utbildningsministern Jan Björklund (Fp) och till tidiga betyg. Skeptiska till tidiga betyg är också Lärarförbundet, vilkas årsmöte jag ikväll bevistat. Men årsmötets ordförande var inte orolig över den överenskommelse som regeringen gjort med alliansen om försöksverksamhet med betyg i åk 4. "Fridolin sa att han litar på professionen", sa ordförande, och med detta menade han att det för att starta ett försök med betyg i åk fyra krävs att rektor, lärare och föräldrar på skolan är överens om att en ansökan om att få prova betyg i åk fyra ska skickas in. Sedan ska denna beviljas. Fridolin litar på professionen, alltså lärarna. Försöket är tänkt att omfatta 100 skolor, ett antal som kvällens ordförande inte trodde att man skulle komma upp i. Och om man ändå gör det så har det från vetenskapligt håll sagts att det är ett alldeles för litet underlag för att basera resultat för att införa betyg i åk fyra överlag utefter. Så, turligt nog, lär betyg för tioåringar dröja ännu ett tag.