Unga flickor och äldre kvinnor i ökat missbruk

Idag har vi fått en avtalsuppföljning gällande det mycket goda arbete som bedrivs på Beroenderådgivningen i Norrtälje. Arbetet är ett samarbete mellan kommun och landsting som startade långt innan detta rekommenderades från statligt håll. Tydlig t är att volymerna av besökare har ökat de senaste åren. Mer komplexa vårdbehov har resulterat i längre och intensivare behandlingsperioder. Mottagningen genomför också över 60 neuropsykiatriska utredningar per år.

Under föredragningen får vi också veta att unga kvinnor i Norrtälje kommun mår mer psykiskt dåligt och dricker mer än i övriga länet. Även äldre kvinnors drickande ökar rejält. Det blir då ofullständigt att uppföljningsrapporten inte innehåller siffror som anger andel kvinnor/män som söker/får hjälp genom beroendemottagningen. Samhället ser olika på kvinnors och mäns alkoholbruk och även missbruksvården gör ibland felaktiga bedömningar utifrån dessa synsätt. Det kanske är svårare för en kvinna att erkänna/visa att hon har problem eftersom det inte är lika accepterat som att t ex en frånskild man sitter på krogen och saknar kontakten med sina barn. En frånskild kvinna som sitter på krogen upplevs nog av många som en som själv är orsaken till förlorad kontakt med barnen. Eftersom kvinnan är den som mestadels har ansvar för barnen kanske hon döljer sitt missbruk in i det längsta. Kanske är den andel personer som söker sig till beroendevården utanför kommunen i större utsträckning kvinnor? Detta vet vi inte eftersom det inte framgår av rapporten.

Om vi ska kunna arbeta för en förbättrad hälsa för flickor/kvinnor i Norrtälje kommun är det viktigt att vi analyserar varför de mår dåligt och varför de dricker. Det är också viktigt att veta i vilken omfattning de får hjälp idag. Andelen långtidssjukskrivna kvinnor i arbetsför ålder har sedan länge också varit hög i Norrtälje kommun. Ett tydligt samband som syntes vid en uppföljning av det projekt som bedrevs för att komma till rätta med detta, var att många av dessa kvinnor hade barn med någon typ av diagnos eller ett infekterat förhållande med barnets andre vårdnadshavare. Flera av kvinnorna var också ensamstående.

Att unga kvinnor mår dåligt är visserligen en nationell trend, men det hindrar inte att vi i Norrtälje tar reda på vad som skulle kunna få våra tonårstjejer att må bättre. Finns det möjligheter för kommunen att bli en kommun som unga kvinnor kan känna sig hemma och trivas i? Att samhället i stort ser mannen som norm och att patriarkatet fortfarande håller utvecklingen i ett järngrepp är visserligen givet, men det hindrar inte att vi i Norrtälje försöker förändra våra synsätt och strukturer. I vår kommun ska det vara möjligt att vara vem en vill oavsett kön. Du ska inte behöva vara man för att kunna göra karriär, köpa villa, äta lunch på restaurant, få pengar kvar i plånboken efter att räkningarna är betalda, skratta och dunka din bästis i ryggen när ni fattat ett avgörande beslut om kommunens framtid...

Att äldre kvinnors drickande också ökar rejält är oroväckande. Vi kan inte skylla det på att det finns Bag-In-Boxvin. Men vi kan ifrågasätta systemet som gör att hälften av de kvinnor som går i pension idag kommer att bli fattigpensionärer till följd av deltidsarbete och låga löner (pensionsutredningen). I kommunen har vi väl svårt att påverka pensionssystemet, men det finns kanske andra åtgärder som kan lätta upp vardagen för de som inte har det så lätt. 

Men å andra sidan är det väl bäst att byta ut regeringen också? För kvinnornas, männens och barnens skull,

Bra betyg i gympa i nian ger friska lyckliga kvinnor

Idag presenterades på radionyheterna att flickor som hade dåliga betyg i idrott i högstadiet också får en sämre hälsa som vuxna. Detta gäller inte pojkar. Genast börjar en ju fundera på vad en hade för betyg i gympa i nian. Kan ju inte ha varit högt. För det mesta försökte en slippa, skyllde på mens och annat. Jag tror att idrotten för väldigt många flickor är extremt jobbig i den åldern, kanske inte själva idrottandet, men omklädning, dusch osv. För dem som inte idrottar på fritiden är det nog väldigt få som får, eller ens har ambitionen att få, höga betyg i idrott. Tyvärr. Själv idrottade jag ju en del då, men gympan var ändå något annat, något hemskt.

Varför tror jag att det är annorlunda för pojkar? Givetvis tycker många pojkar också att omklädning, dusch och prestationer i idrottshallen kan vara besvärande, men pojkarna ligger i femtonårsåldern några år efter flickorna i utveckling och klarar antagligen på det sättet av gymnastiken bättre. När jag börjar googla på ämnet ser jag att pojkar i snitt får bättre betyg än flickor i idrott och att år 2003 saknade så många som var tionde flicka betyg i ämnet idrott och hälsa.

Med detta i bakhuvudet blir forskningsnyheten att flickors idrottsbetyg i högstadiet påverkar deras framtida hälsa skrämmande. Jag har inte läst forskningsrapporten, kanske kan det vara så att kvinnor rent allmänt har en sämre hälsa som är knuten till fysisk aktivitet, men jag tycker detta tål att tänkas på. Hur får vi idrotten att vara lustfylld även för flickor med kroppar som utvecklas och inte fungerar som de vill och är vana med? Kanske är flickornas framtida hälsa också kopplad till att de i unga år mår mer psykiskt dåligt än pojkarna?

Flera studier visar att idrott på schemat varje dag ger såväl pojkar som flickor en bättre hälsa, även om det för flickor bör påbörjas i tidigare år än för pojkar för att ge resultat på starkare benstomme t ex. Detta är prövat i det s k Bunkefloprojektet. Skolan har mycket att göra, men även föreningslivet bör utarbeta strategier för hur vi håller kvar tonåringarna som inte kommer att bli elitidrottare inom föreningen och i rörelse. För den framtida folkhälsans skull. Och kanske bör vi satsa lite extra på flickorna.

Ta för sig var ordet

Funderar mycket kring det där hur vi uppfostrar barnen att ta för sig. Eller att vara bra kompisar. Hur vi uppfostrar pojkar. Och hur vi uppfostrar flickor. Det finns ju många studier som visar på hur flickor fostras att hjälpa pojkarna vid t ex matbordet på förskolan. Hur pojkar istället fostras att ta för sig och ta sig fram. Idag funderar jag också på den frågan i ett klassperspektiv, men det återkommer jag till en annan gång.

Dottern har idag börjat på en veckas idrottsskola på Camp Roslagen och hennes huvudidrott är naturligtvis fotboll. Tyvärr hamnade hon inte i samma grupp som sina lagkamrater från BKV Norrtälje eftersom hon är ett år yngre än dem. När jag frågade henne hur det varit efter dagens slut sa hon att det hade varit okej, tja, okej, men inte mer. Det var tre killar som slog och klättrade på ledarna hela tiden och de slutade inte trots att de blev tillsagda. De till och med klöste upp ledarens sårskorpor. Det var tydligt att detta var ett bestående intryck av dagen.

Tränarna på idrottsskolan är själva idrottsungdomar och dilemmat med detta har jag tidigare skrivit om; de har ingen pedagogisk utbildning och de saknar ibland kraft att säga ifrån till barnen. Kanske tycker de själva att det är roligt att busa till en viss gräns, men har svårt att avgöra när det går över styr eller när det faktiskt går ut över de andra barnens tid. Det positiva är ju att de är bra förebilder för de unga idrottarna och de kanske kommer ihåg bättre än vi vuxna hur det var att vara liten och nybörjare.

Jag frågade dottern om hon ville byta grupp till den där hennes lagkamrater och hennes äldre kusin går i, men av lojalitet till ledarna ville hon vara kvar i gruppen. "Och de kanske slutar, mamma." Vis av erfarenhet så har jag svårt att tro det. Och med lite av taförsig-mentaliteten känner jag mig trött på att vara snäll och acceptera att några bråkiga småkillar ska förstöra de andra barnens rätt till träning och gemenskap. Jag vill förmedla detta till min dotter, men jag har redan uppfostrat henne att ta hänsyn till andra och att sitta lite nöjd i båten. Jag vill ju inte ha ett samhälle där alla bara roffar åt sig. Jag vill ju att barnen ska bli snälla och hänsynsfulla individer. Men jag vill också att de ska få ut det bästa och det mesta av det bästa.

sport, fritid och familj

Mellandottern går på idrottsskola som anordnas av Sweden sport academy. Där får barn från 4-9 år prova på olika sporter. Det ska vara ett samarbete med olika föreningar som bjuder in till introduktion i den sport de håller på med. Meningen är väl att det alltid ska finnas någon från en värdklubb utöver de två ungdomar som håller i gruppen. Det har varit ganska rörigt, tider och platser och grupper har ändrats under terminens gång. Vid några tillfällen har representanter från värdklubbar uteblivit och det har varit ganska ostrukturerat spelande och lekande tillsammans med ungdomsledarna. Det är egentligen inget fel på det. Det är roligt för fyraåringar att bara gå och springa och hoppa i en gympasal, det behövs inga regler eller speciella inriktningar för att det ska vara kul. Men. Ja, ni förstod att men skulle komma.

Jag tycker att det är roligt med ungdomar som leder barnen i idrotten. De är bra förebilder och barnen tycker oftast att de är roliga samtidigt som de är pigga och lekfulla. Problemet är väl föräldrar som är mycket äldre än ledarna. Föräldrar som är med på träningarna och gapar och skriker och styr sina barn. Antagligen gör de ledarna osäkra för man märker hur de påropade barnen också får extra uppmärksamhet från ledarna. Ungdomsledarna pressas på så sätt av starka föräldrar samtidigt som de inte har kunskap eller utbildning om pedagogik eller hur barn reagerar. De förmår t ex inte motverka könstraditionella mönster där pojkar tillåts ta all plats och uppmärksamhet i gruppen. Min dotter tycker att det är roligt, det är liksom hennes aktivitet, den enda hon har och Storasyster har fler. Ändå känner jag nästan att det vore bättre att hålla henne hemma, jag vill inte att hon ska bli så oproffessionellt bemött. Jag vill inte att hon ska sitta och prata om Simon i bilen hem för det var det enda namn hon hörde under en hel timma i en gymnastiksal.

När det handlar om så här små barn vet jag att det är svårt att stänga föräldrarna ute. Jag vet t ex att min dotter vill att jag ska vara där och titta på henne, jag är ju alltid med och tittar på Storasyster, men jag tror ändock att ett gott råd till ledarna är att stänga föräldrarna ute. Vi kanske kan sitta i omklädningsrummet? Något att tänka på för framtiden. Kan bli färre som deltar, men kanske fler som orkar hänga sig kvar terminen igenom. Den härterminen har man ju fått slå ihop grupper p g a avhopp.

Nästa måndag ska jag göra min debut i kommunstyrelsen. Tiden för sammanträdet förvånar mig (eller kanske inte). Jag förstår inte hur man har tänkt. Först har vi ett gruppmöte från 16.00 och sen startar själva sammanträdet 18.00. Okej, barnomsorgen i Norrtälje kommun stänger 18.30, så man har alltså inte tänkt sig några ensamstående föräldrar i kommunstyrelsen. Antagligen inga med barn över huvud taget, för när är det tänkt att man ska äta middag? Jag vet inte hur långt ett sammanträde är, men kommer jag hem strax efter sju så är det ju typ sängdags för mina parvlar, åtminstone inte middagstid. Annars är man ju van vid att man antingen lägger ett möte kvällstid (som fullmäktige) och då måste man ha barnvakt, eller så lägger man det dagtid (som nämnderna) och då fungerar det bra med barnomsorgen. Man har rätt att ta ledigt från jobbet (även om det inte fungerar på alla arbetsplatser) och få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Men som det ser ut idag verkar det som om det finns en tanke om att man inte ska kunna kombinera politik och familj. I alla fall inte om familjen behöver tas om hand av politikern och inte tvärtom.

genusproblemus

Ja, det är inte lätt att vara snart sex år. Och det är inte lätt när alla tycker att man ser ut som en kille, är som en kille. Som tröst kan man väl säga att det ändå är mer accepterat än att som kille se ut som en tjej... eller? Vad svarar man när en ledsen dotter säger att "Alla säger att jag ser ut som en kille"?

a) Säger att det gör väl ingenting, har du tur växer det snart ut mustasch också.
b) Springer till frissan och löder fast löshår till rumpan alternativt köper peruk.
c) Klär barnet enbart i rosa tyllklänningar och balettskor och sminkar med läppstift och ögonskugga varje morgon.
d) Förklarar att de som säger så är stereotypa, trångsynta människor utan perspektiv på verkligheten.

Jag vet inte. Men visst tänker man en eller två gånger extra innan man plockar fram Spindelmannentröjan.

Själv tycker man ju inte att det spelar någon roll, barn är barn, och den som känner en människa bryr sig väl inte om om det är en kille eller en tjej? Men vi vuxna säger också mycket som sårar barnens självkänsla, utan att tänka oss för. Här kommer några exempel:

Alla säger till den lilla flickan; Åh vad du är lik din pappa. Ni är lika som bär. (Betänk nu att pappan är en vuxen karl, kanske med hårväxt både på kroppen och i ansiktet och inte alls någon som flickan vill se ut som). Ja, jag erkänner, jag har varit med om den här varianten själv.

Någon säger till en lite tuff tjej: Men du är väl ingen sån där prinsesstjej? Den vuxne menar det som positivt, men tolkningen hos en liten flicka är nog snarare; Men du ser väl inte ut som en prinsessa (vilket av någon anledning är synonymt med att vara vacker och det vill ju alla vara).

En kompis till min dotter sa för en tid sedan till henne: Du har bruna ögon. Jag har blåa som prinsessor har... Sånt hugger, så är det bara.

Ja, jag kan skriva om detta i evighet, det vet ni redan. Läs gärna boken; Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor av Liza Marklund och Lotta Snickare. Kom sen och försök övertyga mig om att flickor och pojkar är olika från födseln............................