Hur vill vi utveckla skolan?

I måndags var jag på en intressant föreläsning med Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik, vetenskaplig ledare för problembaserad skolutveckling mm. Han har bl a arbetat som lärare och psykolog i skolan, haft egna barn i skolan och sedemera forskat om skolutveckling. Det var så skönt att lyssna till föreläsningen då den vetenskapligt bekräftade många av de idéer och tankar som jag själv har kring skolan och hur den borde fungera. Bl a så pratade Scherp om synen på betyg, en diskussion som jag själv hade med några kollegor för bara ett par veckor sedan, och han skiljde på den synen som ser betyg som ett mått på elevens kvalitet och den synen (som jag själv ansluter mig till) som ser betygen som ett mått på hur bra skolan/läraren lyckats med sitt uppdrag. Det är alla elevers rätt att få en undervisning som leder till att de blir godkända. Om lärare/skolan inte lyckas med detta är det inte elevens fel. Scherp talade kring det som Elisabeth Nordin Hultman flera gånger uppmärksammat; att vi alltför ofta söker problemet hos det enskilda barnet och inte försöker se vad det är i miljön, i vårt beteende, som gör att det inte fungerar så bra för barnet. Han lade på en rolig skämtteckning där läraren säger till eleven (argt): Men har du inte förstått någonting????, varpå eleven svarar: Jo, jag har förstått precis allt som du lyckats förklara. Mycket bra, tycker jag.

Scherp talade också om det som vi i Vänsterpartiet, Norrtälje, faktiskt motionerat om. Han beskrev det som att de skolor som har de bästa förändringsprocesserna och har störst framgång är de skolor där alla lärare än involverade och beforskar sin egen vardag. Detta är detsamma som vi i Vänsterpartiet vill skapa då vi talar om Akademiska enheter, vi vill att en utveckling som tar avstamp i lärarnas egen vardag, med denna som forskningsbas, ska kunna skapas, åtminstone på prov på några enheter i kommunen. Vi föreslog enheter i norra delen av kommunen för att vi tror att detta arbetssätt skulle kunna göra enheterna attraktiva för såväl lärare, föräldrar och elever. Detta skulle kunna bidra till ett större underlag att driva dessa skolor vidare med framgång.

Det handlar inte om att vara bäst, sa Scherp, det är lätt att vara bäst. Det kräver endast att alla andra är sämre. Det som vi i stället ska fokusera på är att få till en kontinuerlig förbättringsprocess där vi hela tiden blir lite bättre. Detta kan vi skapa genom att ta till vara den variation som finns i våra kompetenser och låta dem komplettera varandra och stärka varandra. En arbetsplats/enhet bör ha en helhetsidé som utgör ett ramverk för vad vi vill åstadkomma. Inom denna helhetsidé bör vi sedan kunna fånga upp den variation av kunskap och kompetens som finns bland medarbetarna. Scherps förslag är att medarbetarnas idéer om vad som är viktigt att arbeta diskuteras i lärande samtal som några personer utses att leda. Idéer och tankar diskuteras, verkställs, reflekteras och utvärderas och leder till nya idéer ungefär på samma sätt som en cykel av Pedagogisk dokumentation fungerar i den bästa av världar. Det intressanta är ju att hans tanke är att variationen berikar. I de flesta böcker du läser skrivna av olika verksamma pedagoger så bygger ju hela deras lyckade projekt på att alla tänker ungefär lika och drar åt samma håll, annars är det nästan omöjligt att åstadkomma något.

Scherps idéer handlar inte om konkurrens och benchmarking, de handlar inte om Best practice utan om Next practice, hur vi ska samverka för att göra varandra bättre. Vi behöver inte åka till andra skolor/förskolor och se hur de gör, vi ska titta på vår egen verksamhet och se hur vi kan förbättra den utifrån de förutsättningar vi har och själva utgör. Scherp talar om chefer/ledares betydelse för de anställda som samma som lärarens betydelse för sina elever och här är det elevinflytande och medarbetares delaktighet som han lyfter som viktiga framgångsfaktorer. En viktig fråga att ställa till oss själva i vårt utvecklingsarbete är: Vad var det som hände och varför gjorde jag som jag gjorde när det som hände hände? Där får vi säkert många intressanta svar.

Hans-åke Scherp var, som många andra som står på vetenskaplig grund, skeptisk till förre utbildningsministern Jan Björklund (Fp) och till tidiga betyg. Skeptiska till tidiga betyg är också Lärarförbundet, vilkas årsmöte jag ikväll bevistat. Men årsmötets ordförande var inte orolig över den överenskommelse som regeringen gjort med alliansen om försöksverksamhet med betyg i åk 4. "Fridolin sa att han litar på professionen", sa ordförande, och med detta menade han att det för att starta ett försök med betyg i åk fyra krävs att rektor, lärare och föräldrar på skolan är överens om att en ansökan om att få prova betyg i åk fyra ska skickas in. Sedan ska denna beviljas. Fridolin litar på professionen, alltså lärarna. Försöket är tänkt att omfatta 100 skolor, ett antal som kvällens ordförande inte trodde att man skulle komma upp i. Och om man ändå gör det så har det från vetenskapligt håll sagts att det är ett alldeles för litet underlag för att basera resultat för att införa betyg i åk fyra överlag utefter. Så, turligt nog, lär betyg för tioåringar dröja ännu ett tag.

Vad är detaljer Kjell Jansson? Tror du inte lärarna kan sitt jobb?

Vad roligt. Moderaterna som styrt Norrtälje kommun i 16 år och ständigt har beskyllt oppositionen för att vilja peta i detaljer, varenda motion, varenda interpellation, har ansetts vara detaljpetande, tycker nu att det är helt på sin plats att tala om för lärarna att de måste undervisa om vad som hänt i Europa under 1900-talet, ja, de vill t o m tala om för lärarna att de bör göra en resa till ett koncentrationsläger med sina elever. Det är ju en väldigt viktig del av undervisningen, naturligtvis, vi i Vänsterpartiet tycker också att lärarna ska göra sitt jobb och undervisa eleverna om detta, och visst är det önskvärt att de också gör studiebesök i samband med detta, om det finns ekonomi för det.

Det som vi skrattar åt nu, är väl att detta måste vara höjden av att peta i detaljer? Tror Moderaterna att lärarna inte kan sitt jobb? Vill de att alla elever ska få besöka ett koncentrationsläger så kan kommunen antagligen ge direktiv om detta, men inte utan att tala om hur det ska finansieras, var ska pengarna tas? Ska kommunen skjuta till extra medel för att göra detta möjligt? Ska eleverna betala ur egen kassa? Oavsett vilket, så är det på gränsen till om det är möjligt att detaljreglera av politiker i kommunfullmäktige. Lärare har ju en gedigen utbildning och har idag dessutom krav på att inneha legitimation för att bevisa att de är behöriga/kunniga/kompetenta på sina områden. Det finns antagligen många lärare som skulle vilja göra studiebesök i koncentrationsläger med sina elever, en del gör det också, men då gäller det ju att skapa utrymme för detta genom att dra in på någonting annat. Skolan badar inte precis i pengar.

När vi föreslog att införa ett maxtak på 15 barn per barngrupp i förskolan, sa Moderaterna att vi petade i detaljer. När vi ville införa EN vegetarisk lunch i veckan inom kommunens verksamheter, sa Moderaterna att vi petade i detaljer. Och detta är ju bara en bråkdel av alla idéer som vi fört fram och fått benämnt som detaljer.

Jag vill gärna spinna vidare på förslaget om ett maxtak på 15 barn per barngrupp i förskolan. Till en början var detta någon som även Socialdemokraterna motsatte sig, de hävdade att det var svårt att avgöra vad som var en barngrupp i förskolan. Efter det har ju partiet centralt kommit på  bättre tankar och vi kan bara hoppas att detta tänk kan få slå rot i huvudet på politiker, tjänstemän och verksamhetschefer i vår kommun. Idag är vi så itutade att sätta ekonomin och inte barnens bästa i fokus. Vi talar om idealbarngrupper på 23-25 barn för då kan vi behålla en stabil personalstyrka. Men det handlar ju inte om vad som är bäst för barnen egentligen. Jo, ok, det kanske är bättre med 17 barn och fyra personal än 16 barn och tre personal, men det är ju inte så vi ska diskutera den här saken. Att många chefer och politker får till svar av de verksamma på golvet att det är ok med barngrupper på 20 barn handlar ju om att de anställda vet att om barngruppen blir mindre försvinner personaltimmar från avdelningen. Och då blir det svårt att jobba i smågrupper, det blir skört när någon är sjuk osv osv. De flesta som jobbar ute i förskoleverksamheten vill inte ha stora barngrupper, de vill bara ha tillräckligt med personal för att hinna med omsorgen och det pedagogiska uppdraget med barnen. Och kanske t o m ta rast.

Går jag till nästa förslag om att införa en vegetarisk dag på matsedeln så slår Moderaterna verkligen bakut, i landstingsfullmäktige får även Folkpartiet spel när denna fråga lyfts; "Peta inte i MIN lunchtallrik", liksom. Det är ju otroligt märkligt att samma människor tycker det är helt ok att ha en fiskdag, en korvdag, en färsdag osv. Men GUD FÖRBJUDE en vegetarisk dag. Trots all kunskap och forskning som pekar på att detta vore bättre för så väl vår hälsa, miljön och ekonomin.

Och där kan vi ju fortsätta med nästa grej, som också går emot precis all vetenskap och forskning och där jag faktiskt är grymt besviken på regeringen. Hur kan de över huvud taget låta major Björklund få en enda påverkan till på den svenska skolan? Han är den människa i detta land som troligtvis är minst intresserad av lärande, lärandemiljöer och vetenskap och han har redan haft sin chans att bevisa det. Han har inte en gång under sin tid som högst ansvarig för kommande generationers kunskapsnivå lyssnat till vad forskningen säger. Nu går regeringen honom till mötes och inför betyg från årskurs fyra i 100 frivilliga skolor. Samtidigt föreslår hans parti att arbetslösa ska fungera som extraresurser i förskolans stora barngrupper, när ingen är sjuk vill säga, för då ska de gå hem till barnen och ta hand om dem i deras hem medan föräldrarna kan arbeta som vanligt.

Detta är ju ett förslag som sänker kvaliteten i förskolan, inte innehar något som helst barnperspektiv och ökar pressen på föräldrarna att arbeta trots att deras barn är sjuka och behöver dem. Hur sänker det kvaliteten i förskolan? Jo, det blir en större andel outbildad arbetskraft i förskolan. När ordinarie utbildad personal är sjuk kommer inte vikarier att tas in eftersom den extra arbetskraften ju finns där. Det kommer dessutom att kunna uppstå otrevliga tvister när personal har befunnit sig i de s k "kundernas" hem, saker kan försvinna ur hemmen, personalen kan bli anklagad, det kan spridas skvaller på förskolan om hur barnet har det hemma som gör att barnet inte behandlas likvärdigt (speciellt som andelen outbildad personal ökar). Förutom detta blir ju denna "extrapersonal" också en levande smittspridare som går från sjuksäng till sjuksäng och emellan detta kommer in i förskoleverksamheten och kramas med barnen. Vad som kan hända i hemmet med ett barn och en outbildad personal låter jag här vara osagt.

Oj, det blev lite mer än Moderaternas motion till kommunfullmäktige om att elever i årskurs åtta och nio ska få mer undervisning om nazismen och kommunismens illdåd och helst också besöka ett koncentrationsläger, men jag kände väl att jag måste skriva av mig om en del andra detaljer också.

Björklund får underkänt - redan efter fyra år

Jan Björklund verkade något desperat då han häromdagen presenterade förslaget om betyg från fjärde klass. I sitt försvar anklagade han Lärarförbundet för att i stort sett vara emot alla regeringens förslag på skolområdet. Lärarförbundet organiserar väldigt många lärare och deras synpunkter på reformer i skolan borde vara intressanta för beslutsfattare. Det borde även aktuell forskning vara. Forskare från Uppsala universitet skriver att "Vi argumenterar för att läraren har en mycket stor, sannolikt den största, betydel- sen för elevernas resultat och kunskapsutveckling. Vi visar också att feedback är ett effektivt pedagogiskt redskap för lärare att påverka elevers kunskapsutveckling, men att just betyg, enligt de evidensbaserade studier som finns, kan ha en avsevärd negativ effekt för lärandet." Det är svårt att bli trovärdig då en hävdar att utbildningsnivån måste höjas samtidigt som en själv inte tar utbildning på forskarnivå på allvar. Hade Björklund gjort det skulle han kanske förstått att han är helt fel ute.

Hur som helst tar Björklund säkert snart tillbaka förslaget då han märker hur snett det landar. Flera hävdar att detta utspel endast kommit för att skilja Alliansens skolpolitik från Socialdemokraternas. Å andra sidan stod Reinfeldt för kort sedan i rutan och berättade hur bra det var att vara överens och hur  medborgarna vill att politikerna ska vara överens. Lite grand beror detta säkert på vad politikerna är överens om. I Aktuellt idag uppmärksammades att pensionärer i vissa fall överväger att rösta på SD eftersom de tycker att allianspartierna och socialdemokraterna är för överens om en politik som missgynnar pensionärer.

Det var inte länge sedan Alliansen backade från ett förslag som ena dagen, i deras version, beskrevs som jättebra och nästa dag sågs som inte alls särskilt genomtänkt, nämligen sänkningen av studiebidraget. På det lokala planet i Norrtälje kommun har den borgerliga majoriteten också förändrat sin politik för att tillmötesgå upprörda medborgare vid ett flertal tillfällen. Det gäller fr a verksamheter inom sjukvård och omsorg där de styrande politikerna gjort specialskrivningar, inrättat

 filialer, ändrat ersättningar, skjutit till pengar bakvägen och framvägen och fixat och trixar så snabbt någon verksamhet med tillräckligt högljudda brukare hotats. Detta gäller bl a vårdcentralen på Blidö och den i Edsbro, BVC i Hallstavik och underfinansiering av hemtjänsten.

När projektet Tiohundra startades 2006 fanns en underförstådd överenskommelse om att i detta arbete skulle alla vara överens, just på det sätt som Fredrik Reinfeldt förespråkade i TV häromdagen. Så fort borgarna sedan fick majoritet så frångicks detta koncept och de körde på med sin traditionella blå politik som gynnar de starka och lämnar de som inte kan föra sin talan högt nog åt sitt eget öde. Nu är det valår och Moderaterna kan inte nog betona hur överens de är med sin huvudmotståndare Socialdemokraterna. Motståndaren svarar, i nån slags skräck att bli lämnad, med att egentligen bara vara lite oense om detaljer. De mindre allianspartierna måste däremot profilera sig gentemot Moderaterna och gör därför utspel inom ramen för vad allianspolitiken i stort kan svälja. KD och C motsatte sig visst betyg från åk 4, vad fick de i utbyte? Lokalt får C ständigt en möjlighet att hävda att det är de som räddar småskolor, vårdcentraler och andra serviceinrättningar på landsbygden. Frågan är ju varför de blir hotade till att börja med, med ett politiskt styre där C ingår. Verksamheter och personal lever i alliansens Sverige ett otryggt liv med otrygga anställningar och osäkra möjligheter att kunna skaffa sig ett eget hem. Det är dags att sluta vara så överens, var gärna oense även innan valet så att medborgarna får en chans att ta ställning. Det samhälle vänsterpartiet eftersträvar påminner inte om någonting som moderaterna eller folkpartiet föreslår. Och det är vi stolta över.

Hur ser vi till barnens åsikter och rättigheter?

Igår började jag på en kurs om barnperspektiv i forskningen vid Uppsala universitet. Kursen lyfter dilemmat att följa lagstiftningen och FNs konvention om barnens rättigheter då det gäller etik och frivillighet hos varje individ i en forskningsprocess. Det är givetvis också applicerbart på annat arbete som utförs i t ex skola och förskola.

Tidigare betraktades barn som "inte helt färdiga" individer som inte heller hade fullständiga mänskliga behov och rättigheter. I forskningen behandlades barn ofta som objekt som studerades utan att själva veta om eller erbjudas att ha åsikter om vad som skedde. Idag säger lagstiftning och riktlinjer att barn ska behandlas med samma respekt som vuxna vid t ex forskning. Mänskliga rättigheter omfattar även barn och barnen har också sina egna rättigheter enligt FNs konvention. Detta gör givetvis forskning på barn mer komplicerat, speciellt forskning på barn som är så små att de inte själva kan uttrycka sin vilja på ett sätt som vi vuxna är lyhörda för.

För att tydliggöra hur olika vi ändå kan behandla barn och vuxna vid forskning tänkte jag berätta om ett exempel ur kurslitteraturen.

Det kanske inte är så vanligt idag, men för inte allt för länge sedan gjordes en hel del forskning på hur små barn skulle kunna klara av förskolan. Dessa tester gjordes på så sätt att det lilla barnet kom till ett okänt ställe tillsammans med sin förälder (oftast mamma). På stället fanns en person som var trevlig och lekte med föräldern och barnet en stund innan föräldern sa hejdå och lämnade barnet ensamt med den okända personen. Under testen mättes stressnivå osv hos barnet. På detta vis skulle förskolas lämplighet för barn av olika ålder kunna påvisas.

Idag tycker vi förstås att det är otäckt och lite konstlat. På förskolan är ju föräldrarna med under en längre tid, det finns flera barn osv. Men inte heller vid lämning på förskola frågar vi barnet om hen är med på noterna. Vi är åtminstone inte helt tydliga med hur det kommer att bli.

Tänk er nu det motsatta. En förälder går med sitt barn i en djurpark. De äter glass och tittar på djuren och har trevligt. Utan att föräldern i förväg är informerad om vad som kommer att hända låter vi sedan barnet försvinna i folkmassorna. Förälderns puls och reaktion mäts. Efter en stund dyker forskaren upp med barnet. 

Tror ni att någon förälder skulle låta detta ske utan att stämma forskaren? Slå ihjäl forskaren? Eller åtminstone ringa Kalla Fakta`? Då det gäller forskningen på barnet kan vi tänka att det är hemskt, men kanske är det lite nödvändigt, hur skulle vi annars göra? När det gäller forskningen på föräldern så är det nog helt uteslutet för de allra flesta. Det är det här som är så intressant tycker jag. Och det ger oss en tankeställare.

En annan av mina favoritförfattare Elisabeth Nordin Hultman skriver på ett ställe att hon under sitt arbete valde att tänka på vart och ett av barnen i barngruppen som om det vore hennes eget barn; "hur skulle jag vilja att barnet blev behandlat i den här situationen om det var mitt eget barn?" När hon tänkte på det viset så upptäckte hon att hon själv och övrig personal i många vardagliga situationer behandlade barnen rent kränkande. Mycket tänkvärt även det tycker jag.

Min magisteruppsats handlade om hur vi framställer barn i den pedagogiska dokumentationen. Pedagogisk dokumentation lyfts fram som ett önskvärt arbetssätt i den nyredigerade läroplanen för förskolan och det är ett arbetssätt som sprids snabbt och brett med den nya digitala tekniken. I detta arbete är det viktigt att vara medveten om och ta hänsyn till de etiska aspekterna och barns rättigheter. Därför är jag övertygad om att det kommer att bli en lärorik kurs för mitt fortsatta arbete med barn, trots att kursen också till stora delar är forskningsförberedande och kommer att behandla metodval och vetenskapsteori osv också. Jag säger som jag brukar säga; i mötet med litteratur och andra människors funderingar så lär vi oss alltid någonting nytt.